Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Townes Van Zandt

Willie Nelson, Tindersticks och Emmylou Harris sjunger hans låtar. Han är Texas bäst bevarade hemlighet och världens kanske bäste låtskrivare. Lennart Persson har koll.

Steve Earle har en gång sagt att du är världens bäste låtskrivare, och att han gärna skulle ställa sig med skitiga boots på Bob Dylans soffbord och säga det. Blir du stolt när du hör sådana uttalanden och när Willie Nelson eller Emmylou Harris gör dina låtar?

— Självfallet. Ett av mitt livs allra största ögonblick var när jag, som ung grön folksångare, fick veta att Doc Watson, en av mina egna idoler, just hade spelat in »If I Needed You«. Och givetvis betydde det väldigt mycket för min karriär att Willie och Merle Haggard tog »Pancho and Lefty« till förstaplatsen på countrylistan.

— Men egentligen känns varje tolkning av mina låtar lika viktig, även om den görs vid en lägereld av någon som knappt kan hålla tonen. Jag blir lika glad för det. Att någon gjort sig besväret att lära sig min låt, att denna person kanske till och med har fattat vad jag vill säga med den. Det är väl så en sann folksång uppstår, antar jag.

Jag inbillar mig att det i dag finns en större öppenhet i branschen inför dina låtar, att det är flera artister som knackar på dörren och frågar efter låtar. Skriver du någonsin på beställning åt andra?

— Nej, aldrig. Det närmaste jag kommit är låten »Cowboy Junkies Lament«, som jag skrev för gruppen The Cowboy Junkies. Det gjorde jag som ett slags tack för att de tog med mig på en av deras turnéer häromåret. En stor upplevelse. Två bussar och en jättestor lastbil med utrustning… inte illa.

Din senaste platta, »No Deeper Blue«, är ännu en skiva utgiven av ett litet, relativt obskyrt bolag. Var verkligen inget stort bolag intresserat?

— Jo, men jag har alltid en känsla av att jag inte passar in i deras planer och marknadsföringsstrategier. Helt plötsligt upptäcker jag att jag gör vad de vill att jag ska göra, inte vad jag själv vill. Då är det bättre med de små bolagen. Eftersom de betalar mig för inspelningen i samma stund den är klar så jobbar de också hårdare på att få igen sina pengar.

Men innebär inte det här att du alldeles för länge förnekats det breda genombrott du förtjänat?

— Kanske, men så har jag heller aldrig varit någon affärsman. Jag förstår helt enkelt inte det spelet. Jag kan vissa saker — jag vet hur man går på ett flygplan, spelar gitarr eller brer en macka — medan jag är fullständigt och hopplöst okunnig om andra saker. Kontraktskrivande, till exempel. Min samlade erfarenhet av den sidan av musikbranschen är starkt begränsad och kan sammanfattas i följande arbetsmodell: pengarna i handen, gör skivan, försvinn! Det är vad jag lärt mig efter mer än tjugofem år som musiker.

Bland dina senast utgivna plattor finns en som heter »The Nashville Sessions«. Det låter som en gammal inspelning — alldeles utmärkt, men gammal. Kan du förklara?

— Det är verkligen en gammal inspelning, jag tror att den gjordes 1978 eller så, men den kom aldrig ut. Producenten hade väl inte råd att betala studion… och har säkert inte gjort det nu heller. Jag tror att CD:n är gjord från en gammal kassett! Så har det alltid varit, när jag kommer till Europa sticker folk alltid åt mig plattor som jag själv aldrig sett.

Det har i många år talats om en Van Zandt-platta som skulle heta »Anthology« och vara en sammanfattning av hela din karriär, men den har aldrig dykt upp på marknaden. Varför?

— Bara gudarna vet! Jag har fått betalt, musikerna har fått betalt, men ingenting händer. Och det är en fantastisk platta — Fats Dominos band spelar på en del spår, på andra är det mexikanska musiker, Freddie Fender är med. Tanken var att det skulle bli en trippel-CD och vi spelade in ungefär 60 av mina gamla låtar, plus ett par av de låtar jag gjort coverversioner av på scen. Fats musiker öser som idioter i en version av »The Shrimp Song«, en idiotlåt från en av Elvis sextiotalsfilmer. Jag brukade göra den för att lätta upp stämningen på mina konserter, annars hade väl folk satt rakblad i handlederna efteråt.


TOWNES VAN ZANDT är aktuell med albumet »No Deeper Blue« på Veracity och med Tindersticks cover av hans fina sång »Kathleen«.


Lennart Persson

Annonser

Filed under: Lennart Persson, POP #16, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: