Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: ORBITAL – Insides

ORBITAL

Insides

London/PolyGram

Längs en rät linje från det namnlösa debutalbumet, via det lika namnlösa andra albumet och 1994 års »Snivilisation« har bröderna Paul och Phil Hartnolls elektroniska musik blivit allt mindre minimalistisk och allt mer bombastisk. »Insides« innehåller några av duons hittills mest symfoniska ögonblick, och det blir ofta rätt irriterande med alla klumpigt lagrade syntsjok och överdrivna gester.

Det finns positiva saker att säga om Orbital. De är en av de instrumentala elektroniska grupper som först dök upp i början av nittiotalet; som blev pop i bemärkelsen att de hamnade högt på brittiska topplistor och som fortfarande har ett eget, utpräglat ljud. En position de delar med Future Sound Of London, Aphex Twin, The Orb (även om de kanske inte kan räknas som pop längre) och The Prodigy.

Orbitals andra, namnlösa album från 1993 — bland fansen kallat »the brown album« — är en hypnotisk session av lätta rytmer och kristalliska syntar, och intar ett spännande läge mellan experimentalism och poptillgänglighet. De har vunnit åtskilliga priser för »bästa dansartist« och är nu ett av Englands populäraste liveband alla kategorier. Förra året anlitades de för att göra en remix av Madonnas »Bedtime Stories« och dessutom — wow! — musiken till det nya Sony Play Station-spelet »Wipeout«.

Problemet med Orbital är just deras symfoniska ambitioner och deras bristande förmåga att redigera sin ljudbild. Många av spåren på »Insides« börjar lovande, men mynnar efter några minuter ut i kaskader av geggiga syntarrangemang. Inledande »The Girl With the Sun in Her Head« verkar en stund vara briljant elektronisk sommarpop, men slår sedan över i fula, onödiga syntsolon. »The Box« är trevlig i början, med klirrande klockljud och enkla distade syntar, men slås ut i takt med att banaliteten ökar. När simulerade, »grandiosa« piano- och elgitarr-slingor efter ett tag gör entré orkar jag inte lyssna längre. Lika besvärlig är »Out There Somewhere«, som består av två outhärdligt uppblåsta delar på sammanlagt tjugofyra minuter.

Den som uppskattar återhållsamt melodiös, elektronisk musik av det slag som Orbital levererat när de varit som bäst har många bättre alternativ än det här: lyssna till exempel på förra årets album med Autechre och Mouse On Mars, eller årets välkomna återkomster med LFO och B12.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #18, Betyg 04, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: