Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Stevie Wonder

Steveland Morris kom till Motown, tolv år gammal, med huvudet fullt av melodier och hits åt sig själv och artister som The Four Tops och The Spinners. När Stevie blev myndig gick han kreativ bärsärkagång — nya melodier dök upp i hans huvud; inre visioner av sitarer, syntar och fuzz-gitarrer. Här är vår historia om Stevie Wonder. Om den rena oförfalskade glädjen i musiken han skrev. En historia signerad, paketerad och levererad av Andres Lokko efter ett samtal i Zürich.

IBLAND MÅSTE MAN DANSA för att hålla tårarna borta.

Det var Smokey Robinson som sade det. Men det var en trådsmal blind tonåring, Steveland Morris, som lärde oss att leva efter de där raderna. Och han gör det fortfarande.

Smokey tröstade trasiga själar med den lenaste av falsettröster. Marvin fyllde en med stolthet i de ögonblick då man tappat den. När Curtis sjöng kände man hans godhet och engagemang i varenda por. När Otis öppnade munnen rusade smärtan i hans röst genom rummet och tog sig in i ens blodomlopp för att stanna där ända tills hjärtat sa ifrån.

När Stevie Wonder sjunger känner man bara glädje, ren oförfalskad glädje. Stevies sånger får oss att aldrig förlora tron på mänskligheten, på kärleken eller på musikens helande kraft.

I händerna på Stevie är allt så enkelt. När kärleken tar slut är det Stevie man vänder sig till. För ingen kan som Stevie formulera den självklara vägen upp ur det svarta hålet. Han använder årstiderna som symbol, det har han alltid gjort. Han kan göra midsommar av den kallaste vinternatt, han kan tända värmeljus med ett andetag.

Och när världen omkring honom brinner upp sitter Stevie vid sitt piano och ber oss hålla kärleken levande. Och jag kommer alltid att lyssna.

I slutet av sextiotalet skrev Stevie »You Are the Sunshine of My Life«. Han skrev den åt Gloria Barley, en flicka han var kär i, som ingick i kören i Motown-studion. Men hon fick den aldrig. Inte helt och hållet i alla fall.

Stevie Wonder låg i skilsmässa med Syreeta Wright och det var liksom inte riktigt rätt läge att ge bort »You Are the Sunshine of My Life« till en sångerska han var förälskad i.

Två år senare spelade han in den själv till albumet »Talking Book«. Och lyssnar man noga hör man Gloria Barleys röst i bakgrunden.

Det är en simpel sång, en ballad om kärlek. Vad annars?

»You are the sunshine of my life/That’s why I’ll always be around/You are the apple of my eye/Forever you’ll stay in my heart«.

Den är på alla sätt och vis väldigt karakteristisk för Stevies största och bästa sånger. Melodin är aldrig bara en melodi, ju längre in i låten Stevie kommer, desto mer tillåter han sig att förändra och förädla melodin. Och innan den tonas ned har han spontant hunnit forma om den ursprungliga låten flera gånger. För de flesta artister skulle de ändringar Stevie får plats med i en låt kunna utgöra grunden för en halv karriär. Minst.

För Stevie faller det sig bara helt naturligt.

Under en period från slutet av sextiotalet till 1976 skrev och spelade Stevie in uppemot ett tusental låtar, men bara knappt åttio av dem kom med på albumen han släppte under de här åren.

Texten till »You Are the Sunshine of My Life« fångar också kärnan i Stevies kommunikation med sin publik.

Ingen annan har egentligen lyckats spela in den utom Stevie. Hundratals lättlyssnade sångare och sångerskor har försökt. Men ingen har lyckats, ingen har gjort den rättvisa.

Ella Fitzgerald, Frank Sinatra, Shirley Bassey och Andy Williams är några som tagit sig an den. Alla har de dränkt den i storslagna stråkar och ingen verkar ha begripit varför Stevie egentligen skrev den. Än mindre vem Stevie var — och var i livet han befann sig — när han gjorde det.

Men »You Are the Sunshine of My Life« ofelbart den låt som barpianister världen över spontant börjar klinka när de märkt att Stevie under någon av sina turnéer promenerar in i hotellets foajé. Av någon underlig anledning är det ju aldrig »Superstition« eller »Higher Ground« de här barpianisterna väljer att kittla elfenbenen med. Möjligen skulle de kunna få för sig att ta sig an »I Just Called to Say I Love You«. Men det är en annan historia, som jag tror att vi ska lämna utanför det här.

* * * * *

Steveland Morris är fyrtiofem år gammal. Där han sitter nersjunken i en soffa i Zürichs Sheraton Hotel, klädd i en lång röd nattskjorta i siden, känns hans epitet »little« väldigt avlägset.

Men den Stevie som vid tolv års ålder var smal som en sticka och av sina bossar på Tamla Motown hälldes ner i en av västvärldens tajtaste små kostymer för att spela munspel och waila »Fingertips, Pt 2« finns där inne någonstans.

Han har fortfarande samma rörelseschema, om än långsammare och lite mer eftertänksamt. Han vaggar fortfarande fram och tillbaka bakom sina svarta glasögon och när han blir upphetsad över något vi talar om börjar han spontant klappa händerna och sjunga.

Medan vi pratar brister han ut i The Contours »Just a Little Misunderstanding«, en av alla de låtar han skrev åt andra artister på Motown när han fortfarande knappt kommit i målbrottet.

— Det är av de bästa danslåtar vi spelade in på Motown, säger han när han slutat sjunga.

* * * * *

Den sanna historien om Stevie Wonder har aldrig berättats. Den största delen av den har — ända sedan han som tolvåring struttade in hos Hitsville i början av sextiotalet — målats om, förbättrats eller bara tystats ner av Berry Gordy Jr och Stevies bröder som än i dag styr sin brors alla förehavanden.

Den historia som finns skulle enkelt kunna sammanfattas i några få meningar. Och Stevie Wonder tänker inte ändra den. Inte än i alla fall. Den sanna historien håller han för sig själv, bakom sina kolsvarta glasögon.

Kommer man för nära börjar han skratta och skämta om sin blindhet.

För mig berättar han att han alltid varit väldigt förtjust i att spela bowling. Och han bränner sig när han stoppar fingret i en kopp för att det te han häller upp inte ska rinna över kanten. Jag vet inte om han låtsas när tekoppen ramlar i golvet och Stevie får hett te över hela sin röda nattskjorta. Fast det ser inte så roligt ut.

* * * * *

Stevie Wonder föddes den 13 maj 1950 i Saginaw, Michigan, nära gränsen till Kanada, och på grund av en skadad nerv i höger öga förlorade han sin syn strax efter födseln.

Elva år senare var Stevie välkänd i det kvarter i Detroit dit familjen Morris flyttat. Tillsammans med en jämnårig vän, John Glover, underhöll han grannskapet med sina imitationer av sångare han hört på radio. Han spelade bongos och han spelade munspel.

— Jag kände Ronny Whites bror, Gerald, och han övertalade Ronny, som sjöng i The Miracles med Smokey Robinson, att jag skulle få komma hem till honom för att sjunga. Ronny var nästan alltid ute och turnerade, men när han kom hem bjöd han dit mig, min mamma och sin kompis Brian Holland, som just hade börjat skriva lite låtar. Och de verkade nöjda. De ordnade en audition på Motown inför Berry Gordy redan nästa dag.

Vad tänkte du då? Visste du vad det kunde innebära?

— Nej, jag tror inte det. Jag älskade bara att sjunga, och så minns jag att det var väldigt pinsamt att sjunga inför folk jag inte kände. Men när jag väl kom in i det så var det helt okej.

I sina bästa ballader behandlar Stevie alltid texten på samma sätt. Han väljer ett ämne, ett ögonblick, en känsla som vi alla är livrädda för att bli tvungna att ge uttryck för i ord. Och han skriver texten precis som vi själva skulle uttrycka den om vi tog mod till oss. Orden rimmar sällan, men de går rakt in i hjärtat.

När Stevie kom till Motown tog bolagets husband, The Funk Brothers, genast honom till sig. Han blev något av en maskot.

— Jo, det var nog så. Men The Funk Brothers var obegripligt bra. Benny Benjamin och James Jamerson… herregud! Fast jag var så ung och hade, tyckte jag, inget att tillföra, och de väntade sig nog inte att jag skulle lära mig särskilt snabbt. Så det var som att gå i skolan. Jag lärde mig saker från dem hela tiden. Marvin lärde mig mycket och alla medlemmarna i Funk Brothers var mina lärare. Jag har dem att tacka för allt.

Men snart blev rollerna ombytta. Musikerna började fråga Stevie om råd och allt oftare bad de honom ta över när de inte hann med alla sessions.

— Stämningen på Motown var ju så spontan. Alla gjorde precis vad de ville. Och när jag började känna mig riktigt hemma där blev det inte bara mitt andra hem utan också världens roligaste lekstuga. Om jag ville spela trummor så gjorde jag det, ville jag lära mig spela piano så kunde jag sätta mig med någon som Earl Van Dyke och bara improvisera och han lärde mig saker som ingen musiklärare hade kunnat visa mig. Men jag blev också väldigt självsäker, speciellt efter att »Fingertips, Pt 2« blev en hit. Jag gjorde grejer som jag kanske inte borde ha gjort.

En sen natt hade Smokey Robinson & The Miracles spelat in ett antal nya demos och av någon anledning, han vet inte ens själv längre varför, tog Stevie med sig bandet hem. Och tappade bort det.

— Alla frågade mig om jag hade rört det där bandet. Alla, Smokey också, var helt övertygade om att det var jag som hade råkat få med mig bandet. Jag måste ha sett väldigt skyldig ut. Fast jag vågade aldrig erkänna att jag hade slarvat bort Smokeys nya skiva. Jag trodde de skulle riva sönder mitt kontrakt om jag berättade att det var mitt fel.

Vad hände med det där bandet då?

— Eh… jag vet inte riktigt. Jag tog bara med mig ett band från studion och lekte med det. Jag visste inte vad det var på bandet, så jag slängde nog bara i väg det på någon bakgård någonstans. Jag hade ju ingen aning om att det var musik på det, än mindre att det var Smokeys nya singel.

Många av Motowns artister, framför allt sångerskan Martha Reeves, har det påståtts fick uppdraget att varva sjungandet med ett heltidsjobb som barnvakt åt Stevie. Men enligt honom själv var det bara en man som var hans »pappa« på Motown.

Clarence Paul.

Stevies biologiska far lämnade hans mor, Lula, innan han föddes. När Stevie var tre år gammal flyttade familjen — mamma Lula, Stevie, pappan till hans två äldre halvbröder och alla hans syskon — söderut, från Saginaw till Detroit, Motortown.

Och Clarence Paul, som producerade och skrev låtar på Motown, blev snabbt hans pappa, barnvakt, övervakare och mentor.

— Han dog för bara några veckor sedan. Han var min personliga… jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom… men han var mitt allting under flera år. Han var både en vän och en fadersgestalt för mig. Och vi stod varandra väldigt nära ända tills han dog.

Clarence Paul skrev Stevies första singel, »I Call It Pretty Music (But the Old People Call It the Blues)«. Och det var Clarence, tillsammans med Berry Gordy Jr, som bestämde att det skulle stå Little Stevie Wonder på skivetiketten i stället för Steveland Morris.

På hans första inspelningar var rösten en liten pojkes, men han försökte låta som sina förebilder. Han imiterade alla sångare han hade hört på radio.

— Johnny Ace »Pledging My Love« är en av de första låtar jag minns att jag hörde på radion när vi hade flyttat till Detroit. Jag kan inte ha varit mer än fyra—fem år gammal. Men den gjorde ett oerhört starkt intryck och sedan, när jag fick sjunga i kören i kyrkan och när jag och John sjöng i gathörnen där vi bodde, försökte jag sjunga som Johnny Ace och ibland som Ray Charles eller Frankie Lymon.

Det uppskattades inte i baptistkyrkan. Men på Motown hade de ingenting emot Stevies brådmogna influenser.

— Om jag lyssnar på saker som »Uptight« och »I Was Made to Love Her« kan jag tycka att det finns sex i min röst, men innan det, innan jag ens kom i målbrottet kan jag inte riktigt höra det. Men vad jag försökte göra var ju att imitera äldre sångare och jag förstod inte alltid exakt varför de lät som de gjorde, men jag tyckte att det lät så spännande så jag gjorde det utan att förstå varför. Fast det tog inte lång tid innan jag förstod. Michael Jackson är nog ett bättre exempel om man ska snacka om någon som verkligen lät sexig utan att begripa ett dyft av varför han lät så. Jag menar, »I Want You Back« med Jackson Five — där har du en sexig låt. Och hur gammal var Michael då? Han hade inte ens fyllt tio.

* * * * *

Det dröjde inte länge förrän Stevie började skriva egna låtar. Ibland på egen hand, oftast tillsammans med Clarence, Henry Cosby och Sylvia Moy. Men det gick aldrig att ta miste på att det var Stevie som sjöng dem, att det var Stevie som spelade munspel och klappade händerna och log så där extatiskt som bara Stevie kan le.

»Uptight (Everything’s Alright)«, »Nothing’s Too Good For My Baby«, »Ain’t That Asking For Trouble«, »I Was Made to Love Her«, »For Once in My Life«, »I’d Cry« och »I’m Wondering« tillhör det bästa som spelades in på Motown under sextiotalet.

Samtidigt skrev han låtar åt andra artister.

— När jag började skriva musik hade jag plötsligt huvudet fullt av melodier, textrader och uppslag. Jag vet inte var de kom ifrån. Plötsligt fanns de bara där. När jag skrev »Loving You Is Sweeter Than Ever« åt The Four Tops så var det bara något spontant. De var i studion och jag hade en ny låt. Jag satte mig bakom trummorna och så spelade vi in den. »Tears of a Clown« kom också till på ett liknande sätt. Jag hade musiken i huvudet, jag nynnade den för Smokey och så skrev han och Henry Cosby texten. Vi levde ju mitt i musiken i den där studion hela tiden. Det fanns alltid någon som behövde hjälp med ett eller annat. Och The Contours »Just a Little Misunderstanding« var också bara något jag hade i huvudet.

Stevie var fortfarande tonåring. Men han längtade efter att fylla 21. Frågan är om någon någonsin längtat så intensivt efter en födelsedag som Stevie Wonder. Han hade ett kontrakt som sade att han inte skulle få några pengar förrän han fyllde 21 och han var tvungen att anpassa sig till Motowns strikta regler och restriktioner.

— Kvaliteten var ju inte så hög på LP-skivorna på Motown. Inte på mina egna skivor heller. Om någon kände att en låt skulle bli en hit slängde man ihop ett album så fort som möjligt. Men jag ville inte — och vill fortfarande inte — jobba på det viset. Jag vill att mina skivor ska vara bra rakt igenom. Men det fanns det inte tid för. Man skulle producera hits. Det var det enda viktiga. Och jag har aldrig kunna skriva musik efter ett schema. Inte ens då. Det går inte att arbeta på kommando. Jo, det går säkert, men när den första glädjen lagt sig, när jag hade förstått att folk faktiskt ville höra mina sånger så blev det svårare. Det kändes som att sätta musiken bakom galler.

Hans 21-årsdag närmade sig. Han fortsatte skriva hits hela tiden, men hörde helt andra melodier och ljud i sitt huvud, han kände dem i sitt hjärta. Motown började sakta men säkert forma om sina artister så att de kunde ta det, enligt Gordy, naturliga steget mot Las Vegas.

Men Stevie — tillsammans med Norman Whitfield och The Temptations och ett fåtal andra visionärer — vägrade.

Albumet »Signed, Sealed and Delivered« var det första steget. Där fanns sitar, Fender Rhodes-synt, fuzzgitarr. Där fanns gospel och funk. Stevies influenser började lysa igenom allt starkare. Han ville göra allt på en gång.

— Mycket av musiken från den perioden, precis innan jag egentligen tilläts göra exakt vad jag ville, skulle jag vilja göra om i dag. Ingen förstod riktigt vad jag ville göra, ingen i min omgivning verkade höra vad jag hörde. Så jag ansträngde mig lite för mycket, tror jag.

Han skrev och producerade »It’s a Shame« åt The Spinners, han fick sitt nya kontrakt och den frihet han längtat efter i flera år.

Under de kommande fem åren gick Stevie Wonder kreativ bärsärkagång.

Från våren 1971 fram till 1975 skrev och spelade han in omkring tusen låtar. Drygt åttio av dem fick omvärlden höra på albumen »Where I’m Coming From« [1971], »Music of My Mind« [1972], »Talking Book« [1972], »Innervisions« [1973], »Fullfillingness’ First Finale« [1974] och »Songs in the Key of Life« [1976].

»Where I’m Coming From« är min personliga favorit i den här oöverträffade sviten skivor. Där finns fortfarande den naivitet som präglade hans tidiga singlar, där står han fortfarande under det starka inflytande som Motowns Funk Brothers haft på honom. »If You Really Love Me« är hans avsked till dem. Där finns också hans, i mitt tycke, allra vackraste ballad, »I Never Thought You’d Leave in Summer«. Men det hörs att han vill ut, vidare till musik och ljud som ingen hört förut.

Den sista raden i »I Never Thought You’d Leave in Summer« visar vägen. När han frågande sjunger den — »why didn’t you stay?« — hör man hur musiken helt och hållet tar över Stevie Wonder. Melodin förändras i en enda mening och när den klingat ut vill man inget hellre än att veta vad som hände sedan.

— Jag ville experimentera med nya instrument, nya ljud och jag tror att folk först inte alls begrep vad jag ville göra. Även om det var solklart för mig. Och jag såg syntarna som mina allra bästa vänner.

Stevie fick hjälp av Malcolm Cecil och Robert Margouleff, två experter på elektronisk musik, som spelat in ett album, »Tonto’s Expanding Head Band«, som Stevie hört talas om genom folksångaren Richie Havens.

Cecil och Margouleff samarbetade med Stevie under hela första halvan av sjuttiotalet. De fick också uppdraget att katalogisera allt Stevie skrev och spelade in. Någonstans har de fortfarande allt material samlat i ett arkiv som döpts till »The Blue Book«. Likt Neil Youngs kommande »Archives« och Bob Dylans »The Bootleg Series« borde omvärlden få höra innehållet i »The Blue Book«. Det finns de som påstår att det mesta Stevie spelat in sedan »Songs in the Key of Life« egentligen kommer från den där blå boken. Men Stevie själv vill inte prata om det.

— Vi har diskuterat det där i flera år. Men jag gillar inte tanken på att bli förpassad till en speciell tidsperiod så där. De där kronologiska sammanställningarna känns som något slags musikaliska gravstenar. När den väl har kommit ut väntar sig alla att man ska kasta in handduken. Men jag gillar ju de samlingar som har kommit med Marvin, Smokey och Temptations. Vad tycker du om dem?

Jag älskar dem.

— Tror du inte att de hamnar i vägen för vad artisterna tänker göra härnäst?

Nej.

— Jag känner bara att tidpunkten måste kännas rätt för mig personligen. »Natural Wonder«, den turnén jag är ute på just nu, sammanställer min syn på allt jag gjort mycket bättre än någon skiva skulle kunna göra. Så jag vet inte om allmänheten behöver ta del av allt det där jag spelade in då. Jag tror inte intresset är så stort.

Det tror jag.

— Hmm kanske, men tidpunkten måste vara den rätta. Vi får se.

Lyssnar du på dina gamla skivor i dag?

— Ja, det gör jag. Jag sätter mig ganska ofta och jämför det jag har gjort. Men jag skulle aldrig kunna välja ut en låt eller ett album framför ett annat. På ett eller annat sätt betyder allt jag gjort lika mycket för mig.

* * * * *

Stevie får säga vad han vill, men hans allra bästa skivor är de han var tvungen att göra för att projicera sina inre visioner, musiken i sitt huvud, så att vi andra skulle förstå. »Where I’m Coming From«, »Music of My Mind« och »Talking Book« utgör, i min bok, en av musikhistoriens starkaste trilogier. Där hör man hur idéerna tar form, hur hans komponerande når högre och högre höjder, hur han låter sig influeras av allt, precis allt, i sin omgivning. Sly Stone, Jimi Hendrix, Beatles, Stones, Norman Whitfield, James Brown, Marvin Gaye, Roland Kirk, Malcolm X, Martin Luther King och Curtis Mayfield.

Han vet fortfarande inte vart han är på väg. Och det är det sökandet som gör just den här trilogin, den här upptakten, så makalös. På »Innervisions«, »Fullfillingness’ First Finale« och, framför allt, på »Songs in the Key of Life« hade han redan hittat hem.

Och trots att »Songs in the Key of Life« innehåller några av hans bästa sånger — »Love’s in Need of Love Today«, »Village Ghetto Land«, »Knocks Me Off My Feet«, »Isn’t She Lovely« och »Pastime Paradise« — går det inte att komma ifrån att den alldeles för ofta övergår i perfektionistiskt outhärdlig jazzfusion.

Hör du något i dag av den upplyftande rena glädje som många av dina egna skivor förmedlat?

Stevie börjar skratta.

— Det vet du lika väl som jag att jag inte gör. Men tiderna har förändrats. Optimismen har fått ta ett steg tillbaka för realismen. Och att säga »håll huvudet över vattenytan« verkar vara det starkaste vår tids rappare och sångare kan komma på. Jag hör alldeles för sällan någon som förmedlar förhoppningar om att vi ska ta varandras händer och göra något tillsammans. Det handlar så mycket mer om den enstaka individen. Ingen verkar hoppas på något bättre. Det är möjligt att det är ett annorlunda sätt att säga det på. Förhoppningen finns kanske mellan raderna. Men jag vill höra den!

Musiken är en cirkel som bara blir större hela tiden. Men för att den ska fortsätta växa måste den besitta förmågan att lyfta oss högre och högre.

Och så börjar han klappa händerna och sjunga refrängen till Boo Radleys »Wake Up, Boo«.

»Wake up it’s a beautiful morning«, sjunger han.

Gillar du Boo Radleys, Stevie?

— Jag har ingen aning om vem eller vilka som sjöng den där låten. Jag hörde den på radio och blev glad av den. Det är det som räknas. Jag älskar musik. Det gjorde jag när jag sjöng upp för Motown och det gör jag än i dag. Jag vet inte om det är det främsta skälet till att jag fortfarande är här eller om jag bara haft tur. Men jag tror att kärleken lyser igenom. Och jag har alltid varit öppen för morgondagen, för förändringar. Jag vill inte fastna. Det enda viktiga är att musiken kommer från själen. Och precis som själen så har soulmusiken ingen hudfärg.


STEVIE WONDER är ständigt aktuell.


Andres Lokko

Annonser

Filed under: Andres Lokko, POP #16, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: