Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Album: BJÖRK – Post

BJÖRK

Post

One Little Indian/PolyGram

I fjol satt Björk på ett hotellrum i Los Angeles. Plötsligt började allt skaka. Det var en jordbävning — en kraftig sådan. Utanför rasade broar och hus samman och människor skrek i panik att det var »the big one«. Men Björk var inte rädd. Hon satt i sängen, fnittrade hysteriskt och njöt av de väldiga vibrationerna. Det bullrande ljudet var det som hon alltid drömt om; en djup bas, starkare än allt annat, som både rev ned hus och kittlade ryggraden.

Ett liknande jordbävningssound rasar över lyssnaren två sekunder in i »Army of Me«, inledningsspåret på »Post«. Låten bygger på det smutsigaste och tyngsta groove Björk någonsin sjungit till; rockande trummaskin, darrande hi-hat och över det en brusigt fet syntbas som löper amok mellan högtalarna. Melodin är enkel, nästan nyansfattig, och att det blev den första singeln från albumet är svårt att förstå. Men Björk har aldrig tyckt om att göra självklara saker. Hon älskar att förbrylla, genom allt från kufiska remixar till hejdlösa temperamentväxlingar, och har i intervjuer förklarat att hon egentligen bara lever efter en devis: »Fuck logic.«

Trots att Björk med bravur upprätthållit sin image som nittiotalets amfetaminversion av Billie Holiday fanns det skäl att tvivla på hennes uppföljare till miljonsäljaren »Debut«.

Till att börja med verkade hennes kärlek till techno ha vuxit sig så stark att den stod på gränsen till det konservativa. Skulle resultatet bli ett album där Björk endast frotterade sig i Black Dogs och Underworlds ljudmattor, ungefär som på fjolårets smått tjatiga remixskiva?

Dessutom hade Björks image fått sig en törn av »Bedtime Story«, låten hon skrev åt Madonna. Det krampartade försöket att ge mega-stjärnan lite underground-trovärdighet rasade utför stupet och var nära att dra med sig den lilla isländskan i fallet. Och när Madonna i det smaklöst designade videospektaklet sjöng att hon ville bli medvetslös var det den elakaste Björk-parodi världen skådat.

Lyckligtvis märks inget av detta på »Post«. Det är en omtumlande skiva som i jämförelse med »Debut« är mer dynamisk, experimentell och framför allt melodiös; med andra ord enastående bra. Låtarna är så brokiga att endast Björks röst — mer bergochdalbanelik än någonsin — skapar en meningsfull helhet av den hårt dragna »fuck logic«-estetiken.

Direkt efter den larmiga »Army of Me« sparkar Björk in dörrarna för översvallande vacker technopop. Tempot i »Hyperballad« går från det makliga till det maxade och Björk tar vara på tuggummitechnons mest pulshöjande driv, som genrens artister sällan utvecklar till fullo. Den elektroniska atmosfären hänger kvar i »Modern Things«, en visa riktad till de som ser tekniska framsteg som onaturliga och farliga. Björk frågar sig hur något som kommer från den här planeten kan vara onaturligt och fabulerar om hur alla maskiner och robotar existerat sedan tidernas begynnelse och väntat i ett berg på att få ta över efter dinosaurierna och människorna, som en naturlig länk i utvecklingskedjan.

På »It’s Oh So Quiet« byts framtidsvisionerna ut mot symfonisk storbandsjazz. Först en vaggande valstakt till klarinett, Björk hyssjar med pekfingret för munnen och sjunger att allt är stilla och tyst, följt av en explosiv blåssektion och en melodi som George Gershwin skulle ha varit stolt över. Björk pendlar mellan det honungslena och att nästan skrika stämbanden av sig i ett återkommande break.

Lika väl som hon låter sin röst kladda våldsam graffiti över klassiska jazznyanser, drar Björk omsorgsfulla drag med sin vokala pensel över de allra skitigaste beatsen. I »Enjoy«, ett ruffigt elektro-groove signerat Tricky, verkar hon kapabel att träffa vilka toner som helst. Även här närmar sig basen richterskalan och när Björks röst kråmat sig tillräckligt länge kring den utbrister hon klarsynt: »This is sex without touching.«

På »Isobel« tangerar stråkarna de crescendon som kompositören John Barry brukade placera i slutet av de tidiga James Bond-filmerna. Under allt tassar en lättfotad dubrytm och när Björk sjunger de sista raderna saltas outrot av tjusiga Morricone-visslingar.

Skivan fortsätter med en läckert loopad moogskala i »Possibly Maybe«, salsaheta blåssektioner och karnevaltrummor i »I Miss You« och gnistrande harpa i »Cover Me«.

Det är en musikfest utan like.

På sin första soloskiva drömde Björk om att smita iväg till en öde ö och freaka loss till musiken från sin ghettoblaster. På »Post« lutar hon sig tillbaka med ett par hörlurar på huvudet i den minimalistiska »Headphones« och sjunger: »These sounds are virgins. My headphones, they saved my life.«

Du behöver ingen annan livräddare i sommar.

Fredrik Strage

Annonser

Filed under: Album #13, Betyg 09, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: