Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: JERRY LEE LEWIS – Young Blood

JERRY LEE LEWIS

Young Blood

Sire/Warner

Undrens tid är inte förbi. Inte trodde man att han skulle bli så här gammal. Och definitivt inte att han fortfarande hade en sån här platta i sig.

Jerry Lee Lewis är själva syndens monument, han är mannen som en gång försökte spetsa hela den oskyldiga amerikanska ungdomen på rockmusikens stenhårda, bultande penis. En vildögd predikant som sa att »vi är kött, vi är blod och vad vi gör med dessa våra kroppar är vår sak och ingen annans, och om det vi gör med dessa våra hungriga kroppar är djävulens verk… så låt det vara djävulens verk! Ta för er… och gör det nu när ni är unga. There’s a whole lotta shakin’ goin’ on!« Eller rättare sagt, hans musik sa precis detta. Och mer därtill. Hela han var en utmaning mot allt som var anständigt, normalt och amerikanskt.

Han var rockmusikens mest tjurskallige pionjär, en naturkraft som blev en av giganterna inom den amerikanska musiken. Själv skulle han förmodligen beskriva det hela i termer av en fet chans som löpte amok, men han har heller aldrig haft mycket till övers för folk som intellektualiserat över hans musik. För honom var musiken ett behov och så småningom också en födkrok, men framför allt var det en väg ut. Med sina fantastiska femtiotalsinspelningar slog han upp dörren för oss alla.

Och vad var lönen för denne förtappade syndare, denne man som aldrig kunde säga stopp och alltid har fått för mycket av allting? Blödande magsår, häxjakter, svindlande skatteskulder, en släng av vansinne och en kropp som under senare år varit märkt av den utmaning han antog för över fyrtio år sedan. Han borde varit död för länge sedan.

I stället har han gjort sin bästa platta i mannaminne. Kanske den bästa han gjort sedan »Southern Roots« från 1973, och definitivt sedan de två LP-skivor han gjorde för Elektra i slutet av sjuttiotalet. Framgången ligger alldeles säkert i händerna på producenten Andy Paley, rockfanatikern som tidigare jobbat med bland andra Brian Wilson och som redan på soundtracket till »Dick Tracy« visade att han kunde hantera den notoriskt svårmanövrerade Lewis.

Paley har handplockat en liten grupp, förstärkt den med Lewis-kumpaner som gitarristen James Burton och fiddlaren Kenny Lovelace och bannlyst alla bakgrundskörer och andra påklistrade effekter. Inspelningarna, som är gjorda i små studior i Memphis och L A, ger oss helt enkelt en märkbart inspirerad Lewis med en tajt, spelsugen grupp bakom sig. Svänget sitter där det ska, okonstlat och obevekligt.

Ett par spår är nyskrivna — »Restless Heart« är en lysande countrylåt, och så har man plockat med »It Was the Whiskey Talking (Not Me)« från »Dick Tracy« — men huvudparten av materialet är mer eller mindre välkända klassiker ur den amerikanska musikskatten. Boogieklassiker som »Down the Road a Piece« och »House of Blue Lights« passar honom som handsken, men allra bäst är han i countrylåtar som Hank Williams »I’ll Never Get Out of This World Alive« och Jimmie Rodgers »Miss the Missippi«. Och vad han gör med Johnnie & Jacks »Poison Love« ska vi bara inte tala om.

Hans röst har i ärlighetens namn, och av förklarliga skäl, förlorat en del av sin skärpa. Fast det skyler han över med ett ton av attityd. Synden pulserar fortfarande i blodet på den gamle vilden. Tro det eller ej.

Bättre rock’n’rollplatta lär ni inte hitta i år.

Lennart Persson

Filed under: Album #13, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: