Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: STRANGE BREW – Earth Out

STRANGE BREW

Earth Out

Rob’s Records/import

Ett musikmuseum om ett par hundra år. I salen för nittiotalets brittiska dansmusik går en guide runt med en skolklass. Hon passerar en monter fylld av repiga vinyltolvor och stannar vid ett stort glasskåp. »Så här såg man ut på den tiden«, säger hon och barnen fnissar åt en långhårig vaxdocka med Reebok-dojjor, säckiga brallor, sliten skivväska från Mo’Wax, stickad mössa, personsökare och glest pipskägg. Guiden vänder på klacken, går förbi en annan monter där jointar och piller radats upp bredvid diskografier, och vinkar fram barnen till ett hörn av salen som förvandlats till en sjaskig sovrumsinteriör. »På de här platserna skapades musiken«, säger hon. Hörnet har solkiga, bruna tapeter. En säng står obäddad, belamrad av tomma Snapple-flaskor och fimpar. Gula och sönderrivna exemplar av Mix Mag ligger utspridda på en skitig heltäckningsmatta bland CD-skivor utan omslag. En dator, två skivspelare från Technics och en blanksliten sampler står längst fram. Bakom dem syns tre proppfulla skivbackar. På högra väggen har någon tejpat upp filmaffischen från »Stjärnornas Krig«. På den vänstra hänger ett Augustus Pablo-porträtt. »Man levde under primitiva förhållanden men epoken var väldigt kreativ«, berättar guiden.

Ovanstående framtidsvision är inte omöjlig. Brittisk danskultur har starka rötter i nördiga sovrum. Så gott som alla riktiga överdängare har startat sina karriärer där. Det gäller Liam Howlett såväl som Mr Scruff. Och det gäller definitivt Jake Purdy och Martin Fisher, två kompisar från Manchester som kallar sig Strange Brew, och vars debutalbum är en grovhackad slarvsylta av den funkigare sorten.

Tidigare har duon släppt tre tolvor och gjort en drös busiga remixar. Men de har aldrig varit så här bra. »Earth Out« maler ner dubtakter, panflöjter, vilda västern-riff, xylofoner, trumpeter och trummaskiner till ett musikaliskt knallpulver som exploderar i stereon. På singeln »Children of the Rain« får Jake och Martin besök av rapparna Ash Tray och Zed 9 från gruppen Nanosphere. De käftar loss över ett elektriskt beat som är grymmare än Idi Amin.

»Swagman« är också en hit. I den skjuts Strange Brews sovrum sönder i en tuff gitarrduell och genom kulhålen i väggarna skymtar The Cramps rock’n’roll-villa i Los Angeles, Lee Perrys Black Ark-studio i Kingston och rökiga Ten Bar i Manchester där Jake och Martin brukar spela Clash-skivor och dricka sprit.

Strange Brews fullängdare är en ännu större behållning på vinyl. Alla spår (förutom rap-låten) förvandlas till snygga klubbkometer om man spelar dem på 45 varv i stället för 33. Vi kallar det dubbel dubglädje.

Fredrik Strage

Filed under: Album #18, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: