Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Maria McKee

Lennart Persson knackar försiktigt på hos Maria McKee.

JAG HADE HÖRT HISTORIERNA Om Maria McKee. Om hennes nervsammanbrott, hennes missbruk, hennes oberäknelighet, hennes fruktansvärda humör. En vän med många år i konsertbranschen jobbade med henne på senaste Sverige-besöket och slog fast att han aldrig någonsin träffat en mer neurotisk artist. Något vid incheckningen på hotellet gick emot henne, varpå hon slängde sig mitt på golvet i foajén och skrek som ett ouppfostrat barn i tjugo minuter. Senare, efter den triumfartade spelningen, satt hon länge på golvet i logen, monotont vaggande som ett autistiskt barn. Långt, långt borta. Medan tårarna strömmade nerför kinderna.

Hans omdöme var kort och koncist: en fantastisk artist, en mycket tragisk människa.

En annan vän berättade om hur McKee under hela turnén nogsamt vaktades av en kvinnlig turnéledare, som höll stenhård koll på alla som kom i närheten och på vad dessa människor hade i sina väskor.

Ingen som var på dessa konserter för tre år sedan kan ha gått därifrån utan att se den sorg och den ensamhet Maria McKee utstrålade.

Jag var alltså på min vakt när jag närmade mig hennes lilla hus i Dublin-stadsdelen Rathgar. Inställd på en »svår« intervju. Och överraskades totalt av den människa jag mötte. Glad, samlad, intelligent, filosofisk, vältalig, sprudlande av liv. Synbarligen befriad från neuroser. Fylld av »födslovåndor«, men också väldigt stolt över det album hon precis färdigställt.

»Life Is Sweet« är oerhört stark, en känslornas hemkomst efter alltför många och långa dagar i exil. Avklädd och besjälad, kompromisslöst egensinnig står hon där, som en trotsig reinkarnation av Edith Piaf.

Hennes gitarrspel är gnissligt och plåtigt, oberäkneligt och omöjligt att inte elektrifieras av. Allt är insvept i dramatiska arrangemang som luktar Bowie och sjuttiotalets glamrock. Ibland tar hon skydd bakom väggen av musik, oftast kryper hon modigt långt, långt fram i ljudbilden. Rösten är nästan overklig i sin styrka, stolt och hudlös och kaxig. Och något mer obstinat än »I’m Not Listening« får ni leta efter. Om plattan är desperat så är det en desperation dränkt av envis tro på livet och musiken.

Jag kan ändå inte låta bli att fråga om hon känner sig desperat, och om hon tror att en plågad artist automatiskt är större och djupare än andra artister? Skrattet som bär fram hennes svar fyller det spartanska men varmt trivsamma rum som tar upp hela undervåningen i huset.

— Nej, nej, nej! Det där är ren bullshit. Det förväxlas dessutom lätt med andra saker. Att vara självisk, självcentrerad, totalt upptagen av sig själv och uppföra sig därefter har ingenting med smärta att göra. Det är bara barnsligt. Jag har själv spelat den rollen, och det är en återvändsgränd, en bluff. Om man verkligen är plågad vill man bara må bättre. Man söker stillhet, sinnesro och balans. Så jag är ingen plågad artist. Och jag har aldrig heller trott på den fasaden. Jag är artist, punkt slut. Låtskrivare, sångerska.

Är du en instinktiv sångare?

— Ja, jag är nog en väldigt naturlig sångare. Det handlar förstås om att veta vad man vill och hur man uppnår det. Men det är definitivt så att det som kommer ur mig är mer instinkt än hårt arbete. Nu för tiden är min sång så symbiotisk med mitt låtskrivande att det allra mest handlar om att skriva rätt låt för att få ut det bästa ur min röst.

När började du sjunga, och när blev du medveten om kraften i din röst?

— Redan när jag var riktigt liten. Jag kommer ihåg att jag tidigt kände att jag kunde bära upp melodierna. Jag skuttade omkring hemma och sjöng med i skivorna vi spelade. Jag kunde härma vem som helst, från Barbra Streisand till Debbie Harry. Jag gjorde det för att det var kul, men efter ett tag blev det naturligtvis ett partytrick av det. Kompisarna tjatade om att jag skulle sjunga »den där Judy Garland-låten«. Men över huvud taget ägnade jag mycket tid åt att härma mina favoritsångerskor. Aretha Franklin, Dolly Parton, Patti Smith, Rachel Sweet…

När kom den mer offentliga debuten?

— I high school, när vi satte upp olika musikaler och pjäser. Under hela min uppväxt var jag på väg till Broadway…

Hur påverkades du av din skoltid?

— Oj, det är en lång historia. Jag var inte särskilt populär, snarare en mesig och bespottad typ. Jag hängde med ett gäng som var vad vi kallade »untouchable«, vi fick inte ens sitta med de andra och äta i kafeterian. Vi tvättade inte håret tillräckligt ofta, byxorna var för korta, tandställningarna var omöjliga konstruktioner med gummiband kors och tvärs i munnen, glasen i glasögonen var för tjocka, vi hade mjäll… och så vidare. Den mobbning vi utsattes för var skrämmande, det är sånt som kan ge ungar ärr för livet.

— Men en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle bli skolans mest populära tjej. Jag började med att flytta till en privatskola. Jag plockade ut tandställningen, slutade använda mina glasögon, lät håret växa ut, köpte de »rätta« kläderna, sökte mig till de »rätta« människorna. Mitt enda mål var att återvända till min gamla skola med ett nytt utseende och en helt ny image. Jag tänkte till och med byta namn.

— Jag slet som ett djur i ett år, och så slutade det ändå med att jag blev folkskygg och anorektisk. Jag kom tillbaka till min gamla skola totalt förändrad. Jag hade lärt mig att lägga en snygg make up och jag klädde mig i modekläder, jag såg mer »anständig« ut. Och det fantastiska var att tjejerna som tidigare varit allra mest jävliga mot mig faktiskt inte kände igen mig. Plötsligt var jag en i deras gäng.

— Vi hade status på skolan. Vi var inte så flamsiga, mer uppkäftiga. Rock’n’roll-attityd. Vi köpte leopardtights och spandexbrallor på Fiorucci, »New Wave meets California beach girl«. Jag var äntligen helt rätt. Och ändå olycklig. Det var som om jag såg igenom deras falskhet. En tjej som jag inbillade mig var min allra bästa vän visade sig vara något helt annat. Alla var med på karusellen så länge jag uppförde mig, men så fort jag stannade upp och pratade med någon som var för fet eller hade fel kläder så försvann de.

— Det började gå upp för mig att de människor jag verkligen gillade var de jag lämnat bakom mig, fetknopparna och avvikarna. Jag var fjorton—femton och på väg rätt in i en livskris. Jag började lägga den mest groteska make up, som Winona Ryder i »Beetlejuice« ungefär, jag satt ensam i skolbiblioteket, jag slutade äta. När folk såg mig svängde de snabbt om hörnet i korridorerna för att slippa möta mig. Jag gömde mig bakom något hus, satt och läste, hoppades att ingen någonsin skulle prata med mig.

— Punkrockarna som sålde droger till varandra gömde sig ibland bakom samma byggnader som jag, och det hände att jag växlade några ord med dem. Jag upptäckte att jag faktiskt gick på en riktig »rock’n’roll high school«. En av killarna i Redd Kross hängde där, Darby Crash från The Germs hade gått där, Pat Smear… Dinky Bonebrake, som var gift med trummisen i X, och filmaren Penelope Spheeris, som gjorde punkdokumentären »The Decline of Western Civilization« och »Wayne’s World«. Hon lär ha förvandlats över en natt, från en snäll och välartad flicka till ett snäsande punkmonster. De hade »före och efter«-bilder i skoltidningen.

Och du blev punkare?

— Nej, jag hade fått nog av uniformer. Jag kunde ha vänner i olika uniformer på olika ställen, men själv hade jag fått nog. Dessutom skiljdes mina föräldrar vid den tiden och min mamma flyttade mig till en annan skola, i Beverly Hills. Vi var tvungna att flytta dit för att jag skulle få gå i just den skolan, men mamma var övertygad om att det var där jag skulle gå om jag skulle till Broadway.

— Det var som en korsning av »Beverly Hills 90210« och »Fame«. Folk mimade, spelade Shakespeare och sprang omkring i korridorerna med benvärmare och gastade »I’m gonna live forever«. Jag tyckte att allt kändes lite fjantigt. Och höll man på med musik var man rikemansbarn med bondagebrallor för femhundra dollar paret. Jag kände mig ännu mer utanför, började skolka och blev utkastad från skolan.

— Jag var sexton och började lyssna på rockmusik, började gå på klubbar där jag upptäckte att rockmusiken ju också var en sorts teater. Som passade mig bättre. Jag började spela med olika band, och upptäckte att det hände saker, saker jag inte kunde förklara, i mötet mellan mig och publiken. Saker som rörde vid mig långt in i själen. Inte nödvändigtvis något positivt, men något jag inte kunde fly undan. Känslan när man helt förlorar sig i musiken. Så upplyftande och samtidigt så skrämmande.

Kan du förklara?

— Egentligen inte. Oftast är det ju ett givande och tagande, som fungerar hur bra som helst. Jag ser ut över publiken, jag älskar alla strålande ansikten som är vända mot mig, allt är bara underbart. Men så är det de andra spelningarna, kanske en på tio, som är baksidan av det här andra, underbara tillståndet. Då måste jag försätta mig i ett slags trans för att ta mig igenom låtarna, för att komma ut levande på andra sidan när det är över.

— Jag försätts i ett slags akut panik, ett psykostillstånd, där jag varken ser eller hör publiken. Det kan vara oerhört uppskattande, folk skriker som galna, men jag är helt oförmögen att registrera deras reaktioner. Jag tror att de hatar mig, att de tycker att jag är värdelös. Jag kan gå bort till Bruce, min keyboardspelare och säga att jag måste lämna scenen eftersom publiken hatar mig, och han fattar ingenting. Men i mitt huvud är konserten redan en »freak show«, jag är ett missfoster som publiken kommit för att glo på. Efter det blir spelningen ett rent krig mellan mig och publiken.

— Jag tror att det är samma sak som händer när Van Morrison vänder ryggen mot publiken eller när Billy Corgan ställer sig på scenen och i princip skäller ut människorna i publiken för att de köper hans skivor. Det är kanske bara osäkerhet, ett onormalt behov av bekräftelse. Det skrämmer mig, hur som helst. Just nu känns det som att allt det där tillhör det förflutna, men man vet ju aldrig…

Kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst?

— Det är när jag sjunger för mig själv hemma, bara för glädjen i att sjunga. I studion försöker jag ta fram den spontaniteten, och jag vägrar att göra samma sångpålägg om och om igen. Tre, fyra, aldrig mer än fem tagningar.

Då är du väl också emot att klippa ihop ett vokalspår från flera olika tagningar?

— Inte alls, eftersom den spontanitet jag är ute efter kan finnas på olika ställen i olika tagningar. Tekniken ger mig uttrycksfrihet, jag kan vara precis så vild eller återhållen eller känslosam jag vill i det ögonblick jag står framför mikrofonen. Varje tolkning av en text rymmer olika emotionella nyanser och spännvidden mellan två »klipp« kan skapa extra känslomässig laddning i inspelningen.

— Till saken hör också att jag kan vara ett monster i studion. Oerhört laddad och passionerad. Neurotisk, skulle andra säga. Jag skriker och gapar på musikerna, trummisen kallsvettas och tror att han ska få sparken, basisten hukar i ett hörn, jag faller ihop storgråtande på golvet. Jag laddar ur mig så mycket i sången att jag har svårt för att i nästa stund lägga locket på all frigjord passion och känsla. Det går bara inte.

Vilken sångare har inspirerat dig allra mest?

— Det är så många. Janis Joplin var den första rocksångerska som gjorde intryck på mig. Hon lät som om hon kom från en annan planet. Fast i dag tycker jag mest att hon gapade och skrek.

— Edith Piaf är nog den sångerska jag allra mest identifierat mig med. Jag kommer fortfarande ihåg när jag som tonåring släpades till Tv:n av min mamma för att se henne. Det förändrade mig i ett enda slag. Hon var inte världens bästa sångerska, men det fanns så otroligt mycket i hennes röst. Hon var vulgär, sensuell, sexuell, så fylld av smärta, ilska och skräck.

Efter förra plattan, som jag tycker är för tillrättalagd, så är du med »Life Is Sweet« tillbaka i ett naknare, mer gripande uttryck. Vad har hänt?

— Att göra skivor och att utvecklas som artist är som att växa upp, det tar tid. Jag håller fullständigt med dig om förra plattan. Jag har varit länge på mitt nuvarande skivbolag, under hela min karriär, och jag har egentligen aldrig hävdat min vilja. Därför var jag länge insorterad i ett bekvämt fack, och det hindrade mig från att utveckla och verkligen ta kommandot över mitt låtskrivande.

— I stället försökte man subtilt styra mig. I valet av musiker, vilken producent jag skulle jobba med, huruvida jag skulle göra en cover på någon Van Morrison-låt eller om man skulle låta Rodney Crowell skriva låtar åt mig…

Varför sa du inte ifrån?

— Jag har alltid varit dålig på det, men borde ha gjort det redan på Lone Justice-tiden. I just det här läget var jag osäker, hade inte gjort något på länge och trodde att bolaget bäst visste hur jag skulle knyta an till min gamla publik. Jag plockade in Marvin Etzioni i bandet och trodde att vi skulle kunna göra det andra Lone Justice-album vi aldrig fick göra. Kanske var det vad folk ville ha, kanske skulle jag kunna återuppta min karriär i USA, kanske skulle folk sluta att se mig bara som »den där hippien som bor på Irland«. Men osäkerheten jobbade emot mig. Jag borde ha stormat in med dragna pistoler och krävt att få göra något som var mig själv. Men det gjorde jag inte.

— Det är samma sak med mitt gitarrspel. Ingen har tidigare tagit det på allvar. Jag har fått spela en del på plattorna, men mixats bort på slutet. Folk som velat ge mig råd har alltid sagt att jag behöver en ung, kaxig gitarrist som kan ta min musik ett steg längre, samtidigt som de dömt ut mig som en hopplös traditionalist. Men när vi skulle åka ut på vår förra europaturné lyckades jag aldrig hitta någon gitarrist som passade in i bandet, så jag hade inget annat val än att själv axla det ansvaret. Och det funkade.

— När jag sedan började skriva låtar upptäckte jag att gitarren hade öppnat en ny värld för mig. Nya ackord gav nya melodier, och gitarrslingorna ledde min röst i helt nya riktningar.

Var det ingen på skivbolaget som reagerade på din kursändring?

— Jo, en del av de äldre med mer konservativ smak. De förväntade sig ännu en snäll och trevlig platta de kunde spela hemma när de diskade eller dukade bordet. De tyckte att bolaget redan hade »alternativa« artister, men att jag inte var en av dem. Och hur skulle de kunna marknadsföra mig när press och radio redan bestämt sig för vem jag var och hur jag skulle låta?

— Så det fanns faktiskt tillfällen då plattan var stoppad. Men jag lät mig aldrig övertalas eller manipuleras. Jag stod fast vid att det inte fanns något annat alternativ. Och det är jag glad och stolt över i dag. Nu känner jag att jag aldrig kommer att ge upp, att jag aldrig kommer att flytta till Nashville och bli fet… Jag känner att det finns en plats för mig och det jag har att säga.


MARIA MCKEE är aktuell med albumet »Life Is Sweet«.


Lennart Persson

Filed under: Lennart Persson, POP #17, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: