Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Sebadoh

Lou Barlow från Dayton, Ohio började inte röka hasch förrän han var tjugo. Han vågade aldrig stagediva av rädsla för att tappa brillorna. Han började spela med J. Mascis som gav honom sparken från Dinosaur Jr efter sju år. Då startade han Sebadoh och blev en hjälte för glasögonmännen. Terry Ericsson hjälper Lou att laga sin gitarr på ett hotellrum i London.

LOU BARLOW ser bekymrad ut. Han sitter på ett hotellrum i East Putney, London, och tittar på sin förstörda favoritgitarr. Under flygresan har gitarrhalsen knäckts och nu råder febril verksamhet med syftet att hitta ett ersättningsinstrument. Eller lägga pussel med delar från hans övriga gitarrer. Varken Lou eller engelska skivbolaget Domino, vars kontor ligger några hundra meter bort på Richmond Road, vill återuppleva katastrofscenerna från 1994 års Readingfestival. Det var då den timide lo fi-gurun förvandlades till, som han själv uttrycker det, en »gitarrförstörarmaskin«.

Reading 1994. Lou Barlow dricker gratisöl under en autografsession. Det hinner bli lite för många öl innan hans Sebadoh ska spela och en berusad och nervös Barlow flippar ut som aldrig förr. För första gången slår han sönder en gitarr, när hans nerver och gitarrsträngar samtidigt brister. Jason Loewenstein och Bob Fay håller ihop spelningen så gott det går och under tiden hinner Lou låna en ny gitarr, få en utskällning av Courtney Love för att hon tror att han misskrediterat Kurt Cobain. Gitarr två möter samma öde som sin föregångare och Lou får i samma gitarrkrossarveva en smäll i bakhuvudet och börjar blöda ymnigt.

I år går det bättre på Reading. I ett tält med en ovanligt stor andel glasögonförsedda män visar Lou Barlow och Sebadoh var rockskåpet ska stå. Glasögonmännen och övriga fans är på bönemöte med mannen som betytt så oerhört mycket för den amerikanska underground-scenen. Och han lyser upp en för min egen del nattsvart dag ute på den pannkakeplatta soptipp där någon dåre valt att arrangera en festival. Readingfestivalen är vedervärdig, jag åker på en kraftig influensa så fort jag satt min fot på området och precis allting är fel. Utom Sebadohs spelning.

* * * * *

Lou Barlow föddes i Dayton, Ohio, staden där det första flygplanet byggdes. Det råkar också vara födelseplatsen för de två banden Guided By Voices och The Breeders. Lous farfar var för övrigt borgmästare i Dayton. Vid två års ålder flyttade familjen Barlow vidare till Jackson, Michigan, där Lou bodde tills han var tolv år gammal. Där jobbade också pappa Barlow ett tag i samma fabrik som Iggy Pops mamma. Men det viktiga för den här historien är att det var där Lou lärde sig spela gitarr.

— Det var min mamma som mer eller mindre tvingade in mig på musikerbanan. Hon ville att jag och mina två systrar skulle ha musik runt omkring oss hela tiden så hon skickade iväg oss på olika lektioner. Jag hatade det, men när jag några år senare, jag var väl elva år då, fick möjlighet att vara med i en gitarrklass så slapp jag åtminstone ifrån skolgymnastiken.

— Läraren för gitarrklassen var fantastisk. Han lärde hela klassen hur man spelar en låt tillsammans och det var där jag lärde mig alla ackord jag kan. Till exempel fick vi lära oss att spela »Stairway to Heaven«, en låt jag inte kände till då. Du kan ju tänka dig hur det lät när ett gäng elva—tolvåringar försökte spela en verkligt rå version av den. Enastående vackert.

Efter Jackson gick flyttåget 1979 till Westfield, Massachusetts. Det var där Lou Barlows fascination för popmusik väcktes på allvar och han minns den allra första spelningen han gick på.

— Det var en punkkonsert med lokala band i East Hampton, Massachusetts, när jag var femton. Det var första och sista gången jag stagedivade och slamdansade på en spelning. Jag gjorde aldrig om det igen, jag hatar det verkligen. Att man dessutom har glasögon gör inte saken lättare.

Lou upptäckte en massa grupper i samband med punkexplosionen. Ramones, Dead Kennedys och Buzzcocks. Throbbing Gristle, Young Marble Giants och Joy Division. Och något senare: Minor Threat. Allt centrerades kring musiken. Skolarbetet blev lidande.

— Jag var usel i skolan, en total nolla. Jag var inte ens en nörd, för nördarna var åtminstone engagerade i skolan för att de var smarta. Det var inte jag och inte tog jag några droger heller. Jag började inte röka hasch förrän jag var tjugo. Så det enda jag var inne på var musiken. Jag pratade knappt med någon under de här åren. Lärarna var övertygade om att jag antingen var efterbliven eller gick på droger.

1982 började Lou spela tillsammans med J Mascis, först i Deep Wound och därefter i Dinosaur Jr — en era som avslutades för Lous del när han 1989 fick sparken av Mascis. Under de följande åren skrev Barlow flera hatlåtar direkt riktade till J Mascis, bland annat »Freed Pig« och »Asshole«.

Samma år som Lou inledde det smått legendariska samarbetet med J Mascis mötte han även Eric Gaffney. Under åren spelade de in åtskilligt demomaterial tillsammans. 1987 färdigställde Lou en heminspelad kassett kallad »Weed Forestin« (i vissa skivaffärer fick man kopior av denna kassett om man köpte Dinosaur Jr:s LP »You’re Living All Over Me«) och duon gjorde sina första spelningar i Northampton, Massachusetts, dit Lou flyttat efter Westfield. Sättningen var oftast Lou på ukulele och Eric med ett primitivt trumset. De kallade sig för Sentridoh. Ytterligare en kassett blev inspelad året efter, »The Freed Man«, nu under namnet Sebadoh. Gerard Cosloy på skivbolaget Homestead fick höra resultatet och beslöt sig för att ge ut en reviderad version på skiva. Och hjälpte därmed till att starta den amerikanska undergroundrörelse som efter hand började kallas för lo fi. Och en av centralfigurerna, jämte Pavements Stephen Malkmus, är utan tvekan Lou Barlow. I vissa kretsar är han Gud. Anhängarna är av samma slag som de som följde Morrissey hack i häl under Smiths-tiden. Att Sebadoh-fansen är fanatiska märker jag rent fysiskt när jag på Readingfestivalen blir omkullvält av ett gäng sebadohiter som upptäckt att jag har en sticker med texten »gäst till Sebadoh« på.

Det är också de här fanatikerna som gjort Lou till flitig Internetanvändare. I förhållande till Sebadohs relativt måttliga skivförsäljning är Barlow förbluffande eftertraktad på nätet.

— Internet håller på att bli det viktigaste sättet för människor att kommunicera. Jag önskar jag hade mer tid att hjälpa Kathleen (Billus, fru Barlow) med den Sebadoh-diskussionsgrupp som finns på Internet. Just vår musik verkar ha fått fotfäste hos många som sitter inlåsta på sina rum framför sina datorer.

Precis som hos nämnde Morrissey är Lou Barlows texter den största anledningen till att så många låser in sig på sina (pojk)rum och försöker ventilera sina egna liv via de barlowska tankar, musikaliskt förstärkta med R.E.M.-tintat vemod, som i all sin enkelhet kan kännas så omfattande.

* * * * *

Lou gillar inte det bildliga sätt att skriva som många textförfattare använder sig av. Han vill vara direkt. Han föredrar sättet Ramones, Minor Threat och en massa andra hardcoreband skrev sina texter på: raka, rena, okomplicerade relationstexter.

»Willing to Wait« på senaste albumet »Harmacy« handlar om Kathleen, som sedan länge varit den stora kärleken i hans liv.

— Den historien går så långt tillbaka som till tiden efter det att jag fått sparken från Dinosaur Jr. Vi hade precis spelat in »Sebadoh III«, jag hade inga pengar alls och Dinosaur var skyldig mig en massa pengar. Så jag anlitade en advokat för att få ut de här pengarna och när jag gjort det åkte vi ut på en sexveckorsturné med Sebadoh för att marknadsföra det nya albumet. Medan jag var borta flirtade den här advokaten in sig hos Kathleen…

Lou skrattar.

— Jag försökte få tag på henne via telefon. Ingen svarade. Lustigt nog blev även Jason dumpad av sin flickvän ungefär samtidigt och, ja, det var en hemsk tid. Jag kom hem från turnén och upptäckte att Kathleen i princip hade lämnat mig. Så vi tillbringade sex månader helt åtskilda och under den tiden skrev jag merparten av de låtar som många anser vara mina starkaste. Som »Soul and Fire« och »2 Years 2 Days«, mycket till LP:n »Bubble and Scrape«. »Willing to Wait« skrev jag strax innan vi blev tillsammans igen. Jag hade inte direkt några höga tankar om den. Jag tyckte det var en alldeles för uppenbar, klichétyngd kärlekssång.

Men är det inte den typen av text man vill höra om man är mitt uppe i ett olyckligt förhållande? Enkla texter som ändå går rakt in i hjärtat?

— Visst, det är vad människor behöver höra. För när man känner sig riktigt nere behöver man något realistiskt och jag har alltid känt att kärlekssånger oftast skrivs på ett alldeles för enkelspårigt vis. Det mesta känns rätt hopplöst. Så när jag började skriva mina egna kärlekssånger tog jag mig tid och omtanke och försäkrade mig om att texterna verkligen betydde någonting för mig. Det är antagligen de låtarna jag kommer att bli ihågkommen för.

Vid sidan av Sebadoh gör Lou Barlow musik tillsammans med John Davis under namnet Folk Implosion. När vi träffas har de precis spelat in ett nytt album. Som vanligt har de suttit hemma hos John, som vanligt på måndagar och tisdagar mellan klockan 8.30 och 16.00, som vanligt med en fyrkanalsbandspelare påslagen. »Captain Beefheart filtrerad genom Beach Boys«, säger Lou och jag nickar gillande där jag sitter på sängen och fingrar på den knäckta gitarrhalsen. Jag petar i högarna av gitarrdelar som ligger utspridda över hotellrummet och undrar hur det känns att vara »lo fi-kung« med en hel rockscen.

— Åh, det betyder väl att människor förstår vad jag håller på med. Vilket är ganska unikt. Om du tänker på hur världen fungerar, vad folk i allmänhet lyssnar på och vad som är populärt, ja, att det då lite varstans finns folk som faktiskt förstår vad jag gör är rätt coolt. Jag har hållit på så länge nu. Det betyder mycket för mig att det är någon som bryr sig.


SEBADOH är aktuella med albumet »Harmacy« och med två sverigespelningar i november. Folk Implosions nästa album beräknas komma ut tidigt 1997.


Terry Ericsson

Filed under: POP #21, Terry Ericsson, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: