Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] The Jon Spencer Blues Explosion

Jon Spencer sliter rockhistorien i stycken. I somras tog världens tuffaste trio sin garagegospel till Sverige och mitt framför ögonen på POPs Lennart Persson exploderade Jon Spencer. Gång på gång.

JAG SER Jon Spencer Blues Explosion på årets Lollipop-festival. Och blir förälskad i en man så cool, så in i minsta detalj perfekt, att han bara måste vara Elvis och Ann-Margrets oäkte son, avlad i ett mörkt materialförråd bakom kulisserna under inspelningen av »Viva Las Vegas«.

Jon Spencer lämnar scenen med de svarta byxorna i trasor och jag är slutligen övertygad om att han är på allvar. Och kanske ändå inte. Det han gjort är att han har hållit ett väckelsemöte, ett synnerligen effektivt sådant. Han har fått oss att tro. Att köpa illusionen av att det är just han som personifierar allt det som är så speciellt med rockmusiken.

Med sin sjuttondollars koreanska gitarr, jag har aldrig sett något så billigt ge så mycket tillbaka på insatsen, leder han oss igenom en adrenalinchock så intensiv att den gett en ung James Brown andnöd. Han suger på mikrofonen, sliter i den, slänger den i golvet, som om han vore en ylande varg från helvetet. Hans två medmusiker finns där bakom honom, hela tiden på rätt plats med rätt markering, telepatiskt styrda och tätt inpå den vansinnespuls som rusar genom Spencers kropp. Under en dryg timme, eller var det tio minuter, exploderar han framför våra ögon. Gång på gång på gång. Trions musik är på oss, under oss, över oss, i oss. Det är obekvämt, det gör ont, det är underbart, det är ett flyt som är både spastiskt stammande och vidöppet, utan gränser.

Tillsammans vänder de upp-och-ner på rockhistorien — Charlie Patton, Howlin’ Wolf, Jerry Lee, Stones, Shadows Of Knight, MC5, Stooges, Funkadelic, Public Enemy — skakar sedan häftigt och ser vad som faller ur fickorna och ner på marken. Av det krafset gör Jon Spencer Blues Explosion musik som skriker och kvider, gråter och ylar. Historiemättat och märkligt tidlöst på samma gång.

Själv vill han bara ha kul, ge oss en bra show, utan undermeningar. Han lyckas. Och kanske ska vi nöja oss med det. Han fick mig i alla fall att förstå vad det är som händer på hans handfull splittrade och rasslande ihåliga plattor. Han gav även den musiken själ och sammanhang.

Efter konserten hör jag någon media- eller skivbolagsmänniska prata om honom som »det hetaste på den amerikanska alternativscenen«. Jag utgår från att han själv skulle ta det påståendet som en förolämpning.

För en man som nämner Hound Dog Taylors baslösa bluestrio med brutalgitarristen Brewer Phillips som en central inspiration, för en man som så tydligt vill se sig som en modern bluesman, för en man som drömmer om att spela in »Jon Spencer Blues Explosion Live At the Apollo«, för en man som så oblygt dryper av sex appeal, för en sådan man måste det vara besvärande att förknippas med en allt mer förutsägbar och blekt glåmig amerikansk rockscen, som desperat kallar sig alternativ.

När jag träffar honom, klädsamt arrogant och till en början besvärande fåordig, förstår han emellertid inte varför han skulle ha åsikter om var hans musik placeras av medierna.

— Nja. Egentligen inte. Det stör mig inte ens om vi kallas »indie rock«, vi gör ju ändå vad vi gör. Men sanningen är samtidigt att det inte finns mycket kvar av den scenen jämfört med för tio, femton år sedan. Det mesta har korrumperats av de stora skivbolagen. Det finns band och skivbolag jag fortfarande gillar, och jag kommer alltid att gilla tanken på att musiker gör saker själv, att de själv tar kontrollen över sin musik och det sätt den marknadsförs på.

Men färglösheten, bristen på stil och suggestiva höftrullningar, stör den inte honom?

— Vad som är tråkigt är när band så tydligt saknar stil, när de bara står där rätt upp och ner och försöker spela rock’n’roll. För oss är det viktigt att förmedla stil och energi och spänning Jag önskar att jag vore Little Richard på femtiotalet…

Fler förebilder?

— James Brown, naturligtvis. Robert De Niro. Jerry Lee Lewis. När han sparkar av benet på pianostolen, när han klättrar upp på pianot, när han… tänder eld på det. Howlin’ Wolf när han kryper omkring på alla fyra på scenen och ylar som en hund. Över huvud taget folk som ger allt, precis allt, i sina framträdanden.

För att få igång publiken?

— Publikens reaktion är oerhört viktig, den är halva grejen. Och vi älskar att möta publiken, älskar att hetsa upp den, älskar att leka med den. Vi tycker helt enkelt att det är fruktansvärt roligt att spela. Till skillnad från när jag var med i Pussy Galore, som var ett mycket mer konfronterande och medvetet provocerande band.

Och hur går man från denna vildögda nihilism till något så jordnära och humanistiskt som bluesen?

— Det finns en linje från mitt intresse för amerikanska garagegrupper från sextiotalet — som imiterade The Rolling Stones som imiterade Chess-artister som Muddy Waters och Howlin’ Wolf — till bluesen. Jag spelade sönder samlingar som »Back From the Grave«. Det var där jag hittade lusten att spela gitarr. Och bluesen finns, på ett eller annat sätt, i nästan all bra musik. »Funhouse« med The Stooges är en av de allra bästa bluesplattor som någonsin gjorts.

— Om vi gör blues? Inte i någon traditionell mening, men definitivt om vi talar om bluesen som känsla och attityd. Vi gör djävligt enkel, kalla det gärna simpel, musik. Som mest handlar om känsla. Precis som bluesen.

Och soundet, är det lika instinktivt?

— Det finns åtminstone ingenting intellektuellt bakom skapandet av vårt sound. Inte mer än att det bygger på musik vi pratar om, naturligtvis. Jag är rätt trött på att folk läser in en massa i musiken som inte finns där. Vi gillade alla rå, simpel, galen musik. Utifrån det började vi spela. Det var inte konstigare än så. Allt hände av sig själv, alla bitarna föll på plats utan minsta tankearbete. Så är det fortfarande.

Fast han är mycket noga med att påpeka skillnaden mellan gruppens plattor och dess live-framträdanden. När gruppen står på en scen handlar det om just denna urladdning, vild och spontan och oförutsägbar. I studion jobbar man efter en mycket mer bestämd linje, det mesta är uttänkt och planerat i överensstämmelse med Spencers vision.

— Och när folk försöker sortera in oss i något slags fack där det står »lo fi« så fattar jag ingenting. Jag har ingenting till övers för tanken på att man medvetet ska göra plattor som låter skit. Vi använder modern utrustning när vi spelar in och jag jobbar hårt på att produktionen ska bli bra. Det gäller att fånga det som är speciellt, det som är magiskt. Om ögonblicket, det där allt bara är precis rätt, händelsevis skulle innehålla att någon spelar en falskton eller att trummisen missar ett kantslag så stärker det bara stämningen. Men kalla oss för Guds skull inte »lo fi«.

Vi är båda överens om att de två delarna i den här ekvationen — studio/live — kompletterar varandra på ett sätt som i slutänden höjer värdet av båda.

— Jag tror att man kan gilla det vi gör bara genom att lyssna på plattorna, men jag tror inte att man helt ut fattar vad det är vi gör om man inte har upplevt någon av våra konserter. Det är då alla bitarna faller på plats. Och inget smärtar mig så som att göra en dålig spelning.

Vi pratar influenser. Jag inbillar mig att Spencer med glädje skulle erkänna att han inspirerats av de tidiga plattorna med Gun Club, men får en distinkt känsla av att han ogillar alla jämförelser med The Cramps. Ändå är det tämligen uppenbart att mycket av The Cramps brutalt komprimerade mix av fuktig sexualitet och illaluktande rockabilly är en viktig del i Blues Explosions musik. Jag strider inte för min åsikt, frågar i stället vad femtiotalets musik betytt för honom.

— Rockabilly var en oerhörd influens på tidiga Blues Explosion. Min fru fullständigt avgudar Elvis, men han betydde inte lika mycket för mig. Fast en del av Scotty Moores gitarrgrejer från femtiotalet är helt sanslösa. Jag älskar Jerry Lee Lewis inspelningar på Sun. Vilket sound, vilken energi, vilka produktioner! Där finns mycket av det här bandets rötter.

* * * * *

Spencers första band, på riktigt allvar, var Pussy Galore. Ett band som bröt mot alla smakfullhetens skrivna och oskrivna regler. Och gjorde sitt bästa för att rasera alla rockens konventioner och uppblåsta poser, på sant punkmanér. Primitiv ilska mötte musikalisk inkompetens och provokationen var själva tanken. Ingen lär kunna reagera med likgiltighet på gruppens besmittade, groteskt frånstötande och medvetet nersölade musik.

— Alla negativa vibrationer i det bandet blev till sist som ett fängelse jag var tvungen att bryta mig ur. När jag hör den musiken i dag förstår jag knappt var den kommer från. Då var syftet att slå folk på käften, i dag vill jag få folk att dansa.

Pussy Galore var hatat av många, men hade också många fans. Beck visade sig vara ett av dem.

— Vi träffades i Los Angeles för ett par år sedan. Folk sa att han var bra, och att han alltid tjatade om Pussy Galore, så jag träffade honom och vi kom bra överens. När vi sedan gjorde »Orange« frågade jag om han ville vara med på den. Ett par timmar senare ringde han upp, sa ja och rappade i telefonen. Det är det som är med på plattan.

I Pussy Galore fanns bland andra en före detta Sonic Youth-trummis och Neil Hagerty, som senare bildade Royal Trux. Där fanns också Christina Martinez, som Spencer gifte sig med. Paret spelade efter bandets upplösning i Honeymoon Killers och bildade senare tillsammans Boss Hogg, en grupp han fortfarande ser sig som fullvärdig medlem av, parallellt med Blues Explosion.

Ett av Galores album, endast utgivet på kassett, var en låt för låt-avrivning av Stones »Exile on Main Street« och sista plattan försågs med titeln »Historia de la Musica Rock«. Men det var inte förrän Spencer i början av nittiotalet slog sig ihop med The Gibson Brothers som han på allvar började formulera den tillbaka-till-rötterna-känsla han skulle bygga sitt Blues Explosion på.

— På en av de allra första turnéerna vi gjorde med Pussy Galore så spelade vi med The Gibson Brothers i Columbus, Ohio. Det var så jag lärde känna Jeff och Don. Deras skivor älskade jag redan innan.

Tillsammans med gruppen gjorde Spencer plattan »Memphis Sol Today!« (Sympathy For The Record Industry), som spelades in en kaotisk natt i Sun-studion i Memphis.

— Det var en fruktansvärt rolig tid, men också väldigt inspirerande. Att jobba med två så musikaliskt passionerade personer som Jeff Evans och Don Howland, en rockabillygalning och en som älskar countryblues, gör automatiskt att man kommer i kontakt med musik och artister som man aldrig tidigare hört eller ens hört talas om. Jag lärde mig jättemycket, inte minst om hur man hanterar att stå på en scen.

— Den allra, allra viktigaste lärdomen från den tiden? Kolla alltid oljenivån innan ni ger er ut på vägarna…

Med sådana ovärderliga kunskaper i ryggen bildades så Jon Spencer Blues Explosion. Det är nu fem år sedan.

— Russell Simins och jag spelade tillsammans i Honeymoon Killers. Judah Bauer delade lägenhet med Russell och en dag fanns han bara där i replokalen. Tre pusselbitar som glider in i varandra.

— Ändå ska ingen göra misstaget att tro att det här är en fullständigt demokratisk grupp, det är mitt namn som står på plattorna. Men jag är heller inte någon James Brown-diktator. Var och en av oss bestämmer i princip vad och hur man ska spela det som spelas. Anledningen till att vi började spela tillsammans var att vi funkade så enormt bra ihop, direkt från start.

Hur ser en skivinspelning med ett så sammansvetsat gäng ut?

— Vi gör allt snabbt. Vi spelar in i princip live. Går in och kör låtarna rakt av, inte så att vi försöker återskapa vårt liveframträdande, men för att bevara energin och den elektriska laddningen. Det mesta av låtarna, riffen och rytmerna är färdiga, nerskrivna, testade inför publik. Inte mycket är framjammat i studion, även om man kan tro det.

De underliga, spöklika ljud man hör på gruppens plattor kommer från en theremin, ett av de första elektroniska instrumenten, uppfunnet i slutet av 1920-talet av den ryske amatörmusikern Lev Sergeivitch Termen. På femtiotalet utvecklades och lanserades det i USA av Robert Moog, mannen som på sextiotalet uppfann Moog-synthesizern. Spencer fortsätter föredraget:

— Man spelar en theremin genom att röra händerna över en antenn på boxen. Tonen höjs när handen förs närmare antennen, sänks när handen förs bort från den. Vibrato uppnår man genom att röra handen fram och tillbaka i en snabb rörelse, och man glider obehindrat mellan tonerna. En duktig thereminspelare har samma kontroll över instrumentet som en sångare har över sin röst. Jag är inte riktigt där än…

Är du i regel nöjd med vad ni har med er ut ur studion?

— Vi tycker själva att vi verkligen jobbar igenom våra plattor, men i relation till det mesta annat är vi förmodligen oerhört snabba i studion. Fast varje platta tar lite längre tid att spela in. Första plattan, »Willie Horton«, gjordes på två och en halv timme, den senaste la vi ner sammanlagt kanske fem—sex dagar på att spela in. Det betyder väl att vi bryr oss lite mer för varje ny platta.

Tidigt i år gjorde bandet en platta med den 69-årige bluessångaren R.L. Burnside. »A Ass Pocket of Whiskey« (Matador) är fylld av mardrömsrå, malande tvåackordsblues med ostämda gitarrer i ett möte som mest påminner om ett knivslagsmål på liv och död på en mörk, övergiven parkeringsplats. Howlin’ Wolf möter Stooges. Burnside hyllades sedan på Blues Explosions nya platta med låten »R.L. Got Soul«.

— Jag hörde honom första gången på en sjuttiotalssingel, »Jumper Hanging Out on the Line«. Och så såg jag dokumentärfilmen »Deep Blues«, som är fantastisk.

— Vi älskade hans musik — hans »Too Bad Jim« på Fat Possum är en monumental platta — och ville få med honom på några av våra turnéer. Och vår publik tände hårt och omedelbart på hans musik, trots att den aldrig tidigare upplevt något liknande. Det är en publik som inte är rädd för det råa och det galna. Så småningom började vi göra extranumren tillsammans. Och jag tror att han mötte en uppskattning som han definitivt inte möter på bluesklubbarna runt om i USA, där publiken är äldre och trögare och mest intresserad av mer välbekant och lättlyssnad Chicagoblues. Ur detta kom sedan tanken på att göra en platta tillsammans.

— Vi spelade in den i ett obebott hus i Holly Springs i Mississippi. Inget vatten, ingen värme. Det var i februari och området hade precis drabbats av en fruktansvärd snöstorm, något mycket ovanligt i Mississippi. Att ta sig ut dit genom snön och isen, var som att ta sig till månen Vi tände en jättebrasa i ett av rummen, satte R.L. närmast den, med sin Marshall-stärkare intill sig, och sedan spelade vi. Ingenting var planerat i förväg. Allt gjordes på en eftermiddag.

Har han kommenterat den musik ni gör i Blues Explosion?

— Han tycker nog att vi är OK, jag har inte vågat fråga. Men jag vet att han börjat vråla »Blues Explosion!« mellan låtarna när han gör sina egna spelningar. Det måste ju betyda något.

En av era plattor, »Extra Width«, spelades in i Memphis. På nya plattan återvänder ni dit. Vad är det som drar?

— Du har väl läst Peter Guralnicks bok »Sweet Soul Music«, och Robert Gordons »It Came From Memphis«? Stax, Sun, Hi Records, hela musikhistorien. Den finns ju kvar på något sätt, även om tiden snart är ute. De river, förstör, suddar ut. Alla hjältarna dör. För helvete, vi hade Rufus Thomas i studion den här gången! Vi ringde honom för att höra om han ville sjunga med oss. Erbjöd honom tvåhundra dollar, som han trissade upp till trehundra.

— Och plötsligt stod han där, med gylfen öppen och en stor flaska munvatten i handen. Sånt där som man ska blanda ut med vatten, fast han drack direkt ur flaskan, klunk efter klunk. När jag frågade honom varför sa han bara att han var tvungen för att han »inte ville förolämpa oss« med sin dåliga andedräkt.

— Det roligaste var nästan att sitta och snacka med honom efteråt. Han är en otrolig människa — »the oldest living teenager«, »the king of Memphis« — och han har otroliga historier att berätta. Han berättade de sorgliga turerna kring Stax-konkursen, han kallade Sam Phillips »en snål jävel« som lät honom själv betala för mackorna när han spelade in i Sun-studion.

Spencer har svårt att dölja sin beundran för de här legendariska musikerna. Nästan som om han avundas dem för att de gör något han själv egentligen bara kan sträva efter. De har en rå, oförstörd kärna av nakna känslor han själv är för cool och smart för att riktigt nå fram till. Än så länge.

— Det är en otrolig känsla att träffa de här människorna, att få ta del av all denna otroliga musikhistoria. Det är som när R.L. sitter och spelar Howlin’ Wolf-låtar för oss klockan tre på natten, bara för att han ska kunna varva ner så pass att han ska kunna somna. Det är ett privilegium.

Vilka ser du som de största amerikanska musikerna i ett historiskt perspektiv?

— Louis Armstrong, Charlie Patton, Charlie Parker, Jerry Lee Lewis, James Brown… ganska självklara val. Sedan finns det ju plattor med mindre »betydande« artister som betytt oerhört mycket på det sättet att de vänt upp och ner på ens liv. Just därför att de kom in i ens liv i precis de stunder då man varit redo att vända upp och ner på sitt liv.

Hur definierar du själen, själva meningen med rock’n’roll?

— Att låta sitt liv vändas upp och ner av en platta… nej, jag vet inte… det går inte att klä i ord. Det är helt enkelt det jag försöker göra varje gång jag går ut på en scen.


JON SPENCER BLUES EXPLOSION är aktuella med albumet »Now I Got Worry«. Jon Spencer medverkar också på R.L. Burnsides album »A Ass Pocket of Whiskey«.


Lennart Persson

Filed under: Lennart Persson, POP #20, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: