Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Stora Little Feat-diskografin

LIGHTNING-ROD MAN

Bizarre [1993]

Arkivrengöring hos Herb Cohen, Frank Zappas manager. Historiskt intressant, men inget man plockar fram och spelar. Factory-spår fyllda av vimsig och tämligen profillös psykedelia, gjorda för skivbolaget UNI under åren 1966-1967, och diverse demoinspelningar. Det enda UNI gav ut med Factory, singeln »Smile, Let Your Life Begin«, ingår. Och titelspåret är en fräck Zappa-produktion, med Lowell som stirrögd Howlin’ Wolf-imitatör.

LITTLE FEAT

Warner [1971]

Debuten. Lite skakig — Lowell sjunger småfalskt här och där — men fylld av kaxig attityd och ett grusigt, metalliskt rock’n’roll-sound som skulle bilda skola.

SAILING SHOES

Warner [1972]

Omistlig klassiker med soundet — Lowells krypande slidegitarr och Paynes distinkta piano längst fram i mixen — på plats. Ett ex av skivan sågs, inte särskilt förvånande, i röran på Mick Jaggers hotellrum under inspelningarna av Stones »Exile on Main Street«. Neon Parks, som tidigare gjort det fantastiska omslaget till Mothers Of Inventions »Weasels Ripped My Flesh«, debuterar som permanent omslagsmakare. Hans bilder blir mer logiska och mindre förbryllande om man vet att han ofta gjorde dem med utgångspunkt från tänkta LP-titlar, som gruppen sedan ändrade när det var dags för utgivning. Originaltiteln på »Sailing Shoes« var således »Thank You! I’ll Eat It Here«.

DIXIE CHICKEN

Warner [1973]

Soundet och det telepatiska samspelet skruvas till ytterligare ett snäpp. Och New Orleans-influenserna blir än tydligare, med en Hayward som måste ha sovit med sina Meters-plattor i sängen. Med mer luft än någonsin mellan tonerna får den utökade rytmsektionen alla möjligheter att fylla tomrummen med fet och slirig funk. Plattans arbetstitel var »Handcuffs and Accordians«.

ELECTRIF LYSANTHROPE

TAKRL [1973]

Under några år i mitten av sjuttiotalet gavs det ut tre utmärkta, live-inspelade bootleg-LP med Little Feat. Den här, troligen inspelad på en privat fest, var den första och bästa. »Aurora Backseat« och »Rampant Synchopatio« följde. Det intressanta var att Lowell George vid flera tillfällen erkände att han själv mixat tejperna och sett till att de gavs ut. Något som ytterligare talar för en mer officiell inblandning är att »Electrif Lysanthrope« försågs med en tidigare opublicerad Neon Parks-bild på omslaget.

FEATS DON’T FAIL ME NOW

Warner [1974]

Gruppen spelar på toppen av den förmåga man byggt upp genom åren, men förnekar samtidigt sitt förflutna genom att göra rätt onödiga nyinspelningar av två gamla livefavoriter. Payne och Barrere vässar armbågarna.

THE LAST RECORD ALBUM

Warner [1975]

Sista albumet på det första Warner-kontraktet, därav titeln. Som från början var ironiska »Just Desserts«, vilket förklarar Parks symboliska Hollywood-bild på omslaget. Det var gruppens första fullt ut »demokratiska« album, och just därför så blekt. Tog sex långa månader att spela in, delvis beroende på att Richie Hayward körde omkull med sin motorcykel. Sjukhusräkningarna kan ni se på baksidan av plattan.

TIME LOVES A HERO

Warner [1977]

Gruppens sämsta platta. Musik djupt nersjunken i ett träsk av Steely Dan-illusioner, Weather Report-pretentioner och Barreres uppenbara Lowell George-plagiat.

WAITING FOR COLUMBUS

Warner [1978]

Oförklarligt — eller möjligen helt logiskt — gruppens bästsäljande album. En publikfriande liveinspelning från ett mestadels oinspirerat band i upplösning, gjord i Washington och London.

THANKS I’LL EAT IT HERE

Warner [1979]

En soloplatta med Lowell George lät länge som ett både otänkbart och onödigt projekt, men i takt med att hans roll i Feat blev allt mindre blev en sådan platta också allt mer efterlängtad. »Thanks« levde inte riktigt upp till förväntningarna när den äntligen kom, men är ändå en pärla. CD-utgåvan har dessutom utökats med en ljuvlig, sprött akustisk demo av låten »Heartache«.

DOWN ON THE FARM

Warner [1979]

Säkert ett välment försök att ge oss en sista dos av Lowell George-magi, men Payne lyckades inte fullt ut gissa sig till hur George skulle ha slutfört de inspelningar han lämnade halvfärdiga efter sig. Plattans ursprungliga titel var »Duck Lips«.

HOY-HOY!

Warner [1981]

Litet gottebord för Lowellfansen, även om Payne och Barrere inte kunde låta bli att stoppa in ett par av sina låtar också. Men här finns ett par tidiga liveinspelningar, ett par av låtarna från den första demotejpen, ett av de bortsorterade spåren från Lowells soloplatta, en akustisk demo-snutt av »Rocket in My Pocket«. Den alternativa versionen av »Rock and Roll Doctor«, som Lowell tog till Allen Toussaint i New Orleans för blåsarpålägg och sedan slarvade bort på vägen hem, dyker upp. Samt en ljuvlig inspelning av Hank Williams »Lonesome Whistle«, som Lowell själv spelade in och sedan glömde bort. Hans fru hittade tejpen i en papperspåse längst in i parets garage.

AS TIME GOES BY — THE VERY BEST OF LITTLE FEAT

Warner [1993]

Absoluta grundkursen. Har ni inget annat med Little Feat så måste ni åtminstone ha den här samlingen. Tjugo spår. Elva från de fyra första plattorna, tio av dem Lowell George-kompositioner. »All That You Dream« och Lowells två bästa spår från »The Last Record Album«. »Rocket in My Pocket« från »Time Loves a Hero« och »20 Million Things« från soloplattan. De tre spåren från den återbildade gruppens två första album — inspelade 1988 och 1990 — stör inte nämnvärt.


Lennart Persson

Filed under: diskografi, Lennart Persson, POP #23, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: