Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Jonathan Richman

NÄR JONATHAN RICHMAN spelade på Hultsfredsfestivalen 1994, ensam med en akustisk gitarr på världens lägsta volym, gav han nästan intryck av att vara från en annan galax. Han var så smittsamt glad, så ödmjuk, showande och kommunicerande att det nästan var overkligt.

Det kändes som om Jonathan befann sig i ett helt eget universum, och det är väl lite så det alltid har varit med honom. Han föddes 1951 i Boston, bestämde sig tidigt för att han ville spela musik, idoliserade Velvet Underground och flyttade till New York för att vara nära dem; myten säger att Jonathan såg dem spela oftare än Lou Reed. Han flyttade tillbaka till Boston ett år senare och bildade The Modern Lovers. Namnet valdes »because we play modern love songs, of course«.

De ruffiga låtar Jonathan skrev i början av sjuttiotalet var långt ifrån tidsandans hippie-ideal och den musik som blev allt mer avancerad tills den slutade som symfonirock; hans låtar förebådade i stället punken. Så när debutskivan »The Modern Lovers« till slut släpptes 1976 med låtar inspelade fem år tidigare till demotejper sågs den som en av de första punkskivorna. Därför anses den fortfarande vara »viktig«, även om den faktiskt inte hör till hans bästa skivor.

Men när de låtarna gavs ut var Jonathan på väg mot ett helt annat håll. 1973, när han var 23 år gammal, gjorde han ett par akustiska framträdanden på sjukhus och skolor, och blev övertygad om att hög volym inte var en nödvändighet utan snarare ett hinder för kommunikation. Han bestämde sig för att skriva gladare låtar — de flesta på »The Modern Lovers«-skivan kom från en tid av svår tonårsångest som nu hade gått över. Han ville skriva låtar som kanske inte var direkt riktade till barn men som barn ändå skulle kunna uppskatta. Efter det receptet spelade han in »Jonathan Richman & The Modern Lovers« [1976], »Rock’n’roll With the Modern Lovers« (som innehåller Jonathans enda riktiga hitlåt, den instrumentala »Egyptian Reggae«), »Modern Lovers Live« [1977] och »Back in Your Life« [1979]. Allt gavs ut mitt i punkvågen, vars nihilism han kände sig helt främmande för.

Jonathans enkla recept gjorde att han fick ett rykte om sig som crazy clown med sånger om insekter och isglass, ett rykte som förföljer honom än i dag. Men att inte ta hans musik på allvar är ett stort misstag. Under all humor — som inte bör föraktas — finns det en romantisk och humanistisk världsbild som är så vacker att man, om man har ett hjärta, smälter. Samtidigt finns det också ett slags sorg mitt i alltihop, det är popmusik som vet precis vad livet handlar om; Jonathan är popmusikens motsvarighet till Slas.

* * * * *

När det blev åttiotal märktes Jonathans influens på till exempel Go Betweens, Violent Femmes, Traste Lindén, Pastels och C-86-vågen; på nittiotalet har en massa lo fi-band hämtat inspiration från hans skivor. Han fortsatte att ge ut saker nästan varje år, skivor som var en totalkontrast mot uppblåstheten på listorna. Nu är det 1996, Jonathan är 45 år men har åldrats bättre än alla sina jämnåriga kollegor, och är aktuell med »Surrender to Jonathan«, den här gången på nytt skivbolag, Neil Youngs Vapor.

1986 gjorde journalisten Bruce Dessau i tidningen Blitz den första intervjun med Jonathan Richman i engelsk press på sex år. Eftersom Jonathan tycker att pressen inte bara överanalyserar hans musik utan även felciterar hans intervjusvar, var Dessau tvungen att på förhand gå med på att inte diskutera musiken för djupt och att publicera allt som sägs i rak fråga-svar form. Två frågor in i intervjun skickar Jonathan över en lapp där det står: Bruce, I’ve noticed my voice is beginning to be raspy; we’ll have to continue to ‘talk’ with me writing down my replies.

Jonathan tror inte på analyser av det han gör, för honom är musik något rent, det ärligaste ärliga, något som förstörs när det förklaras sönder, om man måste ha en förklaring så är det ett bevis på att man ändå inte förstår. Berättelserna i Jonathans låtar får räcka, även om de ju faktiskt inte säger så mycket om huruvida han ska spela in ytterligare en liveskiva, eller om varför han inte gav ut några skivor i början av åttiotalet. Men berättelserna i låtarna visar hur Jonathan känner, och för honom är det allt.

Min intervju nedan är fråga—svar, nästan ordagrannt från det att jag sätter på min bandspelare tills att jag stänger av den. Visst är intervjun lite platt, men jag tror ändå att den säger ganska mycket om Jonathan.

Jag sitter. Jonathan, klädd i T-shirt och jeans, står upp och verkar hela tiden vara på språng. För det mesta ler han sitt äppelkindade leende, men ibland, när jag ställer för »analyserande« frågor, är han vänligt men bestämt avsnoppande.

Det finns en klyscha som går ut på att man som låtskrivare inte tycker sig behöva skriva en låt när man är lycklig, att man skriver sina mästerverk när man är nere, och att man skriver om sorgsna saker. Det anses mer seriöst att vara nere. Jag tycker att själva motsatsen gäller för dig.

— Jag vet inte. En del av de lyckligaste låtarna hittar jag faktiskt på när jag känner mig väldigt nere, så ibland gör jag låtar när jag är nere också.

Känner du ett behov av att göra glada låtar när du är nere?

— Det vet jag inget om, jag vet bara att jag gör glada låtar ofta när jag är sorgsen, och ibland gör jag sorgsna låtar när jag är nere.

En vanlig uppfattning om dig är att du är den där killen som gör låtar om insekter och isglass. Jag tycker att det är mer passande att kalla dig en av de minst cyniska låtskrivarna.

— Jag vill inte prata om det. Jag vet faktiskt inte. De som påstår att jag bara gör låtar om insekter och isglass har uppenbarligen inte lyssnat på min repertoar. Jag är mer en sångare än en låtskrivare. Jag hittar på texter bara för att ha något att sjunga. Jag sjunger så som jag mår, och hittar på låtar för att visa hur jag mår, that’s it.

Är det frustrerande att folk har fördomar om dig?

— Tja, alla tycker alltid något, så jag sjunger min låt och så får de säga vad de vill om det.

I press-releasen för din senaste skiva står det: »om du vill vara omtyckt av Jonathan så är det tre saker som du ska undvika att kalla honom…«

Jonathan avbryter skrattande:

— Det var bara de tre första sakerna som jag tänkte på. Så det borde stå »åtminstone tre… singer/songwriter, minimalist and quirky«.

Vad ska man kalla dig om man vill smickra dig?

— Sångare, det räcker för mig.

Det är nu tjugo år sedan din första LP…

— Vilken är det?

Den som bara kallas »The Modern Lovers«…

— Åh, det är faktiskt tjugofem år sedan den spelades in.

Ja, den släpptes 1976 men spelades in fem år tidigare.

— Det är faktiskt inte den första LP:n, det är bara en bunt demotejper som till slut gavs ut. Min första LP är »Jonathan Richman & The Modern Lovers«. Men varsågod och fortsätt…

Jag tänkte bara fråga om det känns som länge sedan.

— Ja!

Det var en lång tystnad i början av åttiotalet då du inte gav ut några skivor. Vad gjorde du då?

— Du säger att jag inte gav ut några skivor, men det var skivbolaget som inte gjorde det. Jag hade låtar, och turnerade hela tiden.

Vilka har varit höjdpunkterna i din karriär?

— Tja, det har varit många sådana Eftersom jag gillar att spela ute, ibland gör jag 150 konserter per år, så har det varit en massa bra kvällar.

Det är konserterna du uppskattat mest?

— Hittills, ja. Och jag har fått många nära vänner.

Hur väljer du låtar till dina konserter?

— Jag väljer inte några, jag bara ställer mig på scenen och sjunger. Det blir vad det blir, beroende på vad som dyker upp i mitt huvud. Så alla konserter jag gör är olika, det har aldrig varit ens två som varit lika låtmässigt.

Vilken skiva tycker du är din bästa hittills?

— Den som heter »Surrender to Jonathan«.

Din senaste skiva alltså. Varför är den bäst?

— För att det är den som mest låter som jag ville att det skulle låta. Och så tycker jag om låtarna.

Vilka var dina ambitioner med »Surrender to Jonathan«?

— Jag ville göra en bra skiva, det är allt. Jag ville spela och sjunga låtarna, och att bandet skulle låta verkligt bra.

Så varje gång du börjar med en ny skiva är det med samma ambition, att göra bra låtar…

— Och få dem att låta rätt, att svänga, att rocka.

Tycker du att det är svårt att överföra det du gör på scen till skiva, i och med att du föredrar scenen framför studion?

— Det är ytterligare ett skäl till att jag tycker om den nya skivan. Jag tycker att den överför den känslan riktigt bra.

Jag tycker att din live-skiva »Modern Lovers Live« är en av dina absolut bästa skivor. Tror du att du kommer att ge ut ytterligare en live-inspelning någon gång?

— Jag vet inte.

Vad tycker du om nittiotalets popmusik?

— Om vad?

Om nittiotalets popmusik.

— Åh, nittiotalet. Jag tycker om en del. Jag hörde en låt på radion som jag tycker om, känner du igen den här? (Jonathan börjar sjunga; »Mysterious Girl« tror jag att låten heter)

Jag känner igen den, men vem är det som har gjort den? Jag kommer inte ihåg.

— Jag vet inte heller, men det är en stor hit. Den är bra.

Men du bryr dig inte om någon tycker att det du gör är förlegat, du gör ju inte techno precis?

— Nej, jag bryr mig inte om det.

Hur mycket tänker du på din framtid?

— En del. Jag undrar vad jag kommer att göra, för jag vet inte.

Tror du att du någonsin kan få slut på idéer, melodier, texter och så vidare?

— Visst. Jag undrar var nästa kommer ifrån hela tiden. Jag anstränger mig inte för att hitta på dem, de bara kommer till mig. Så jag vet inte när nästa kommer att komma till mig, eller om någon kommer att komma över huvud taget igen.


JONATHAN RICHMAN är alltid modern.


Stefan Zachrisson

Filed under: POP #24, Stefan Zachrisson, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: