Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Retro 95: THE VELVET UNDERGROUND – Peel Slowly and See

THE VELVET UNDERGROUND

Peel Slowly and See

[Polydor]

DET VAR MATS OLSSON och jag som i tid och otid kastade den meningslösa uppmaningen till varandra. Det var 1971 och vi hade läst en av Lester Bangs artiklar om The Velvet Underground i en amerikansk tidning som hette Creem och som man köpte i en källarbutik i Köpenhamn. Det var innan Bangs blev sur på Lou Reed och hans text var fylld av storögd, gränslös beundran inför detta magiska band. Precis som vi var.

Bara att få se en artikel om bandet var speciellt. Vi läste den gång på gång. Jag kunde till och med långa bitar av den utantill. »The Velvets hit the pop music scene with a grinding fanfare, and brought countless quivers to the flesh of harried parents gaping at their children huddled in quietly intense circles around speakers oozin the ultimate nightmare…«

Tungt. Mystiken tätnade.

Men någonstans under intervjuns gång vänder sig Reed till Maureen Tucker och ber henne gå iväg och köpa en pizza. Och efter ett tag var den uppmaningen det enda av artikeln som fanns kvar i oss. Jag förstår inte riktigt varför, men jag har en teori.

Den fullständigt alldagliga uppmaningen plockade ner detta fantastiska, redan då mytomspunna, band på jorden. Det var ju vanliga människor som käbblade med varandra och käkade pizza på repetitionerna. Kanske var det den insikten som gjorde att vi plötsligt kunde se The Velvet Underground som bara ett sketet litet rockband från Long Island? För att därefter älska det ännu mer.

I dag är situationen annorlunda. The Velvet Underground är ett av rockhistoriens mest genomanalyserade och sönderdiskuterade band. Men inte utan anledning. The Velvets blev så småningom den mest inflytelserika rockgruppen någonsin. Försök tänka er Iggy Pop, David Bowie, New York Dolls, Roxy Music, Joy Division, Sonic Youth, Jesus And Mary Chain och miljoner andra svartklädda rockgrupper av lägre dignitet utan att referera till The Velvets. Det går bara inte. Och inget tyder på att gruppens inflytande — dess nakna primitivism, dess sträva minimalism — minskar med åren. Tvärtom. Därför denna mastiga, mer än heltäckande och väldigt påkostade box.

Den innehåller inte allt men det bästa av det mesta. De fyra studioalbumen, plus en mängd mer eller mindre obskyra live- och demoinspelningar. Fullständigt självlysande musik. Men här finns också en motsvarighet till vår ögonöppnare. Den första av de här fem CD-skivorna är boxens pizzabeställning…

Där möter vi Reed, John Cale och Sterling Morrison under en kombinerad repetition/demoinspelning hemma hos Cale på Ludlow Street, nästan två år innan de spelade in sin första LP. Det här är definitivt inte The Velvet Underground, det är några som försöker bli The Velvet Underground. Det låter förfärligt, taffligt och lamt, och det roligaste är när Cale svär åt Morrison som spelar fel. Gång på gång tragglar man om låtarna, utan märkbara förbättringar. Inte ens den mest förblindade, masochistiske Velvet-fantasten lär kunna sitta sig igenom det här mer än en gång.

Men hoppa inte över den, en genomlyssning är ett utmärkt sätt att skala bort lite av mystiken, lite av den tungt belastande intellektuella överbyggnad det här bandet bär på ryggen. Ner på jorden igen. Efter det är det lättare att njuta av de andra plattornas tidlösa musik och att konstatera vad det här egentligen handlar om:

Världens i särklass bästa rockband. Någonsin.


Lennart Persson

Annonser

Filed under: Lennart Persson, POP #16, POPåret, ,

One Response

  1. […] Retro 95: The Velvet Underground […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: