Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] John Lennons filmer, skivor & böcker

film;

A HARD DAY’S NIGHT

[United Artists, 1964]

Kombinationen av Richard Lesters speedade regi, ett oslagbart knippe poplåtar, en grupp tjugoåringar som själva är helt knockade av sin plötsliga storhet och Alun Owens lysande manus gjorde detta till popfilmernas svartvita urmoder. Ännu har ingen kommit i närheten. Finns på video.

HELP!

[United Artists, 1965]

Direkt upprepning av framgångsreceptet med många poänger men i färg och utan Owens flytande dialog. Visar upp ett cannabisuttråkat gäng popstjärnor på dekis som hamnar i alltför många fantastiska miljöer för att det riktigt ska hetta till. Något klenare låtmaterial. Finns på video.

HOW I WON THE WAR

[United Artists, 1966]

Lång och totalt obegriplig harang som lär skildra meningslösheten i att kriga. Lennons eventuella skådespelartalanger kommer knappast till sin rätt i denna film.

MAGICAL MYSTERY TOUR

[Apple, 1967]

Vid just den här tidpunkten trodde Lennon att han var Messias och Paul McCartney att han var pojken med guldbyxorna, vilket återspeglas i den totala bristen på idé, regi, disciplin, dialog, dramaturgi — kort sagt alla beståndsdelar som kan få en film att hänga ihop. Själva låtillustrationerna — popvideons förlagor — ger dock filmen ett hyfsat kuriosavärde. Finns på video.

YELLOW SUBMARINE

[United Artists, 1969]

Gruppen hade kontraktskyldighet att hosta fram två filmer till, och löste detta genom att omvandla sig till seriefigurer utan att blanda sig i produktionen. Klokt beslut. En fullfjädrad technicolorfantasi med begåvad dialog och naiv intrig gör den till en film helt i Beatles bästa anda — trots att de själva bara medverkar i tre minuter. Borde finnas på video.

LET IT BE

[United Artists, 1970]

Gruppen hade skyldighet att hosta fram ytterligare en film samtidigt som kreativiteten stod på noll. De löste det genom att vintern 1969 låta ett gäng kameramän filma dem dygnet runt, medan de utan framgång försökte »jamma« fram låtar. Filmens enda höjdpunkt är den av bobbisar avbrutna spelningen på Apples tak mitt i West End.

THE RUTLES

[Above Average Films, 1978]

Neil Innes och Eric Idles komiska mästerverk (vars uppbyggnad är kopierad ruta för ruta med den riktiga gruppen i »The Compleat Beatles«) med undertiteln »All You Need Is Cash«. Hur många idéer har inte Lenny Kravitz och hans gelikar stulit från Rutlesrepertoaren? Och Spinal Tap, Bad News, Airheads — alla apade efter filmens grepp. Finns på video.

IMAGINE

[Warner, 1988]

En nostalgisk och ganska heltäckande tur genom Lennons liv (med Michael York som presentatör) regisserad av Andrew Solt och bekostad av Yoko Ono, ackompanjerad av bok och »soundtrack«. Kul som dokumentär, många filmsnuttar som inte visats tidigare. Ej att förväxla med den lama samling »rockvideor« under samma namn som också finns på video.

BACKBEAT

[PolyGram, 1994]

Ian Hart gör en hetlevrad och sarkastisk tolkning av Lennon som på ett trovärdigt sätt spräcker myten om det blida fredsskägget. Filmen för alla som har älskat någon, för alla som har drömt — eller som har haft till uppgift att spela i en näst intill tom konsertlokal. Smakfull, genomarbetad, laddad. Fantastisk musik av Don Was. Skriker efter en uppföljare. Finns på video.

musik;

THE BEATLES IN HAMBURG

[Polydor, 1961]

Första acceptabla studioinspelningen, producerad av Bert Kaempfert. Beatles var bara kompband till dåvarande Reeperbahn-favoriten, engelsmannen Tony Sheridan, men den ettriga Lennontolkningen av »Ain’t She Sweet« slank också igenom.

LIVE AT THE STAR CLUB 1962

[Bellaphon, 1977]

Beatlarna gjorde vad de kunde för att stoppa denna skiva. Den obefintliga ljudkvaliteten gör inspelningarna angelägna endast för dem som verkligen vill ha allt — även om bandet spelar bra och skriker många roliga saker på tyska. Väldigt kul kuriosa.

PLEASE PLEASE ME

[Parlophone, mars 1963]

Debut-LP:n innehöll fjorton låtar som skulle rysta England en smula. Att åtta av dem var hållbara egna kompositioner ansågs vid denna tid mer revolutionerande än att inspelningen klarades av på tolv timmar.

WITH THE BEATLES

[Parlophone, november 1963]

Europa skakade och USA var på armlängds avstånd. Än en gång åtta egna låtar och sex covers, men med en helt annan självsäkerhet. En kompromisslös uppföljare som chockade konkurrenterna, framför allt eftersom »I Want to Hold Your Hand« släpptes som singel samma månad — utan att finnas med på LP:n.

A HARD DAY’S NIGHT

[Parlophone, juli 1964]

Tretton originallåtar och en slutgiltig bekräftelse på att Beatles var inne på en väg som få andra kunde följa. Lennon dominerade skivan och visade på andra halvan (vars låtar inte tillhörde filmen med samma namn) hur mycket energi och fantasi som kunde packas in i en tvåminuterslåt.

BEATLES FOR SALE

[Parlophone, december 1964]

Två album om året, en ny singel var tredje månad och ständigt turnerande — vem klarar det tempot? Ett första tecken på avmattning med »bara« åtta egna låtar och sex covers. Men det var juletid och världen var frälst — titeln talade sitt eget språk.

HELP!

[Parlophone, augusti 1965]

Tolv egna, två covers. Om filmen inte var lysande så var plattan ett imponerande verk. Lennon var fortfarande rättmätigt dominerande med titellåten, »Ticket to Ride«, »It’s Only Love«, »You’ve Got to Hide Your Love Away« och »You’re Going to Lose That Girl«, men McCartney knappade in och fick sin största framgång med den sentimentala »Yesterday«.

RUBBER SOUL

[Parlophone, december 1965]

Den nu obligatoriska julplattan blev en formidabel explosion med fjorton egna låtar där alla tre kompositörerna befann sig i en samtidig formtopp. En ovanligt stilsäker 1965-jukebox som med sedvanlig trendkänsla sammanfattade sin samtid, samtidigt som den pekade ut möjliga framtidsvägar. Brian Wilson lyssnade.

REVOLVER

[Parlophone, augusti 1966]

Beatles överraskade samtiden genom att tänja på gränserna och blanda soul, psykedelia och klassiska influenser med allsångsskrål. Allt i en popform som det fortfarande lyser 1966 om. Att detta gjordes av samma människor som några månader tidigare hade åkt runt och spelat trötta versioner av sina gamla hitlåtar under en sista patetisk turné är svårt att förstå.

SGT. PEPPER

[Parlophone, juni 1967]

Löftena och antydningarna från »Revolver« bekräftades i detta åt alla håll spretande men väl sammanhållna kraftprov, vars tema, omslag, textutskrift och »dolda undertoner« har analyserats i detalj sedan den 1 juni 1967.

MAGICAL MYSTERY TOUR

[Capitol, november 1967]

Capitol i USA ville ha en jul-LP och byggde ut sexspårs-EP:n med ytterligare fem låtar. McCartneys käcka »Your Mother Should Know«, Harrisons tunga »Blue Jay Way« och Lennons psykedeliska popmästerverk »I Am the Walrus« och »Strawberry Fields Forever« lade en hinna av nostalgiskt drömmande över plattan, som höll ovanligt bra ihop för att vara en ren skivbolagsprodukt.

THE BEATLES

[Apple, november 1968]

»Den vita dubbeln« har orättvist fått skylta som bevis på att Beatles var på väg att spricka. Tack vare snillrik redigering skapades dock ur ett svindlande brett material ännu en slitstark helhet. Den gnistrande tagningen av »Back in the USSR«, med McCartney på trummor (Starr var sur på honom och hade lämnat studion), Harrison på gitarr och Lennon på bas, visade hur detta band — vars medlemmar fick allt svårare att stå ut med varandra — ändå kunde skapa en sensationell enhet.

TWO VIRGINS

[Apple, november 1968]

Var det här Pink Floyd hittade inspiration till de konstnärliga partierna på »Ummagumma«? Gnissel, ostämda instrument som det bankades på, ylande och fågelkvitter dominerade plattan. Det helnakna omslaget blev en gigantisk skandal, som nästan välte EMI:s bolagsstyre, och försågs därför med brun påse — liksom Sex Pistols debut »Never Mind the Bollocks« nio år senare.

YELLOW SUBMARINE

[Apple, januari 1969]

Bestod till hälften av Beatles-låtar som inte platsade någon annanstans (med Lennons »Hey Bulldog« som utropstecken). Resten utgjordes av George Martins »Pepperland«-svit, en smart sampling av klassiska teman som blev en säregen symfonitapet.

LIFE WITH THE LIONS

[Zapple, maj 1969]

Allt skulle dokumenteras, så även paret Lennon/Onos missfall i november 1968. Barnet John Ono Lennon II fick hjärtslagen inspelade och dessa fanns med här.

ABBEY ROAD

[Apple, september 1969]

Sista inspelningarna. Harrison gick på högvarv med »Something« och »Here Comes the Sun«, McCartney vrålade »Oh! Darling« till Linda och Lennon frustade »I Want You« till Yoko. »Come Together« kunde ursäkta fånigheter som »Octopus’s Garden« och »Maxwell’s Silver Hammer«. Sista tredjedelen var den begåvade urmodern till McCartneys därefter till förbannelse upprepade orkesterrockmedleyn.

THE WEDDING ALBUM

[Apple, november 1969]

Mantrat »Let’s Hope For Peace« avlöses av underhållande fredspresskonferenser paret Lennon/Ono hade i bröllopssängen på Amsterdam Hilton. På halva skivan uttrycks lockropen »John!« och »Yoko!« med jämna mellanrum. Vinylversionen har stort souvenirvärde med plakat och klippböcker.

LIVE PEACE IN TORONTO

[Apple, december 1969]

Att detta gavs ut är i och för sig inte mer obegripligt än mycket annat, men det är varken extremt, av kvalitet eller ens av kuriosaintresse. »Yer Blues«, »Give Peace a Chance«, några gamla rocklåtar som hade sjungits och spelats bättre på annat håll samt två Ono-ylanden — ingen hit.

LET IT BE

[Apple, maj 1970]

Lennons »Across the Universe«, Harrisons »I Me Mine« och McCartneys titellåt utgjorde behållningen på detta finalmagplask. Men det är imponerande att Beatlesmaskineriet, via bland annat Phil Spectors gedigna arbete, lyckades pressa ut både platta, bok och film ur det ändlösa jammandet. Stämsången i den gamla Liverpool-kompositionen »Two of Us« blir ett farväl som får den mest förhärdade att känna ett hugg i hjärtat.

PAST MASTERS I & II

[Parlophone, 1988]

Ett måste för att komplettera bilden. Samlar de singlar som inte hamnade på albumen och rymmer förutom klassiker som »She Loves You«, »I Want to Hold Your Hand«, »I Feel Fine«, »Lady Madonna« och »Hey Jude« även legendariska B-sidor som »This Boy«, »Rain« och »Revolution«. Första volymen glänser aningen mer, framför allt tack vare obskyra Lennon-pärlor som »I Call Your Name« och de sensationella Larry Williams-tacklingarna »Slow Down« och »Bad Boy«.

PLASTIC ONO BAND

[Apple, december 1970]

Vid 30 hade Lennon genomskådat Beatles, västvärlden, och hippierörelsen och hann lagom till julhandeln berätta om detta på sin solodebut med tio sparsmakat inspelade kanonlåtar med kanontexter. Han själv på piano, gitarr och omanipulerad sång. Ringo Starr på trummor. Klaus Voormann på bas. Yoko Ono på »vind«! Phil Spector vid rattarna. Attack, andrum, attack.

IMAGINE

[Apple, oktober 1971]

Efter den renborstade solodebuten kliade det i fingrarna på Phil Spector och här fick han gröta till det ordentligt. Även om skivan innehåller vackert genomförda genidrag som »Jealous Guy«, titellåten och »Oh My Love« blev det för mycket Charlie Chaplin-pop med »Crippled Inside« och »Oh Yoko«, och för tungfotat med »How Do You Sleep?«, »I Don’t Wanna Be a Soldier« och »Gimme Some Truth«. Ofokuserat.

SOMETIME IN NEW YORK CITY

[Apple, september 1972]

Godzilla möter Trotskij. Dubbel med bra låtar som »Sunday Bloody Sunday« och »The Luck of the Irish« kamouflerade till tutiga och stökiga rockpamfletter med usla rim på ena skivan, påfrestande livematerial ihop med bland andra Frank Zappa på andra. »Woman Is the Nigger of the World« håller ännu, både i text och det tunga framförandet.

MIND GAMES

[Apple, november 1973]

Här begick Lennon kardinalmisstaget: rätt produkt, fel kanaler. Hade han tagit sig ur boogie-woogie-kostymen och erkänt att titellåten plus »Aisumasen«, »One Day At a Time«, »Out of the Blue«, »I Know (I Know)« och »You Are Here« är enastående vackra som psalmverk — och spelat in dem som sådana — hade han revolutionerat popvärlden.

WALLS AND BRIDGES

[Apple, september 1974]

Ett psykoanalytiskt orkestrerat testamente över »den förlorade weekenden« med hantverksmässiga hitlåtar som »#9 Dream« och »Whatever Gets You Thru the Night«. Lennon var mer desperat än någonsin och lyckades som »Dr Winston O’Boogie« göra stor musik av det. På sina håll är rösten så manipulerad att man tror att skivspelaren behöver rundsmörjning.

ROCK’N’ROLL

[Apple, februari 1975]

Tillkomsten — ett års sprit- och drogdränkta inspelningar i oräkneliga studior, med en helikopter-paranoid och skjutgalen Phil Spector inlåst med masterbanden i sitt sovrum — skulle räcka till en rätt lång underhållningsfilm. Lennon lyckades dock med sedvanlig professionalism och perfektionism ro hem spelet om sina femton tonårsfavoritlåtar. Versionen av »Stand By Me« är fortfarande ouppnåelig.

SHAVED FISH

[Apple, oktober 1975]

Det finns inget riktigt bra album (som inte är en box) med alla udda spår; singlar, kollaborationer och överblivet material. Denna skiva uppstod då Lennon insåg att skivbolaget hade slarvat bort masterbanden på bland annat »Power to the People«. Några av spåren här kommer därför från hans egen vinylsamling! Tyvärr är skivan varken fågel eller fisk eftersom hälften av låtarna finns på andra album.

DOUBLE FANTASY

[Geffen, november 1980]

Återkomsten ihop med Ono blev rimligt mottagen, men all kritik dog med Lennon. På 45 minuter tog Sveriges lager slut efter dödsbeskedet. Att låtarna tycktes hänga ihop och svara varandra, som ett »Heart Play«, var en begåvad inramning av ett gott hantverk med några verkligt inspirerade ögonblick som »I’m Losing You« och »Moving On«. Ono gjorde senare misstaget att lyda sina fiender och till olika samlingsskivor frigöra Lennons låtar från sina egna.

MILK AND HONEY

[Polydor, januari 1984]

Lennons material är pinsamt ofärdigt och endast till för arkivarierna, medan Onos är färdigarbetat. Men demon »Grow Old With Me«, halvfärdiga »My Little Flower Princess« och den starka konventionella singeln »Nobody Told Me« motiverar försöket att i design och låtväxling rekonstruera »Heart Play«-konceptet. Det enda vi kan vara säkra på är att Lennon aldrig hade släppt en skiva som denna. Speciellt inte en månad efter julafton.


Konstruerade album som »Beatles Rock’n’roll«, »The John Lennon Collection« och »Menlove Avenue« har vi undvikit att ta upp.

böcker;

Förstahandsdokument — Lennon ur egen synvinkel.

JOHN LENNON

In His Own Write

[Jonathan Cape/Penguin, 1964]

Unik företeelse vid en tid då man knappt krävde att popstjärnor skulle kunna spela gitarr och än mindre skriva egna texter. Flera års absurt Peter Sellers- och Lewis Carroll-inspirerat klotter (dikter, noveller och teckningar), utgivet på det respekterade förlaget Jonathan Cape, höjde Lennons anseende ett antal snäpp. En försäljningssuccé som trots sina extremt engelska ordlekar översattes till bland annat svenska.

JOHN LENNON

A Spaniard in the Works

[Jonathan Cape/Penguin, 1965]

Antingen gillar man stuket eller så gillar man det inte. Gillar man det kan man stå ut med att andra boken i viss mån är en beställd upprepning av succéformeln från 1964.

JOHN LENNON

Skywriting By Word of Mouth

[Jonathan Cape/Harper & Row/Pan, 1986]

21 år senare kom en postum, konstruerad uppföljare. Man bör minnas att Lennon var sin störste kritiker och detta ofärdiga verk hade aldrig publicerats om han fått bestämma. Den regelvidriga blandningen av självbiografi, fiktion och diktning gör dock boken lämplig som introduktion till tonen i dess två föregångare, inte minst för att han i fyra korta kapitel summerar de sista tolv åren av sitt liv på ett förbluffande sakligt, hårdraget och humoristiskt sätt. Resten är absurditeter in absurdum.

JANN WENNER

Lennon Remembers

[Rolling Stone/Penguin, 1971]

Den första längre, pratigare och mer djuplodande intervjuboken. Lennon var en kommunikator och retoriker med få jämlikar; han vägrade ge sig i en diskussion och är därför ofta roligast i oredigerat skick.

DAVID SHEFF

The Playboy Interviews

[Playboy Press, 1981]

Eftersom ödet skulle ha det till att detta blev den mest omfattande av de sista intervjuerna är den imponerande Sheff perfekt som frågeställare. Inget spörsmål är för naivt eller söndertuggat för honom, varför vi får nya tålmodiga förklaringar på varför inte Beatles kan återuppstå, plus en nästan komplett och fullständigt obarmhärtig genomgång av vem som gjorde vad på Beatleslåtarna.

ANDY PEEBLES

The Lennon Tapes

[BBC, 1981]

Peebles gjorde för BBC-radion den sista intervjun med Lennon och Ono, två dagar innan mordet. Hans attityd till intervjuoffren är respektfull men han är på samma nivå som dem, vilket gör konversationen till mycket underhållande och tänkvärd läsning. Notera hur kameleonten Lennon på ett snyggt sätt lindar Peebles kring sitt lillfinger genom att droppa brittiska referenser med lagom mellanrum, som om han aldrig hade lämnat hemlandet.

Andrahandsdokument — Lennon ur sina närståendes synvinkel.

JULIA BAIRD

John Lennon, My Brother

[Holt, 1988/Jove, 1989]

Baird har samma förnamn som Lennons mor men annat efternamn. Vill man veta mer om den brokiga släkten och de tidiga åren i Lennons liv är detta den första bok man skall läsa. Drypande sentimental.

PETE SHOTTON

In My Life

[Stein & Day/Coronet, 1983]

Tar vid där Baird slutar ha koll. Pete Shotton var Lennons barndomskompis och senare ett evigt plåster. Han manövrerades enkelt ut ur skifflebandet Quarrymen av den betydligt mer begåvade Paul McCartney, fick senare ett varuhus av Lennon som tröst. Underhållande, läsvärt och självöverskattande.

CYNTHIA LENNON

A Twist of Lennon

[W. H. Allen/Avon, 1978]

Tar vid där Shotton slutar ha koll. Välputsad självbiografi, naivistisk och självcensurerande till tusen, men i många avseenden den bästa skildringen av konflikten mellan den blyge, ensamme tonåringen och den medvetne men stressade popkungen.

ALLAN WILLIAMS

The Man Who Gave The Beatles Away

[Elm Tree/Coronet, 1975]

Tar också vid där Shotton slutar ha koll. Pratig, sentimental och självöverskattande. Samtidigt en fantastisk nittonhundratalsskildring skriven av pophistoriens störste förlorare.

BRIAN EPSTEIN

A Cellarful of Noise

[Souvenir/NEL, 1964]

Historiens mest välputsade självbiografi men ändå rörande läsning på många sätt. Epstein ville så gärna verka lika intressant som sitt band. Han kunde inte nöja sig med äran i att vara hjärnan bakom dess kommersiella framgångar. Observera att boken skrevs när Beatles som världsfenomen hade ett år på nacken.

ALISTAIR TAYLOR

Yesterday

[Sidgwick & Jackson, 1988]

Tar vid någonstans mellan Williams och Epstein. Skrivet i brevform till en påhittad Beatles-beundrare. Alistair Taylor var en av Epsteins första medarbetare och slet som ett djur till slutet, men trillade mentalt av karusellen någonstans mitt i. Många personliga minnesbilder med en lätt tragisk underton.

DEREK TAYLOR

It Was 20 Years Ago Today

[Transworld, 1987]

Koncentrerar sig på 1967. Derek Taylor var Beatles publicist och gjorde inför »tjugoårsjubileet« en summering av Sgt. Pepper-eran, både som maffig TV-film och som denna bok med samma namn. Väldigt begåvat och insiktsfullt. Lysande material för historielektionen.

PETER BROWN & STEVEN GAINES

The Love You Make

[Pan/NAL, 1983]

Tar vid där Alistair Taylor tappar kollen. Brown var Epsteins andreman och vittne vid bröllopet mellan Lennon och Ono, och har mycket, både gott och ont, att säga om sina tidigare arbetsgivare. En odyssé från början till slut, med lagom mycket snask men aningen för många självsäkra antaganden.

ANTHONY FAWCETT

One Day At a Time

[Grove press/Random House, 1976]

Fawcett var en av Lennonparets många personliga assistenter genom åren. Denna bok är speciellt intressant eftersom han var en av de första som skrev om vad dygnet-runt-arbetet innebar — och gjorde det innan Lennon dog. Skildrar på ett bra sätt bryggan mellan sextiotalets hippa pop-London och sjuttiotalets revolutionära New York.

MAY PANG

Loving John/The Lost Weekend

[Warner, 1983/Shapolsky, 1992]

»Den förlorade helgen« var de arton månader då Lennon var utslängd från sitt hem och tiden tillbringades under kraftigt rus i Kalifornien. Pang, blid och älskvärd älskarinna och assistent till en fullständigt sargad och förvirrad popvampyr, skildrar på ett sentimentalt sätt hur hon via Onos »omsorg« slukades, förbrukades och kastades på sophögen av Lennon. Låten »Forgive Me, My Little Flower Princess« sägs vara hans postuma ursäkt till henne.

JOHN GREEN

Dakota Days

[Saint Martin’s Press, 1983]

Tar vid där Pang slutar. Någonstans får man för sig att Lennon/Onos tarotkort-tolkare och affärsrådgivare Green gärna fyller i med en och annan kosmiskt framställd konversation, men här och där blixtrar det till på riktigt. Grundkurs för den som vill lära sig hur man med hjälp av de rätta vibrationerna köper kor för miljontals dollar.

FREDERIC SEAMAN

Living on Borrowed Time

[Xanadu/Carol publishing, 1991]

Tar vid där Green slutar. Seaman kastades som 26-årig assistent in i Lennon-Ono-sfären under de två sista åren av Lennons liv och ger en logisk tolkning av var huvudpersonen själsligen befann sig när han dog. Personlig, rolig och gripande läsning.

Tredjehandsdokument — tolkningar av Lennon.

ALAN CLAYSON

Backbeat

[Pan/Sidgwick & Jackson, 1994]

Hafsigt ihopslängd biografi över framför allt Stuart Sutcliffe, vars syster Pauline är medförfattare. Har i subtilitet väldigt lite gemensamt med den utmärkta film vars namn och logotype den delar, men är ändå läsvärd.

REHWAGEN/SCHMIDT

Mach Schau!

[Einfallsreich, 1992]

Den definitiva kartläggningen över Hamburgtiden, inklusive petiga arkitektritningar på samtliga klubbar Beatles rörde sig på. Intervjuer med varje korvförsäljare som har rört sig på Grosse Freiheit mellan 1914 och nu. Faksimil på alla biljetter och konsertannonser författarna har kunnat komma över.

BILL HARRY

Mersey Beat

[Omnibus, 1977]

Mersey Beat var poptidningen per definition i norra England under en tid då London var det enda som räknades. Förutom att skildra Beatles utveckling under första halvan av sextiotalet så kryllar dessa faksimilsidor av små stick från Lennons alltid lika vassa penna; inte minst i radannonserna, som är proppfulla av små bisarra följetonger — ordvrängaren Lennon i sitt esse.

MICHAEL BRAUN

Love me do! The Beatles’ Progress

[Penguin, 1964]

En av de mest fascinerande ögonblicksskildringarna av Beatles, skriven med en hälsosam skepsis inför haussen kring gruppen och deras förehavanden. Förberedd och avslutad i samma veva som Beatles slog igenom i USA.

LIVERPOOL ECHO

A Special Tribute to John Lennon

[Liverpool Echo, 1981]

Faksimil ur hemmatidningen; från starten till det bittra slutet.

MARK LEWISOHN

The Complete Beatles Chronicle

[Pyramid Books/EMI, 1992]

I mångt och mycket en fortsättning på samma författares »The Complete Beatles Recordings« från 1988 (som dock är extrem överkurs). Denna bok är utökad med en torr men minutiöst genomträngande dag-för-dag-genomgång från 1957 fram till april 1970. Svåröverträffad.

IAN MACDONALD

Revolution in the Head

[Fourth Estate, 1994]

Heltäckande och genomarbetad analys av samtliga Beatlesinspelningar. Sätter, till skillnad från Lewisohn, allting i relation till vad som vid olika tidpunkter hände på topplistorna, i kulturlivet och i politiken.

PHILIP NORMAN

Shout!

[Fireside/Simon & Schuster, 1981]

När den kom var Normans bok unik i det att den satte gruppen, deras bakgrund och deras betydelse i ett begripligt sammanhang. Den är fortfarande en av de bästa Beatlesböckerna. Dramaturgiskt välgjord och en pålitlig källa.

RAY COLEMAN

John Lennon

[Sidgwick & Jackson/Futura, 1984]

Genomarbetad och läsvärd journalistisk tegelsten från födsel till död som hela tiden förmår placera huvudpersonen i sitt rätta sammanhang. Skall man bara läsa en bok om John Lennon är det denna.

ALBERT GOLDMAN

The Lives of John Lennon

[Bantam, 1988]

Goldman ljuger och hårdrar i precis varje mening och man undrar ibland om han ser något positivt alls hos Lennon (att han hatar Ono behöver man inte tveka om). Men, för all del, snaskig läsning.

ROLLING STONE

The Ballad of John & Yoko

[Rolling Stone Press/Michael Joseph, 1982]

Lennons och Onos husorgan hyser en patetisk beundran inför precis allt paret företog sig, men med denna putsade textsamling lyckas man på ett begripligt sätt ringa in åren i USA.

ANDREW STOLT & SAM EGAN

Imagine

[Warner/Bonnier, 1988]

Den mest ambitiösa bilderbok som har framställts i ämnet (som bihang till filmen och samlingsskivan med samma namn), från vaggan till graven. I fokus står hela tiden att John & Yoko var gjorda för varandra. Illa översatt.

Filed under: diskografi, POP #11,

One Response

  1. […] Lennon Astrid Kirchherr John Lennons filmer, skivor & böcker Allan Williams Vad betjänten såg Låt oss utgå från att Mark Chapman hade nöjt sig med en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: