Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Tindersticks

Tindersticks har total kontroll över allt de gör, från trumpetsolon till skivomslag. Men det betyder inte att det finns någon plan bakom de sorgliga sångerna. Tindersticks behöver inte förklara sig, det är vi som så gärna vill förstå, som så gärna vill tro att det är våra sorgliga liv det handlar om. Men Stuart Staples vet att det aldrig är så sorgligt som du tror, det är mycket värre än så. Och han vet att den allra största tragedin är den allra största komedin. Stefania Malmsten tror att han sjunger om henne.

SENSOMMAREN 1994 sitter sex män i dammiga kostymer och Hawaii-skjortor i ett hus i Kilburn i norra London och lyssnar på en bandupptagning. Tillsammans kallar de sig för Tindersticks och bandet de lyssnar på är en inspelning av deras framträdande på Roskilde-festivalen några månader tidigare. Mitt i rummet dansar sångaren Stuart Staples ett och ett halvt-åriga dotter. »Kan vi få lite mer trumpet i medhörningen?«, mumlar Stuart på bandet bakom en vägg av slammer. Männen tittar på varandra. David Boulter, han som ser ut som om han just klivit ut ur en trettiotalsfilm, slår sig på knäna. »Vad fan är det som pågår?«, säger Stuart, sätter upp handen för munnen och hostar och skrattar samtidigt. »Vad är det här? >Patchwork<«, utbrister Dickon Hinchliffe och spiller te på heltäckningsmattan, »det låter som… Crazy Horse«. »Vad är det som händer?«. Eftermiddagssolens sista strålar bryter igenom de vita spetsgardinerna, genom cigarettröken och katthåren som virvlar i luften, och männen skrattar så de gråter.

* * * * *

Kontoret till Tindersticks skivbolag This Way Up ligger inte på en skabbig bakgata i Camden utan i en liten gränd vid Bute Street i South Kensington, där lunchande proffs äter ruccola-sallad och dricker cappuccino på uteserveringar eftersom det inte alls regnar i London den här novemberdagen.

David Bedford, skivbolagsmannen som upptäckte Tindersticks, är som engelsmän är när de är sura i stället för artiga och säger inte ett ord medan jag roar mig med en temugg (mjölk, inget socker, tack) och vinylutgåvan av Tindersticks »The Bloomsbury Theatre 12.3.95« som jag har tiggt till mig. Den består av två tiotumsskivor vars etiketter helt och hållet saknar text, men i stället illustrerats med varsin tecknad katt. På baksidan av konvolutet kan man se vilka låtar som finns på vilken katt och att katterna heter Bob, Harold, Kathy och Marvin. På sidan Harold ligger till exempel »My Sister«, »No More Affairs«, »City Sickness« och »Vertrauen II«.

På väggen, inklämd bland psykedeliska affischer, sitter texten till »My Sister« handtecknad och inramad.

Efter en kvart kommer Stuart Staples fram ur kulisserna. Han är nättare och liksom pojkaktigare än man tror och har inte alls de där lätt uppspärrade näsborrarna och halvslutna ögonen som ser läskiga ut på livebilder. Grå tinningar, pigga ögon.

Stuart Staples har inte dammig kostym och Hawaii-skjorta på sig. Han är klädd i beige Levi’s-jacka och blårutig skjorta.

— Kläder är viktigt, men jag ska till replokalen i eftermiddag och man måste klä sig ändamålsenligt. Jag menar, jag sätter inte på mig min bästa kostym och står vid en busshållplats hela dagen.

Och så fnissar han.

I slutet av 1993 kom Tindersticks första album. Det kom, till synes från ingenstans, det anlände, med 21 låtar, 77 minuter och en fantastisk flamencodansös på omslaget, en suddig målning av bandet och låtarna knappt läsbara, handtextade. Hur lät det? Det lät som Nick Cave utan avgiftningskliniker, som Pulp på mogadon, David McComb utan kängurur eller Dexy’s Midnight Runners på dekis. Som Tom Waits kanske eller Velvet Underground, vad vet jag.

Var kom ni ifrån?

— Jag och David, som spelar piano, har spelat ihop i nio år, vi bodde i Nottingham och spelade i ett slags band. Dickon, som spelar fiol, var också i Nottingham och vi träffade honom och han hade en massa idéer. Han skulle flytta till London så vi bestämde oss för att följa med. Neil, som spelar gitarr, är en gammal vän. Al, trummisen, träffade vi genom en kompis och Mark, som spelar bas, kommer också från Nottingham och flyttade ner till London för att spela med oss.

Vad hände?

— I tidigare konstellationer hade vi jobbat hårt på att göra demos som vi skickade till skivbolag, men när vi sex hade hittat varandra så ville vi liksom börja om från början och inte ha med någon annan att göra. Vi bestämde oss för att göra en skiva. Och vi gjorde en skiva.

— Första singeln spelade vi in i vardagsrummet, vi pressade upp den, tryckte omslag själva och distribuerade den i 500 exemplar. Om man vill göra något och det dyker upp någon som har lite makt så blir det alltid fel, vi ville vara helt självständiga. Vi producerade tre singlar på det sättet.

Den tredje singeln, »A Marriage Made in Heaven«, var en duett med Niki från Huggy Bear där hon gör sin allra bästa Nancy Sinatra-imitation. Skivan var dedicerad till Lee Hazelwood som Stuart är erkänd beundrare av.

Han bodde i Sverige i flera år.

— Han bodde i Spanien ett tag också. Han blev utkastad från Amerika. Frankie kastade ut honom…

— När vi skulle göra albumet så hade vi tänkt släppa det på vårt eget bolag men vi bestämde oss för att göra det med This Way Up, för det fanns en förståelse här för vad vi höll på med. Det var flera stora bolag som var ute efter oss då men det var aldrig någon diskussion; antingen This Way Up, eller vårt eget bolag.

Tindersticks första album, »The Tindersticks First Album«, ramlade in som månadens album och på årsbästalistor i musiktidningar över hela Europa. Det gick bra i USA också. Alla gillade Tindersticks.

Blev du förvånad över framgången?

— Inte direkt. På sätt och vis blev vi det eftersom vi är cyniker. När vi hade gjort klart albumet kände vi att vi hade åstadkommit något speciellt, men vi trodde inte att någon annan skulle uppskatta det eller få ut något av det. Vi hade inte blivit förvånade hur det än hade gått, om sex personer hade köpt det.

Är inte det där en pose? Är inte mottagandet, erkännandet alltid en del av det man skapar?

— Jo, men en av anledningarna till att albumet är så långt, är att det var alla låtar vi någonsin hade skrivit tillsammans. Vi ville bara ha dem på en skiva så vi kunde säga »titta, det här är vad vi har gjort de senaste tre åren«. Så vi åtminstone hade det när vi var fyrtio. Vi trodde inte att vi skulle göra något mer.

Det finns ett spanskt tema på första skivan.

— Den där omslagsbilden, jag fick syn på den på en kinakrog i Nottingham, men killen som jobbade där vägrade sälja den till mig. Till slut övertalade jag honom att låna ut den så jag kunde plåta av den, det tog han trettio pund för. Jag försökte förgäves ta reda på vem som hade målat den för att be om tillåtelse att använda den. Det lustiga är att efter det att skivan kom ut så började jag se den här bilden överallt. Jag kom över den på en loppmarknad för ett tag sedan för två pund och femtio pence.

— Fast mycket av det där kommer från Dickon, han är väldigt inne på Mexiko och åker dit hela tiden. Han håller precis på att doktorera i mexikansk litteratur. Det är också det att vi inte kan skriva låtar i fyra fjärdedelstakt så vi måste hitta grejer som är rytmiskt stökiga, som »Her« med de här latinska rytmerna…

Det är lite svårt att höra vad Stuart säger. Han stammar en aning och så tonar han ut svaren så att volymen är på noll när han tystnar. Som Tinderstickslåtarna som liksom bara dör ut. Sedan fnissar han lite för att avdramatisera vad han har sagt och väntar uppmärksamt på nästa fråga.

Vem är Townes Van Zandt?

— En singer-songwriter från Texas. Han har skrivit »Kathleen«, som är en av mina absoluta favoritsånger. Jag brukade spela in den på band till folk och James, vår manager, sa »försök att göra den och se vad som händer«. Och så gjorde jag det.

Ni har också gjort en Otis Redding-cover och en Pavement-låt.

— Det är inte så stor skillnad på stil eller genre egentligen, man hittar en sång som man tycker att man kan göra något av…

På hyllningsskivan »Step Right Up, the Songs of Tom Waits« gör Tindersticks en värdig version av »Mockin’ Bird«. På sidan i CD-häftet där de medverkande artisterna kommenterar sina bidrag står det »Tindersticks: Cos Tom is good«.

Vad lyssnar du på?

— Jag försöker hitta saker som är nya för mig. Jag vet inte. Jag tror inte att det finns något engelskt band som är intressant just nu. Jag kan inte komma på något. Jag tycker mycket om ett band som heter Palace, de hette Palace Brothers förut, ligger på ett bolag som heter Domino tror jag, jag vet inte om det går att få tag på i Sverige.

I rummet där vi sitter, med en kaffekanna, några gamla beta-kassetter och en diktafon emellan oss så är det så oerhört långt till Menswear, till poptidningarnas skvallerspalter, till skivbolagscynism. (Tindersticks cynism är deras egen privata och har helt andra drivkrafter.) Och om det är så att popmusiken, som är i fyrtiofemårsåldern, faktiskt har en förmåga att skärpa sig och agera sin ålder så är Stuart Staples, tillsammans med Jarvis Cocker och några till, goda representanter. Att popmusiken är stor nog att göra som den vill. Ingen säger åt Tindersticks att de måste turnera om de inte vill. Ingen säger åt dem att de måste skriva ut texterna i konvolutet eller sätta en logotype i vänstra hörnet. De behöver inte åka på marknadsföringsturnéer och bli intervjuade av människor som inte vet vilka de är. Ingen måste det.

* * * * *

I våras kom Tindersticks andra album, »The Tindersticks Second Album«. Och det var samma strykande katter på andalusiska barer, tidig morgon i Köpenhamn; Europa med amerikanska drömmar och väldigt mycket London. Fast låtarna var tydligare den här gången, det gick nästan att nynna med lite.

Första singeln var »No More Affairs« som — förklarar Stuart, trots sin ovilja att tolka sina texter — handlar om vår generation och om en brist på spontanitet orsakad av AIDS.

It’s an impulsive thing
but we caught the other
climbing to bed with all our previous lovers
It gets crowded in there
No More Affairs

»My Sister« är historien om en flicka som blir blind när hon är fem och bränner upp huset, med mamma och katten i, när hon är tio — hon har rökt i sängen. När hon är tretton ramlar hon ner i en brunn — hon har druckit för mycket — och får tillbaka synen men bestämmer sig för att aldrig mer blinka. Hon flyttar in med sin gymnastiklärare när hon är femton, han förlorar jobbet och efter fem år står han inte ut längre och spöar upp henne med en bullworker. Hon blir förlamad i halva kroppen och fimpar cigaretter på den lama armen och skrattar med uppspärrade ögon.

We buried her when she was thirtytwo, me, my aunt, the vicar and the man who dug the hole
She said she didn’t want to be cremated and wanted a cheap coffin so that the worms could get to her quicker
She said she liked the idea of it
But I felt it was because what happened to the cat and our mom

Vems syster?

— Det var en historia som David skrev som vi alla gillade. Vi tyckte den var hejdlös i början.

— Och vi ville verkligen göra en talad sång. Vi har gjort såna förut men då har det ändå varit riktiga sånger med vers och refräng. Vi ville att musiken skulle svara på orden och inte tvärtom. Jag läste in texten och sedan satte vi musik till den och den bara växte och höll på att bli hur lång som helst. Mot slutet tittade vi på varandra och så sa någon: »vill du verkligen att jag ska spela det här?«.

Nu fnissar Stuart igen.

»Travelling Light«, senaste singeln, är en duett med Carla Torgerson från The Walkabouts.

— De är ett Seattle-band, men de är mer populära i Europa, jag har alltid gillat dem och skickade en tejp med den här låten till Carla. Hon kom hit och vi sjöng in den i studion, ansikte mot ansikte. Jag tycker att duetter måste göras så. Jag gillar att skriva i skepnad av någon annan, man kommer undan med mer.

— »Travelling Light« fanns i mitt huvud längre än någon annan sång. För de andra i bandet var det andra låtar som hängde kvar, det är sådär.

* * * * *

Första gången jag såg Tindersticks var i Roskilde, sent på natten i ett grönt eller blått tält någonstans mellan Disposable Heroes Of Hiphoprisy och Spiritualized. Stuart Staples vajade fram på helt fel sida om nykter, sjöng stenfalskt, avbröt låtar och signalerade om för lite och för mycket medhörning. Sånt där som man inte tycker att man ska behöva vara med om.

Andra gången var den tolfte mars i år på The Bloomsbury Theatre i London.

Bland dem som lyckats få biljetter syntes Steve & Martin från Gene och Jarvis & Mark från Pulp. Polly Jean Harvey, som råkade vara i stan eftersom hon spelat på Shepherds Bush Empire kvällen innan, var på Tindersticks med sin mamma. Bloomsburyteatern är ingen fin teater, salongen ser ut ungefär som hörsalen på Kulturhuset, men den där kvällen hade Stuart Staples och Tindersticks dragit in en 24-hövdad stråksektion under ledning av Rosie Lindsell. Och det var något annat än när Eva Dahlgren kapade centralen i Stockholm; det var inget »gränsöverskridande konstnärligt experiment«. Det här var helt självklart.

— När jag får idéer så brukar det ena leda till det andra. En idé var att skriva låtar med stråkar. Det var väldigt mycket jobb bakom den där konserten, men det är viktigt att göra sånt där som man inte riktigt vet var det hamnar — om det handlar om att spela med en massa människor på scen eller någon annan idé som engagerar en.

Liksom exempelvis Stereolab är Tindersticks förtjusta i skivor. De vill ge ut många skivor, det ska gå ganska fort, det får inte kosta för mycket och de ska vara fina att se på och trevliga att ta i. I foajén på Bloomsbury Theatre köper jag en CD för fem pund i brunt pappomslag som det står »Amsterdam 8th february 94« på och har »0429« stämplat på sig.

Ni är förtjusta i begränsade upplagor.

— Vi hade precis kommit hem från vår första europaturné och någon gav oss ett DAT-band från spelningen i Amsterdam som vi lyssnade på. Och vi tyckte bara att folk skulle ha den om de ville ha den. Så vi gav ut den själva och pressade upp vad vi trodde var lagom. Sedan annonserade vi hur man skulle gå till väga för att beställa den, vi ville inte att det skulle bli någon grej omkring det. Det handlar inte på något sätt om att vara elitistisk vilket vi har blivit anklagade för.

— Vår första singel tryckte vi ju bara upp i femhundra exemplar, men det hade helt andra orsaker, det tog ju ett tag att sälja slut dem.

Era omslag är väldigt fina.

— Jag gör alla omslag tillsammans med Suzanne, min flickvän.

Vem gör teckningarna?

— Det är hon. Vi skulle aldrig kunna ge det till någon annan och säga »gör ett omslag åt oss«. Det är bara man själv som vet hur det ska se ut. Jag tycker om fina skivor, taktila skivor. Det är som ett personligt korståg det där.

Är du skivsamlare?

— Nej, jag har aldrig haft något behov av att ha allt av någonting eller så.

Jarvis Cocker gjorde er första video.

— Ja, just det, »City Sickness«, tillsammans med Martin Wallace som har gjort videon till »Travelling Light«, den senaste. Vi var väldigt engagerade i den. Vi ville skala av allting och bara berätta den här historien.

I »City Sickness« går David Boulter omkring i London och skjuter en barnvagn med Stuarts dotter, dag blir natt och i gryningen lämnar de staden i bil. »Travelling Light« är historien om ett par och deras dag i svartvit super-8. Ilona och Matt går ut med hunden, tvättar, stryker, åker buss och på kvällen går de ut och ser Tindersticks.

— Ilona jobbar i Rough Trade-butiken i Covent Garden och Matt jobbar på vårt kontor, han säljer våra T-shirts och grejer. De är naturbegåvningar båda två.

Framtidsplaner?

— Vi ska till Skandinavien i januari. Och så ska vi göra soundtracket till en film i början av nästa år. Det är en fransk regissör som heter Claire Denis, hon gjorde en film som hette »Chocolat« för några år sedan. Hon frågade oss och det kändes rätt.

Det finns ju de som kallar er musik för filmmusik utan film.

— Vi får väl se vad som händer när vi sätter ihop det… Jag ser inte så mycket film som jag skulle vilja. Det är brist på tid och sinnesro. Favoritfilmer? Det är så många. Jag gillar engelska filmer från sextiotalet; »Get Carter«, har du sett den? Jag såg »Hårfrisörskans make«, den var kul, »Delicatessen«…

Hinner du läsa böcker?

— Det är samma sak, ibland läser jag tre böcker på raken och sedan kan det ta ett tag. Jag får ju ofta såna frågor; om böcker och poesi, och så blir de alltid så besvikna på svaren. Men jag menar, jag har hållit på och skrivit sedan jag var 16, jag är 29 nu, och jag inbillar mig att jag har utvecklat någon slags egen stil. Att det inte handlar om att vara beläst. Jag vet inte om jag vill vara beläst.

Har du haft vanliga jobb?

— Jag har alltid haft olika jobb. Få-ihop-till-hyran-jobb. I Nottingham jobbade jag i olika affärer, där kunde man klara sig på nästan ingenting. I London är det svårare. Jag jobbade i skivaffär när jag flyttade hit.

Vilken då?

— Rough Trade. Både i butiken vid Covent Garden och den vid Portobello. Jag slutade för arton månader sedan.

Att växa upp i en stad som Nottingham, har det format Tindersticks?

— Inte alls. Att komma bort därifrån var det avgörande.

Att komma till London?

— Att komma någonstans. Det finns inga band som kommer från Nottingham, det är inte alls som Manchester, man har liksom inga förväntningar på sig om man kommer från Nottingham. Ingen går och ser band där. Ingen kommer därifrån. Det finns inte.

Du är pappa, hur funkar det med musikerlivet?

— Både bra och dåligt. Jag är borta mycket men jag är också hemma mycket. Om vi är borta i tre veckor så ser vi till att vi är hemma i tre veckor. Jag har två barn nu… Ett är två och ett halvt och ett är fyra månader. Inga fler, tack. Men att jag är pappa och att Dickon håller på med sin examen gör att man tänker lite noggrannare på vad man gör. Man måste verkligen vara övertygad och det tror jag har räddat oss från att göra många pinsamma saker.

Det här med att ni sitter i en källare i Camden och dricker ljummen whisky och röker cigaretter hela nätterna.

— För en del i bandet är det en stor del av livet. Det har väl varit så. När första albumet kom ut så förstod jag ingenting av vad folk tolkade in i det, för det var för nära. Men det handlar mycket om utanförskap. De flesta låtarna skrevs när vi precis hade flyttat till London, de handlar mycket om uppbrott, att lämna en plats du har bott på i hela ditt liv, människor du har känt i hela ditt liv.

— …att uttrycka bilder av hur människor lever sina liv… röker sina cigaretter, dricker sin whisky… Sedan blev det ju absurt det där med rökningen. Alla röker…

Till skillnad från många av sina kollegor är det vanlig tobak och inget annat som Stuart syftar på. Han har den i en fin liten plåtask, men det är inga extrema mängder han rullar under vårt samtal.

Känner du att du måste försvara dig inför människor som anklagar dig för att vara en deppig djävel?

— Jag bryr mig inte. Det handlar ju bara om vad man får ut av skivorna. Det är alltid roligt att träffa människor som har lyssnat på skivorna och fått ut något av det. Jag tror att om man är journalist och får en skiva som man ska recensera nästa vecka så kommer man aldrig i närheten… Men det är så det fungerar.

— Jag har aldrig betraktat våra skivor som deppiga. Det finns delar som är sorgsna, genuint sorgsna. Men det finns lika mycket ljus och hopp.

Vad gör dig genuint sorgsen?

— Jag kan inte svara på den frågan. Nånting får en att skriva en sorglig sång. Och man skriver den. Sedan frågar man sig varför, man ser tillbaka och vet inte. De sorgligaste delarna av den senaste plattan är inte de som framstår som de sorgligaste. För mig är den sorgligaste låten »Travelling Light«. Den kan verka ganska positiv men det är den inte. Det är så vi är.

— Vi har alltid hatat saker som är uppenbara och ju längre tiden går desto mer subtila blir vi. Saker som vi inte tyckte var uppenbara i början tycker vi är uppenbara nu.

Det är därför de är män nog att inte bära sin smärta på kavajslaget, att inte sälja ut den. Där finns genuin smärta men där finns också skojiga grejer och de skojiga, lättsamma grejerna är inte där för att skyla över det smärtsamma utan för att allting alltid innehåller sin egen motsats. Tindersticks låter oss aldrig veta var det roliga börjar och det sorgliga slutar. Men jag vet att Stuart kan tycka att en väldigt dramatisk xylofon är genuint kul.

Varför vill folk lyssna på sorgsna sånger?

— För att det finns något där som kommunicerar. Ingen vill höra en sång som bara är sorglig om den inte är relevant. Om den kommunicerar är det för att den har något att göra med ens liv. Folk frågar mig: »vad handlar den låten om, vad handlar den låten om?«. Jag tycker inte att det spelar någon roll. Det är upp till dig. Om en låt betyder mycket för någon och jag berättar att den handlar om det och det så kommer det automatiskt ta bort det som gör att den är relevant för dig.

— Jag skulle aldrig vilja träffade som har gjort låtar som har betytt mycket för mig. Det skulle ta bort den där mystiken; att man tror att det handlar om en själv.

Jag tror inte att han säger det som en anklagelse, för hans blygsamhet förbjuder honom att tro att det är just därför jag sitter här mitt emot honom på det här kontoret; för att han har skrivit sånger som jag trodde handlade om mig.

* * * * *

Jag ringer upp några dagar senare för att kolla några saker. Då berättar Stuart att han och familjen och tre av katterna från Bloomsbury Theatre-vinylen (den fjärde är grannens) inte längre bor i det där huset i Kilburn som de delade med tre andra Tindersticks. De bor en bit bort, i sydöstra London.

Jag berättar att det har börjat snöa redan, att det är jättekallt i Sverige.

— Kommer det att vara så kallt när vi kommer i januari?

Säkert.

— Bra.


TINDERSTICKS är aktuella med albumet »The Bloomsbury Theatre 12.3.95« och spelningar i Stockholm och Malmö i slutet av januari.


Stefania Malmsten

Filed under: POP #16, Stefania Malmsten, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: