Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: DUFFY – Duffy

DUFFY

Duffy

Indolent/BMG

Vissa artistkollaborationer verkar lika självklara som långväga, antingen de är ego-vulgära kolossklatschar som Bono/Sinatra eller kollegiala generationsbrobyggen som McCartney/MacManus. Eller mera modesta möten mellan popens kommersiella uteliggare, som likasinnat dras till varandra för att slippa vara ensamma; som Stephen Duffy och Mitch Easter.

Mitch Easter är påven av power-pop; kompis med Alex Chilton, bildade tidigt band med The dB’s-members, startade fantastiska egna Let’s Active, med åren allt mer anlitad som producent (han har producerat R.E.M., men mest smärre, Big Star-idoliserande lokalband).

Duffy började sin bana som tonårsidolen Stephen Tin Tin Duffy, men har det senaste decenniet förekommit i lika mångskiftande som obskyra sammanhang: han har spelat in med Booker T, Stephen Street och Andy Partridge, spetsat Nick Drake med ravedroger i sin egen grupp Lilac Time, manufakturerat ambientmusik, solodebuterat på Creation, hoppat in som medlem i Adult Net, spökskrivit hits i Kanada och hela tiden haft den obligatoriska kulten i Japan.

Detta är Duffys andra soloalbum, producerat av Mitch Easter och med Velvet Crush som kompband: en excentrisk londoner bland nordkarolinska powerpopslackers. Och kombinationen av regngrå pubmåndag (»in the pub by Monday lunchtime/where did the weekend go?«) och college radio-amerikanskt gitarrlarm är lyckad.

Bäst är inledande »London Girls«, som knockoutmixar New York Dolls, Mott The Hoople och Soft Boys, och lägger alla lyssnarens nerver i kläm mellan gitarrerna; näst bäst gensträvigt sköna »Needle Mythology«.

Dagens Duffy fikar inte efter trendstatus. Tvärtom sällar han sig till en samling filosofiska engelska popoldies (Julian Cope, Robyn Hitchcock, Captain Sensible, World Of Leather) som utifrån djupt personliga erfarenheter gärna gycklar popkulten.

»I trained before a mirror, I came back from exile a true believer, disappeared into a picture, and returned to driving taxi«, sammanfattar Duffy sig själv. Må så vara — men det är en taxitur, från Camden Town till Powerpopamerika, som rekommenderas.

Kjell Häglund

Filed under: Album #14, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: