Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Stereolab

De har framställt svår cocktail-musik med politiska texter i fem år nu. Lætitia & Tim berättar för Stefania Malmsten om musiken, Stereolab-paraplyerna och friheten.

Jag är inget men måste bli allt.
KARL MARX

Det du bestämmer dig för att vara, det är vad du är.
LÆTITIA SADIER, STEREOLAB

SÖNDAGSKVÄLL i en europeisk huvudstad i slutet av nittonhundratalet. En bar, en trappa ner i ett bostadsområde, full av förväntansfulla personer i pagefrisyrer och polisonger. Tim Gane och Lætitia Sadier från Stereolab har flugit in från London för att spela skivor och för att prata om sitt nya album. Men något har gått fel. Tim, han är lite rufsig och har en mönstrad skjorta, ser lätt panikslagen ut. Hundra stycken rara vinylskivor är försvunna i luftrummet över Nordsjön. Skivbolagsrepresentanten har fått kasta sig i en bil hem till Marcus Törncrantz — till vardags manager åt Bob Hund och mannen som gjorde den allra första intervjun med Stereolab — för att låna hans skivsamling.

— Vi får väl stå här och lyssna på Massive Attack så länge säger Lætitia, med fransk brytning, och himlar med ögonen.

Hon berättar att de har problem med sin mäklare, de ska flytta från ett hus till ett annat i södra London; Brixton är fortfarande en billig del av staden. Vi pratar om hennes hemland, hon säger att hon aldrig skulle kunna tänka sig att bo där igen.

Lætitia Sadier föddes i en förort till Paris 1968. I slutet av åttiotalet gick hon och såg ett engelskt band som hon hade hört på radion. Låten hette »Red Sleeping Beauty« och bandet hette McCarthy. Efter giget träffade hon gitarristen Tim Gane och de blev ett par.

Lætitia packade sina Francoise Hardy-singlar och sina Gitanes och flyttade hem till Tims föräldrar i Barking. Det var ungefär vid den här tiden, efter albumet »Banking, Violence and the Inner City Today«, som McCarthy gav upp. Tim hade skrivit musiken, som var trevlig gitarrpop, till texter som kunde låta så här: »Why don’t they give more to the poor/Why don’t they?/They should give more/They should look after the old people/And the ill«.

Tim och Lætitia flyttade till en liten lägenhet i Brixton och Tim började laborera med ljudidéer som han samlade i en pärm. Lætitia började skriva de texter hon ville sjunga och experimentera med syntharmonier.

I maj 1991 kom singeln »Super 45« i 800 exemplar på bolaget Duophonic Super 45s som de startat tillsammans med en kompis. Joe Dilworth, popfotograf och medlem i Th’Faith Healers och ibland Spiritualized spelade trummor. Gina Morris, numera journalist på Select, flyttade in hos Tim och Lætitia och började sjunga med Stereolab. Russell Yates från Moose spelade med bandet live då och då, medlemmar har kommit och gått.

Nya albumet är deras femte tror jag, det beror på hur man räknar. Förra året kom »Refried Ectoplasm«, en samlingsskiva med en del av de singlar de gett ut på olika småbolag och »Music For The Amorphous Body Study Center«, sex låtar som Stereolab och Sean O’Hagan från High Llamas gjorde till en utställning med konstnären Charles Long. På ett galleri på Prince Street i New York ställde han ut rosa och ljusblå barbapappaliknande skulpturer med inpluggade hörlurar. »There’s no need to pretend/We don’t know when we do/Individuality, apart from society/Is a big fallacy« sjöng Lætitia till lättlyssnade toner i lurarna.

På nya »Emperor Tomato Ketchup« sjunger Lætitia och Mary Hanson »What’s society built on? It’s built on bluff/Built on bluff/Built on bluff«. Och den är deras mest tillgängliga skiva. Svängiga »Metronomic Underground« och vackra »Cybele’s Reverie« kommunicerar på ett sätt som Pram eller Th’Faith Healers aldrig kommer att göra. Stereolab höjer sig över artindieträsket och når ut.

Kvällen i källaren förflyter med Serge Gainsbourg, Nancy Sinatra och John Barry. Stereolab och deras album »The Groop Played Space Age Bachelor Pad Music« brukar nämnas i samband med en easy listening-trend. Men där Mike Flowers Pops är humor, årets Smurflåten eller Ballongdansen så gillar Stereolab Burt Bacharach och Juan Garcia Esquivel (som de lånade Space Age Bachelor-titeln av) för att det är så bra och inte av någon annan anledning.

Skivorna kommer med bud från Arlanda halv två på natten när baren är stängd och pagefrisyrerna har gått hem.

— Har du räknat dem, frågar Marcus Törncrantz nästa dag. Nej, jag har inte hunnit, svarar Tim. Ingen har sovit speciellt mycket. Vi ska ta några bilder och sedan ska vi prata i fyrtiofem minuter.

De här sakerna vill jag fråga Stereolab: Varför är inte alla popgrupper som Stereolab? Den nya skivan är det bästa de gjort — kommer de att bli stora nu? Är inte deras marxistiska texter nostalgiska på samma sätt som deras gamla moogar och Farfisa-orglar? Typ det vill jag hinna med.

Intervjun äger rum på skivbolaget Warners kontor på Östermalm i Stockholm. USA-ägda Warner med artister som Phil Collins och Madonna har 14% av den globala musikmarknaden och äger Elektra som har hand om Stereolab överallt utom i England.

Ett konferensrum med ett elipsformat bord, tolv stolar. Skyltmaterial för Eric Gadds »Floating«. Senaste svenska topplistan där Nick Cave har petat ner Nordman från förstaplatsen och en bricka med blandad läsk. Förutom Lætitia och Tim sitter Martin Pike från Duophonic med i rummet.

LÆTITIA. Är det fler kvinnor som gör musik här? Jag läste en artikel om svenska kvinnor som gjorde musik.

Det är nog ungefär samma situation som i andra länder. Har män och kvinnor olika inställning till musik, kan vita det på en gång?

LÆTITIA. Jag vet inte. Jag menar, det finns band som L7 som har bevisat att de kan vara samma gamla tråkiga rockkliché och det finns Courtney Love som fyller en mans plats, en rock’n’roll-stjärnas plats, fast hon är kvinna. Hon är en kliché, hon är rock. De har bevisat att de också kan. Big fucking deal. Kim Deal, tycker du att hon skriver på ett kvinnligt sätt, Tim?

TIM. Ingen aning. Hon är underlig för hon skriver enkel musik som funkar. Hon förstår sig verkligen på riff, sådant som generellt brukar betraktas som manligt. Jag tycker inte att det spelar någon roll. Frågan, inte din fråga men själva frågan, är om kvinnor ska passa in i det som redan finns — vilket ju är en manlig konstruktion om man pratar om musikbranschen. Varje person, man eller kvinna, kan ha sitt unika förhållningssätt. PJ Harvey kan göra saker som ingen annan… och så vidare. Om en enda person kan göra det så visar det att det går. Jag tror ju också att det krävs att man är lite världsfrånvänd för att…

LÆTITIA. Världsfrånvänd?

TIM. Ja du vet, att man blir besatt och struntar i sina normala vanor. Och, jag vet inte om det är sant, men på sätt och vis kan män lättare ägna sig åt sina hobbies eller koncentrera sig väldigt hårt på saker som inte är så viktiga.

LÆTITIA. Och män blir alltid respekterade ändå. Saker som en kvinna skulle ha sagt och mötts med tveksamhet; om en man säger exakt samma sak i exakt samma sammanhang då är det »javisst, that’s fine«.

Det är ju så.

LÆTITIA. Jag vet. Vi vet.

TIM. Det bästa är ändå att försöka komma förbi alla förväntningar.

LÆTITIA. PJ Harvey gjorde det. Som en bulldozer, kssrrsch… Hon tog ingen skit. Och de kunde inte ge sig på henne för hon är så bra.

Ni gör precis vad ni vill, när ni vill, med vem ni vill. Det borde ju vara hela poängen med att göra popmusik, ändå är det få som jobbar på det viset.

TIM. Jag kan inte förstå någon annan inställning än den vi har. Om vi vill göra något bara så där, vi gjorde en singel med Tortoise nyss, så gör vi det.

LÆTITIA. Det är så många som inte verkar medvetna om sina möjligheter, inte bara inom musik — i livet. Folk verkar vänta sig så lite och man kan se det på band som väntar sig väldigt lite. De hänger fast vid att få lite press och att vara någon i ett år eller två och stoppa upp så mycket som möjligt i näsan när de ändå håller på. Och det är allt de förväntar sig.

TIM. Om man har starka idéer om sin musik borde man även ha idéer om hur den presenteras och paketeras. Allt har ju att göra med ens liv. Jag blir alltid misstänksam om ett band har ett riktigt tråkigt namn, för om de inte kunde hitta på ett roligare namn så kan de säkert inte hitta på roligare musik heller. Det finns några få undantag. Som My Bloody Valentine.

— Vi gillar att ge ut skivor, vi gillar den sidan av det också, att välja vinyl, sådana saker. Och vi vet exakt hur många skivor vi säljer. Om vi vill lägga ner pengar på ett omslag så kan vi göra det, om vi tycker att det är värt det. Och om det funkar så är det upp till oss och funkar det inte så är det också upp till oss, vi kan inte skylla på någon. Många band skyller på skivbolaget eller något annat om det inte går bra. Det finns de som är avundsjuka på oss, men vi bara gjorde det.

MARTIN. Vem som helst kan. Om man är beredd att jobba hårt. Det är ju inte lätt.

LÆTITIA. Sitter du och säger att folk är lata?

MARTIN. Ja.

TIM. Och här är vi på Warner Brothers kontor. Men för oss, vi bestämde oss för att bara driva vårt eget bolag i England. Vi kan inte ha kontroll i hela världen. Vi vet mer nu än när vi började. Man lär sig — det är så byråkratiskt, så långsamt, så tafatt.

Det är många hits på nya skivan.

TIM. Tycker du? En del har sagt att den är mindre kommersiell, att den är konstigare än de tidigare, och det tycker jag inte alls. Andra har sagt att den är funkigare och det hade jag inte tänkt på heller. Vi ville driva rytmerna åt olika håll. Det är också lite av en reaktion mot plattan vi gjorde innan, till konstutställningen, som var väldigt lugn. När vi hade spelat in de låtarna hade vi liksom fått det ur systemet. Och efter att vi spelade in det här albumet har vi gjort en del bossagrejer för »Red, Hot and Rio«-samlingen som låter rätt annorlunda.

Tror ni att det som hände Pulp skulle kunna hända er? Plötslig framgång.

LÆTITIA. Det är en möjlighet, men det är inte vårt mål. Vi har inte gjort något för att hamna högt på försäljningslistor och det finns ju sätt, eller hur Martin?

MARTIN. Det kallas marknadsföring. Om man vill ha en skiva högt upp på listorna i England så kan man sälja den till ett lägre pris och gå med förlust. Vi skulle aldrig göra så. Det finns andra trick också.

Det är ju plötsligt intressant med listor när Nick Cave går in på förstaplatsen eller när Pulp säljer mer än Michael Jackson.

TIM. Men Pulp har ju Jarvis. Vi var förband till Pulp i slutet av förra året, och folk ropar efter Jarvis. Man blir inte stor på bara musik på den nivån, det måste vara något mer. Något som sammanfattar hur folk vill se sig själva vid en speciell tidpunkt. Något som är tydligt. Jag tror aldrig att vi kan hamna där, för vi gillar inte saker som är för uppenbara.

— Å andra sidan är vi mer populära än jag någonsin hade trott, inte här i Sverige, men på andra ställen. Och andra band har alltid gillat oss och refererat till oss.

Vilka andra engelska band gillar ni?

LÆTITIA. Jag gillar Pram. Det finns ett nytt band som är intressant som heter Broadcast.

TIM. De är från Birmingham. Jag gillar band som Flying Saucer Attack. Jag tycker inte att det finns så många intressanta band för tillfället.

LÆTITIA. Tindersticks. Tortoise…

TIM. Fast de är inte engelska. Vi ska ut och spela med dem nu. Vi spelade in halva nya skivan i Chicago med John McEntire från Tortoise och de grejerna innehåller dans- och jungle-element blandade med Krautrock-grejer. De gillar att röja i studion.

— Människor som är inne på dansmusik och techno gillar deras musik, det bygger på grooves.

Lyssnar ni på dansmusik? Det är ju många just nu som, precis som ni, experimenterar med ljud.

TIM. Jag gillar inte direkt dansmusik, jag går inte på raves och sånt. Jag tycker om Mo’Wax-aktiga grejer. De har bett oss göra en remix av Money Mark, som vi ska göra om vi hinner. Jag gillar Aphex Twin och en del andra Warp-grejer… Jag förstår inte när folk säger »jag gillar inte gitarrmusik«, eller »jag lyssnar bara på gitarrmusik«, det är ju inte mer än ett instrument som man kan göra vad som helst med. Det bästa är att försöka lyssna på så mycket som möjligt. Just nu är gitarrmusiken i England väldigt traditionell, väldigt tråkig. Det är ju bland de här andra grejerna som det händer saker och jag antar att någonstans kommer allt att mötas. Men för tillfället tycker jag att blandningen av gitarrmusik och dansmusik är fruktansvärd. Gitarrockriff med hårda rytmer, det värsta av två världar.

— Det är som med rockvideor som när man tänker på det är musik och bilder — soundtrack, wow, men det blir aldrig så, det blir alltid det värsta av båda världarna. Därför är jag väldigt skeptisk mot det här med CD-rom och multimedia.

LÆTITIA. Jag tror att man kommer att kunna göra bra CD-rom så småningom.

TIM. Ja, men det har inte kommit än och jag tycker inte att det har kommit med video heller. Det finns undantag, men det är väldigt sällan man ser en video och tycker att det får låten att framstå som bättre.

Ni gjorde väl musik till trailers på engelsk TV?

TIM. Fast de använde det inte så mycket. Vi gjorde musiken till den där utställningen också och det är trevligt att göra musik med ett särskilt syfte. Man måste tänka mer och den begränsningen är bra. Jag hoppas att det kan bli något av CD-rom-tekniken för det är intressant att orientera musik mot någonting mer, men det någonting kanske redan måste finnas där. Man kanske skulle göra musik till videos som redan finns.

— Man behöver alltid idéer, hur mycket teknologi man än har. Musiken har inte direkt blivit bättre av all samplingsteknik. Det blir inte plötsligt någonting mycket större.

LÆTITIA. Fast techno och jungle är nya musikformer som har kommit fram…

TIM. Ja, fast de är ändå varianter av något som redan finns och som i sig själv är ganska låst och inte direkt har rört på sig de senaste fyra åren. Vilka instrument man än har så behöver man fantasi och en grundidé.

LÆTITIA. Fast anledningen till att man gör en video är att den ska visas på MTV och om den ser för bra ut så visar de den inte. Så det finns nog människor med bra idéer, men de sitter fast. Det vore synd om samma sak händer med CD-rom.

TIM. Det kommer att bli som med film eller vad som helst, att 98 procent är skräp och allt det intressanta görs utanför. Det kommer att göras intressanta saker men det är extremer som aldrig kommer ut. Mediet kommer att användas som ett alternativ till den senaste Hollywood-filmen — fast man kan hoppa över scener, det är det som är det interaktiva.

Tycker du att det är så med musik också — att 98 procent är värdelöst och att det intressanta händer utanför?

TIM. Jag kan inte den exakta siffran, det är förmodligen 99,8.

Men har inte begrepp om vad som är mainstream och avantgarde, eller vad man vill kalla det, luckrats upp? Band som Blur och Oasis…

TIM. Det har funnits perioder tidigare när relativt extrem musik har varit väldigt populär. Jag tror att det här har att göra med hur det var i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet. När musikindustrin verkligen tog över, i rockvideons gryning, i CD:ns gryning, när Elton Johnarna och George Michaelarna tog över totalt.

LÆTITIA. De fanns där innan. Det som hände var ju att de stora bolagen för sex—sju år sedan insåg att det gick att tjäna pengar på sånt som var mer underground. Nirvana bekräftade det. Så de började kontraktera band som oss. Och det har hjälpt till exempel Pulp att nå den nivå de har kommit till. Men jag tror inte att det har lyckats så som skivbolagen tänkte sig det. Det krävs mycket arbete, och idéer om hur man säljer skivor i affärer. De försöker sälja Stereolab till människor som är intresserade av Simply Red.

Jag tror att många Simply Red-fans skulle gilla Stereolab om de fick en chans att lyssna.

LÆTITIA. Jo, det finns ju band som High Llamas, Sean O’Hagans band, det är fullständigt tillgänglig, briljant musik, som funkar bra som bakgrundsmusik i bilstereon. Som Beach Boys. De skulle kunna sälja en jävla massa skivor.

TIM. Det här har ändå bara hänt de senaste fyra åren…

LÆTITIA. Jag sa ju det.

TIM. På åttiotalet, efter punken, tog ju mainstreammusiken över i väldigt stor utsträckning. Det var en period när den alternativa musiken var helt isolerad. Nu är det mer uppblandat eftersom folk växer upp och vill hitta sina egna band. Rave-scenen har också förändrat en del idéer om popmusik. Samtidigt betyder inte Oasis eller Blur så mycket för mig. Jag uppskattar en bra låt, men de berör mig inte. Jag hoppas att de banden inte blir framtidens U2. Alla band som kom i början av åttiotalet eller precis innan; Cure, U2 och Simple Minds — de var ju radikala band som blev mainstream och se vad som hände med dem. De är fortfarande här.

Dinosaurier.

LÆTITIA. Eller se på ett band som James. Ett jättelitet band som bara kssrrsch… blir jättestora. Blir dinosaurier.

Ni gillar skivor.

TIM. Jag gillar grammofonskivor för de är något mer än bara en skiva som innehåller information, det är som en målning jämfört med ett fotografi; vinylskivan är mer än vad den föreställer. Det fanns något slags kärlek i vinylskivorna och i sättet de gjordes på, som liksom passade musiken. Men CD har ju tagit över.

Ni måste ha många tokiga skivsamlarfans.

TIM. Ja, de här som måste ha allt — som säger, jag har nästan allt men jag saknar en skiva, jag måste ha den här handmålade singeln. Vadå, vi bara tog några vita omslag och målade på dem eftersom omslagen hade tagit slut.

MARTIN. Det finns en singel som vi gjorde tillsammans med Spectrum, men Peter från Spectrum blev sjuk så det gjordes bara en testpress och sedan gjorde vi tjugofyra stycken eller något, och på Internet är det någon som har listat varenda person som äger den. Bisarrt.

TIM. Det var därför vi gav ut den där samlingen, så att folk kan få tag på alla de där spåren billigt.

Jag har era Stereolabmuggar.

TIM. De kan du nog få en del för. Vi har en kvar, men jag har slagit av örat på den.

LÆTITIA. Vi gjorde Stereolab-paraplyer och pussel också. Och klubbor med logotypen på.

Var kommer logotypemannen ifrån?

TIM. Han kommer från en schweizisk serietidning från 1968. Vi satte den på den första skivan och tyckte det var fint. Idén var att de tre—fyra första omslagen skulle ha samma bild. Sedan blev det väl ungefär trettio.

LÆTITIA. Vi har gjort jojoar också. Vi tänkte göra flygbolagsväskor men Pulp hann före.

Är folk mindre intresserade av politik i dag?

LÆTITIA. Jag tror att de har blivit bortkopplade från det riktiga beslutsfattandet på ett väldigt smart sätt. De jobbar hårt och har ingen kraft eller vilja kvar att ifrågasätta vad som händer. Jag har kraft. Jag har vilja. Och jag är inte nöjd. Det finns så mycket möjligheter. Vi har blivit förslavade av systemet. I stället för att systemet tjänar oss så är det vi som tjänar systemet.

— Folk engagerar sig gärna i något som är ganska smalt och som går att kontrollera, men när det gäller att hitta det spöke som styr oss i så många områden av våra liv — det är otroligt hur mycket vi gör för att tjäna pengar, allt styrs av pengar — då vill ingen utmana det. Då är det lättare att engagera sig i djurens rättigheter.

— Steg ett är att inse vem som är fienden. Och som jag ser det så är det pengar som är den stora jävla fienden. Jag tror inte på en perfekt värld, jag vill inte ha en värld där alla är lyckliga. Men jag vill ha en värld som inte är styrd av pengar.

Kommer Labour att ta över i England?

LÆTITIA. Ja, det tror jag, men de har ju deklarerat att de är för en fri marknadsekonomi, vilket betyder att sjukvård måste vara en lönsam affär. Att tunnelbanan måste vara en lönsam affär. Så det kommer inte att bli någon skillnad. Det är många som lurar sig själva och säger, vi ska rösta på Labour och allt ska bli bra. Men de kommer att upptäcka, som vi upptäckte i Frankrike…

Och här i Sverige.

LÆTITIA. Folk pratar mycket om miljöfrågor, men allt är ju resultatet av en fri marknadsekonomi. Jag menar, är det någon som tjänar pengar på att förstöra Themsen eller Donau så är det klart att de går och förstör jävla Donau.

Är inte popmusik alltid kapitalistisk?

TIM. Popmusikens mål från början, och kanske anledningen till att den kom till, är försvunna i hög grad. Det finns fortfarande — Take That…

De har splittrats.

TIM. Ja just det, någon berättade det. Hur som helst så blev pop en konstform, vilket inte var meningen. Popmusik skulle vara slit-och-släng och syntetisk men en del ville inte göra på det sättet. Det började på ett sätt och så blev det »Good Vibrations«. Så nu är popmusik en form som man kan stöpa saker i, så ser jag på det. Visst är den konsumtionsinriktad, det är underhållning, men pop kan vara mycket mer än den minsta gemensamma nämnaren för vad ordet underhållning innebär.

— Visst konsumerar jag när jag köper en skiva, men jag älskar musik så jag tror inte att någon försöker lura mig. Skivor är det enda jag över huvud taget köper.

LÆTITIA. Popmusikens plats i historien är som ett koncentrat av kapitalismen, så det är inte så konstigt att det finns samband.

TIM. Etablissemangets idé med popmusik är att göra trivial musik att lyssna på efter jobbet, som en drog som hjälper en att ta sig igenom livet.

LÆTITIA. På sextiotalet fick de panik när Bob Dylan var politisk men nu finns det band som heter Marxman och ingen bryr sig. Jag tror att de ser begränsningarna, att det finns en apati som är större än någon poprörelse kan påverka. Jarvis gör dem osäkra, i alla fall media, för de vet inte hur de ska hantera honom.

— Men det finns inget riktigt hot mot etablissemanget. På sextiotalet fanns det det, på trettiotalet fanns det det. Det fanns människor som demonstrerade på gatorna och krävde sina rättigheter. Sådana manifestationer har förlorat sin kraft. Nu krävs det att det är miljoner människor som går ut på gatorna. Men miljoner människor orkar aldrig bry sig.

— Sista gången det hände var i Paris 1968, och det var en sådan otrolig besvikelse. Där hade du människorna, våldet och manifesten, och folk var otroligt nära att verkligen få sin frihet. Men de tog den inte. De vågade inte.


STEREOLAB är aktuella med albumet »Emperor Tomato Ketchup«.


Stefania Malmsten

Annonser

Filed under: POP #17, Stefania Malmsten, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: