Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] The Blues Explosion på skiva

The Jon Spencer Blues Explosion

Caroline/import (1992)

Den officiella debuten. Föregicks av ett vinylalbum, »A Reverse Willie Horton«, som var något slags piratutgåva. Spencer lär ha godkänt utgivningen, men är i dag inte så pigg på att tala om plattan. Få har hört den, och ingen verkar sörja det. »The Jon Spencer Blues Explosion« är tyvärr inte heller riktigt lyckad. Ingredienserna finns där, den maniska energin säkert också, men plattan känns ändå lite uddlös.

Crypt Style

Crypt/Border (1992)

Europeisk utgåva av den föregående plattan. Sju av de mer ofokuserade spåren är borta, ersatta av fem mer vässade från samma inspelning. Hound Dog Taylors »Let’s Get Funky« får sig en instrumental genomkörare och plattan inleds perfekt med en extremt påträngande version av Jerry Lee Lewis hedonistiska programförklaring »Lovin’ Up a Storm«.

Extra Width

Crypt/Border (1994)

Mestadels inspelad i Memphis. Rockabilly-rasslet tar ett steg tillbaka, det spretiga bluesdraget har tjocknat och soundet är oljigare, mer Stax-funkigt och inte så lite hotfullt. Blues för rännstenen. Simins sliter hårt bakom sitt lilla trumset och Bauer och Spencers gitarrer smälter ihop till ett enda adrenalinstinnt rytminstrument. Som ett Booker T & The MG’S från Mars, ungefär.

Mo’Width

Au-Go-Go/import

Gruppen ville turnera i Australien tillsammans med Beck. Det krävdes en skiva att »turnera på«, så man skickade iväg tejperna med de inspelningar som blivit över vid inspelningen av »Extra Width«. Au-Go-Go i Australien satte av detta ihop den här systerskivan, som är mer av detsamma, bara ännu lite mer »out there«. Bland höjdpunkterna märks vridna versioner av hymnen »Ole Man Trouble« (via Otis Redding) och countryklassikern »There Stands the Glass« och en Stooges-predikan från Rob Kennedy i The Workdogs, ett av Spencers favoritband.

Orange

Crypt/Border

Och bitarna faller på plats. Framrusande adrenalin, obönhörlig rytm och uppkäftig attityd i en logisk, sömlös förening där James Brown möter Shaft och Jimi Hendrix gärna skulle ha jammat. Stråksektionen och freeform-saxofonisten passar in som handen i handsken, tro det eller ej. Spencer låter som om han hela tiden befinner sig i ett kramptillstånd. De knäppa textfragmenten och de sinnesbefriade skriken bara understryker musikens utomjordiska karaktär. Beck rappar per telefon från andra sidan kontinenten.

Experimental Remixes

Matador/Border

Fem av spåren från »Orange« i händerna på remixare som Moby, Dub Narcotic och Genius från Wu-Tang Clan. Bäst lyckas Beck, som bygger ut sin telefon-rap till en regelrätt »Dr John Goes to the Bronx«-trip.

Now I Got Worry

Mute/MNW ILR

Bästa plattan hittills. Ett tätare sound, ett ännu friare men också mer kärleksfullt förhållningssätt till musikarvet. Vågar man säga att Jon Spencer och hans mannar slappnar av och samtidigt spänner musklerna, mitt i kaoset? Beastie Boys-polaren Money Mark gästspelar på keyboards och ett av nittiotalets fräckaste singelspår, Dub Narcotics »Fuck Shit Up«, manglas genom trions maskineri. Och Rufus Thomas majestätiska inhopp i »Chicken Dog« är bara det värt entréavgiften. Den mannen har spelat in för både Sun och Stax, men aldrig någonsin haft ett sådant band i ryggen.


Lennart Persson

Filed under: diskografi, Lennart Persson, POP #20, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: