Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Dr Bob Jones

— Jag hör ju ingen som helst skillnad mellan de bästa garagetolvorna i dag och det som Harold Melvin & The Blue Notes gjorde för tjugo år sedan. Det är bara årtalet på etiketten som skiljer dem åt, inget annat. Andres Lokko träffar en missionerande DJ i London.

DR BOB JONES sitter vid ett skrivbord på sitt kontor vid Londons Hoxton Square och berättar om sin skivetikett Black On Black.

— Allt vi har gett ut på Black On Black är grejer vi verkligen gillar och vi har inte sålt speciellt mycket skivor, men det mesta vi gjort har uppskattats av soul-DJ:s över hela världen och alla singlar vi gett ut har licenserats till ett antal samlingsskivor. Det går runt. Och mer än så kan vi inte kräva.

— The Hightower Set är bara två galna musiker från södra London som skickade en kassett till mig. Och det lät så fruktansvärt bra. Den ena killen, Nick, gillar rock och Greg gillar svart musik.

I stället för att, som de flesta brittiska DJ:s eller artister, exakt förklara vilken singel eller vilken specifik jamaikansk producent som inspirerat dem till att göra det ena eller det andra, så nöjer sig Bob Jones med att prata i väldigt generella termer. Ställ exakt samma frågor till någon annan engelsman som pysslar med musik och de svarar genom att rabbla upp namn på alla sina favoritartister. Det är oftast som att vrida på en kran.

Men Jones är fullkomligt nöjd med att svara att någon av hans artister gillar rock. Eller svart musik. Vilket ger ett väldigt ödmjukt intryck. Speciellt om man vet att Dr Bob Jones gjort allt, sett allt och hört allt. Han behöver inte glänsa, har inte en tanke på att försöka imponera med sina outtömliga kunskaper om den svarta musikens historia.

Bob Jones fyllde 48 i januari.

Sedan han första gången ställde sig i ett DJ-bås i maj 1967 har han sakta men säkert blivit något av soulmusikens svar på John Peel, en guru och förebild för artister och DJ:s som Andrew Weatherall, Ashley Beedle och Nuphonics David Hill. För att nämna några få av Dr. Jones största beundrare.

Det var Bob Jones idé att Yazz skulle spela in George Jacksons soulklassiker »The Only Way Is Up«. Han har producerat artister som Al Green, Bobby Womack, Dr. Robert, Swing Out Sister och Nu Colours. 1990 gjorde han en monumental omarbetning av The Temptations »The Jones« som, not för not, stals av DJ Jazzy Jeff & Fresh Prince till »Boom! Shake the Room«. Bob Jones har tagit det hela till domstol, men utgången är fortfarande oklar.

»Stop and Listen« är Bob Jones första försök att sammanställa en bild av sina första trettio år som DJ. Det är en resa som sträcker sig över fyra LP-sidor. Näst efter att höra honom spela själv är »Stop and Listen« det bästa sättet att förstå var Bob Jones har sina rötter. Och vart han är på väg. Albumet inleds med Eddie Russ »Zaius«, hammondbaserad latinofunk från 1976, fortsätter över nya jazziga beats från Jestofunk och National Rare Groove — båda inspelade i Bologna för det italienska skivbolaget Irma. Coldcuts alter ego DJ Food remixar sin egen »Dub Lion« för engelska Ninja Tune och svåråtkomliga amerikanska grooves från EightBall och United Sounds Of America övergår i fem av Dr. Jones soulfavoriter. Curtis Mayfields »You’re So Good to Me«, Sarah Vaughans funkiga tolkning av Marvin Gayes »Inner City Blues«, Linda Cliffords discohymn »Runaway Love«, Barbara Lynns nyinspelning från 1988 av sin egen »You Make Me So Hot« och så avslutas resan med Starvues »Body Fusion«, en eftertraktad pärla från 1980 som aldrig lämnat de bästa DJ-backarna. Likt låtar som The Jackson Sisters »I Believe in Miracles« eller The Rotary Connections »I Am the Black Gold of the Sun« är det en sådan odödlig klubbklassiker att nya generationer av DJ:s hela tiden ser till att den lever vidare. I dag är »Body Fusion« betydligt äldre än de unga dansare som ber DJ:n spela den.

Men just nu är det Black On Black — som oftast bara går under förkortningen BOB efter grundaren — som tar upp det mesta av doktorns tid.

— BOB startades i oktober 1993. Det var några vänner som tvingade mig till det. Jag hade fått en kassett med en kille från Cardiff som heter Tyson. Hans röst var helt fantastisk och jag gick omkring och gnällde om det absurda i att Tyson inte hade något skivkontrakt. Men i stället för att bara klaga på alla andra så startade jag Black On Back med en budget på trehundra pund.

BOB har hittills släppt femton singlar och två album.

— För mig handlar det bara om att försöka ge ut högklassig musik. Den behöver inte nödvändigtvis vara svart, men den har alltid sina rötter i svart soul och jazz.

Men du har försörjt dig som missionerande DJ i trettio år. Har du inte funderat på det här tidigare?

— Jo, jag har alltid drömt om att starta ett skivbolag men jag har inte haft några pengar. Jag hör ju ingen som helst skillnad mellan de bästa garagetolvorna i dag med, säg, Norma Jean Bell och det som Harold Melvin & The Blue Notes gjorde på Philadelphia International för tjugo år sedan. Det är bara årtalet på etiketten som skiljer dem åt, inget annat. Och jag vill att fler ska förstå det.

* * * * *

Jones kunnande har utnyttjats av skivbolag som Mastercuts och Streetsounds som bett honom välja ut sina favoritlåtar i olika genrer. Och så ligger han bakom den magnifika antologi över Young Holt Unlimited, »Wack Wack«, som gavs ut av Kent för ett antal år sedan.

»Missed Beats« är Jones första samlingsalbum för sin egen etikett. Låtarna har han valt med hjälp från Nuphonics Sav Remzi, som också är den drivande kraften bakom den inflytelserika klubben The Blue Note, som ligger dörr i dörr med Black On Blacks kontor.

— Sav sade till mig att jag alltid spelar en massa skivor som folk skulle dö av om de bara kunde få tag i dem och föreslog att vi skulle plocka ut några av de bästa till ett samlingsalbum.

Resultatet blev »Missed Beats«, en dryg timme med beats och funk. Låtar inspelade under de senaste fyra åren för okända små etiketter i olika delar av världen.

— Det enda de här låtarna har gemensamt är att de förmedlar en soulkänsla. Men det behöver inte nödvändigtvis vara det som traditionellt kallas för soul. Det är bara en känsla jag får längs ryggraden när jag hörde här spåren. Jag kan inte riktigt förklara vad det är.

Jones schema är fullspäckat. På Blue Notes »Lifted« spelar han garage med Paul »Trouble« Anderson en lördag i månaden, varje torsdag spinner han på »Shake it Loose« på Gossips och med lite mer ojämna mellanrum på Bloodsugar, Andrew Weatheralls eklektiska fortsättning på smått legendariska Sabresonic.

— Det var nog min vänskap med Weatherall som gjorde att folk fick upp ögonen för vad jag faktiskt spelade för något. Att jag inte bara spelade gammal obskyr soul och jazz, utan lika mycket nya beats. Och det här var långt innan någon talade om trip hop eller vad det heter. Men Weatherall gillade det och bad mig spela på Sabresonic.

Och så skriver han en soulspalt i danstidningen Muzik varje månad. Det var som journalist han en gång fick epitetet doktor när han tog över en spalt i tidningen Blues & Soul: skribenten som skrev spalten före honom kallade sig Doctor Jazz.

— Jag har inte varit arbetslös på trettio år så någonting måste jag göra rätt.

Och så tänker han efter ett tag innan han försöker reda ut vad det är som får honom att fortsätta år ut och år in.

— Svart musik överlag har en förmåga att göra oss som ger oss in i den till fullfjädrade fanatiker på ett sätt som saknar motstycke i den övriga popvärlden. Jag menar, folk betalar hundratals pund för obskyra Beatles- eller Stones-skivor. Men det är ju artister som alla vet vilka de är. De kan ses som vattentäta investeringar, medan soulfanatikern utan att blinka betalar tio gånger så mycket för en enda sjutumssingel med en artist och en låt som ingen utanför den här kretsen av människor hört talas om. Det är ett fenomen som inte finns i soulmusikens hemland, USA. Artister som kommer hit säger att vi britter inte nöjer oss med att bara köpa en platta vi råkar gilla. Vi kräver dessutom att få veta vilka som spelar på skivan, var den spelades in, vem som körar och så vidare. Vi vet ofta mer om artisternas musik ände själva.

Varför tror du att det är så?

— Innan discon slog igenom i slutet av sjuttiotalet var svart musik fullkomligt underground i det här landet, det var något som spelades i små källarklubbar. Men de här små klubbarna var ganska många. Och när de började organisera sig så växte det till en ansenlig rörelse som med gemensamma krafter kunde bjuda över sångare och artister som ingen annan brydde sig om, men som var våra största hjältar och som alla hade spelat in sånger som soulfansen här aldrig kan glömma. Som Lew Kirton, Garland Green, Bill Brandon, Denise LaSalle och Sam Dees.

* * * * *

Sam Dees personifierar bättre än någon annan artist den soulscen Bob Jones talar om. Tack vare ett fantastiskt, men bortglömt album från 1975, »The Show Must Go On«, ett antal singlar för små obskyra etiketter och en av soul-historiens starkaste låtskrivartalanger uppfyller han alla de kriterier soulfanatiker kräver för att ta en artist till sina hjärtan. Dees egna inspelningar är det få som har hört. Men hans sånger — i första hand hans hjärtskärande olyckliga ballader — har spelats in av bland andra Clarence Carter, Tyrone Davis och Gladys Knight. Och så Whitney Houston. De två Dees-ballader Whitney spelade in har betalat familjen Dees hyra i många år.

— Sam turnerade i England för ett antal år sedan. Han spelade på The Jazz Café i Camden. Jag hade turen att spela skivor efter hans konsert och eftersom han tillhör en av mina absoluta favoritartister så pratade jag med honom efteråt och vi kom bra överens. För drygt ett år sedan ringde han mig och undrade om jag inte ville producera hans album och kanske ge ut det på Black On Black i Europa.

— Det är för bra för att vara sant egentligen. När det blir klart har jag ingen aning om. Sam har just spelat in ett gospelalbum för sin egen etikett, Pen Pad. Det är lite frustrerande att jag sitter här och han i Tennessee. Bara att ta sig dit är ju ett stort företag.

— Det är ett projekt som tar tid, som redan har tagit lång tid. Men i slutet av det här året måste det vara klart. Sam har ju en otroligt hängiven beundrarskara här i England, inte så stor men hängiven. Och jag vill ju verkligen att fler än de här besatta skivsamlarna ska få chansen att höra Sams låtar och hans röst.

Bob Jones vill så gärna att all den musik han lever för ska nå fram till fler än de redan övertygade. Oavsett ålder.

— Av de som kommit upp i min aktningsvärda ålder är det bara de som uppskattade soul och jazz under sin uppväxt som fortfarande har kvar förmågan att omfamna allt det som händer med musiken i dag. De ser inte på drum’n’bass, beats, hip hop, house och modern R&B som något annat än en fullkomligt logisk fortsättning. Medan de som saknar den bakgrunden oftast har slutat bry sig om ny musik för länge sedan.


DR BOB JONES är aktuell med samlingsalbumet »Stop and Listen vol. I« (Barely Breaking Even). The Hightower Set släpper sitt debutalbum »Slinky« (BOB) i maj. En andra volym av »Missed Beats« (BOB) kommer senare i år. Och Jones kollega Jasper The Vinyl Junkie håller just nu på med en andra volym av »Stop and Listen«.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #23, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: