Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: DAVID HOLMES – This Film’s Crap, Let’s Slash the Seats

DAVID HOLMES

This Film’s Crap, Let’s Slash the Seats

Go! Discs/PolyGram

En svensk gratistidning skrev i våras att rockvideon »Zombie« med The Cranberries gjort mer för freden på Nordirland än alla politiska ansträngningar de senaste tio åren. Det var inte bara en grundlös överskattning av en pisslåt. Det var också ett förbiseende av den klubbkultur i Belfast som de senaste åren fått både katolska och protestantiska ungdomar att samlas under ett groove.

I centrum för dansscenen står klubben Sugarsweet och dess grundare och DJ David Holmes. Han har gjort sig känd långt utanför Nordirland och stått i DJ-bås på Ibiza, i Amsterdam och över hela Storbritannien. Men framför allt har han skapat utmärkt musik både som remixare och popartist.

Först gjorde han sig känd i trion The Disco Evangelists som för två år sedan släppte den framgångsrika houserökaren »De Niro«. Sedan programmerade han ännu mer intressant rytmik i konstellationer som 4 Boy i Girl Action, Death Before Disco och The Well Charged Latinos. Uppmärksamma läsare minns också hans namn från projektet Scubadevils som medverkade på den första Trance Europe Express-samlingen med »Celestial Symphony«, en pärla som senare nådde en masspublik genom en MTV-jingel. Som remixare har han fått uppdrag av Sabres Of Paradise, Secret Knowledge, The Sandals, Therapy och Saint Etienne, vars hit »Like a Motorway« han i fjol trimmade till ett mycket raffinerat beat.

Med andra ord är David Holmes en man med många järn i elden, och hans första riktiga album »This Film’s Crap, Let’s Slash the Seats« infriar de flesta förväntningar.

Ambitionen har varit att skapa ett modernt soundtrack till filmer som Holmes sett antingen på bio eller i salongen längst inne i sin hjärna. De cineastiska influenserna har alltid varit viktiga för honom; helikopterljuden i »De Niro« spelades in sedan han sett »Apocalypse Now« otaliga gånger och hans första singel i eget namn döptes till »Johnny Favourite«, efter jazzmusikern som säljer sin själ till djävulen i Alan Parkers »Angel Heart«.

Inledningsspåret »No Man’s Land« är enligt Holmes influerat av »I faderns namn«, som han såg fyra gånger på en vecka. Han har velat göra något tungsint med irländskt patos — men hjärtslagen, kyrkklockorna och de mesiga syntstråkarna lockar mest fram gäspningar.

»Shake Ya Brain«, »Slash the Seats« och »Got Fucked Up Along the Way« (där punkfarbrorn Jah Wobble tryckt på knappar) är betydligt charmigare. Detsamma gäller »Inspired By Leyburn«, med en cool Steve Hillage på gitarr i en Bali-doftande slomotakt.

Allra bäst är »Gone« där Holmes med hjälp av Sarah Cracknell gör en nittiotalsversion av The Shangri-Las klassiska »I Can Never Go Home Anymore« — här förvandlad till smådubbig tryckare.

David Holmes är en intressant ljudskulptör. Särskilt om han kan få technofansen i Belfast att slasha biofåtöljer i stället för varandra.

Fredrik Strage

Filed under: Album #13, Betyg 06, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: