Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: SUPERGRASS – I Should Coco

SUPERGRASS

I Should Coco

Parlophone/EMI

Ur det engelska populärhistoriska perspektiv som med självklarhet rankar Beatles-på-Parlophone och West Ham-på-Upton Park som jämbördiga sextiotalsklassiker, är Supergrass inget popmode utan bara vanlig genomgrabbig pubrock i rakt nedstigande led från rhythm’n’bluesens engelska adoption för trettio år sedan. Medan svenska journalister beskriver Supergrass som »söta poppojkar« kallas de, mera relevant, för »New Wave of New Lad« i England.

Fritt översatt till svenska betyder det att »I Should Coco« var exakt den sortens platta Mats Olsson och Magnus Uggla tyckte var hip 1978. Supergrass första singel handlade om hasch, den andra hette »Stor kuk« (»Mansize Rooster«). Faktum är att de förknippats så mycket med cigarettes-and-alcohol-trenden (ihop med grabbtidningen Loaded och Oasis) att de nödgats försvara sig med att det är skivbolaget (!) som försöker lansera dem som New Lads, och att de själva helst sitter hemma i sångaren Gaz Coombes mammas vardagsrum, petar in en pinne i brasan och plockar på akustisk gitarr.

Supergrass föddes, liksom lokala förebilderna Ride, på Jericho Tavern i Oxford. De betraktas, liksom Londons fotbollslag West Ham sågs på sextiotalet, med skepsis i norra England — de är »southern softies«, och låter i viss mån som de låter just därför: de måste bevisa sin hårdhet.

Trion är ett triumvirat av samma publikfriande mått som West Hams sextiotalsstjärnor Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters. Liksom West Ham gjorde 7-0 på Leeds och 8-0 på Sunderland då, utklassar Supergrass Stone Roses nu. Men både den tidens West Ham och dagens Supergrass har en tendens att bli tekniskt överambitiösa: liksom West Ham i rent övermod tappade 3-0 till 3-4 hemma på Upton Park 1965, tappar Supergrass allt efter första halvlekens halvdussin supersånger. De springer och stressar och stirrar som en syratrippad trebackslinje efter bollar de ser i syne; klämmer i för högt och klämmer in för många ackord. Slutresultatet blir följaktligen bara klämmigt och inte cool alls.

Supergrass sjunger massor om att röka knark, och det är ungefär lika intressant som att sitta på lokalbussen mellan Slussen och Saltsjöbaden och höra villaboende ravekids i högstadieåldern skrävla om speed. I intervjuer upprepar Gaz storyn från debutsingen »Caught By the Fuzz« om hur han som femtonåring haffades för haschinnehav, på samma påfrestande sätt som alla pubrockare klamrar sig fast vid sina favoritfyllestorys.

Det hör till att en New Lad ljuger om sin ålder (se på »lille« Liam i Oasis, som genom en försägelse i POP #10 råkade avslöja att han faktiskt är 29 år! Förmodligen är Noel jämnårig med organisten i Stranglers), så vad de än påstår är Supergrass inte längre tonåringar. De har inte bara Buzzcocks, Madness, The Jam och Blur som förebilder — de är ordentligt inlyssnade på såväl The Whos »A Quick One« som Small Faces »Ogden’s Nut Gone Flake«.

Faktum är att man inte låter så här bra genom att knarka sig genom tonåren, utan genom att sitta hemma kvällarna i ända och repetera.

Att det suspekta gruppnamnet inte är hämtat från undre världen, utan från Comic Strips nördigaste tevefilm, är helt logiskt.

Kjell Häglund

Filed under: Album #13, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: