Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: DIVERSE ARTISTER – Original Gangstas

DIVERSE ARTISTER

Original Gangstas

Virgin

På senare år har beteckningen »gangstarap« kommit att gälla uteslutande för hip hop-utövarna på den amerikanska västkusten. Sedan upploppen i Los Angeles våren 1992, och de ständiga rapporterna om uppgörelser mellan rivaliserande gäng — 1992 begicks 800 gängrelaterade mord bara i Los Angeles — har massmedias intresse helt och hållet fokuserats på Kalifornien, när i själva verket de flesta amerikanska storstäder är drabbade av gängproblem.

En »gangsta« är följaktligen ingen företeelse typisk för just västkusten, i Bronx skildrade Melle Mel i The Furious Five tidigt livet ur en gängmedlems ögon, och senare skulle Boogie Down Productions komma att bli en av gangstarapens främsta pionjärer.

På soundtracket till filmen »Original Gangstas« finns således hip hop- och swing beat-grupper från hela den amerikanska kontinenten representerade. I öppningsspåret förflyttar Ideal Marvin Gayes kallsvettiga och ångestfyllda »Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)« till ett houseparty i södra Kalifornien, och den vånda och storstadsparanoia som präglar originalet har ersatts av en småjönsig jeep-åkar-mentalitet. Ideal sjunger att »…crime is increasing/We’ve got trigger happy police and/panic is spreading/God knows where we’re heading«, men får det att låta som om det gällde faran att spilla champagne på linnekostymen, eller i värsta fall trampa snett och ramla i poolen.

Förutom Ideals magplask och ett par andra undantag håller »Original Gangstas« genomgående hög klass.

Absolut i särklass är Geto Boys magnifika »The World Is a Ghetto«; lika långsam och sorgsen som ett begravningsfölje i södern.

N.O., Joe och 3rd Degree förvillar sig långt in i Wu-Tangs 36 kammare, men levererar när de äntligen hittat ut igen »How Many«, en sex minuter lång domedagsprofetia med en ljudkuliss så spöklik att självaste Method Man riskerar att drabbas av skrämselhicka.

Mycket bra är också Junior M.A.F.I.A.:s »White Chalk pt.II« som tar vid där albumet »Conspiracy« slutade; Trife och Little Kim vakar vid den skjutne Larencys sida. Till slut står Trife inte ut längre, han lämnar sjukhuset för att tillsammans med de andra hämnas Larency. Ackompanjerade av en mullrande synt och ekot från skottsalvorna mässar de mantrat »There’s gonna be a lot of white chalk«, om och om igen.

Med »Ain’t No Fun« bjuder H-Town och Teddy på typisk nittiotals-R&B, släpiga beats och stämsång helt i klass med Jodeci och Guy. Mobb Deep stämmer träff med RSO i »War’s On«, ett möte så spännande att det utan problem skulle platsat på »The Infamous«, Mobb Deeps album från i fjol. Bara Prodigys (eller är det Havocs?) snörvlande och buttra tillkännagivande att »the war’s on« i inledningen är i sig värt pengarna.

Lägg till nya låtar med Spice I, Luniz, MC Ren från NWA, och Ice T, som är på sitt mest insmickrande humör, och du har ett av vårens mest lyckade soundtrack.

Hanna Åberg

Filed under: Album #18, Betyg 07, Hanna Åberg, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: