Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Willy DeVille

I slutet av sjuttiotalet rörde sig Willy DeVille i kretsarna kring Television och Ramones på New Yorks punkscen. Men Minkens punk, hans blandning av r&b, rock’n’roll och latinorytmer, var djupt rotad i en amerikansk tradition; han ville alltid bli en blueskung. Under åttiotalet ägnade han sig huvudsakligen åt att injicera heroin. Nu är Minken tillbaka med en ny skiva i armvecket. Per Bjurman tar på sig sina italienska skor och slår sig ned på ljugarbänken.

TIDIGA TONÅREN BRUKADE Willy DeVille och hans bäste kompis, Fast Floyd, stå och hänga utanför blues- och folkmusikklubbarna i Greenwich Village i New York. Själva bodde de längre österut, i de hårda kvarteren kring St. Marks Place och Tompkins Square Park, men där hände inget skoj. I alla fall inget som inte kunde leda till långvariga fängelsestraff. Så Willy och Fast Floyd, båda hängivna bluesfreaks, sökte sig till Village Vangaurd, Gerde’s, The Bitter End, Kenny’s Castaways, Village Gate och de andra legendariska etablissemangen längs Bleecker och Thompson Street. Framför allt till Village Gate. Där arrangerades ofta något som kallades bluesbag, ett slags minifestival som pågick hela helger i sträck och alltid slutade med stora jamsessioner på söndagsnätterna. Artisterna höll för det mesta absolut toppklass. John Lee Hooker, »The original boogie man«, brukade ofta närvara. Likaså Junior Wells. Muddy Waters. B. B. King. Till och med Lightnin’ Hopkins tog sig till östkusten för att vara med på Bluesbag, trots sin dokumenterade ovilja att lämna Texas.

Willy och Floyd såg ingen av dem uppträda. De hade aldrig råd att betala inträdet. Men de stod alltid utanför och lyssnade. Och tittade. Det var magiskt att se de storväxta svarta männen komma ut på gatan efteråt. De hade sådan stil. Skor i krokodilskinn Blanka kostymer. Guldtänder. Noggrant stylade frisyrer. Ringar och kedjor i guld. Och gula ögon. Alla hade gula ögon. »Det är hemligheten«, tänkte Willy, »man måste ha gula ögon för att kunna sjunga the blues«. Han hade ingen aning om att männens ögonvitor missfärgats på grund av en leversjukdom, som i sin tur hade orsakats av alkoholmissbruk.

Så var det en söndag den heta sommaren 1965. Willy och Floyd stod som vanligt på pass och hade hört musiken tystna för över en timme sedan, men den buckliga trottoaren utanför Village Gate låg helt öde. Ingen kom. »De kanske tror att det är jättemycket folk här och går ut bakvägen i stället«, föreslog Floyd, »kom, vi går dit och kollar«. Mycket riktigt. På baksidan stod dörren på glänt. Men artisterna tycktes vara kvar. Genom dörröppningen hördes skratt och prat. »Fuck you, motherfucker, you lost again«, röt någon med mullrande stämma. Willy smög fram till dörren, tog ett djupt andetag och stack in huvudet. Vid ett rangligt bord belamrat med tompavor satt fyra män och spelade kort. När han förstod vilka det var kände han pulsen öka. Pokersällskapet bestod av Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Son House och Sonny Boy Williamson. Riktiga hjältar allihop. Riktiga legender. Plötsligt fick Muddy syn på honom. »Hey, white boy«, ropade han, »all bourbon är slut. Kan du springa efter en flaska Jack«. »Eh, jag jobbar faktiskt inte här…«, stammade Willy. Muddy spände sina gula ögon i honom: »Vem fan är du då?«. Willy tänkte en stund. Sedan sa han, med allt eftertryck en knubbig, finnig femtonåring kan uppbringa: »Jag är en bluesman«. Hela bordet exploderade av skratt. »Nå«, brummade Howlin’ Wolf, »är du bluesman, då kan du i min själ ordna en flaska Jack också. Ge dig iväg och fixa det nu«. Unge herr DeVille hade ingen lust att springa ärenden, men förstod att det nog var bäst att lyda The Wolf. Det var en stor karl, med huvud som en pumpa och armar som grova timmerstockar. När han talade lät han som en traktor. Så Willy gick in i baren och bad ägaren att få servera herrarna på bakgården en flaska Jack Daniel’s. Men det fick han såklart inte. Ägaren tog honom för vanlig simpel tjuv och Willy kom tillbaka tomhänt. Muddy ruskade på huvudet. »Jag ser ingen flaska, alltså heller ingen bluesman«. Den ständigt sure Son House, som bar mörka solglasögon mitt i natten, bad sina vänner strunta i den vita spolingen. »Kom igen, nu spelar vi kort för fan«. Willy tänkte att han måste göra något, eljest skulle hans hjältar komma att minnas honom som en fjant. Han plockade fram sitt mögliga gamla munspel, tog ett par toner och började sjunga »Pontiac Blues«. När han nått slutet var det alldeles tyst runt bordet. Blueskungarna bara tittade på honom, förundrat. Till slut tog Sonny Boy Williamson till orda: »Hör nu, gosse, vi har förstått att du inte har så mycket att komma med. Du kan inte ordna bourbon och du kan i sanning inte spela munspel. Men du har fint ljud i rören. Väldigt fint. Förlora aldrig det«. När Willy DeVille återvände hem till St Marks Place den natten gick han två meter ovanför marken. Han hade fått bekräftelse: han var en riktig bluesman.

Den här historien, berättad en sen oktobereftermiddag i en svit på tjugoåttonde våningen på Sheraton i Bryssel, är inte nödvändigtvis sann. Men det spelar inte så stor roll. Den är bra och bra historier finns det alltid plats för. I synnerhet om de återges så mustigt och färgstarkt och levande som av Willy DeVille. Han är en riktig storyteller, en klassisk ljugarbänkspoet med knivskarp känsla för detaljer och människors sätt att vara och tala. Framför allt tala. Han kan prestera lysande röstimitationer av sådana som Howlin’ Wolf, Dr John, Tom Waits och Aaron Neville och intervjuer förvandlas därför ofta till fantastiska enmansshower.

— Det allra märkligaste med den där händelsen är att min replik dök upp i en film tjugofem år senare, säger han efter att ha rott slutpoängen i Village Gate-storyn i hamn.

— Du kanske har sett »Crossroads«? Den unga killen, han som har huvudrollen, säger ju precis som jag: »I’m a bluesman«. Jag höll på att ramla av biofåtöljen när jag hörde det. Det är ju min rad, min oneliner från mötet med The Wolf och Muddy och de andra. Någon måste ha hört det. Jag misstänker Floyd. Han flyttade till Kalifornien på sjuttiotalet och lärde säkert känna en massa mindre nogräknade filmproducenter. En dag drog han den där fina historien och så var det någon som snappade upp min replik. Jag betraktar det som ren stöld!

* * * * *

Willy DeVille är 42 år i dag och väcker numer själv lika mycket respekt som de gamla blueshjältarna runt pokerbordet i Greenwich Village. Ja, nästan i alla fall. Bakom sig har han tio album, sex med sitt band, Mink DeVille, och tre på egen hand. Det första kom redan 1976. Vid den tiden var Minken — som den extremt stilfulle amerikanen alltid kallats — en av portalfigurerna på New Yorks omtalade punkscen, den som hade sitt epicentrum kring klubben CBGB’s. Minken var emellertid aldrig punk på riktigt. Han rörde sig i samma kretsar som Television, Ramones, Talking Heads och de andra, och han uppskattade den pionjäranda som präglade hela nedre Manhattan de där åren. Men hans musikaliska bredd var mer omfattande än punkslynglarnas, djupare rotad i den amerikanska traditionen.

Minken spelade, och spelar, vad han kallar »pachuco rock« — en elegant, sinnlig, ofta djupt romantisk blandning av rhythm’n’blues, rock’n’roll, latinorytmer och, på senare år, New Orleans-sväng. Sin artistiska och kommersiella peak nådde han runt skiftet mellan sjuttio- och åttiotal, med album som »Return to Magenta«, »Le Chat Bleu« och »Coup de Grace«. Sedan tog ett långvarigt heroinmissbruk udden av hans kreativitet och musiken tappade i styrka. De senaste åren har den till Louisiana avflyttade New York-snobben dessutom saknat anständigt skivkontrakt. Men nu är han tillbaka, drogfri och med tyska Warner-partnern Eastwest i ryggen. Så sent som för några veckor sedan släpptes albumet »Loup Garou« — ett klassiskt Minken-verk med kastanjetter, eldiga flamencogitarrer, mariachiblås, stråkar och en bunt storslagna, romantiska ballader.

— Visst är den bra, säger han och ler så det gnistrar i guldtänderna.

Niclas Frisk, en av Nordeuropas mest hängivna Minken-fans, har med sorg och oro i rösten berättat att han någonstans läst att idolen till följd av sitt nya, heroinfria leverne blivit plufsig och tjock. Det är dessbättre inte sant. Han är fortfarande smal som ett pennstreck på ett vitt papper. Och han har fortfarande extraordinär stil, om inte riktigt samma som tidigare. Numer ser mannen som en gång skrev en hel låt om italienska skor ut som en hybrid av Dracula och Zorro, med långt böljande hår, smal mustasch, höga skinnstövlar, svart kråsskjorta, sidenväst och monokel i en kedja i bröstfickan. Fingrarna är förstås fortfarande fullastade med guld, liksom öronen och, som sagt, tänderna.

— Jag skrattar hela tiden när jag hör skivan, fortsätter han, den känns så lyckad. Låtarna är bra, sången snygg och soundet distinkt och fett. Gosse, det svänger.

Minken tar upp monokeln och ropar på sin lilla gråsvarta terrier, Dixie. Hon är den direkta orsaken till att jag tvingas träffa amerikanen i stentråkiga Bryssel. Husse vägrar nämligen att resa någonstans utan Dixie och därmed är alla besök i det föredömligt hundfientliga Sverige uteslutna. Här skulle byrackan fått sitta i karantän i flera månader.

Just låtarna måste du vara väldigt nöjd med. De hör till de bästa du skrivit.

— Ja, de är väldigt bra. Men så jobbade jag extremt hårt med dem också. Jag skrev och skrev om och skrev om och skrev om igen. Och igen. Merparten av dem var inte helt färdiga förrän vi började spela in. Jag ville att allt skulle vara perfekt, att varje ton och varje rad skulle låta Willy DeVille. Och i de flesta fall har jag lyckats. Men ljudet är fantastiskt, det med. Det är riktigt rock’n’roll-ljud. Du har inte hört något liknande på väldigt länge, eller hur? Och när du hör det tänker du: »wow, det var länge sedan«. Har jag inte rätt?

Jo, ja… det stämmer kanske. Personligen är jag som vanligt mest begeistrad i de romantiska sångerna. Balladerna.

— Jag också. Första gången jag hörde »Angels Don’t Lie« grät jag faktiskt. Som ett barn. Det verkar kanske övermaga, att sitta och gråta åt sin egen musik. Men det var inte jag som fick tårarna att skvala. Det var… ängeln. »No Such Pain As Love« är en annan favorit. Jag älskar raden: »Like something in a storybook/People needed so they made it up«. Så ser jag på kärleken… haha!

»Still (I Love You Still)« är också fin…

— Mmm. Fast den spanska versionen, »Asi Te Amo«, är ännu bättre. Den du, gosse, den är på riktigt. »White Trash Girl« är ingen ballad, men jag måste nämna den också. Inledningsraderna är bland de bästa jag skrivit: »Her daddy’s in the Ku Klux Klan/Her brother broke my nose/Mama carries a Bowie knife/Little sister wear no clothes/My family says she’s no good/Why do I go back/To my white trash girl/From the wrong side of the railroad tracks«. Lysande, om jag får säga det själv. Den har ett fruktansvärt tufft ljud också. Riktigt rått och ruffigt. Du känner till Crazy Horse? Okej, gitarrförstärkaren vi använde på »White Trash Girl« är densamma som Danny Whitten hade när han spelade in »For What It’s Worth«. Fast jag spelade inte på någon vanlig gitarr, jag spelade på en italiensk Eco. Det är den konstigaste gitarr som någonsin byggts. Första gången jag såg den, på väggen hos min private gitarrhandlare i New Orleans, tappade jag hakan: »Vad i helvete är det där för nånting?!«. Den ser ut som… ja, som att man skulle kunna stoppa en tjugofemcentare i något hål och få ut ett paket cigaretter. Men den har det brutalaste ljud du kan tänka dig.

Du sa att du jobbat extremt hårt med låtarna den här gången. Är det något nytt?

— Nej, fy fan. Det har alltid varit ett hundgöra. Först ska du skriva en melodi du gillar Sedan en bra text, helst en med riktigt poetiska värden. Och så ska du få till en svängig rytm. Det är viktigt. Man måste kunna älska till låten. Musik som inte går att knulla till är dålig musik, enligt mitt sätt att se på saken. Riktigt bra rock’n’roll och rhythm’n’blues är sådan som får mig att vilja våldta min kvinna.

Våldta?!

— Inte bokstavligt såklart. Det är den totala passionen jag talar om. Att hämta sin kvinna, kasta ner henne i sängen och bara ta henne. Brukar du inte göra så?

Ööh… jag brukar över huvud tag…

— Du vet, kvinnor är märkliga. Ibland vill de att man ska vara mjuk och snäll, ibland hård och brutal. Man måste lära sig att förstå när de vill vad. Det är det som skiljer en bra älskare från en dålig. Jag skulle kunna ge dig ett och annat nyttigt tips.

Jaha…

— Men det där är inget man lär sig i en handvändning. It takes time to learn how to play the organ, son.

Okej, tillbaka till skivan. I »You’ll Never Know« sjunger du duett med… ja, det är väl Brenda Lee?

— Visst, min Georgia peach. Jag har alltid velat göra duetter med andra sångare och sångerskor och just den här låten tyckte jag skulle passa så bra åt Brenda. Hon har en så underbart sorgsen röst. Och det blev ju strålande. Fast ett tag trodde jag det skulle gå alldeles åt helvete. Första dagen i studion, i Nashville, tittade hon så konstigt på mig. Mot Phil (Shenale; producenten) var hon hur trevlig och normal som helst, men så fort jag kom i närheten sänkte hon blicken och gick undan. Ha ha, hon trodde jag var en ond demon. Men sedan såg hon mig kela med Dixie och efter ett tag förstod hon att jag, faktiskt, är någotsånär mänsklig. Från den stunden gick det hur bra som helst. Nu är vi vänner. Jag älskar henne, min Georgia peach.

Du sa att du alltid velat sjunga duetter. Med vilka då?

— Åh, jag skulle gärna göra en sång ihop med Van Morrison. Tom Waits också. Och med Bob förstås. Ja, Dylan alltså.

Du känner honom?

— Oh, ja. Vi är nära vänner. En fantastisk man. Honom borde du se till att träffa.

Visst…

— Han är inte alls så svår som det sägs. Bara lite blyg. Ni skulle trivas finfint ihop.

Känner du Tom Waits också?

— Visst.

Han har sagt…

— Har du hört att han slutat dricka? Det är ju helt ofattbart. Han som supit så vansinnigt mycket. Tänk på turnéerna… ett tag verkade det som om de bara la honom i ett fodral och körde ut honom på vägarna. Men han erkände aldrig något missbruk. »I ain’t drunk… it’s the piano«. Ha ha, vilken karaktär. Jag älskar honom.

Nåväl, han har sagt att sångerna ständigt finns i luften. Det gäller bara att gå ut och fånga dem. Tror du på det?

— Absolut. Så är det. Men jag tror inte att du går ut och fångar dem. Det är dina änglar som viskar i ditt öra. Du hör det som en röst, ditt hjärtas röst, men det är i själva verket dina änglar som viskar. Den rösten ska du alltid följa. Glöm inte det.

Alla har sina egna änglar?

— Ja, har du inga änglar har Gud övergivit dig och det har han inte. Han har nämligen inte övergivit mig och om han inte övergivit mig har han knappast övergivit någon annan heller. Jag har gjort hemska saker i mitt liv. Som du vet.

Jo, en del har jag väl hört.

— Framför allt har jag gjort hemska saker mot mig själv. Och när du skadar dig själv skadar du Guds gåva. Men det förstod jag först när jag häromåret fick träffa Miss Bruce i Harlem, en helt vanlig svart kvinna som ägnat sitt liv åt att ta hand om spädbarn vars föräldrar är crackpundare. Alltså barn som föds med crackabstinens. Jag vet inte om du har nån koll på de här grejorna, men att se ett sånt barn är något av det mest skakande du kan vara med om. Redan att se vuxna med abstinens är vidrigt, men barn… de skakar, de svettas… fy fan, så hjärtskärande. Men Miss Bruce, the real angel of Harlem, tar hand om dem. Ser till att de kommer ur sitt beroende, upplåter sitt hem åt dem, uppfostrar dem. Trots att hon inte har några ekonomiska tillgångar alls. Att träffa henne var helt omtumlande. Jag visste inte om jag skulle falla ner på knä, gå fram och kyssa henne eller vad. Samtidigt fick jag upp ögonen för min egen dårskap. »Vem tror jag att jag är«, sa jag till mig själv. »Vad är jag för en arrogant, egoistisk liten popstjärneskit som medvetet förstör mitt liv? Som sticker nålar i armarna, skymfar mig själv och dem jag älskar?« I ett slag reviderade jag hela min syn på livet och där tog skiten slut.

Du reviderade din syn på livet?

— Ja, du vet det här ytliga… jag insåg att det egentligen inte betyder ett smack. Hey, visst, jag älskar fortfarande min livsstil. Jag älskar att gå till min skräddare. Jag älskar att spendera pengar. Jag älskar mina hästar, min plantage, min lägenhet i New Orleans, min lägenhet i Paris, min cadillac, min limousine… visst. Men jag har insett att limousiner eller snygga skor inte är det viktigaste i livet. Det viktigaste i livet är familjen. Du kan inte köpa en familj. Har du en bror?

Ja, en äldre.

— Bra. Be till Gud att ni en gång, som gamla män, får sitta vid en öppen eld med varsitt glas fin konjak. Jag älskar den bilden, den är så fin. Själv får jag aldrig uppleva den. Gud tog min bror ifrån mig. Han är död. Jag har haft alldeles för mycket död i mitt liv. Gud ger mig människor, sedan tar han dem ifrån mig. Han har tagit alla mina vänner. Jag har inga vänner längre. Jag har en och han ligger på sin dödsbädd just nu. Den stackars mannen, han har cancer och plågas av sådan dödsångest att det inte går att ha med honom att göra. Du vet mycket väl vem det är, han är jättekänd, men jag vill inte berätta vad han heter. Han kan dö vilken dag som helst.

Men har du inte många vänner i New Orleans?

— Mja… jo, jag har vänner där. Men det är andra slags vänner. Gatuvänner, om du förstår vad jag menar. Såna som hänger ute på gatan där jag bor, som kommer förbi och frågar hur man mår och »har du hört vad som hände…«. Och så får man höra om nån stackars jävel i grannhuset som kom hem alldeles för sent, alldeles för full, varpå hustrun band fast honom i sängen och tände på hela lägenheten. Det är för övrigt en helt sann historia. Mannen heter Baldhead Harry, en stor fet ölälskare som ständigt ligger i krig med sin elaka hustru. En gång stack hon en kniv i honom, arton gånger. På gatan säger man att Gud parade ihop Baldhead Harry och den elaka kärringen för att ingen annan någonsin skulle ha stått ut med någon av dem…

Du tar del i det där gatulivet?

— Ja, visst. Så blir det automatiskt vart jag än kommer. Jag har tagit del även av Stockholms gatuliv, om man säger så. Är det fortfarande lika dyrt i Sverige? Jag minns att de tog fyrtio dollar för en scotch när jag och Mac, Dr John alltså, var där med The New Orleans Revue. Fyrtio jävla dollar! Tjacket var förresten för jävla dyrt, det med…

Med nuvarande kron-kurs är det betydligt billigare för er amerikaner.

— Jag får ta och resa dit någon gång. Det vore roligt att gå ut i Stockholm utan att bli rånad.

Ta med dig Doktorn.

— Det ska jag definitivt göra. Där har du en riktig ängel. Han är allas vän. Är du i trubbel kan du ringa Mac, han hjälper dig. Garanterat. Han har hjälpt mig ur fler trassliga situationer än någon annan. Och snacka om historieberättare. Han kan dra skrönor som får dig att ramla av stolen och skratta hysteriskt i timmar. Han räddade oss när vi var ute med The New Orleans Revue. Transporterna var långa och obekväma och hotellen usla. Ingenting funkade som det skulle. Någon hade utfärdat en voodoo över den där turnén och jag tror jag vet vem; killen som sköter Jazz Festival i New Orleans, Quint Davis. Den jäveln. Well, när det var som allra jobbigast och mest deprimerande kom Mac alltid till undsättning med någon av sina obetalbara storys. Fyra timmars själsdödande väntan på plan som aldrig lyfte förvandlades till oförglömliga sagostunder. Vilken man.

Jag tänkte komma tillbaka till ämnet romantisk musik. Det är fascinerande att storslagna kärleksballader, alltid haft sådan genomslagskraft i de hårdaste, ruffigaste stadsdelarna i USA…

— Det är vackert, eller hur? Myten om horan med ett hjärta av guld. Den ädle tjuven. Den kärlekskranke pundaren. Den myten är helt sann. Jag växte ju upp i den där misären. Jag var tjuv, jag höll på med droger, jag sov på ett kallt skitigt golv och ute på gatan såg man mig som en stenhård motherfucker. Men när jag hörde Crystals sjunga »Then He Kissed Me« började jag gråta…

Hur kom det sig?

— På den tiden tyckte jag att låtarna handlade om mig. När Jackie Wilson sjöng »Lonely Teardrops« var det mig och min ensamhet han sjöng om. När James Brown kved »Please Please Please« var det egentligen jag som kved för min tilltänkta baby. Och när Stevie Wonder sjöng »Uptight« berättade han om mina drömmar.

Man tycker ju annars att det borde finnas bättre grogrund för arg och upprorisk musik i distrikt som East Village?

— Ja, jag har fruktansvärt mycket ilska inom mig. Men jag vågar inte släppa ut den. Gav jag utlopp för den i min musik skulle världen få en ny Hitler. Eller åtminstone en ny Manson.

Var hörde du musiken när du var ung? Hade ni grammofon hemma?

— Nej, det var radion som gällde. Det fanns radioapparater överallt. Och så hade alla skivaffärer högtalare ute på gatan. Fan att du skulle påminna mig om det där. Jag blir så nostalgisk. Hela Manhattan gungade av rhythm’n’blues i början av sextiotalet. Sedan kom hippietöntarna och allt förstördes.

Du gillade inte hippies?

— Nej, och jag gör det inte nu heller.

För att de inte har någon stil?

— För att de inte har någon hjärna.


WILLY DEVILLE är aktuell med sin nya skiva »Loup Garou« och med »Big Easy Fantasy«, ett album med tidigare outgivna live- och studioinspelningar.


Per Bjurman

Annonser

Filed under: Per Bjurman, POP #16, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: