Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #24] Clarence White

Peter Ejewall berättar den alldeles för korta historien om gitarrhjälten som gav namn åt The Parson/White StringBender.

GITARRHJÄLTAR FINNS det gott om. Högst i rang står några nästan ingen hört talas om men alla i branschen ser upp till; lysande exempel, de med rykte om sig att vara gitarrister för andra gitarrister.

Clarence White, den lille mannen med den stora integriteten, Gibsons hårdaste plektrum och Los Angeles mjukaste touch, hörde till dem. Cool som James Dean, cool som Bob Dylan, lät han gitarren göra jobbet, och musiken kom som fallen från skyn. Enkelhet och elegans var egenskaper som gjorde honom till förebild.

Clarence Joseph White föddes den 7 juni 1944 av fransk-kanadensiska föräldrar i Lewiston, Maine, och vid sex års ålder engagerade han sin äldre bror Roland att ta ackorden medan han själv slog an strängarna. Han hade kommit fyra spår in på sin första soloskiva då ett rattfyllo mejade ner honom i Palmdale, Kalifornien den 15 juli 1973. Han var tjugonio år gammal.

I kretsen av familj och vänner kom Clarence White i kontakt med bluegrassmusiken och i mitten av femtiotalet började han själv spela. Bröderna White, Clarence och Roland utgjorde kärnan i The Country Boys, som efter flytten ut till Kalifornien vann talangtävlingar och fick vara med i TV. Clarence spelade, som alla bluegrassgitarrister, enklast tänkbara ackordkomp till Rolands mandolin. Runt 196o böljade den urbana folkmusikvågen växa i USA. Ur familjeprojektet Country Boys utvecklades The Kentucky Colonels. Första skivan, »New Sound of Bluegrass America«, visar upp Clarence pulserande komp blandat med några få solon — briljant men tämligen traditionellt. Medan resten av gruppen höll sig strikt till bluegrass förhöll sig Clarence öppen även för annat; bland annat gillade han Chuck Berry och Fats Domino. I samband med att Kentucky Colonels gjorde en turné österut 1963 skaffade Clarence sin Martin D-18, instrumentet med vilket han gav bluegrassgitarren ett ansikte och ett eget språk.

I och med Kentucky Colonels »Appalachian Swing« [1964], ansedd som den definitiva instrumentalskivan i amerikansk folkmusik, blev Clarence White legend under sin egen livstid. På den skivan föll allt på plats, inte minst hans bländande crosspickingteknik (kombinationen av plektrum och fingerspel). Många kan spela fort och fantastiskt men Clarence White gjorde det så säkert och så väl avvägt. Hans ljud var rent, anslaget var lätt och kom långt bak i taktslaget; där bluegrass traditionellt är en framåtlutad musik lutade Clarence White mer åt blues och swing. På »Appalachian Swing« introducerade han bluegrassgitarren som soloinstrument, och hans rytm och timing på den skivan har aldrig överträffats.

Men på bluegrass blir man inte fet. När Kentucky Colonels höll på att splittras 1966 träffade Clarence White James Burton, som var Ricky Nelsons och senare Elvis gitarrist. Inspirerad av Burton, som visade honom elgitarrens grunder, skaffade Clarence sin ’54 Fender Telecaster.

En lika betydelsefull bekantskap vid den här tiden var Gene Parsons, en studiomusiker anställd på bolaget Bakersfield International som hjälpte Clarence White att kombinera Telecasterns distinkta ljud med vinandet hos en steelguitar. Med hjälp av en kraftig spiralfjäder och hävarmar, allt dolt på baksidan av instrumentkroppen, kopplade Parsons ihop h-strängen en bit bortom ordinarie strängfäste med den övre axelremsknappen (som nu satt rörlig i ett spår) och gjorde på så sätt det möjligt för Clarence att höja h-strängen en hel ton genom att tänja den via axelremmen. The Parsons/White StringBender — senare använd av bland andra Ron Wood på Rolling Stones »Voodoo Lounge« — hade sett dagens ljus.

Under sextiotalets sista år kom Clarence White att stå på egna ben som en rätt het sessionplayer i Hollywood där han backade upp Pat Boone, Everly Brothers, The Monkees, Arlo Guthrie, Phil Ochs, Randy Newman, Joe Cocker, och Gene Clark som soloartist. Och det var vid den tiden, 1967, han spelade med The Byrds för första gången, på albumet »Younger Than Yesterday«.

Nashville West var ett projekt i skarven mellan studiojobben och fullt medlemskap i Byrds, ett countryband som lirade standardlåtar med gott humör på klubbar och barer runt om i södra Kalifornien. En kväll dokumenterade de sig live, och det resulterande albumet, »Nashville West«, visar hur Clarence Whites varumärke från de akustiska dagarna, det långt drivna synkoperade spelet, vidareutvecklats med hjälp av StringBendern.

Clarence White kom till Byrds i samband med inspelningen av »Sweetheart of the Rodeo« [1968] och medverkade sedan på alla album fram till »Farther Along« [1971]. Höjdpunkten är »Untitle« [1970], med klassikerna »Lover of the Bayou« och »Chestnut Mare«. När slarvet sedan började bre ut sig i spåren av McGuinns maniska anställande och avskedande av bandmedlemmar var det Clarence som stod som garant för att kvaliteten upprätthölls (bästa låten från »Farther Along«, »Bugler«, är Whites verk rätt igenom).

Roger McGuinns Rickenbacker hade ett sound som är enkelt att kopiera materielvägen, Clarence Whites Fender StringBender är däremot något mer än bara ljudet. Mannen bakom instrumentet visste som få betydelsen av att utesluta, att lämna hål i sitt spel, hål som föregrep takter, som hängde i mitten av ingenstans och vilka han sedan återkom till underifrån. tog upp och drog iväg med — hela tiden återhållet och disciplinerat. Clarence White gjorde inte mycket väsen av sig — annat än med sin gitarr. Det var väl därför han fick en sådan respekt bland musiker, från Jerry Garcia till Jimi Hendrix.


CLARENCE WHITE är aktuell med återutgivningar av Nashville Wests »Nashville West«, The Kentucky Colonels »Livin in the Past« och The Byrds »Sweetheart Of The Rodeo«, »Dr. Byrds And Mr. Hyde«. »Ballad Of Easy Rider« och »The Notorious Byrd Brothers«.


Peter Ejewall

Filed under: Peter Ejewall, POP #24, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: