Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Snart #9

POP:s Terry Ericsson stod vid foten av demoberget och var beredd att ge upp. Det var då han mötte Stockholmsgruppen Naked.

DET ÄR ELFTE etappen på Tour de France. Favoriten Miguel Indurain är just i färd med att pressa sönder sina medtävlare på väg uppför berget Lourdes Hautacam — eller som fenomenale kommentatorn David Duffield beskriver läget; »Indurain has put the hammer down«. Duffields sätt att kommentera, kvalitativt och engagemangmässigt skyhögt över svenska motsvarigheter, är åtminstone i mina öron ljuv poetisk musik. »He’s hangin’ on for grim death«, »He’s going out the back door!« och så precis i det ögonblick när Duffield, och utmärkte bisittaren Stephen Roche, upptäcker att Tony Rominger, den förmodat värste konkurrenten till det spanska cykelhelgonet går in i väggen, utslipper Duffield ett exalterat »he’s gone!«.

Jag drar mig till minnes sommarens sportsliga höjdpunkt, när jag blickar ut över det demoberg som sedan vårkanten växt sig lika högt som det högsta av »tourens« toppar. Jag funderar nämligen länge på att applicera något av dessa duffieldska specialuttryck som en totalsummering av hela demorasket och dansa en ny gnällvals. Ett tag är jag faktiskt nästan inne på att göra som Expressen efter det svenska friidrottslandslagets fiasko i VM 1993 och helt enkelt låta Snart-uppslaget vara helt blankt, för ingenting jag dittills hört sätter några som helst avtryck i själen.

Men så kommer räddningen i form av Naked (tidigare The Days), en stockholmskvartett som egentligen inte fanns när de fick en klapp på axeln av Johan i Easy och Andreas i Popsicle i POP #7. Det är först nu, berättar bandets Rickard Frejgrim, som de börjat hitta sig själva, med riktig trummis och allt. För det som då lät som ett ganska billigt plagiat av Suede har redan utvecklat sig till en popmusik av sådan begåvad dignitet att jag tjugo sekunder in på första låten »Dad Around«, börjar knyta ihop nostalgiska minnen med blickar in i framtiden. Med bultande hjärta står jag utanför Scandinavium i Göteborg den 22:a november 1980 och hör Bruce Foxton i The Jam dra igång »Pretty Green« när den brittiska trion soundcheckar. Ett hjärta som under den följande konserten stannar till för några sekunder när jag tillsammans med alla andra popsnören gör det obligatoriska högsta hoppet exakt då Paul Weller kör sitt »la-la-la-la« i »Going Underground«.

En bit in i låten vrider sedan sångaren i Naked ut och in på ett »yeah« med samma nonchalanta övertygelse som Oasis Liam Gallagher fraserar sina »maaaybeees« och »reeealys« på »Live Together«, och så står jag där igen längst framme vid Sahara-scenen, den trettonde augusti 1994 i Hultsfred. Precis som POP:s senaste ledarskribent och flera hundra andra som fattat att de ser popens nya kungar, försöker vi hoppa sisådär tre meter upp i luften och det är alldeles sant när jag skriver att mitt hjärta stannade. I cirka tio sekunder. Ungefär lika lång tid som det tar att fatta att Naked är ännu ett band man kommer att se på alldeles för små klubbar, inför en fåtalig publik. Men det är såklart totalt ointressant för just här och nu är Naked det mest lovande osignade indiepopbandet i landet. Jag hoppas att jag kommer att skriva samma sanning åtskilliga gånger till — fast med namnet utbytt — för här-och-nu-känslan är alltid lika oslagbar när man gör nya upptäckter. [BETYG 8]

* * * * *

Efter Naked vill jag egentligen inte skriva om något mer, men göteborgarna Pooneil visar sig äga ett uttryck som känns väldigt eget i jämförelse med flertalet andra. Jag väcker upp bandets sångare Martin Carlsson och pejlar vilken respons de fått för sin senaste demo:

— Vi har lagt av.

Det är inte sant. Ska verkligen sublima egensinniga poplåtar som »She’s Raving Mad« och »Tricks« aldrig räddas till historien mer än på en demo som ytterst få lär få höra.

Om ni som läser detta litar på mitt omdöme bombarderar ni Pooneil med snälla brev som vädjar dem om att de tänker om och fortsätter. Muskulös pop som ligger och solar på Sonic Youth-bryggor, pop som ger ifrån sig Jeffrey Lee Pierce-tjut, pop med samma känslighet som hos Puffin och Eggstone — det är för bra för att gå förlorat. Operation rädda Pooneil tack. [BETYG 7]

I den stora påbyggnadsgruppen hittar vi Piglet (nedtonad, spretig, schizofren pop som andas Red House Painters, Tindersticks, Spacemen 3 och några namn till från den mer ljusskygga sidan av indiecity), Superwed (gamla bekanta som numera sneglar åt amerikansk prärierock, med en sångare som ylar som en hungrig hyena och en dräpande titel i och med »She Broke My Motherfuckin’ Heart«), Surreal (catchy indiepop där gitarrerna mestadels utgår från saligt insomnade Easys oförglömliga »Apples For You« — svensk indiepops vagga om ni frågar mig), Super Eight (bitvis halvtråkig skostirrarpop, bitvis — låten »A Daydream« — smart Boo Radleys-pop), Leslies (tolvsträngade Rickenbackers, »Mr Tambourine Man«, textrader som »when I was younger than today… «, Eggstone-xylofon, Gene Clarke-tamburin, inspelad i Tambourine Studios…), Vivid Green (ganska kända för att de i #8 beskrev sig själva som »Boo Radleys möter Arne Anka«; nu har de gått framåt och låter som Lemonheads, vilket möjligen inte är så hippt 1994 men ändå ett steg i rätt riktning), Lousy (snärtig skate/hardcore/punk med charmerande — och coola — låttitlar som »Phil Mahre«, »A Lousy Song« och »Uncool«. Beavis och J. Mascis är med i deras snabbt växande fanklubb) och Starmarket (Pite-bor som precis som Lousy hellre ertappas på en skate än på en vespa och som i Bob Mould har en trogen medlem i en snabbt växande fanklubb) kan alla kanske få mig att hoppa högt i luften. Om de utvecklas vidare. [BETYG 5-6]

Justine Ahead, Brandon, Blusterers (lite kända för att jag anonymt använde deras egna beskrivning »Jethro Tull möter Suede i en liten stad utanför Stockholm« i #8, vilket de tog som en förolämpning och skickar över samma låtar igen — fast nu på CD-singel och logiskt nog med förbättrad ljudkvalitet. Rätt tåga och därför värda en kort uppmuntran!) och Stop (tassar i Webstrarnas fotspår…) får ta i ännu mer om de ska lägga undertecknad på rygg. [BETYG 5]

Och för Tipping Cows, Piggy In The Middle, Midnight Moses, The Did och Lighthouse Hill blir rådet att i första hand försöka hitta sig själva — som det är nu hör jag endast ekon av hundra andra föregångare, ekon som studsar mellan dalgångarna i Death Valley. [BETYG 4-5]

Över till antihjältarnas skara och ett av många typiska inslag på Snart-sidan — av det slag som osökt får mig att tänka på Tove Janssons »Vem ska trösta knyttet?«. En slafsig kassett med rester av klisteretiketter, inget fodral och en medföljande pappersbit där någon med blyerts skrivit följande: »Terry Ericsson, sänder dig vår första inspelning »Your Mood Is Changeing« i hopp om att vårt band Chewingum Weekend ska nämnas i din spalt, i tidningen POP. Vi vet hur dålig låten är men vår dröm är att se vårt namn i din spalt.« Jag är mållös Men utan att vara det minsta ironisk kan jag bara säga att: I love you, guys ! Ni är precis lika inspirerande som Naked, om än på ett, ska vi säga, mer sorglustigt plan. Om jag kan uppfylla drömmar så här enkelt finns det alltid hopp om tillvaron. Om jag ibland tvivlar finns det alltid band som Naked som tänder den gnista som lyckas sätta fyr på gammalt surt virke. I förra numret bad jag på mina bara knän att någon skulle göra musik som sa någonting om någons liv, i första hand mitt eget, och tack vare sådana som Naked (och Oasis och Gene) är jag ånyo fast övertygad om att popmusiken aldrig kommer att dö, att kretsloppet av ständigt nya livsbejakande talanger aldrig kommer att brytas.

Japp, jag är glad igen. Tack så mycket för det.

adresser:
Leslies, c/o Fältman, Milnergatan 10B, 291 53 KRISTIANSTAD
Lousy, c/o Meat Box Prod, Box 137, 560 27 TENHULT
Naked, c/o Rickard Frejgrim, Luntmakarg. 85, 113 51 STOCKHOLM
Piglet, c/o Olle Corneer, Ekenkällsgatan 23, 745 42 ENKÖPING
Pooneil, c/o Martin Carlsson, Andra Långgatan 26, 413 27 GÖTEBORG
Starmarket, c/o Fredrik Brändström, Orgelgatan 6, 943 33 ÖJEBYN
Super Eight, c/o Henrik Dahl, Östra Vallgatan 57, 223 61 LUND
Superwed, telefon 0240-810 39 (Anders), 0240-177 98 (Per)
Surreal, c/o Martin Wegeland, Råstensgatan 42A, 416 54 GÖTEBORG
Vivid Green, c/o Peter Frövik, Hertig Karls Allé 34,703 40 ÖREBRO


Terry Ericsson

Filed under: POP #09, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: