Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Black Grape

Happy Mondays var de första som på allvar klev över bron mellan glåmigt grabbig gitarrpop och hip hop, house & funkiga breakbeats. Efter deras fjärde album sjönk sångaren Shaun Ryder, han sjönk i ett mörker av dåliga droger och nordengelsk huliganism. Men när han dök upp igen i är, i skepnad av pastor Black Grape, diktade han sockorna av alla andra som försöker dansa sig utur mörkret. Andres Lokko hoppade på Black Grapes Europaturné i Madrid och partajade i 24 timmar med Shaun och hans livvakt, underhållaren Bez och rapparen Kermit.

INGEN VERKAR HA någon aning om vad klockan är. Jag har ingen aning om var vi är, men jag tror att vi ska försöka hitta ett hotell som ligger på en gata som heter Vallehermoso. Det är där vi bor.

Och jag vet att vi är i Madrid och så är jag ganska säker på att vi just har kommit ut på gatan från en bar som heter Kingston.

Sedan är allting lite suddigt.

Jag minns att Shaun Ryder nyligen ville ha ett glas mjölk. Han var beredd att ge vad som helst för ett ynka glas mjölk. Problemet var bara att vi var på en bar där alla — förutom bartendern och hans fru — hade dreadlocks, halvlåg i sina stolar, rökte gräs och diggade in en kassett med Bunny Wailers »Blackheart Man«.

Men Shaun ville plötsligt ha mjölk.

Bartendern talar inte engelska, Shauns spanska är inte den bästa, så han försöker desperat använda sig av något slags tafatt teckenspråk. Det funkar inte alls. Så han börjar skrika på engelska i stället.

— Det där vita som kommer ur kossor, du vet vad jag menar för nå’t! skriker han till bartendern som inte förstår ett ord och lugnt fortsätter torka av bardisken med en trasa och tömmer askkoppar, precis som bartenders ska göra.

Så Shaun börjar låta som en ko, samtidigt som han håller ett tomt glas i ena handen och pekar på min vita T-shirt med den andra. Bartendern skrattar bara.

Shaun blir förbannad. Bredvid honom står en svart flicka i blommig klänning. Hon är en smula storväxt. Shaun ställer sig närmare flickan och börjar göra — hur ska jag uttrycka det — mjölkande rörelser framför hennes ganska ansenliga byst, medan han än en gång börjar försöka kommunicera med bartendern.

— Ja men, det där vita som kommer ur kossor. Mjölk! Mjölk!

Bartendern skrattar hysteriskt. Shaun ser bara arg och uppgiven ut. Bartendern försvinner ut i köket. Och just när Shaun är på väg att gå i taket och slå sönder något eller någon kommer han tillbaka. Med ett glas mjölk i handen.

Shaun Ryder ler lite utmattat. Muchos gracias. Han halsar mjölken och ber om ett glas till, por favor.

När han vänder sig om står det tio svarta män i dreads omkring honom. Framför dem står den storbystade damen som Shaun kallade kossa i sin blommiga klänning och talar något slags spangelska med inslag av jamaicansk patois. Hennes manliga vänner ser lite småstötta ut, och en och annan hand stoppas in i innerfickor. Jag vill inte veta vad de tänker plocka ut ur dem.

Shaun, hans billiga säkerhetsvakt — vars namn jag helt glömt bort — och jag betalar för oss. Shaun försöker säga trevliga saker till det tystlåtna sällskapet som står och blänger på honom. Hans livvakt drar honom mot dörren.

— Shaun, vi ska nog gå nu, säger han kort.

Jag är redan ute på gatan när Shaun släpas ut av sin småirriterade skyddsängel. Och vi börjar gå mot det håll där vi tror att hotellet ligger.

— Det var den bästa bar jag någonsin varit på. Dit måste vi gå igen i morgon kväll, säger Shaun på fullaste allvar.

Konserten på Madrids Revolver är den näst sista spelningen på Black Grapes Europaturné. I morgon åker de till Barcelona och dagen därpå flyger de hem till England för att nästan omgående flyga vidare till USA där de turnerar resten av året.

Shaun Ryder är trasig. Han vill helst åka hem och stanna där.

* * * * *

Sent i somras släpptes Black Grapes debutalbum »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«.

Det hade gått tre år sedan Happy Mondays splittrats i ett tumultartat kaos efter inspelningarna av deras fjärde och, med undantag för singeln »Stinkin’ Thinkin’«, fullkomligt katastrofala album »…Yes Please!«.

Shaun Ryder var stor som ett hus, han rökte crack, sköt heroin och begrep absolut inte vad han gjorde i en studio på Barbados med två före detta medlemmar från Talking Heads som producenter.

Bez — Shauns barndomsvän och Happy Mondays dansare och maraccas-skakare — begrep ännu mindre.

Till inspelningen av »…Yes, Please!« i Blue Wave-studion på Barbados drog Shaun med sig Kermit, en polare från Manchester som tidigare rappade och sjöng i Ruthless Rap Assassins.

De hade egentligen inget annat gemensamt än att båda två hade känt Bez i många år och att de dagligen behövde så mycket heroin och rökte så mycket crack att ingen annan, med undantag för Bez, stod ut med dem.

Men de övriga medlemmarna i bandet, musikerna, förstod precis vad som höll på att hända. I en fortfarande outredd soppa släpptes albumet, deras skivbolag Factory gick i konkurs, Happy Mondays splittrades och bandets inkomster från de tidigare albumen, »Squirrel and G-Man 24-hour Party People Plastic Face Carnt Smile (White Out)«, »Bummed« och »Pills’N’Thrills and Bellyaches« frystes inne av konkursförvaltarna.

I dag säger Shaun att det var de andra bandmedlemmarnas girighet som splittrade Happy Mondays, inte hans utdragna drogkarneval.

De flesta andra i hans omgivning skriver hellre under på att Shauns crackfest inte bara var det främsta skälet till att Happy Mondays splittrades och att »…Yes Please!« blev så usel, utan också droppen som tvingade Factory att gå i konkurs.

Sedan försvann Shaun. I tre år höll han sig undan. Ingen visste vad han gjorde. Ingen visste vad han levde på. Ingen trodde att han någonsin skulle komma tillbaka.

Och många av oss ville nog inte ens att han skulle göra det. För under några få år, i slutet av åttiotalet och under nittiotalets första två år, var Shaun Ryder decennieskiftets Van Morrison.

Hans texter var vid en första anblick totalt obegripliga.

De behandlade religion, sex, droger, filmer, TV-program, våld, arbetslöshet och vad du vill. Det var upp till var och en att tolka dem. Han hade något att säga, men han hade inte riktigt tålamodet att formulera sina tankar. I stället slutförde han sina fragmentariska poem med vad han än råkade ramla över i sin omedelbara närhet. Ibland ryckte han loss en rad eller en halv vers från John Lennon, det kunde vara någon gammal discodänga han hörde på radio. Ibland var det något han hade hört någon rappa på en tolva som spelades nere på The Hacienda, ibland var det något han sett på TV eller läst på ett paket frukostflingor.

Och Happy Mondays musik var en liknande popkulturell sopstation. Happy Mondays hade växt upp med glamrock, funk, punk, northern soul, disco, reggae, hip hop, electro och house. De strävade åt alla hål på en och samma gång. Det var ett helt naturligt steg för dem att, likt sina amerikanska idoler, be DJ:s remixa deras låtar.

Och från Paul Oakenfolds omarbetningar av låtar från »Bummed«, EP:n »Madchester Rave On« och framåt var Happy Mondays de första att korsa bron mellan alternativt glåmig och grabbig gitarrpop och hip hop, house och funkiga breakbeats.

Strax före, under och efter deras tredje album, »Pills’N’Thrills and Bellyaches« var Happy Mondays oantastliga. De var ett av västvärldens bästa rock’n’roll-band.

Och Bez var en folkhjälte.

Det går en spikrak linje från Happy Mondays »Hallelujah« till »Reverend Black Grape« och »In the Name of the Father«. Shauns katolska uppväxt med kyrkans och påvens hyckleri står hela tiden i centrum, den går inte att tvätta bort. John Squire i The Stone Roses brottas fortfarande med exakt samma religiösa demoner.

Den där linjen är enklare att se i dag. Och den tas på ett större allvar än under hans tid med Happy Mondays. Redan då var Shaun Ryders lyrik något man diskuterade, men man gjorde det alltid med ett småleende. Han var ju galen, fullkomligt hatthylla.

Ändå gav han oss en populärkulturell samtidsbild som alla, på ett eller annat sätt, kunde förstå. Oavsett om vi var katoliker eller ej.

Jag förstod inte vartenda ord, det gjorde nog ingen, men någonstans i det dimmigt euforiska tumultet som Happy Mondays presenterade — och representerade — framstod Shaun Ryder som en poet. Och en ganska storslagen sådan.

Och som Shaun Ryder själv säger, han har aldrig förstått exakt vad George Clinton sjöng heller.

Och hävdar någon att Shauns texter bara är nonsens, att allting egentligen bara är nonsens, är han den förste att hålla med.

En dag hemma hos Shaun i Manchester råkade Kermit hålla en läskburk i handen. Läsken hette Black Grape och bandet behövde ett namn.

— Okej, då kallar vi oss Black Grape, sade Shaun.

Nonsens. Trams. Men förbaskat underhållande trams och väldigt effektivt nonsens.

Black Grapes »It’s Great When You’re Straight… Yeah!« är allt det de flesta önskade att Primal Screams uppföljare till »Screamadelica«, »Give Out, But Don’t Give Up«, skulle vara.

Allt det de flesta ville ha av Stones Roses »The Second Coming«.

Eller, för den delen, allt det vi ville att uppföljaren till Happy Mondays »Pills’N’Thrills and Bellyaches«, »…Yes, Please!«, skulle vara.

»It’s Great When You’re Straight… Yeah!« är Shaun Ryders fulländade revansch på alla som inbillade sig att hans fantasi och ondskefullt ironiska tunga skulle ha gått upp i rök.

* * * * *

Shaun Ryder ligger och sover. Klockan är fem, kanske halv sex på eftermiddagen. Resten av bandet — Kermit, Bez, gitarristen »Wags« och de övriga, ganska ansiktslösa musikerna sitter nere i hotellets bar och hänger.

En timme senare kommer Shaun ut från hissen. Han ser för jävlig ut.

En del illvilliga rykten säger att han under den här turnén fått ett återfall och säkerhetsvaktens främsta och viktigaste uppgift är att hålla Spaniens samlade crack- och heroinförsäljare på betryggande avstånd från Shaun.

Han är rak i ryggen när han går, han har en filofax i handen och en tjock guldkedja runt den orakade halsen. Men när han ser en ledig fåtölj vid baren liksom rinner hans kompakt satta kroppshydda ner i den och det ser ut som om han tänker somna på en gång. Hans röst låter fånigt pipig och spricker mest hela tiden medan han snörvlar och snyter sig i en smutsig pappersnäsduk. Dessutom är han på ett uruselt humör. Någon gjorde inbrott i turnébussen dagen innan och det enda som stals var Shauns väska med kläder som råkade ligga närmast dörren.

Bandmedlemmarna kommer och går hela tiden. Bez sitter bredvid Shaun i baren och försöker dricka en öl. Det tar ett tag innan han märker att det inte går så bra. Han sitter med flaskan mot munnen och förstår inte varför han fortfarande är så törstig. Plötsligt ler han ett naivt, nästan gulligt leende, sedan ber han bartendern ta av kapsylen.

Bez, förstår du ärligt talat alltid Shauns texter?

— På något vis hajar jag dem, förstås. Men vad de egentligen betyder i Shauns huvud är det nog ingen som riktigt förstår. Min flickvän har just börjat jobba på universitetet i Manchester och en snubbe i hennes klass har gjort ett projekt på oss. Min flickvän berättade aldrig att hon kände oss, men de visste det redan visade det sig. Och jag fick läsa det där projektet och hans analyser av Shauns texter är helt fantastiska. Han har skrivit ut alla texterna från plattan och ingen av dem stämmer egentligen med vad jag tror att Shaun faktiskt sjunger. Men det gör inget.

Kermit är en av de mest rastlösa personer jag någonsin träffat. Han slänger sig ner i en stol, tänder en cigarett, ställer sig upp, släcker cigaretten, hoppar omkring lite, frågar om vi inte ska gå till en annan bar, sätter sig ner igen, bläddrar i tidningar, slänger ur sig små dumma kommentarer hela tiden och småsjunger och rappar för sig själv. Efter ett tag går han in i hotellhissen, åker upp till första våningen för att genast bara springa ner för trapporna och slänga sig i en soffa i ett hörn av baren. Och så där håller han på, tills han ser bandets busschaufför som han börjar jaga.

Chauffören har ett gigantiskt bandage runt armen. Dagen innan har han nästan råkat skära av sig ena armen. Med en ananas.

— Han är en idiot, han äter ananas hela tiden när han kör bussen. Och när vi var på väg hit till Madrid i går så skrek han plötsligt till, bussen stannade mitt på motorvägen och alla vaknade. Han satt bara där och blödde och svor. Med en blodig ananas i knät. Det såg för jävla roligt ut.

Kermit, vad tycker du om Shauns texter?

— Det är ju inte bara han som skriver dem. Han och jag leker hela tiden. Vi bara associerar fritt och ibland blir det bra och då skriver vi ner det. Men, visst, det är Shaun som håller i pennan. Om han är tillräckligt nykter.

— Halva nöjet med Happy Mondays var ju att sitta med polarna och försöka förstå vad Shaun sjöng för något, säger bandets gitarrist »Wags«.

— Det var något man bråkade om hela tiden. Och jag tror att det är samma sak med Black Grape. Du kan göra vad vad fan du vill av orden.

— Det finns ingenting som är på allvar i Black Grape, säger Kermit.

— Vi själva kan se något komiskt i varenda textrad. Hur allvarliga texterna än kan verka ibland så finns det alltid, alltid en gnutta svart humor i botten. Och egentligen är allt som kan verka seriöst bara vrickat.

* * * * *

Hotellets bartender föreläser om Madrid för »Wags«, som en gång i tiden spelade gitarr i Manchester-bandet Paris Angels. Bartendern berättar om Madrids ständigt ökande antal heroinister, hur det lett till stora problem med prostitution och allt fler och grövre brott. Han tycker att vi ska se oss för vart vi går i den här stan.

Han kallar stan för en djungel och säger att han ibland tror att den kommer att gå under. Det är en textrad jag tror mig ha hört förr.

»Wags« rycker bara på axlarna och säger att han ska ut och köpa ett par skor.

— Jag såg ett par jättebilliga ökenkängor i ett skyltfönster här borta, säger han och viftar nonchalant söderut. Sedan försvinner han ut genom svängdörrarna. Tio minuter senare är han tillbaka. Ökenkängorna har han på sig. Sina gamla gympadojjor har han slängt på vägen.

Bartendern har fortsatt prata om Madrid medan »Wags« tog sin shoppingrunda. Nu är det bara jag som lyssnar. Han berättar att filmregissören Pedro Almodóvars nya film just gått upp i Madrid, Almodóvars hemstad, och att jag borde gå och se den.

Jag svarar att mina kunskaper i spanska börjar och slutar med att jag vet vad mitt efternamn betyder här nere och att jag därför knappast kommer att ha någon större glädje av filmen.

Nästan alla Pedro Almodóvars tragikomiska filmer handlar mer eller mindre om nerdrogade sexmördare, perverterade nunnor och sadistiska transvestiter.

Almodóvars filmer har en del gemensamt med Shaun Ryders texter. Det passar bra, bättre än de själva förmodligen inser, att träffa Black Grape just i Madrid. På samma sätt som man kunde hävda att det hade varit perfekt att träffa Liam Gallagher i New Yorks Little Italy.

Shaun Ryder säger inte så mycket. Han vill helst gå och lägga sig några timmar till. Men hans turnémanager ger honom en blick som betyder att han ska skärpa sig. Bara ett litet tag.

— Med Black Grape har jag, till skillnad från med The Mondays, faktiskt skrivit alla texterna innan vi spelade in de slutgiltiga versionerna av låtarna. Först skrev vi musiken, spelade in den och så sjöng eller rappade jag och Kermit spontant över musiken och sedan lyssnade vi på tapen och skrev ner det som lät bra. Sedan satte jag mig ner med de rader vi gillade och försökte sätta dem i något slags begripligt sammanhang. Jag menar, ingen av oss tar ju det här med texter riktigt på allvar, jag är inte en av de där artisterna som blöder för konsten, för det är bara skitsnack. Det ska vara roligt att skriva texter och det ska vara ännu roligare att lyssna på dem.

Men det är många som ägnar väldigt mycket tid åt att analysera era texter.

— Jag har inte tid att ta del av vad andra tycker. Så jag läser nästan aldrig vad som skrivs om oss, men det beror nog lika mycket på att jag helt saknar tålamod som att jag hatar att se mig själv på bild på tidningsomslag. Även om jag vet att det är bra att vara med i tidningar och TV.

Lyssnar du mycket på hip hop?

— Om du menar att jag skulle bli inspirerad av hur de skriver texter så stämmer det inte riktigt. Jag vet ju ingenting om det liv som de rappar om. Det är bara musiken som är så jävla bra. Och orden också. Ibland. Trots att jag inte vet ett piss om vad en »drive-by« egentligen innebär så kan texterna vara fantastiska ändå. Jag förstår dem utan att för den skull uppfatta innehållet på samma sätt som någon som växt upp i Brooklyn eller South Central. Hip hop har sagt mig mycket mer än någon annan musik har lyckats säga mig de senaste tio åren.

The Mondays spretade musikaliskt åt väldigt många håll. Och du har sagt att det var ett av skälen till att det inte gick att fortsätta, eftersom det var för många viljor involverade.

— Och nu vill du veta varför Black Grape också gör tio grejer på en gång. Jag vet inte. Men det är mycket enklare att jobba nu än vad det var med The Mondays. Jag och Kermit skriver texterna tillsammans. I The Mondays ville alla vara med och bestämma och det var därför det blev så jävla kaotiskt.

Hur kommer det sig att albumet blev så euforiskt? Med tanke på vad du har gått igenom de senaste åren var det nog det sista man väntade sig.

— Vi hade så jävla kul när vi gjorde den. Jag menar, vi ville bara ha roligare än vi egentligen har. Vi ville glömma all skit som pågick utanför studion, utanför Black Grape, och spela in en platta som på något vis gör det absolut bästa av situationen. Det är ju så vi försöker leva våra liv.

Bez knallar omkring bakom Shaun med ungefär samma gungande gångstil som hans dansrutiner på scen. Ibland lägger han sig bara i något Shaun säger.

— Shaun och jag har alltid varit hip hop-fans. Det är ju där allting verkar hända. Jag menar, det finns rock’n’roll, funk och allt möjligt på »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«, men hip hopen har definitivt varit den största inspirationskällan. Eftersom det är det vi helst lyssnar på själva. Hip hop är musik att blunda till och bara flyta iväg på grooven, det är musik som tar över själen. Shaun har ju aldrig sett sig själv som sångare, utan som rappare, eller hur?

Shaun nickar och Bez knallar iväg igen.

Var det därför ni jobbade med Danny Saber?

— Alldeles för många brittiska band är livrädda för att vara moderna, att låta sig influeras av vad som faktiskt händer just nu. De vill hellre låta som något från 1971 än som något från i år. Jag förstår inte varför det är så. Det är 1995 och The Wu-Tang Clan är bäst. Jag och Kermit hade skrivit de flesta låtarna till plattan och började testa massa olika producenter. Och Danny, som tidigare jobbat med Cypress Hill och House Of Pain, var den enda vi kom överens med. Han hajade precis vad vi ville göra. Den snubben är hip hop.

— Jag tror vi kommer att fortsätta jobba med Danny. Han har blivit en del av familjen. Precis som Central Station Design, som gjort alla skivomslag åt Mondays och Black Grape, är en del av min familj. Jag har aldrig ifrågasatt vad de sätter på våra omslag och jag kommer aldrig att göra det heller. Vi har växt upp i samma område, vi är ungefär lika gamla och vi har influerats av samma grejer så vi förstår varandra. De förstår vår musik, vi förstår deras bilder. Om Central Station vill sätta terroristen Carlos på vårt skivomslag för att de tycker att han hade coola solglasögon så är det okej med mig. Och det är samma sak med Danny Saber.

Shaun börjar plötsligt tala om Happy Mondays.

— Man måste ju komma ihåg att det bandet bildades bara för att jag inte ville ha ett vanligt jobb. Jag har aldrig velat ha ett ordentligt jobb. Så The Mondays handlade till en början inte så mycket om musik, det var bara ett gäng riktigt unga snubbar kring femton bast som ville festa, spela rock’n’roll och röka gräs. Och jag var äldst, jag var arton. Det var vad vi ville göra. Rocka och slippa jobba.

Är du förvånad att du fortfarande är mitt uppe i det?

— Nej, inte alls. Vad skulle jag annars göra? Men de andra snubbarna i Mondays, förutom Bez, ville bara tjäna pengar. För dem blev det fan så mycket viktigare än musiken. Och när vi började spela in Black Grape-plattan i Wales hängde vi nere på puben och lyssnade på alla party-låtar som de hade på jukeboxen. Rod Stewart, massa Motown-plattor, funk, Thin Lizzy och vad som helst som man blev på gott humör av och i studion lyssnade vi på Gravediggaz, Bushwick Bill och Coolio och plötsligt visste vi vad vi ville göra av allt det där. I Happy Mondays drog alla åt varsitt håll. I Black Grape vill alla göra samma grej och göra det så bra som möjligt.

Hur tror du nästa Black Grape-album kommer att låta?

— Jag har fan ingen aning, det får ta den riktning det tar. Vi skulle kunna släppa en hel LP till i januari med tio låtar som inte kom med på »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«, det vore cool. Men vi får se vad som händer. Bara gud vet när vi orkar göra en lika bra platta som »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«.

Albumet är fullt av interna skämt om droger, är det så lätt att skämta om det ämnet?

— Jag vet inte. Droger har bara varit vårt huvudsakliga samtalsämne de senaste sjutton åren. Så det är väl inte så jävla konstigt att vi skämtar om dem?

Vad är det bästa du har gjort?

— »Big Day in the North«. För att det är en ironisk funklåt med en korkad jävla text. Vi snodde det mesta i den från Serge Gainsbourg. Och texten betyder absolut ingenting. Det är bara nonsens, skitsnack. Och det gillar jag.

Shaun orkar inte prata så mycket mer. När Bez kommer tillbaka från en liten promenad vinkar Shaun över honom till vårt bord och utan att säga något signalerar han till Bez att ta över.

— Vi spelade in tjugofyra låtar till »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«. Och skivbolaget ville att plattan skulle vara rockigare, så de försökte välja ut de minst funkiga låtarna. Men det var nog inte så lätt. De verkade aldrig ha hajat att vi är groovers, inte rockers. Det enda som lät någotsånär som de ville att vi skulle låta var nog »Kelly’s Heroes«. Men nu förstår de nog bättre.

— Vi visste ju att vi var bra, vi visste att om vi själva kunde slänga på en tape med hela plattan i studion och festa loss, så räckte det.

Bez blev under sin tid i Happy Mondays, där han dansade och spelade maraccas, folkhjälte eftersom han egentligen inte gjorde något. Han var bara en gammal polare till bandet som inte kunde något annat än att dansa. Men enligt Shaun är Bez numera hans »öron«, det är han som bestämmer om musiken är tillräckligt bra, om texterna håller och så vidare. Han har utvecklats till något av en fast anställd exekutiv producent.

När började du lyssna på musik?

— När jag var tre eller fyra. Jag minns att jag spelade min farbrors Beatles-skivor hela tiden. Och strax senare gav samma farbror mig en alldeles egen liten monoskivspelare och så fick jag ett gäng gamla skivor som hade varit hans. Buddy Hollys »Brown Eyed Dancing Man« och »Peggy Sue« var mina favoriter. Så jag har allt att tacka min farbror för.

Och när började du dansa?

— Jag minns att jag dansade en hel del redan när jag var fem—sex år gammal. Men det var först när punken dök upp som jag började gå ut och dansa bland människor. Fast då dansade jag väl egentligen inte, precis som alla andra hoppade jag bara upp och ner och sparkade på alla stackare som råkade stå i närheten. Och sedan upptäckte jag ska och northern soul. Jag var ju skinhead på den tiden. Jag skulle kunna leta upp foton från den tiden, jag såg väldigt bra ut faktiskt. Jag ville ju vara skinhead och Mowgli på en och samma gång.

Mowgli?

— Mowgli i Disneys »Djungelboken«. Toppsnubbe, toppfilm. Jag ville verkligen vara Mowgli när jag växte upp. Fast jag tror att björnen Baloo hade ett större inflytande på mina danssteg. Men jag gillar inte att bli kallad dansare. Även om det ser ut som att det är det jag gör så ser jag inte på mig själv som dansare, så jag skulle uppskatta om du inte kallar mig det.

Okej, vad vill du bli kallad?

— Jag är underhållare. Om jag är på gott humör så kan jag verkligen få publiken i samma stämning. Men om jag är på dåligt humör så har jag världens svåraste jobb.

Har någon någonsin erbjudit dig att göra soloskivor?

— Ja, ganska många gånger faktiskt. Men jag tackar alltid nej, man kan ju inte dansa på vinyl.

Kermit mår inte så bra. Han berättar att han har legat och kräkts på sitt rum hela förmiddagen. Varför? Han svarar inte, rycker bara lite på axlarna.

Kommer du bra överens med Shaun och Bez?

— Jag tror jag har hoppat av bandet ett tjugotal gånger sedan turnén började.

— Ja, men det gör du bara när vi inte har någon ecstasy kvar, säger Bez.

En gång, några år innan Happy Mondays bildades, försvann Bez ut i världen. Enligt myten spenderade han sex månader i en grotta i Sahara.

Är det sant, Bez?

— Delvis. Skälet till att jag lämnade England var att jag just hade kommit ut från fängelset och jag hade ingen lust att hamna där igen så jag drog iväg. Annars hade jag nog åkt in igen ganska snart. Fast det hade inte varit så farligt egentligen, man hinner ju läsa böcker och ta det ganska lugnt om man sitter inne. Man kan använda tiden ganska bra faktiskt. När jag var i tonåren var det ibland bättre att sitta inne än att försöka överleva ute på stan.

Bez pappa är polis. Far och son har inte träffats på många, många år. Vad som gick fel vill Bez, som utan tvekan är Black Grapes mest verbale medlem, inte gräva i. Men han har lärt sig att inte göra om samma misstag.

— Jag har flyttat ut från Manchester till ett hus på landet. Jag har ju två barn, två söner, så jag vill att de ska få en bättre start i livet än jag fick. I Manchester finns det ett tryck på alla ungdomar att de måste vara stenhårda och coola. Och det är därför det går snett för så många där uppe. Och jag vill inte att mina barn ska behöva känna det trycket på sig.

Det finns ett starkt inslag av gospel på »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«. Hur kommer det sig?

— Jag är gospeln, säger Kermit.

— Av någon anledning pratar vi alltid om gud innan vi ska gå på scen. Och vi har bestämt att gud är söt. Det är det enda vi är överens om allihop, säger Bez.

Albumet spelades in i Wales, i samma studio som Stone Roses gömde sig i när de spelade in »Second Coming«, samma studio som Oasis använde för stora delar av »(What’s the Story) Morning Glory?«.

— Men jag tror inte vi kommer att spela in något där igen, säger Bez.

Varför då?

— Det blev lite kaotiskt mot slutet. Shaun och Kermit kom inte så bra överens med en del av den rasistiska ortsbefolkningen. Det slutade med att de blev arresterade. Vi är inte så populära där borta.

— Vi ska nog spela in nästa skiva på Jamaica, tycker Kermit.

Bez vill helst inte diskutera vad Black Grape ska göra framöver.

— Jag tänker aldrig längre än till i morgon. Det kan man inte göra om man håller på med det här. Jag börjar alltid garva när jag hör att ännu ett litet band hävdat att de är världens bästa rock’n’roll-band. Hur fan kan man säga så? Den som säger att han är bäst är en jävla idiot. Då vet man absolut ingenting om någonting över huvud taget.

* * * * *

På klubben där Black Grape ska spela samma kväll har den ordinarie discjockeyn försvunnit, ingen vet var han är.

Kermit tycker att det är toppen. Tillsammans med Shaun plockar han fram ett gäng CD-skivor som de pular ner i DJ-båsets CD-växlare. Ol’Dirty Bastards »Return to the 36 Chambers«, Gravediggaz »Nigga Mortiz« och en samling med Funkadelic.

Klubben öppnar inte förrän om två—tre timmar, men de börjar discjocka i alla fall och bråkar om i vilken ordning de ska spela sina favoritlåtar.

När de är klara sätter sig »Wags« och Kermit i ett hörn av det minimala omklädningsrummet och rullar jointar. Shaun studerar lyckligt leende några spanjorer som bär in bandets rider. Back efter back med Guiness och Heineken bildar sakta en ansenlig hög framför Shaun som har flyttat sin stol så att han ska slippa röra sig för att fylla på sitt glas. Och så fortsätter det ett tag. Några flaskor vodka, ett antal liter whisky och två helor konjak ställs på bordet. Och så några smörgåsar, kalla pizzor, snacks och massa läsk.

Ol’Dirty Bastard rappar på och Shaun häller upp en ordentlig konjak i ett glas och fyller upp med cola. Han tar en klunk och så börjar han improvisera något slags rap. Den handlar om Remy Martin, konjaken han just smuttar på. När ingen, utom jag, verkar vilja lyssna på hans lovsång till konjaken ställer han sig på en uppochnervänd ölback och rappar allt högre och högre. Tills han har fått allas uppmärksamhet.

Efter ett tag börjar Kermit backa upp honom med samma »call & response« som på »Reverend Black Grape«. Och deras spontana rap-duell avhandlar alla sprit- och ölsorter de ser omkring sig, Shaun rappar om Bez gympadojjor och Kermit om vad busschauffören egentligen gjorde med sin ananas.

Alla andra sitter och småskrattar. Utom Bez. Han har fullt upp med sitt uppvärmningsprogram inför konserten. I svart linne, svarta kortbyxor och gigantiska basketskor stretchar han, smörjer in sig med något som liknar liniment och så joggar han långsamt fram och tillbaka i omklädningsrummet. Ingen stör honom, ingen försöker prata med honom.

Shaun Ryder har fått ett fax till hotellet från en flicka som han träffade när han för flera år sedan var i Madrid med Happy Mondays. Hon har lovat att dyka upp före konserten.

Shaun berättar mycket detaljerat vad de gjorde förra gången. Han berättar ganska ofta om vad han gjort med flickor han träffat i olika delar av världen. Varje gång någon nämner en stad eller ett land drar Shaun en historia om vilka tjejer han har haft karneval med i just den stan.

Han har några historier om Stockholm också.

— Men skriver du det här kommer min fru att mörda mig, säger han.

Rapskivorna som de laddade ner i klubbens CD-spelare har stängts av. En kassett med Black Grapes obligatoriska öppningslåt, »Little Green Bag«, från ljudspåret till Quentin Tarantinos »Reservoir Dogs« ljuder över hela Revolver, som vid det här laget har fyllts med unga madridioter.

— Vi behövde bara en låt som vi alla går igång på, oavsett hur uselt vi mår. Och av alla skivor som vi kunde sno uppe på vårt skivbolag MCA var soundtracket till »Reservoir Dogs« den bästa plattan och »Little Green Apples« den bästa låten. Tarantino är okej, jag gillar hans filmer. Scorsese är en annan favorit. Men jag vet inte om jag vill prata om hans gangsterfilmer, för allt det här skitsnacket om att vi skulle vara gangsters är just bara skitsnack och inget annat, säger Shaun innan de en efter en, med Bez i täten, går upp scenen.

Konserten är lika lysande som Black Grapes konserter ska vara.

En timme efter spelningens slut vill Shaun Ryder ha njurar.

— Njurar i vitlök.

Han går omkring i lokalen, som bara en halvtimme efter konserten är nästan helt tömd på folk, och försöker övertala de andra i bandet att följa med och äta njurar i vitlök.

— Nja, jag nöjer mig nog med en pizza, säger Bez.

— Vi har ju massa mackor och chips i omklädningsrummet, säger Kermit.

— Men på det här stället har de världens godaste njurar i vitlök, försöker Shaun. Ingen lyssnar.

Så Shaun, bandets säkerhetsvakt och jag går iväg för att leta upp världens bästa njurhak. Shaun har adressen nedskriven på en liten lapp.

Det tar ett tag att hitta dit, men till slut, i ett gathörn börjar Shaun glatt skrika, skutta omkring och peka.

— Där är det! Där är det! Jag sa ju att vi skulle hitta dit.

Ingen i restaurangen talar engelska. Men Shaun pekar på njurarna som ligger bland en massa annat kött på disken och på en vitlökskrans som hänger från taket.

Efter en kvart kommer det in tre gigantiska tallrikar med njurar som badar i fett och vitlök. Inget annat. Ingen potatis, inga grönsaker. Bara njurar i vitlök. Shaun ser nöjd ut.

I ett hörn av restaurangen står en liten TV. MTV är på och de visar »Like a Rolling Stone« med Stones. Shaun tittar upp. Han börjar prata, med munnen full av små njurar i vitlök.

— Det är en topplåt det där, en riktig jävla topplåt. Men kolla på Keith Richards. Fan, han ser ju helt död ut. Jävla zombie. Tänk vad vidrigt att se ut så där när man är femtio. Fy fan.

Shauns livvakt nickar instämmande och båda stoppar in varsin njure till i munnen.

— De var mycket godare förra gången. De måste ha skaffat en ny kock eller nåt, säger Shaun och skjuter ifrån sig tallriken och lyckas beställa in en stor skål med pommes frites i stället.

Och så börjar han prata med sin säkerhetsvakt om att han borde skaffa sig en ny läkare. Den förra dog i våras.

— Han var alltid på mig att jag skulle dö om jag inte lade av med alla droger och all skräpmat. Men vad hände? Han fick en jävla hjärtattack när han spelade tennis. Det var rätt åt honom, den jäveln.


BLACK GRAPE är aktuella med årets bästa album »It’s Great When You’re Straight… Yeah!«.


Andres Lokko

Annonser

Filed under: Andres Lokko, POP #16, ,

One Response

  1. […] från daterade topp 5-listor från 1997 till längre texter. Bland annat min favorit, intervjun med Black Grape (reservation för att jag inte läst allt ännu). Kommentera GillaBli först att gilla denna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: