Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Blur

Detta har hänt. Efter tre perfekta popskivor gjorde Blur ett framgångsrikt men ointressant album. Och ingen brydde sig. Damon åkte till Island. Alex tappade kontrollen. Dave, han var Dave. Graham slutade dricka, jo det är sant, och började lyssna på amerikansk rock. Madelaine Levy fick lyssna på det svåra femte albumet en kall Kentish Town-lördag. Det blev en del sagt om allvar, ärlighet, Beetlebums och Simone De Beauvoir också.

PROLOG:

TITELNOVELLEN i Herman Hesses samling »Drömfärder« handlar om en enkel skriftställare. En underhållningsförfattare som inte mäter sitt arbete med samtida kollegers utan jämför sig med Shakespeare och Homeros. Gång på gång tvingas han konstatera att inte ens det mest lyckade han skriver kommer i närheten av förebildernas storhet. Mot slutet av novellen ger diktaren upp sina drömmar om att bli en ny Shakespeare. Han börjar i stället blicka in i sig själv, och hittar, liksom alla andra människor, tankar, känslor och stämningar minst lika vackra som de Shakespeare skrivit om. Men han kommer aldrig att kunna uttrycka dem med kraft så länge han inte finner sitt eget språk. Den enkla skriftställaren återgår till det han kan allra bäst, nämligen att vara en enkel skriftställare.

Ungefär där »Drömfärder« slutar befinner sig rockbandet Blur en kall senhöstdag 1996. Tillsammans har de precis spelat in tjugo nya låtar. Tolv, eller möjligtvis sexton av dessa, ingen vet riktigt vilka, kommer att vara med på ett kommande album. Det är möjligt att det görs några låtar till, ingen vet riktigt det heller. Alla verkar i alla fall övertygade om att den nya skivan ska heta Blur eftersom det är precis det den handlar om, gruppen Blur. De tjugo låtar som redan spelats in har kommit till ryckvis under fem månaders sporadiska sessioner, de flesta i London. En del av arbetet har gjorts i Islands huvudstad Reykjaviks hamnområde där en hemtrevlig studio utan namn, med fönster mot den kalla bukten Faxafloi, för ett par veckor blev Blurs tillflyktsort.

Blurs ständige producent Stephen Street, som tidigare har producerat bland annat The Smiths, har funnits med under inspelningarna. Delar av det färdiga resultatet har skickats iväg över Atlanten för att mixas om av Thurston Moore från Sonic Youth, Lou Barlow från Sebadoh, Moby som för inte länge sedan gjorde dansmusik men som på sistone plockat upp sina punkrötter och släppt ett helt hardcore-album, och så Mario Caldato Jr som hjäpt till att producera Beastie Boys och Beck. Alla fyra, som sagt, amerikaner.

Långt innan dessa inspelningar, innan Blur hette Blur, så hette de Seymor. De demoinspelningar jag hört med Seymor är snabbare, intensivare, slarvigare och mer frenetiska än något Blur ägnat sig åt. De beskriver skruvade skräckscenarier och vissa ligger som extraspår på några av Blurs singlar. Man kan köpa fler av män som säljer kassetter i Camden.

Som Blur har Blur gjort fyra album: ett övertygande, Manchester-infekterat debutalbum, »Leisure«; en briljant uppföljare, »Modern Life Is Rubbish«; ett värdigt men något kyligt tredje album, »Parklife«; och ett iskallt och förutsägbart — men framgångsrikt — senaste alster, »The Great Escape«.

När skriftställaren i »Drömfärder« inser sin oförmåga tappar han all lust inför sitt arbete. Blurs »The Great Escape« dras med samma problem. Liksom Hesses rollfigur började Damon Albarn använda sina texter som en ventil för sitt missnöje. När han inte lyckades uttrycka äkta känslor med stora ord valde han att blanda ut texterna med bitter kritik mot samtiden och sig själv. Diktaren försökte med samma knep, och med upprepningar av de gamla diktarnas storverk. Han hyllade naturen, kvinnan och vänskapen men lyckades aldrig mer än snudda vid varken sina tidiga alsters charm eller de gamla mästarnas geni. Samma sak gäller de storslagna ballader där Blur inte lät känslorna lysa igenom alla maner och allt pompöst blås.

De flesta människor jag träffar under ett par dagar i London har helt slutat bry sig om Blurs musik. De har massor av åsikter om Damon Albarns personlighet, nästan inga om kommande Blur-album. Blur har onekligen tagit på sig något för stora skor på sistone, och musiken har fått spela mindre roll både för dem själva och de brittiska medierna. Artikel efter artikel har belyst det larviga popkrig som pågår mellan Blur och Oasis. Damons förhållande med Elastica-sångerskan Justine Frischmann, liksom basisten Alex James kokainmissbruk och besök hos prostituerade, samt Graham Coxons fyllesvammel om att han har lust att sluta i bandet, har hängts ut som om bandet vore medlemmar av den brittiska kungafamiljen.

Men kan man göra ett album där brittisk music hall-tradition, Kinks allra mest målande stunder, sparsmakad socialrealism och bitter samhällskritik blandas med så mycket sandfärgad värme att varenda ton känns viktig och personlig, då spelar det ingen roll hur många popkrig man ger sig in i. Då är man ett bra band, och då finns det goda förhoppningar om att ens nästa album ska vara ett storverk. Det är därför jag en iskall eftermiddag befinner mig i samma fotostudio i Kentish Town som Blur.

Alex James anländer, ser sig omkring, hittar en soffa och somnar. Han håller sig vaken i precis lagom långa stunder för att bli fotograferad, enskilt och i grupp, och för att be fotoassistenten ordna något sött, helst bakelser. Sedan somnar han igen och vaknar för att äta när godsakerna kommer tio minuter senare. Bara för att ännu en gång lägga sig på soffan, den här gången för att äta.

Damon Albarn är mitt uppe i intensiva, nattliga filminspelningar. Han har en biroll i »The Face«, en film om två gangsterbröder. För inte så länge sedan bodde Stephen Malkmus från Pavement hemma hos Damon. På mindre än tio dagar lyckades han, bland mycket annat, övertyga Damon om att köpa en studio till Blur. Så i ena änden av Portobello Road har bandet snart en egen, nyrenoverad studio.

När Hesses ambitiösa skriftställare som vanligt vaknar sent en morgon och känner sig extra missnöjd med nattens arbete klär han på sig och tar en promenad. Miljöombyte har alltid gjort honom gott och det är just ute bland människorna i hans lilla stad som han förstår att blicka in i sig själv. Nästföljande lördag ska Damon Albarn åka till Island. Han har spenderat mycket tid där, sedan en första semester för ungefär ett halvår sedan, och har just köpt ett hus på ön där lugnet är lika allenarådande som osäkert. Många av idéerna till det nya albumet har tagit form på Island. Den här gången har han tänkt åka dit för att börja skissa på en musikal han vill sätta upp någon gång i slutet av nästa år.

Graham Coxon har åkt till fotosessionen i sin svartvita bil. Den ser ut som en hoptryckt skalbagge, Graham säger att den är från sextiotalet. I bilstereon har han ett nyinspelat blandband. Sonic Youth, Nick Drake, Slint och Glenn Campbell trängs om tiden under sextio väl valda Graham-minuter. Hade det inte varit för Graham Coxon hade Stephen Malkmus antagligen aldrig bott hemma hos Damon. Hade det inte varit för att Graham de senaste tre åren lyssnat nästan uteslutande på amerikansk musik hade Damon Albarn aldrig brytt sig om att börja lyssna på Pavement. Eller Beck. Eller Black Flag. Eller Sonic Youth.

Redan innan vår intervju lägger Graham fram en teori för mig. En teori om att rockstjärnor är elaka. Jag påpekar att han själv är rockstjärna. Han säger allvarligt att efter det nya albumet kommer han antagligen inte att vara det eftersom det nya materialet är alldeles för komplext för att gillas av massorna. Sedan förklarar han att han inte menar elak på ett personligt plan utan att »Rockstjärnan«, fenomenet som sådant, är någonting hårt och kallt, något som skapar en elak låtsasfigur.

Stephen Street, producenten, säger att Graham är den bästa gitarrist han träffat på sedan Johnny Marr. Hittills har Graham Coxon inte haft med en enda av sina egna låtar på något Blur-album. Det är Damon Albarn som stått för all text och hela bandet tillsammans för musiken. Men på det album som kommer om ett par månader finns det en första Graham Coxon-låt. Där finns också fler av hans idéer, mer av hans personlighet och mer av den musik han själv gillar att lyssna på.

DAMON OCH GRAHAM

DAMON. En till skiva full av trevliga popsånger om banktjänstemän skulle varit ganska deprimerande. En gång i tiden skrev jag sarkasmer om tjocka banktjänstemän eftersom jag var livrädd för att behöva jobba på bank.

Men det är du inte längre?

— Det vore en katastrof om jag fått ett sådant jobb, för jag är väldigt dålig på siffror. Ärligt talat så sitter jag här och har inte åkt tunnelbana på tre år. Jag kommer aldrig att bli banktjänsteman och det känns inte så meningsfullt att driva med någon annans rädsla. Jag har lånat ut en bit av mig själv den här gången, inte hängt ut någon annan.

GRAHAM. Jag har slutat dricka.

Helt och hållet?

— Helt och hållet. Numera kommer folk fram till mig på krogen, överöser mig med spritångor och sluddrar förtroligt. »Graham, jag trodde allldrrrrig att du sssschkulle vara den som sssschlutade djjjicka. Du grrrrabben, jag beundjar dig asså. Ssshom fan. Fan alltså, inga fler pintsh för den här killen asså.« Jag fattar inte hur de kan säga så. Vore jag någon av mina vänner skulle Graham Coxon vara den person i världen jag helst såg slutade dricka. Jag var hemsk.

Jag hade en plan sedan flera år tillbaka att sluta dricka när jag fyllde trettio. En symbolisk handling; fylla trettio, sluta röka, sluta dricka och bli vuxen. Jag hann inte riktigt tills jag blev trettio.

— När vi var lediga efter den förra turnén kunde jag och Damon inte se varandra i ögonen. Inte se varandra alls. Vi ringdes inte ens. Efter åratal av intensiv samvaro på alla plan kunde vi inte sätta oss ner och prata om vad vi kände inför varandra och bandet. Jag borde lyft telefonluren, men klarade inte ens av att höra hans röst. Ändå började vi spela in, utan att riktigt ha pratat igenom eller kommit över det stadiet.

— Damon gav inte upp. Vilken hjälte! Han skrev ett brev till mig. Vi var mitt uppe i inspelningarna och jag hade precis slutat dricka. Han förklarade vad han ville med den nya skivan, och jag skrev ett brev tillbaka, där jag berättade vad jag tyckte vi skulle göra. Vi hade säkert kommit halvvägs, men reviderade våra idéer om den helt och hållet.

— Det är intressant, för när vi började inspelningarna var jag väldigt deprimerad. Nu är jag harmonisk. Båda sidorna av mig finns kvar på skivan. I varje låt finns sektioner från mina olika stadier av tillnyktrande. Jag kan höra mig själv full och nykter. Det är fascinerande.

Vad var det ni hade tänkt på? Vad ville ni göra?

GRAHAM. Jag hade en lös plan om att göra en seriös skiva. Jag var väldigt trött på den mindre seriösa sidan av Blur och ännu tröttare på att vara en seriefigur. Jag lyssnar på seriösa, inte oseriösa popskivor, och ville fånga mer av sådant jag själv gillar. Det var idealet.

DAMON. Vi har alltid velat förändra oss och aldrig visat upp en fullständig bild av oss sjäva. Hela britpop-grejen blev bara löjlig i våra ögon. Vår idé om att göra musik blev mer än just en idé om att göra musik för ett band. Det finns de som inte skulle hålla med mig, men jag hävdar bestämt att vi drog upp alla riktlinjerna. En hel generation brittiska band har börjat göra musik efter våra mallar.

— Men vi känner varken lust eller ansvar för att fortsätta på den vägen. Vi borde gett oss själva plats att göra vad vi ville medan andra ägnade sig åt att plagiera Blur. Men vi var dumma nog att spela in ett nytt album, »The Great Escape« som, tja…

— Vårt val av första singel var ett stort misstag eftersom det var typiskt för det vi redan hade gjort tidigare. Hela britpop-scenen kan för sjutton sammanfattas i »Country House«.

Tog ni för lite tid på er att göra »The Great Escape« efter »Parklife«?

DAMON. Absolut. Vi borde väl aldrig gjort »The Great Escape« alls, eller hur? Att den släpptes ledde till en massa bra saker för oss. Eller en bra sak: framgång. Musikaliskt var den helt onödig. Den konstaterade bara sådant som redan var vedertagen sanning, som inte behövde förtydligas.

Som vadå?

DAMON. Att det som räknades som alternativt för fem eller tio år sedan säljer miljoner i dag.

Det nya materialet låter mycket som de amerikanska grupper som brukar kallas anglofila.

DAMON. Jag och Graham har bara varit intresserade av amerikansk musik ett bra tag. Han längre än jag. Det händer ju inte så mycket i det europeiska musikklimatet just nu, så för att över huvud taget hitta någonting jag gillar har jag vänt mig till amerikanska musiker.

— Jag tycker om Beck, Pavement och Tortoise. De förmedlar en känsla av frihet som brittiska band, som oroar sig för att hamna på listorna, inte har.

GRAHAM. I tre år har jag bara lyssnat på amerikansk musik. Och jag ville ju, som sagt, göra en skiva som låter mer som det jag själv lyssnar på och mindre som sådant typiska Blur-fans tycker om. Den amerikanska attityden till att spela in är mycket smakfull. Engelsmän tror inte att amerikaner har smak, men det har de. Mer än engelsmän. Dessutom görs det ingenting spännande med gitarrer i England, och som gitarrist letar jag efter spänning.

— Titta på Sonic Youth. De gör sådant ingen annan vågar, kan eller ens vill försöka göra. De är helt unika. Slint kan kännas lite mer konventionella. Men gitarrerna! De är så tilltrasslade, de är som taggtråd. Det rockar och jag gillar när det rockar. Lite grann.

Tror ni att ni kan påverka de brittiska popfansen att söka sig till USA för att hitta band på samma vis som ni kanske fått dem att lyssna på Kinks eller Madness?

GRAHAM. Det finns en stark linje mellan pop och alternativt i England. Kanske ligger vi för mycket i popfacket för att kunna påverka folk att lyssna på något på andra sidan linjen. De som redan hört mycket alternativ musik kommer kunna dra paralleller, men vi kommer inte att starta någon våg av amerikansk lo fi på listorna i England.

DAMON. En av anledningarna till att vi gjorde den här skivan är att vi inte känner den där sortens ansvar. Vi bryr oss inte.

Om Blur tidigare varit en renodlad popgrupp så har de nu blivit en rockgrupp. I princip använder de sig av samma strukturformel som tidigare: vers, refräng, vers, vers, refräng och så vidare. Men mellan dessa sektioner har de kilat in broar av betydligt mer experimentella övergångar. Ljudbilden är helt annorlunda och mycket mer varierad; från skärande klar till grumligt otydlig. I Damon Albarns texter ligger den största skillnaden mellan gammalt och nytt Blur-material. Damon skriver om andra saker, med helt andra stilistiska ambitioner och av helt andra anledningar än förut. Borta är music hall-maneren, ironin, sarkasmerna, naturalismen och den kyla som på sistone smugit sig in i Blurs musik. Kvar finns riktiga känslor hos en riktig människa. Värme, kyla, ilska, kärlek och uppgivenhet. Damon Albarn har börjat se till sig själv och sitt inre, sina drömmar och sin rädsla. Och han är inte längre rädd för att säga det.

DE NYA LÅTARNA

Beetlebum / What you’ve done / Now, she’s a girl / And what you’ve done Beetlebum BEETLEBUM

Ett intro av hackiga gitarrer inleder första singeln från det nya albumet. En lågtempolåt som lyfter i både stämning och fart precis före refrängens ljusa körer och som är mer komplex än något annat Blur presterat. Precis när låten ska ta slut kommer kycklingar och barnskrik in, ett lån från dub-manikern Lee Perry.

DAMON. »Beetlebum« handlar om eskapism. Om att ta droger för att fly. Eller att missbruka sex för att slippa kärlek.

— En Beetlebum är en ny sorts person.

Vadå?

— Som en goth eller en teddyboy. En ung människa i England 1996 som flyr ifrån sina problem, framtiden, till och med samtiden. En Beetlebum är vidrigt lat och blickar hellre bakåt än framåt.

Here comes a high / here comes a low / Here comes everything / you and me we’ll work it out / Here it comes / you / me / we’ll work it out. M.O.R.

»M.O.R.«, »Middle ot the Road«, är en intensiv rocklåt där Damons röst springer i kapp med sig själv — ett välbeprövat Blur-trick. Alltmedan Grahams gitarr gnyr fram rockklichéer han inte vågat plocka upp sedan Seymor-tiden.

DAMON. Den handlar om hur viktigt det är att gå upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit, när man spelar i ett band. Annars hamnar man på ett stort rockstadion där man är tvungen att spela sina ballader eftersom det är de alla kommit för att höra. Den gyllene medelvägen är sällan särskilt gyllene.

— Vi var på väg längs kanten av den stora väg man aldrig i livet vill hamna i mitten av. Men vi har insett farorna och att det finns sådant som är viktigt att göra. Det har fått oss att ta in på en liten krokig sidoväg.

And I don’t call my friends / forgot the numbers / I’m on the comeback row / yeah I’m in prison COUNTRY SAD BALLAD MAN

DAMON. »Country Sad Ballad Man« handlar om PJ Proby. Jag läste om honom för tio år sedan. Han var en gång en hyllad musiker men nu lever han i en husbil mitt ute på ett fält någonstans i England. Det är så sorgligt. Mannen är musiker, en stor musiker, och nu har han falnat hela han, supit ner sig och flyttat ut på ett fält. Låten handlar om hans tankar, om droger han tar och om den stora kula som börjar växa på hans mage.

— Det roliga är att han ska göra comeback precis nu, men det hade jag ingen aning om när jag skrev låten.

— Jag har alltid varit intresserad av öden. Jag har ju sjungit förut om att vara rädd för att inte få göra det jag vill. Nu är jag rädd för att få hålla på med precis det jag vill men att det ändå ska sluta med självmordstankar. Jag hade en vana att förlöjliga mina egna tankar i texterna. Nu tar jag mig själv på allvar.

Gör PJ Proby rätt då han inte ger upp sina drömmar om en ny karriär och tar ett vanligt jobb?

— Jag har en kompis som spelat i band i tio år precis som jag, och aldrig kommit någonvart. Antagligen för att hans band aldrig varit särskilt bra. Jag tycker att han gör helt rätt som fortsätter att kämpa och jag har massor av respekt för det. Han kunde ha arbetat på bank, han är definitivt tillräckligt smart. Nu anser han sig vara misslyckad, men i mina ögon är han lika lyckad som jag eller vem som helst av våra andra vänner.

Hur länge orkar man hålla på om hela världen är emot en? Skulle du gjort som han?

— Ja. Eller blivit eremit.

Känner du för att bli eremit?

— Nej, det räcker så bra med Island.

— Men om jag kände att hela världen var emot mig skulle jag till slut valt att bli eremit.

Yeehooow, weehooo SONG II

»Song II« fick behålla det smeknamn den hade i studion. Två förvirrade, upphackade minuter där Damon nästan låter som Beck. Strukturen, tempoväxlingarna och den akustiska gitarren; allt är lånat från hardcorevärlden. Melodin är egentligen alldeles för nonchalant för en text om ett av våra primala behov — andra människor.

GRAHAM. Vilken förlösning. Äntligen fick jag rocka. På »Song II« experimenterade vi med att använda ett nedtonat lo fi-ljud i versen och dra upp refrängen på en smått pampig nivå. Ljudet går från att vara tunt och bräckligt till att bli vitt och mäktigt.

— »Song II« är väldigt försiktigt mixad. Det är nog omöjligt för band och producenter som är vana vid att jobba så att förstå hur svårt det kan bli för oss att inte mixa sönder våra idéer.

— På alla våra tidigare skivor har vi haft väldigt klart för oss vad vi ville göra innan vi gick in i studion. Den här gången visste vi bara att vi ville släppa loss, och två eller tre låtar är helt improviserade. Det är väldigt roligt att spela in då eftersom man kan lägga mer hjärta och mindre hjärna i det man gör.

»Song II« är väldigt opersonlig i sin ton, medan texten är rannsakande.

DAMON. Det är en nonsenstext som jag sjöng bara för att ha något att sjunga. Den lät så bra och även om den inte är särskilt avancerad sammanfattar den mycket av de känslor jag hade när jag gjorde demon. Jag tänkte mycket på ensamhet just då. Det känns väldigt ärligt och rakt att använda den som den var.

Another night / and I thought well well / Go to another party / and hang myself / gently on the shelf DEATH OF A PARTY

En desillusionerad Damon Albarn på hemväg från världens tristaste fest genom Specials »Ghost Town«. Orglar som Portishead kunde använt och en avslutning där Blur ger sig ut i ett lite väl sankt dubträsk.

DAMON. Jag skrev »Death of a Party« för fyra år sedan. Då handlade den om att vara för blyg och tillbakadragen för att kunna ha kul ute, och den panik jag kände inför att vara så. Med åren har den fått en helt annan betydelse. Numera finns en känsla av att jag faktiskt, lite i efterskott, håller på att bli vuxen. Jag har slutat leta desperat efter fester eller vad det nu är och kan låta saker komma till mig. Jag tycker faktiskt inte att det är någon katastrof att sitta hemma en kväll när jag vet att alla mina vänner är på samma fest.

GRAHAM. »Death of a Party« är jag och Damon på fest. Vi drar oss undan och står i ett hörn. I alla fall så länge vi inte druckit, för då springer vi runt och gör barnsliga grejer. Vi är lite socialt missanpassade på det sättet.

All I wanna be is washed out by the sea STRANGE NEWS FROM ANOTHER STAR

I sin engelska översättning heter Herman Hesses »Drömfärder« »Strange News From Another Star«. Låten är lika mycket en flirt med David Bowies rymdfärder som med Hesses. Den kom till under en turné i USA och var det första som skrevs till det nya albumet. Demon som ligger till grund för det färdiga resultatet gjorde Damon under sitt första besök på Island.

DAMON. Vi har försökt återskapa en stämning som bara verkar finnas i norra Europa. En känsla av kyla som inte kommer sig av att det är kallt utan av att man känner sig ensammast i hela världen. När det är sådär vidrigt kyligt, då sätter jag mig ner och väntar på nyheter om bättring från yttre rymden. Island har kommit att betyda mycket för mig. Där finns oändliga möjligheter att vara för sig själv, och jag har alltid tyckt om att vara ensam. Jag sjunger aldrig om Island på skivan, det skulle nog kännas lite konstlat, men stora delar av resultatet är ett slags kroppens gensvar på att jag varit där mycket på sistone. Vad gäller texterna var Island också väldigt nyttigt i och med att det är så långt ifrån England, på alla sätt. Jag skrev stora delar av »Modern Life Is Rubbish« och »Parklife« i USA och det är mycket därför de kunde vara så precisa i den bild de målar av England.

So take me home / don’t leave me alone / I’m not that good but I’m not that bad ON YOUR OWN

På »On Your Own« ligger Damons röst långt, långt fram. Syntar, handklapp och klassiska rock’n’roll-gitarrer möter Happy Mondays på Pavements bakgård. Blur sjunger om Kalifornien och låter mer som anglofila amerikaner än USA-vänliga britter.

DAMON. »On Your Own« känns oväntat helgjuten för att vara så splittrad. Refrängen är bara oundvikliga fakta om livet. Man är ensam, det är så det är. Verserna rymmer varsin kort historia om människor som blir smått galna. Nej, nu sa jag någonting jag inte tänkte säga. Den handlar inte om människor, vilka människor som helst. Den handlar om mig och om mina vänner som spelar i samma band som jag, det vill säga Blur, och som i perioder håller på att bli galna.

— Det är svårt att vara personlig i intervjuer när man i flera år varit kylig och tuff och sarkastisk och sagt sådant man tror journalister vill höra.

GRAHAM. Förutom de sju låtar du hört har jag två till jag är extra stolt över bland de vi spelat in. Den ena är »Look Inside America« som är den enda där vi använt stråkar. Inget blås, för då börjar folk lyfta på knäna med en gång och det är det sista vi vill. Men fina stråkar som sagt och så en harpa.

— »Look Inside America« låter ganska mycket som »Modern Life Is Rubbish« och handlar om ett band som Blur i det stora landet Amerika. Om att göra asdåliga TV-shower, besöka skivaffärer där ingen bryr sig om vem man är förutom att man är känd, och om skivbolagschefer som talar om för en hur man bör göra under en konsert.

— Den andra är »You’re So Great« som är min alldeles, alldeles egen låt. Det är bara min gitarr och min röst och den låter som en trettio år gammal vinylinspelning med gitarr och röst. Jag skrev den precis när jag slutat dricka, och spriten satt väl i för jag vågade sjunga för de andra. Men först efter att jag satt mig i ett hörn längst in i studion. Jag börjar förstå hur Damon måste känna sig.

Ni har köpt en egen studio och börjat experimentera mer och mer med ljud. Kommer ni att skala av de tekniska finesserna ännu mer i framtiden?

GRAHAM. Jag skulle vilja testa att skala ner Blur-soundet helt och hållet. Lo fi-inspelning är verkligen en konstart. Det kräver så mycket. Frågan är om det inte till och med kräver att man är tvingad att spela in med små medel. Det finns så många som inte haft några pengar och verkligen blivit tvungna att lära sig och därför gjort fantastiska skivor.

Är det sådant som inspirerar dig?

GRAHAM. Nej. Ärlighet inspirerar mig. Vet du hur ovanligt det är att folk säger vad de tycker till en när man spelar i ett band som sålt miljontals skivor? Jag har just läst Jean-Paul Sartres brev till Simone de Beauvoir. Det är inspirerande. Det är ärlighet i kvadrat. De bara bestämde sig en dag; från och med nu är vi helt ärliga mot varandra. På så vis kunde de lägga ner sina stenhårda principer och visa varandra massor av ömhet. Det samarbete, samförstånd och väl fungerande samliv de två hade tillsammans måste vara den mest inspirerande miljö någon kan leva i.


BLUR är aktuella med singeln »Beetlebum« som släpps i januari. I februari kommer deras femte album, som går under arbetsnamnet Blur.


Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Madelaine Levy, POP #22, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: