Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Paul Heaton

När den marxistiska gospelgruppen The Housemartins från Hull spelade i Stockholm stod Jan Gradvall längst fram. När bandet splittrades fortsatte sångaren Paul Heaton sin predikan i Beautiful South med allt bittrare texter till allt sötare melodier. Tio år, åtskilliga pints och några miljoner plattor senare ses Janne och Paul igen.

OM COLE PORTER hade vuxit upp i Hull. Om Morrissey hade vuxit upp och skaffat sig ett liv. Om Thomas Öberg i bob hund skrivit några texter åt Vikingarna. Det är inte särskilt lätt att ringa in det märkliga fenomenet Beautiful South. Det är inte särskilt lätt att ringa in ett band som kombinerar de bittraste texterna i norra England med de sötaste melodierna i norra Europa.

Beautiful South borde egentligen inte vara stora. När bandet skivdebuterade 1989, i spillrorna efter Housemartins, gjorde de det med singeln »Song For Whoever«, en dräpande satir över popbranschens dubbelmoral. Det var en kärlekssång riktad till vem som helst, »whoever«. I stället för att som brukligt adressera sången till en enda flicka, som i »Diana« eller »Oh Carol«, valde Paul Heaton att satsa på helgardering: »Oh Cathy, Oh Alison, Oh Phillipa, Oh Sue/You made me so much money, I wrote this song for you«.

Om en artist som till exempel Mark E Smith i The Fall hade skrivit en sådan text hade kanske ingen blivit förvånad. Spår nio på ett kritikerhyllat album som säljer ganska bra i importbutiken i två veckor. Men »Song For Whoever« med Beautiful South« blev ingen indiesingel i mängden, utan en av det årets största hits. »Song For Whoever« klättrade ända upp till andra plats på försäljningslistan i England och blommade ut till en evergreen i radio under de närmaste åren.

En extremt cynisk och nästan förolämpande text? Ingen brydde sig när de hörde själva melodin. Det var en luftig, ljusrosa melodi av spunnet socker som slank ned lika friktionsfritt som något av Jimmy Webb eller Burt Bacharach. Det var indiepop för hemmafruar. Hardy Nilsson i Dame Edna-peruk. När sedan Beautiful South släppte sitt debutalbum »Welcome to The Beautiful South« presenterade bandet ett helt pärlband av gnistrande popmelodier, men de presenterade samtidigt ett omslag som såg ut att vara designat av Henry Rollins. Ett av de svartvita fotografierna visar en kvinna med revolver i munnen som förbereder sitt självmord.

Beautiful South har sedan dess fortsatt att sälja chokladpraliner fyllda med arsenik. Deras album »Welcome to The Beautiful South« (1989), »Choke« (1990), »0898 Beautiful South« (1992) och »Miaow« (1994) förbryllade den traditionella rockpressen, men innehöll minst två—tre låtar vardera som blev stora hits och nynnades av taxichaufförer och pubägare över hela England. Den sublima kärleksduetten »A Little Time« blev också deras första listetta.

Ändå kunde ingen förutse vad som skulle hända när Beautiful South inför julhandeln 1994 släppte samlingsskivan »Carry On Up the Charts: the Best of The Beautiful South«. Skivan gick rakt upp på första plats och slutade aldrig att sälja. I dag har »Carry On Up the Charts« sålt i 2,2 miljoner exemplar vilket gör den till det tredje bästsäljande albumet i England någonsin. Men det bör tilläggas att det bara gäller England. Beautiful South är stora i sitt hemland men ingen annanstans. I Sverige har de sålt i ungefär 12 exemplar.

Denna höst har Beautiful South släppt sitt femte studioalbum, det utmärkta »Blue Is the Colour«, och historien upprepar sig. Etta i England och noll reaktion i övriga världen. Rockpubliken förstår sig inte på Beautiful Souths musik och ignorerar dem. Radiopubliken förstår sig inte på Beautiful Souths texter och älskar dem. Någonstans i det ingemansland som breder ut sig däremellan står bandets ledfigur Paul Heaton och hänger vid en bardisk Just nu beställer han också en ny öl.

It’s happy hour again
What a good place to be
Don’t believe it
‘Cause they speak a different language
And it’s never been happy to me

HAPPY HOUR, Housemartins, 1986

Givetvis är det en bar. Det är en sån där omisskännligt engelsk hotellbar med diffust bruna tapeter, diffust brun inredning och konkret bruna heltäckningsmattor. Det är också sen eftermiddag, tiden för happy hour. I ett hörn sitter en affärsman med vigselring tätt intill en hårdsminkad kvinna som antagligen inte är hans fru. I ett annat hörn sitter ett äldre par och tittar sig omkring. De säger inte ett ord till varandra under den närmaste timmen. Någon annan svär över en krånglande cigarettmaskin.

Paul Heaton har valt bordet närmast bardisken. Strax intill sitter hans två bästa polare, Kevin och Alfie, som inte har någonting med Beautiful South att göra. Det är dock ingen tillfällighet att de är där. Skivbolagsrepresentanten viskar att Paul Heaton tenderar att kunna sjunka in i långa tysta perioder när han är ensam, men att han brukar bli mer social när han är i sällskap med vänner.

Situationen känns dock något absurd. Det är inte tre skolpojkar som är ute och reser runt tillsammans. Paul Heaton är 34 år och Kevin och Alfie är minst lika gamla. Båda hans polare verkar också tycka att situationen är något pinsam och gör sitt bästa för att hålla sig på avstånd. Det är två snälla män med John Candy-magar, sladdriga skjortor, skivbörskavajer och Bob Dylan-skägg. Då och då kopplar Paul in dem i samtalet när han blir osäker. »Kevin, vad kan man säga om Hull egentligen?«

Paul Heaton är skärpt och tillmötesgående men det märks att han suttit ganska länge i den här baren. Det märks att han suttit ganska länge i barer över huvud taget. Några textrader från Beautiful South-låtar dyker upp i tankarna. »I’m just a social drinker, but social every night« är en sådan textrad. »Old red eyes is back« är en annan. Den rödögde Paul Heaton har skrivit fler texter om drickande än någon artist sedan Tom Waits. För den som tittar tillbaka fanns tecknen redan där i Housemartins genombrottslåt »Happy Hour«. Glada och roliga killar i en glad och rolig video. Men återigen var det ingen som lyssnade på vad han faktiskt sjöng i texten.

We should have a baby
And then I wouldn’t feel quite so sad
Then I’d feel like Paul The Saint,
and not Jack The Lad
A baby that’ll make me feel so very glad
I’ve had a life of booze, but that’s all I’ve ever had

HAVE FUN, Beautiful South,1996

Många av dina texter handlar om sprit och drickande. Har du skrivit låtar i barer?

— Jag försökte en gång att skriva i en bar, men det går inte. Jag är heller ingen naturlig låtskrivare. Jag skriver bara låtar när jag måste och då handlar det om koncentrerat arbete. Men däremot brukar jag ha en anteckningsbok med mig. Jag skriver ned saker hela tiden som inte nödvändigtvis är menat att bli låttexter. Ibland blir det små iakttagelser. Ibland blir det noveller. »Rotterdam (Or Anywhere)« började till exempel som en novell.

Har du haft någon tanke på att publicera dina noveller?

— Jag vet inte om det finns motsvarande fenomen i Sverige, men i England finns det någon sorts trend som säger att alla kan göra allt. Sportkommentatorer skriver romaner, väderflickor gör popskivor, politiker blir TV-underhållare. Själv blir jag väldigt cynisk när jag ser sådant. Jag väntar därför hellre tills min karriär som popsångare är över. Det här kommer att ta slut en dag och då vore det kanske trevligt att försöka sig på att skriva något annat.

I texten till »Little Blue« på nya albumet nämns både John Keats och Charles Bukowski.

— Jag kan inte påstå att jag läst Keats särskilt mycket, men jag råkar vara stor fan av Bukowski. Jag har nog de flesta av hans böcker.

Hur upptäckte du honom?

— När jag var i Amerika första gången var det någon som gav mig en bok med Edgar Allan Poes noveller. »Här, läs det här, det påminner om dina svarta texter.« Nästa gång jag var i Amerika var det någon som gav mig en video med The Simpsons. »Du måste se det här. Det är lika cyniskt och ironiskt som dina sånger.« Vid det senare tillfället var det också någon som tipsade mig om Bukowski. Jag kan också se den kopplingen.

I likhet med Edgar Allan Poe är flera av dina texter väldigt morbida. Det är till exempel ganska mycket om mord. Var kommer den sidan ifrån?

— Kanske är det bara sensationalism. Jag har aldrig blivit kritiserad för det, men om det är någon kritik man kan rikta mot mina sånger så är det just det. Att jag använder starka uttryck, som till exempel mordskildringar, för att uppnå större effekt. Men samtidigt är det så världen faktiskt ser ut. Dessa saker inträffar. Jag tror inte jag skulle kunna skriva en rak och fullständigt uppriktig kärlekssång.

En sång som den nya »Have Fun« låter fullständigt uppriktig i mina öron.

— Just den är fullständigt uppriktig. Det handlar om mig. Det är en kärlekssång som handlar om mitt liv. Det finns ingenting jag kan säga om den texten som inte redan står där.

Diary entry 9th of May ’62
We’ve had some ugly babies
but none quite like you /…/
This is my life and this is how it reads
A documentary that noboby believes
Albert Steptoe in ‘Gone With the Breeze’
Mother played by Peter Beardsley, father by John Cleese

MY BOOK, Beautiful South, 1990

I sången »My Book« från albumet »Choke« nämner du ett födelsedatum. Den 9 maj 1962. Är det ditt eget?

— Ja.

Hur mycket av den sången är självbiografisk?

— Då jag skrev den kändes den väldigt självbiografisk.

Vad tyckte din mamma och pappa om den sången?

— Jag pratar inte med min mamma och pappa längre. (tyst) Jo, det har hänt att jag pratat med dem, men det händer inte ofta. Det är en svår sång att förklara. Det känns som att det är väldigt länge sedan.

Hur var det att växa upp i Hull?

— Egentligen växte jag inte upp där. Min vän Kevin, som sitter här, kan nog däremot berätta precis hur det var att växa upp i Hull. Vi har känt varandra sedan jag var 14 år. Det var också ungefär då jag slutligen hamnade i Hull. Att växa upp för mig kändes konstigt. När jag fyllde 16 hade jag bott i 26 olika hus. Vi flyttade extremt mycket.

Varför flyttade ni så ofta?

— På grund av min fars jobb. Han var takläggare. Han jobbade sig sedan uppåt i den industrin. Vi var en arbetarklassfamilj som försökte flytta oss upp till medelklasstatus. Första gången vi flyttade var jag 5, då min far började komma upp sig. Sedan flyttade vi runt i Liverpool, Sheffield och London innan vi till slut hamnade i Hull. Det var en sådan tid då folk tittade på sina grannars häckar och gräsmattor. Om grannen klippte sin häck måste vi också göra det. Det var ständiga uppbrott.

— Men det är nog därför jag har blivit en skaplig låtskrivare. Jag har upplevt alla de här faserna. Jag har upplevt omvälvning. Fråga bara Kevin. Jag vet en massa saker om människor. Jag vet kanske inte så mycket om historia eller geografi, men jag kan människor. Jag vet hur man handskas med dem, känner deras motiv.

Har du några syskon?

— Vi var tre bröder. En blev byggnadsarbetare, en blev lastbilschaufför och en blev popmusiker.

Ooh, you care, you really, really care
From the first 12″ I made to the colour of my underwear /…/
You’re my friends, my only real friends
But I’d like to know where you’ll be when the party ends
I remember your face, the dance was slow
»Easy« by The Commodores, and you said ‘no’

LOVE IS…, Beautiful South, 1989

När man lyssnar på Beautiful South märker man ett återkommande tema. En rad sånger, som till exempel »Straight in At 37«, låter som försök att bryta ned rockmyten. Du verkar genuint hata den.

— Pop existerar som en musikform och rock existerar som en musikform. Allt annat är bara myt. Folk i rockband verkar bära med sig så mycket bagage när de kliver in i den här världen. De kommer fullastade med image. De har väskorna fulla med drömmar om berömmelse. En vän till mig sade »Försök att kliva in på listorna naken i stället«. Det är vad jag har försökt göra.

— Att jag redan hade gått igenom allt en gång med Housemartins gjorde också att jag lättare kunde klara mig utan bagage när jag startade Beautiful South. Jag vet exakt vad det här livet innebär. Att jag själv kanske inte kommer att vara stjärna längre nästnästa år eller kanske redan nästa. Jag är mogen nog att fatta att det kommer en dag när jag misslyckas. Alla unga band verkar tro att det varar för evigt. Titta bara på hur de behandlas av brittisk press.

Enligt den traditionella rockmyten ska man vara 19 hela livet. Du har i stället försökt skriva sånger som en vuxen människa. Någon åldras.

— Jag vill skriva sånger om människor. Inte om schabloner. Jag är inte intresserad av teeny-bop. Mitt mål är att i framtiden försöka skriva rakare och enklare. Att skriva om kärlek, olycklig eller lycklig sådan, såsom jag upplever den.

There’s no more little secrets we haven’t yet disclosed
We bore the living daylights of anyone too close
And all our Christmas cards are written to us both
Count them up, who’s got the most?

WE ARE EACH OTHER, Beautiful South, 1992

There’s something very English about »forever«
»Hugs and kisses« are English too
»Forever anda day« has to be American
But »hold me close« is me and you
»Hold me close« is me and you

HOLD ME CLOSE, Beautiful South, 1994

Beautiful South är ett säreget band med en säregen sättning. Tre musiker och tre sångare. Navet i bandet är Paul Heaton och gitarristen David Rotheray vilka tillsammans skriver alla låtar. Heaton/Rotheray är inte bara den bästa brittiska låtskrivarduon sedan Morrissey/Marr. Heaton/Rotheray är också den mest framgångsrika brittiska låtskrivarduon sedan Lennon/McCartney. Det första är min personliga åsikt. Det sistnämnda grundar sig på statistiska fakta. Paul Heaton är en av få brittiska popsångare som verkligen kan sjunga. Han väser inte ur sig attityd, han sjunger. Housemartins avslutade till exempel alltid sina konserter med a cappellaversioner av soullåtar som Luther Ingrams »I’ll Be Your Shelter«, Curtis Mayfields »People Get Ready« och Isley Jasper Isleys »Caravan of Love«. Trots sin välsignade röst väljer Paul Heaton ändå bara att sjunga ungefär en tredjedel av Beautiful Souths låtar. Resten ger han till Jaqueline Abbott och Dave Hemingway.

Jacqueline Abbott har varit medlem sedan 1994 och albumet »Miaow«. Hon ersatte då Briana Corrigan som inte uppskattade Paul Reatons värsta cynismer i texterna. Abbott verkar dock inte ha några problem med detta. Hon sjunger »Don’t Marry Her (Fuck Me)« på nya albumet som en Patsy Cline nedstigen i en Mike Leigh-film. Dave Hemingway har funnits med ända sedan han spelade trummor med andra upplagan av Housemartins. Han ersatte då originaltrummisen Hugh Whitaker men upptäckte snart att han egentligen hade mer att bidra som sångare. Paul Heaton och Dave Hemingways röster låter ibland till förväxling lika, även om Hemingways egentligen är renare, vilket elegant utnyttjas i körerna. Vackrare stämmor hörs inte i den vita världen.

En av de saker som särskiljer Beautiful South är att ni har tre sångare. Var kom den idén ifrån?

— Det där var ett resultat av tiden med Housemartins. När jag slutade där var jag övertygad om att jag inte vill vara känd längre. Min idé var därför att Dave och Briana skulle vara som Womack &Womack och att jag bara skulle kunna luta mig tillbaka och skriva låtarna. En sång som »You Keep It All In« var till exempel min variant på Womack & Womacks »Teardrops«. Men tyvärr visade det sig att Dave och Briana inte hade någon vidare utstrålning på scen… Särskilt inte Dave (stort skratt). Jag fick därför rycka in igen.

Det finns en hel del gospel i din röst. Är du skolad på något sätt? Har du sjungit i någon kyrkokör?

— Aldrig. Jag har aldrig tagit en sånglektion. Jo, en gång gick jag till en sånglärare under tiden med Housemartins. Jag fick så fruktansvärt ont när jag sjöng och behövde hjälp med min teknik. Vi satsade ju som galningar på våra konserter. Hon stack ned en spegel i halsen och tittade. Det var fan i mig svart och blått. Hon tog också ett fotografi som jag sparat. Det ser ut som jag har blåmärken där nere.

Du sjunger i en helt annan tradition än andra brittiska popsångare. Du verkar mer sikta på att låta som Al Green eller Sam Cooke.

— Det är ju siktet som räknas. Det är vad du siktar mot som avgör hur nära du kommer målet. Om du siktar på Sam Cooke, vilket var en mycket smickrande jämförelse, siktar du också så högt det är möjligt. Det är det som retar mig vad det gäller vår basist. Han gillar Smiths och Bluetones och såna grejer. Helt jävla meningslöst. Vad är det för förebilder? Jag tjatar på honom hela tiden att gå och köpa några Stevie Wonder-skivor i stället. Försök spela som basen låter där i stället. Då kan vi snacka.

Vilka sångare har du lyssnat mest på?

— Jag har 26 album med Al Green. Jag har 23 album med Isley Brothers och 19 album med Aretha Franklin. Det är vad jag har lyssnat på. Det är nästan bara soul. Men jag gillar en del vita artister också. Jag har nog till exempel ungefär 15 album vardera med Van Morrison, Neil Young och Tom Waits. Men det är som sagt viktigt att liksom försöka tänja på sig själv. Jag kan inte nöja mig med att jag är vit och presbyterian.

— Jag vill till exempel inte låta som han i Oasis. Jag vill inte låta som en narcissist. Jag vill låta som Paul Heaton som sjunger så bra han någonsin kan. Den jäveln i Oasis föraktar fan i mig sin mamma när han sjunger så falskt hela tiden. Skulle jag sjunga lika illa inför min mamma skulle hon spöa skiten ur mig. Min mamma brukade spela skivor för mig. Hon ville att jag skulle sjunga som Paul Anka eller Neil Sedaka.

Nya albumet innehåller en version av Bobby Darins »Artifical Flowers«. En snyftare, nästan kitschig. Men du sjunger den helt uppriktigt.

— Bobby Darins egen version är helt osannolik. När han sjunger den väldigt sorgliga texten är det inte alls någon ballad, utan en struttig, nästan jazzig uptempo-låt. Men jag gillar texten. Jag tycker rent ut av att den är vacker och mitt mål var därför att göra den ännu mer miserabel. Någon sa till mig igår att R.E.M. är världens mest miserabla band. Jag svarade: »No fucking way. Det är vi som är världens mest miserabla band.«

Countries will be countries
Borders will be borders
Some have lost their folks at war
Some have given orders
Don’t wag your angers at them
And turn to walk away
Don’t shoot someone tomorrow
That you can shoot today

GET UP OFF OUR KNEES, Housemartins, 1986

Den som öppnade fodralet till Housemartins debutalbum »London 0, Hull 4« från 1986 kunde läsa en slogan: »Take Jesus — Take Marx — Take Hope«. Även texterna genomsyrades av samma aggressiva men hoppfulla kombination av marxism och religion. Hitsingeln »Sheep« handlar om frustrationen över att folket villigt låter sig ledas omkring som en fårskock av överheter. »Sometimes I get so angry with the simple life they lead/The shepherds smile seems to confirm my fears.«

Även Beautiful South har fortsatt på samma linje. »I Think the Answer’s Yes« från andra albumet »Choke« är en melodi sötare än The Stylistics men texten innehåller rader som »No amnesty for the murderers of poor old working class« och »I want to execute«. Precis som i Housemartins har Paul Heaton i Beautiful South också valt att broderligt dela upp sina royalties. Låtskrivaren i ett band tjänar egentligen alltid mer än resten av bandet, men av alla pengar Paul Heaton tjänar går lika mycket exempelvis till basisten och trummisen. Svenska bob hund är för övrigt ett av få band som gör samma sak. Paul Heaton har till och med låtit upprätta ett slags testamente som gör att rättigheterna till hans låtar tillfaller övriga bandmedlemmar efter hans död.

I låtar som »Get Up Off Our Knees« och »I Think the Answer’s Yes« låter det nästan som du predikar för en marxistisk revolution.

— Det gör jag också. Jag säger inte att jag aktivt uppmuntrar en våldsam revolution, men jag tror att en marxistisk revolution är det enda sättet att göra världen mer rättvis. Det kapitalistiska systemet bygger på att visa människor lyckas och att vissa människor slås ut. Det är själva grundtanken i systemet. Det är så kapitalismen fungerar. Titta på hur världen ser ut. Vi har en styrande klass och vi har en utslagen klass. Den styrande klassen tenderar dessutom att bli mindre. I framtiden kommer det kanske att vara tio personer som styr hela världen.

Vad tycker du om Tony Blair som påstås kunna föra labour till seger?

— Tony Blair kan gå och knulla sig själv med en trasig flaska. Det nya labour är ett stort jävla skämt. Det är inget vänsterparti längre. Hur långt åt höger kan man egentligen gå samtidigt som man fortfarande påstår sig vara på vänsterkanten? Bakgrundsarbetet började också redan under ledning av Neil Kinnock. Han gjorde sig av med alla som ansågs ligga för långt åt vänster. Det är för övrigt något jag aldrig kan förlåta Billy Bragg. Han stödde Kinnock fullt ut under hela den där processen.

— Jag funderar därför faktiskt på att rösta på John Major i stället. Vem vill du helst ska sköta dina bankaffärer, John Major eller Tony-jävla-Blair? Torygänget med Major i spetsen är ju proffs på att vara kapitalistsvin. Om vi därför får en ny labourledare, som innerst inne är konservativ, är det bättre att rösta på de som har kompetens och faktiskt står för vad de gör.

Vad gör du med dina pengar? Är det sant att du åker till Milano enbart för att gå på San Siro?

— Det är sant. Jag råkar vara ett stort fotbollfan. Ibland åker jag ned och ser matcher med Inter. Det är mitt internationella favoritlag. Mitt inhemska är Sheffield United. Jag använder över huvud taget mina pengar mest till att resa. Nyligen bjöd jag med fem vänner till norra Spanien och reste runt där ett tag. Det kostade mig en jävla massa pengar, men det var det värt. Jag har inte särskilt stora utgifter i övrigt. Att resa var också en av huvudanledningarna till att jag över huvud taget började spela i band. Jag ville se Amerika, jag ville se Japan. Jag ville se världen. Så på så vis har det här varit det perfekta jobbet.

* * * * *

Under den första internationella turné som Housemartins gjorde spelade de på Fryshuset i Stockholm. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag har sett. Första albumet »London 0, Hull 4« hade just kommit ut och det fanns en laddning i luften jag upplevt under konserter med Clash, Kraftwerk, bob hund och Fugees men inte särskilt många andra gånger. I samma veva intervjuade jag också gitarristen Stan Cullimore per telefon från Hull.

Housemartins splittrades redan efter två år och två album. Bandet kände att de hade uppnått allt de ville åstadkomma. Stan Cullimore har sedan dess skrivit en ironisk bok om konsten att vara popstjärna plus ett par barnböcker. »Stan mår okej. Jag talade med honom förra veckan«, säger Paul. Basisten Norman Cook har blivit en nyckelfigur inom engelsk dansmusik. Efter jättehiten »Dub Be Good to Me«, där han samplade Clashs »Guns of Brixton«, har han fortsatt göra dansmusik under olika pseudonymer. Trummisen Hugh Whittaker har det dock inte gått lika bra för. När jag intervjuar Paul Heaton har Hugh precis släppts ut efter fem år i fängelse.

— Hugh dömdes för att ha huggit en yxa rakt i huvudet på en kille. Det började med att Hugh blev lurad på pengar. Det var en stor summa, runt 10.000 pund. Först blev han besatt av att få tillbaka sina pengar. Sedan blev han besatt av att hämnas på killen som lurat honom. På årsdagen av lånet planterade Hugh en brandbomb hemma hos killen. Nästa årsdag gjorde han samma sak igen, men gick fortfarande fri. På tredje årsdagen ringde han på hemma hos killen och låtsades vara en brevbärare eller nåt. När killen öppnade stod sedan Hugh där med en yxa och högg honom rakt i pannan.

— När jag nu tänker tillbaka på det var det faktiskt under den där spelningen i lagerlokalen i Stockholm då vi insåg hur det egentligen stod till med Hugh. Då vi förstod att han var på väg att gå över gränsen. Hugh var maniskt besatt av olika saker. Han reste till exempel alltid runt med ett set med olika tandborstar. Han hade typ tolv tandborstar och använde dem enligt ett noggrant schema för olika tänder.

— Dagen efter den där fantastiska konserten var vi alla på strålande humör och skulle åka buss från Stockholm till Köpenhamn. Det är en jävla bit att köra och vi hade åkt en bra bit när Hugh plötsligt fick ett utbrott. Han hade glömt sitt set med tandborstar och var helt vild. Vi sa att »Fan Hugh, vi kan inte vända tillbaka nu«, men han insisterade verkligen och vi hade inget val. Väl tillbaka fick vi leta reda på vaktmästaren som låste upp. Vi letade sedan igenom hela det där stället. Backstage, i omklädningsrummet, överallt.

Hittade han någonsin sina tandborstar?

— Nej. Och han var heller aldrig sig riktigt lik därefter. Egentligen är det rätt naturligt att bli besatt av något. Du kan vara besatt av ett fotbollslag. Du kan vara besatt av en kvinna. Men inte Hugh. Han var besatt av saker man inte borde kunna vara besatt av.


PAUL HEATON är aktuell med Beautiful Souths album »Blue Is the Colour«.


Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Jan Gradvall, POP #22, , , , , ,

3 Responses

  1. jesper skriver:

    fantastisk artikel!

  2. […] hur även låtar med deprimerande texter kan vara uppiggande. Lyssna till exempel på Happy Hour och It’s The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine).Lyssna på låtarna i […]

  3. […] gärna lite läsning till listan, i form av Jan Gradvalls klassiska Pop-intervju med Heaton. Håll till […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: