Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Barbara & Roy

Roy Orbison hade en hel del att lära ut om saknad. 1969, när både karriären och privatlivet havererat, träffade han Barbara Wellhoener. Förra veckan träffade Martin Luuk Barbara.

NÄR ROY ORBISON 1965 skrev på för skivbolaget MGM var han en av världens högst betalda artister. Genom en lång rad perfekt konstruerade, skrämmande förtvivlade, dramatiska treminuters-poplåtar hade han för evigt cementerat bilden av sig själv som den olyckligaste mannen i världen. Mannen vars smärta var så stor att han alltid gick klädd i solglasögon för att ljuset kändes som ett hån. Och den smärta han kände då var ändå rena solsemestern jämfört med vad som komma skulle. »I’ll teach you about loss«, som Robert De Niro-figuren säger i »Cape Fear«.

Hans karriär havererade på MGM och efter 1967 var den amerikanska topp 100-listan utom räckhåll. Det mesta han släppte under den här tiden var också halvhjärtat och oengagerat (med undantag av de fantastiska filmlåtarna »So Young«, från 1969, och »Wild Hearts«, från 1985). 1966 dog hans fru i en motorcykelolycka och 1968 dog två av hans barn när hans hus brann ner. Den Roy som Barbara Wellhoener gifte sig med våren 1969 måste ha varit i spillror och det måste ha tagit paret 20 år att sätta ihop dessa spillror till den Roy som 1988 gjorde storartad comeback med »Mystery Girl«, strax innan sin död. »Inte alls«, säger Barbara Orbison, nu 46 år gammal och ungdomligt klädd i bakvänd Kangolliknande mössa och armékängor när jag träffar henne i London.

— Folk tror att de vet hur det är att förlora sina barn. De tycker att man borde reagera på det ena sättet eller det andra, men det fungerar inte så. Roy var modig som gifte om sig och skaffade barn med mig så snart efter att hans egna barn dött. Det är nu åtta år sedan Roy dog och jag har ännu inte vågat träffa någon ny.

— Vad du måste förstå är att vi var kära under de här åren. Vi gjorde sånt som folk gör när de är kära. Vi reste mycket. Vi körde motorcykel, vilket vi båda älskade. Och Roy älskade sina bilar, han hade 47 stycken. Roy var inte intresserad av att göra musik under den här tiden. Han hade redan bevisat för sig själv och omvärlden att han var kapabel till det. Han behövde inte hävda sig på det sättet längre. Han riktade sin kreativitet mot andra saker i stället. Han höll ständigt på med något kreativt. Han ritade våra fyra hus och tillsammans hjälptes vi åt att inreda dem. En annan slags kreativitet, men nog så kreativt.

— Roy hade en sån lust att leva. Han ville hela tiden göra saker. Han kunde inte vänta med att stiga upp på morgonen och dricka kaffe och börja dagen. Han ville göra saker och ta för sig. Han var tvungen att vara så, annars hade han aldrig kommit någonvart. Han växte upp i en liten håla i Texas som hette Wink. Den bestod av bara en liten gatstump. Det fanns ingen där som hade sett världen och kunde berätta hur man skulle bära sig åt för att ta sig därifrån. Han var tvungen att göra det själv. Han började spela rockabilly och rock’n’roll innan Sun Records, innan han kom till Memphis.

— Inte förrän 1985 hörde jag honom säga att han ville göra musik igen. Då kände han att han var på väg att bli 50, hans barn höll på att bli vuxna och han ville än en gång göra en skiva som visade att han kunde mäta sig med den tidens populära artister, som till exempel Bruce Springsteen. Den skivan blev så småningom »Mystery Girl«.

— Men fram tills dess drevs han av att göra andra saker. Vi var lyckliga ihop. Visst blev Roy berörd av sina personliga tragedier, men han var en oerhört spirituell människa, han slutade aldrig hoppas. När han fick en listetta tackade han Gud. När hans barn dog tackade han också Gud.

Hur kunde han göra det?

— Vad skulle han göra? Förebrå Gud? Skulle han bara tacka Gud i medgångarna. Nej, så fungerar det inte. Livet har toppar och dalar och man måste se dem ur ett längre perspektiv. Ibland har man förväntningar som kanske inte infrias, eller upplever besvikelser som man har svårt att se något gott i, men när man senare ser tillbaka på dem förstår man att det var tvunget att bli så och att det var ännu bättre att det blev som det blev.

— From gratitude comes attitude. Har man en negativ inställning till saker, brukar det bottna i att man inte känner tacksamhet. Ibland kan det hjälpa att göra en lista över saker som man är tacksam över. Det kan vara banala saker som att man har ögon att se med eller har möjligheten att ta ett varmt bad. Men det viktiga är att man gör den där listan med jämna mellanrum. Om saker och ting blir för svåra måste man plocka ned dem på en enklare nivå och vara tacksam för det man har.

— Roys livsåskådning grundlades i hans uppväxt i The Church of Christ. Själv blev jag uppfostrad som scientolog. Men från allra första början var det andligheten som förde oss samman. Och även om vi ibland gick våra egna andliga vägar, var det alltid andligheten som höll oss ihop.

Roy spelade aldrig in några gospellåtar.

— Nej, men vi sjöng mycket gospel i hemmet. Vi bodde grannar med Johnny och June Cash så du kan förstå hur mycket gospel vi sjöng.


ROY ORBISON är aktuell med samlingsalbumet »The Very Best of Roy Orbison«.


Martin Luuk

Filed under: Martin Luuk, POP #22, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: