Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Vad betjänten såg

Pop pratade med Frederic Seaman — John & Yokos personlige assistent och författare till boken »Living on Borrowed Time«.

DET VILAR NÅGOT lätt patetiskt över Lennon-dyrkare som lägger ner tid på att ta ställning för eller emot Yoko Onos person. Ungefär som vuxna människor som på fullt allvar kan hetsa upp sig över huruvida Beatles var bättre än Stones eller Elvis var bättre än Tommy Steele.

De som avskyr Yoko Ono gör det ofta med argumentet att hon var ond som styrde John Lennon. Därmed sätter de sig över John Lennon på precis det sätt som de anklagar henne för att ha gjort. Lennon valde trots allt att tillbringa fjorton år av sitt liv i hennes omedelbara närhet. Det är inte orimligt att tänka sig att han tyckte att han hade utbyte av hennes sällskap.

De som avgudar henne gör det ofta med argumentet att hon i det närmaste är en god fe med fina konceptuella avsikter och att det är så synd om henne för att hon är änka och att inget hon har gjort får ifrågasättas. Därmed sätter de sig över allas rätt att tolka sin omvärld på sitt eget sätt.

Visst har Yoko Ono gjort en och annan förskräcklig inspelning. Hon har säkert också snott en och annan idé till sitt eget skapande. Det är möjligt att hon är pretentiös både när hon kallar sig för konstnär och när hon kallar sig för musiker. Det är också troligt att hon ofta tog egna beslut utan att rådfråga John Lennon och att hon numera får ta dem själv.

Är detta något att bli upprörd över? Angår det gemene man? Har inte alla någon gång gjort något som någon annan har betraktat som förskräckligt? Har inte alla någon gång snott en god idé eller en rolig historia och gjort den till sin egen? Lever vi inte i en tid då folk själva väljer sina titlar? Brukar inte två parter i ett förhållande dela sysslorna och besluten, och lita på varandras omdöme?

Albert Goldman, mannen som med sina böcker har upprört både Elvisfans och Lennonfans, valde i »The Lives of John Lennon« att utse Yoko Ono till den gula faran. Han tycktes förvisso inte ha mycket till övers för Lennon heller men det var Ono som fick ta de tyngsta smällarna. Hon var heroinist och en usel mor, splittrade Beatles, kvävde Lennons person och konstnärssjäl, slösade bort hans pengar och pratade samtidigt skit om honom. Enligt Goldmans expertis har Ono heller aldrig varit en riktig konstnär. Allt detta får man sig till livs om man orkar sig igenom hans tegelsten till karaktärsmord, en bok byggd på andra- och tredjehandsmaterial.

En av Goldmans källor var Frederic Seaman, som 1991 skrev en egen bok vid namn »Living on Borrowed Time«. Den innehåller mycket kritik av Yoko Ono, men även insiktsfulla och fascinerande betraktelser över henne och Lennon. Seaman har en del att berätta eftersom han var assistent hos paret och jobbade i princip dygnet runt i Dakotabyggnaden från vintern 1979, när han var 26 år gammal, till några månader efter Lennons död, då han i ett förvirrat, bedrövat tillstånd norpade den gamle beatlens dagböcker för att försöka överlämna dem till dennes son Julian.

Bokens inledning tilltalar dem som avskyr Ono: Seaman skildrar hur två fritidsklädda poliskonstaplar 1982 har halvt ihjäl honom för att tvinga fram en av de försvunna dagböckerna. Detta efter att hans hem har blivit upp- och nervänt och tömt på Lennontingestar.

Seamans farbror Norman var impressario för Yoko Onos första New York-konserter och det ledde senare till att dennes fru Helen blev »barnflicka« till pojken Sean. Frederic lemmades därefter in i hushållet (han är född den tionde oktober, dagen efter Lennon, och ansågs därför speciellt passande som assistent) och hade allehanda sysslor, men utvecklades mer och mer till en slags »sällskapsdam« åt den tolv år äldre hemmapappan.

Eftersom Seamans privatliv upphörde att existera så snart han trädde in i det tumultartade hushållet, tog han sin tillflykt till den egna dagboken och lyckades på så vis rädda en del av sin personlighet — och många fascinerande berättelser om Lennons sista dagar. Läser man hans bok helt nyktert framstår det som solklart att han, en anställd, tragiskt nog måste vara den som får kallas för Lennons siste manlige kompis.

Detta privilegium och tunga ok präglar Seaman starkt. När Lennon under en låtskrivarpaus på Bermuda sommaren 198o helt torrt deklarerade övertygelsen att han skulle dö en ond bråd död, lämpade han i samma andetag över sin önskan att Seaman skulle se till att Julian fick Lennons dagböcker om något oväntat inträffade. Seamans riktigt stora misstag var att ta saken i egna händer vintern efter mordet på Lennon.

Seaman har inte mycket till övers för Yoko Ono. Förutom att hon skall ha varit obarmhärtig och förstört mycket av hans liv och ekonomi genom rättegångarna efter dagbokskidnappningen, skyller han allt ont i Lennons liv på henne. Om detta kan man tycka vad man vill, men Seaman grundar det han säger på sin uppfattning om vad som har hänt i hans eget liv (vilket inte går att säga om till exempel Goldman).

Läser man hans bok är det svårt att inte fatta tycke för honom, hans naiva kärlek till Lennons musik och hans rimliga respekt inför Lennons person, och även om de tvärsäkra omdömena om Yoko Ono kan bli påfrestande i längden så är de precisa och torra på ett sätt som få av hennes övriga kritiker klarar av. Pratar man med honom är det omöjligt att tycka annat än att han är älskvärd och hjälpsam och att han säkert hade mått bättre av att få skaka av sig Lennon/Ono-spöket. Kanske lyckas han med det när han nu avslutar sin bok om Yoko Ono, som går under det hotfulla arbetsnamnet »Black Widow« och skall komma ut på Simon & Schuster 1996.

* * * * *

Kan du ur ditt minne rekonstruera Lennons privata tio-i-topp 1980?

— Bob Marleys »Uprising«, The Pretenders, Lene Lovich — han gillade speciellt »One (Is the Loneliest Number)«, Madness, Selecter, The Beat. Han gillade punkbanden, jag minns att jag fick skaffa en platta med Buzzcocks till honom hösten 1980, och han var mycket imponerad av David Bowies »Ashes to Ashes«. »I Am« med Earth, Wind & Fire gillade han så mycket att jag beordrades skicka ett ex till Julian också.

Var han rädd för sitt förflutna eller tyckte han bara att det var historia och därmed ointressant?

— Han tyckte inte att hans förflutna var ointressant. Han var fullt medveten om att han hade levt ett av de mest fantastiska, spännande och privilegierade liv någon ur hans generation kunde få. Samtidigt blev han på senare år desillusionerad och lite bitter och cynisk över sin »framgång«, sitt kändisskap och sin Beatles-bakgrund. Han var absolut inte rädd för sitt förflutna men han var rädd för sina demoner, hans ibland okontrollerbara ilska och våldsamma destruktiva tendenser. Det var en av anledningarna att han klängde sig fast vid Yoko, den enda kvinna som kunde kontrollera honom. Han offrade sin frihet för illusionen av säkerhet och en besatt, romantisk, idealiserad upp-och-nervänd bild av familjelivet, med honom som hemmapappa. Jag håller med om Goldmans uppfattning att Beatles var hans enda riktiga familj och när han klippte av banden dit begick han psykologiskt självmord.

Har Julian Lennon sett de dagböcker som du ville ge honom? Har din bok haft någon betydelse för Sean och Julian?

— Jag tror att John ville att Julian skulle få dagböckerna för att han var rädd att Julian annars aldrig skulle begripa honom mer än utifrån myten. När jag misslyckades med att genomföra denna önskan var jag hård mot mig själv mycket länge, slet med skuldkänslor och kunde inte förlåta mig för fiaskot. Numera inser jag att det inte hade spelat någon roll om jag hade lyckats, för Yoko hade fått reda på det, Julian hade berättat det för henne och hon hade tvingat honom att skicka tillbaka dagböckerna. När jag träffade Julian för tre år sedan på en fest hos en gemensam kompis i London bad jag om ursäkt för allt besvär jag hade orsakat honom och vi snackade länge. Han hade inte läst boken men det hade hans mor Cynthia, och hon gick så långt som att offentligt uttala stöd för både den och för min misslyckade dagbokskidnappning. Jag gav honom ett ex då och hoppas att boken kan betyda något för honom och få honom att bättre förstå sin far, men jag är rädd att han inte vill se sanningen i vitögat utan föredrar att se det som om han var nära honom. Han har sagt det i intervjuer. När vi träffades hade han inte läst dagböckerna men han sade att Yoko hade lovat att visa dem för honom någon gång. Tyvärr har Yoko ett starkt och destruktivt grepp om Julian och hon har hittills lyckats komma undan att betala ut hans del av arvet. Jag försökte förklara för Julian att det bara finns två sätt att få pengar ur henne: man måste antingen ligga med henne eller stämma henne. I somras hotade han i några intervjuer att stämma henne men hon kom snabbt med några vaga löften genom sin publicist Elliot Mintz och lyckades tydligen stilla honom.

— Sist jag träffade Sean var sommaren 1992 utanför Dakota. Men jag tänkte inte på att fråga om han hade läst min bok. Kanske han en dag lyckas befria sig från sin mor och kan lära sig att tänka själv och förbi John & Yoko-myten. Boken skulle kanske kunna hjälpa honom att få ett grepp om sin märkliga uppväxt. Jag önskar honom all lycka i världen.

Hur skulle du karakterisera Lennons kontakt med mostern Mimi, som han växte upp hos?

— Intill sin dödsdag var John bitter över Mimis dominerande och kvävande uppfostran. Han skyllde sin olyckliga barndom och sina vuxenneuroser på henne, och tyckte att hon hade tryckt ner hans kreativitet och isolerat honom från hans föräldrar. När jag jobbade hos John undvek han i mesta möjliga mån att prata med Mimi på telefon eftersom han oftast blev så upprörd av det, och han skrev ganska oregelbundet till henne. Jag minns ett argt brev med en massa anklagelser som han skickade hösten 1979. På sätt och vis var han nog fortfarande rädd för henne och det negativa grepp hon hade om honom. Hans dagböcker beskriver drömmar och mardrömmar om henne. Men han talade sällan med mig om Mimi, den enda gången jag minns är när vi var på Bermuda. Han var upprörd över att hon hade ringt till Dakota för att klaga över att hon inte hade hört av honom på länge, och hade bett om numret till Bermuda men inte fått det av Yoko. John pratade om att hon hade stängt ute hans far, Freddie Lennon, ur hans barndom. Han hade alltid trott på Mimis version att Freddie hade övergivit honom, men sanningen var att hon hade utpressat Freddie att hålla sig borta genom att hota att berätta för John att han hade suttit i fängelse. Kort före Freds död i cancer lyckades John försonas med den gamle mannen, och 1978 skickade Freds änka Pauline hans dagböcker till John. Likväl stod John fast vid »partilinjen« om att hans far hade övergivit honom när det gjordes intervjuer inför »Double Fantasy«. Faktum är att han var så låst av sin egen image och myt att han ofta inte kunde låta bli att ljuga under intervjuer. Ibland verkade det som om han inte kunde se skillnad på myt och verklighet i sitt liv, ett problem som Yoko också tycks lida av.

Blev han inte sur över det lama mottagande som »Double Fantasy« fick?

— John var sin hårdaste kritiker och han var fullt medveten om att »Double Fantasy« inte var ett mästerverk. Albumet innehöll bara några ärliga låtar: »Losing You«, »Watching the Wheels« och »Beautiful Boy«. Resten beskrev han som »formula songs«. Och bara en eller två av Yokos låtar hade någon riktig gnista eller antydan till originalitet, främst »Kiss Kiss Kiss«. John var ändå upprymd av sin »comeback« och optimistisk inför hur »Heart Play«-idén skulle tas emot. Han gjorde sitt bästa för att sälja den till godtrogna och ibland skeptiska beundrare och kritiker. Han blev så klart upprörd över att vissa var negativa till plattan, men såg aldrig ens de värsta draporna eftersom Yoko sållade noggrant bland recensionerna. Och det kom ju rätt många bra recensioner.

Är det fel att se Yoko Onos singel »Walking on Thin Ice«, den låt Lennon avslutade inspelningarna på timmarna innan han blev skjuten, som ett steg i en mer utflippad riktning, som ett svar på kritiken? Ser du den som en Lennon- eller Onolåt?

— Jag tror att John skrev musiken och Yoko texten, så var det för det mesta med Yokos låtar. »Walking on Thin Ice« var noggrant genomarbetad till att bli ett starkt stycke musik — det lades nog ner mer arbete på den än på någon av låtarna på »Double Fantasy« — eftersom Yoko var inställd på att etablera sig som rockstjärna i eget namn. Detta var låten som skulle ge henne det erkännande hon tyckte sig ha förtjänat sedan länge. John, musikerna, producenten Jack Douglas och många andra slet som hundar med den, och det märks. Den står fortfarande ut som en originell och substantiell inspelning. John och Yoko talade om den som starten på en »ny inriktning« för deras musik, men det var nog mest snack. Det fanns inga konkreta planer för nya inspelningar eller för en turné.

Vad tyckte du om »Backbeat«? Kände du igen den Lennon du minns?

— Filmen var ett förvirrat försök att kombinera två historier. Kärlekshistorien kändes som en sökt, ytlig ansträngning att presentera Astrids bild, som en tramsig tvålopera. Men porträttet av Beatles på scen och deras dynamik bakom den var bitvis lysande. Speciellt Ian Harts porträtt av Lennon som en arg ung man driven av oregerliga och motstridiga känslor.

— Jag träffade faktiskt Hart i Liverpool för tre år sedan. Jag satt och skrev vykort på en pub, han råkade hamna bredvid mig och vi började snacka. Han blev helt knockad av att jag hade varit Johns assistent och skrivit en bok om det. Jag blev ännu mer knockad när Hart berättade att han hade porträtterat John i filmen »The Hours and the Times«, som skildrar Johns och Brian Epsteins spanska semester 1963. Jag hade aldrig hört talas om den och trodde att han drev med mig, men när vi pratade begrep jag att han omöjligt kunde sitta och hitta på — jag såg senare filmen hemma i New York på en filmfestival. Hur som helst så guidade han mig runt Liverpools pubar i jakt på Allan Williams, som han kände. Vi hittade honom aldrig men blev rätt fulla och pratade mycket om John.

— Harts porträtt av den unge John i »Backbeat« måste vara det ärligaste och mest precisa hittills. En scen är fantastisk just för att den fångar Johns konfliktfyllda temperament: John och Stu puttar lekfullt på varandra, John blir mer och mer aggressiv och provocerande och rätt som det är blir det allvar av och de börjar slåss. Men mitt i slagsmålet släpper John aggressiviteten och kramar spontant och helt oförklarligt om Stu. Detta är en enastående, djupt rörande scen som fångar Johns motsägelsefulla natur och visar att Hart verkligen begriper hans känslomässiga komplexitet.

Skulle du kunna tänka dig en 54-årig Lennon deltagandes i en återförening av Beatles?

— Han hade bara gjort det om Yoko hade velat. Dåvarande FN-sekreteraren Kurt Waldheim gjorde ett seriöst försök att få dem att återförenas för en kambodjansk hjälpfond 1979. Först uppmuntrade Yoko spekulationerna om att det var möjligt. Det snackades mellan de fyra olika lägren och jag tror att de andra tre vid ett tillfälle bara satt och väntade på vad John skulle säga. Jag tror att han väntade på Yokos ja, som aldrig kom. Yokos enda intresse var att skapa publicitet. Det sista hon ville var att John skulle träffa de andra tre, eftersom de för henne symboliserade ett verkligt hot mot hennes kontroll över honom.

Filed under: POP #11, ,

2 Responses

  1. Pontus skriver:

    Jag har inte kunnat hitta information om vem som har skrivit artikeln. Hojta om du vet!

  2. […] Lennon Astrid Kirchherr John Lennons filmer, skivor & böcker Allan Williams Vad betjänten såg Låt oss utgå från att Mark Chapman hade nöjt sig med en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: