Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Jon Hassell

Magnus Säll tar ett långsnack med en europeisk avant garde-kompositör från Memphis som har sett hip hopens framtid.

TRUMPETAREN JON HASSELL växte upp i Memphis och var i tjugoårsåldern när rock’n’roll exploderade i ansiktet på honom. Men han brydde sig inte. Han spelade jazzstandards i ett high school-band.

— Jag var alltid mer intresserad av vad det svarta Memphis hade att erbjuda än det vita — vilket förstås var en imitation av det svarta. Jag spelade i ett rockabillyband, för pengarnas skull. Och så spelade jag med ett korkat redneck-band, men det var aldrig min grej.

Hans erfarenhet av Elvis begränsar sig till några minuter under en stor gala på Crump Stadium i Memphis 1956, alldeles efter att Elvis slagit igenom på The Ed Sullivan Show.

— Jag stod bakom honom på scenen. Ett stort gäng tonårstjejer tryckte på och till sist bröt de poliskedjan. Jag var tvungen att hoppa ner bakom scenen för att fly. Det är min Elvis-historia…

I dag sitter Hassell bland flyttkartonger i ett hus i Los Angeles och sammanfattar sitt liv. Trots att han alltid har vänt rockbranschen ryggen och aldrig ens haft ett ordentligt skivkontrakt blir hans betydelse allt tydligare. Inte minst hans idéer om »Fourth World«, en kombination av uråldrig etnisk musik och modern teknologi. Världsmusik långt innan begreppet var uppfunnet. För några år sedan skrev den engelska tidningen The Wire: »Jon Hassells idéer och teknik har så ingående genomsyrat nutida >hög och låg< elektronisk musik, även om det oftast är i tredje eller fjärde hand… att det är svårt att tänka sig hur dagens musik skulle låta utan hans inflytande. Jag upprepar: det råder inget tvivel om att Hassells inflytande på samtida musik är lika stort som Miles Davis eller Jimi Hendrix eller James Browns eller Velvet Undergrounds«. Utan Hassell skulle vare sig Brian Eno, Peter Gabriel — eller Public Enemy — stå där de står i dag.

Just nu arbetar han med ett samlingsalbum. Han kallar det för en »vertical collection« — samplingar från skivor, konserter och repetitioner pusslas ihop i nya kombinationer. Vissa delar kommer att vara igenkännliga, andra inte. Samtidigt jobbar han på en bok som ska sammanfatta hans idéer kring begreppet Fourth World. Han försöker vidga det från att handla om musik (sammansmältande av motsatser: nytt—gammalt, nord—syd, svart—vitt) till att också omfatta det personliga och politiska. Boken består av tankar han krafsat ner på hundratals små anteckningskort de senaste tjugo åren.

— Jag frågar mig: vad är det för fel på färg? Vad är det för fel på rytm? Why has shaking your butt gotten a bad name? Det handlar om att ta tillvara på gåvorna från södra halvklotet.

Han vill uppmärksamma den idiotiska eurocentrism »som gör att det finns 50 inspelningar av Beethovens >Appassionata<, medan ingen hört talas om javanesisk gamelan«. Boken och skivan är ett avstamp. En sammanfattning innan det är dags att dra vidare.

— Jag har tänkt på de här sakerna så länge att jag vill bli klar med det. Sedan är det dags att gå tillbaka till musiken.

Hans teoretiska utläggningar är en tydlig kontrast till det som hans musik egentligen handlar om: Sex. Drömmar. Magi. All den musik han gjort på tio album sedan debuten »Vernal Equinox« för tjugo år sedan ligger och sprakar i en gränszon mellan kropp och hjärna, mellan svettig sensualism och torra teorier.

På de två senaste plattorna, »City: Works of Fiction« och »Dressing For Pleasure«, hörs en delvis ny Hassell. Hip hop och hårt sammanpressad storstadsfunk, mittemellan Miles Davis »On the Corner« och Public Enemys »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back«. Hassell fortsätter tugga i sig nya musikgenrer, delvis på grund av att hans tidigare etniskt influerade musik numera blivit allmängods. Han har börjat lyssna på jungle och säger att de smattrande engelska klubbrytmerna »pekar ut vägen för instrumentalmusik post hip hop«. I höstas gav dansensemblen Netherlands Dance Company en föreställning kallad »Lurch«, med underrubriken »A Fourth World Retrospective in DJ Form«. Det var två DJ:s på scenen och musiken bestod till största delen av jungle-remixar av låtar plockade ur Hassell-katalogen. Musiken kommer förmodligen på CD så småningom.

Hassell är född 1937. När han växte upp hade hans pappa en kornett hängande på väggen, som han inte kunde låta bli att plocka ner.

— Jag gillade romantiseringen kring trumpetaren. Du vet, hornet som pekar mot himlen och den blå tonen som kommer ur den. Det verkade vara en bra grej för en ung man som ville imponera på tjejer.

Han var ensamvarg och drömmare och satt i Memphis biomörker och förhäxades av filmer från fantastiska, exotiska Hollywood-miljöer.

— Jag såg alla filmer som innehöll en kobrakvinna. Öar med en vulkan och danstjejer med väldigt lite kläder på sig. Tarzanfilmer var som Star Trek, men det var upptäckter i djungeln i stället för rymden. Hollywoods idéer om hur en annan värld skulle kunna se ut var alltid lika fascinerande.

Tillsammans med ett besök hos sin äldre bror på Florida Keys — »Jag minns att jag tänkte: Herregud, det här är december och här blommar apelsinträden och jag kan ligga i en hängmatta mellan två palmer« — och den jazz han hörde hos Stan Kenton, Gil Evans och Duke Ellington, är egentligen de där Hollywoodfilmerna grunden till allt han gjort senare.

Filtrerat genom hans eget huvud blev det »Fourth World« — tydligast på skivan »Aka-Darbari-Java (Magic Realism)« från 1983, där han för första gången använde samplingar, i en musik lika dubbelbottnat exotisk som de där femtiotalsfilmerna.

Efter high school läste han komposition vid universitet och stack sedan över till Europa för att studera för Karlheinz Stockhausen. Han hamnade i centrum av det europeiska avantgardet. Under två och ett halvt år lärde han sig allt om elektronmusik och lade trumpeten på hyllan.

Han plockade inte ner den igen förrän han kom tillbaka till University of Buffalo i New York där han mötte La Monte Young och Terry Riley, två av den amerikanska minimalismens föregångare.

Jon Hassell medverkar på den första inspelningen av Terry Rileys banbrytande »In C« från 1968. Han började också spela tillsammans med La Monte Youngs grupp Theatre Of Eternal Music. Till slut reagerade han med ryggmärgen mot den vita, europeiska traditionen. I början av sjuttiotalet kände han att något var fel. Han slog bakut mot alla planer på en akademisk karriär och mot att bli sittande i en symfoniorkester resten av livet.

— Jag satte igång med mycket droger, mycket sex och mycket dans. Sex, drugs and rock’n’roll. Men i mitt fall var det inte rock’n’roll utan Miles Davis. Mitt äktenskap brakade samman och jag hade ett förhållande med en »fourth world girl«. Det fick iväg mig i en ny riktning. Jag började fråga mig varför jag spelade en sorts musik på dagen och lyssnade på en annan på natten. Den där motsättningen försökte jag få ihop så jag började spela trumpet, jag började ge mig in på jazz igen. Då bearbetade jag också trumpeten elektroniskt för första gången. Jag lyssnade på Miles Davis och han var inne i sin wah wah-period. Så jag började också spela med wah wah.

Under en turné i Italien mötte han den person som betytt mest för honom; den indiske mästersångaren Pandit Pran Nath, som dog för ett år sedan.

— Jag var med La Montes band på en festival. Vi var på samma ställe en dag och jag spelade några fraser på trumpeten och Pran Nath hörde det och sjöng samma fraser tillbaka till mig — fast med sådana otroliga variationer. Jag tänkte »Wow, det här är nåt jag måste ge mig in på«.

I den indiska traditionen lär man sig direkt vid fötterna hos en mästare. Så Hassell packade väskan igen och försvann till Indien i flera år.

— Jag övade på samma raga i flera år. Om och om igen. I den hinduiska världen finns det inga skillnader mellan det andliga och det musikaliska. Man brukar säga att raga är en sorts musikalisk yoga. Konsten att spela en raga är konsten att skapa en vacker form. Som kalligrafi i ljud.

I Indien utgår all musik från den mänskliga rösten: även en trumslagare ska kunna sjunga sina solon. Hassell försökte få trumpeten att låta som en förlängning av rösten. Så det märkliga ljudet på hans plattor är egentligen ett försök att spela indiska ragas med elektrisk fusion-trumpet. Ljudet låter mer som en sång över ett öde landskap än en trumpet. Den lägger sig som dimma mellan de myllrande slagverken.

Han började spela in »Vernal Equinox« efter att hans liv i New York slutat i kaos. Hans flickvän gjorde slut och han hängde utanför fönstret på elfte våningen och bönade att hon skulle komma tillbaka. Han stack från stan, flyttade till Malibu och satt och spelade trumpet ut mot oceanen.

Några år senare sprang han in i Brian Eno som just höll på att producera Talking Heads »Remain in Light«. Eno hade suttit uppslukad av »Vernal Equinox« hela sommaren och Hassell sparkade in både Eno och David Byrne på nya spår. Han spelade skivor med obskyra fältinspelningar av afrikansk musik och de började prata om att sticka ut i öknen med en åttakanalig bandspelare och skapa musik från en stam som inte fanns. Några månader senare dök »My Life in the Bush of Ghosts« upp, men på skivryggen stod det bara Eno och Byrne. Hassell var utlämnad ur projektet som helt bars upp av hans idéer. »Jag har funderat på att sampla >My Life in the Bush of Ghosts< och ge ut den som min«, har han sagt i en intervju.

Hank Shocklee och The Bomb Squad influerades dock av den sönderklippta funken och rösterna som sprakade genom etern på »My Life in the Bush of Ghosts« när de satte samman Public Enemys sound. Som en hälsning samplade senare Hassell Flavor Flay i öppningsspåret »Voiceprint (Blind From the Facts)« på skivan »City: Works of Fiction«.

Hassell har varit sparsmakad med att spela på andras skivor men har medverkat på Brian Enos »On Land«, Lloyd Coles »Mainstream«, David Sylvians »Brilliant Trees« och Peter Gabriels »Passion«. Han har specialskrivit stycket »Pano Da Costa« åt Kronoskvartetten. Ett av de senaste jobben är engelska duon Techno Animal och deras brutala technosymfonier på plattan »Re Entry«.

— Har du hört den? Den är rätt far out! Den hade räknats som extremt avantgarde om den hade kommit ut på sjuttiotalet. Men jag kommer antagligen inte att göra något liknande igen. »Re Entry« är gjord för att ungar i en viss ålder börjar upptäcka att vissa saker låter fantastiskt när man är hög. Den är gjord för drogupplevelsen. Inget fel i det, men det känns som jag har gjort det där redan.

Hassell har i alla år skapat musik som varit omöjlig att kategorisera; han har skapat sin stil genom att undvika alla konkreta associationer till jazz eller indisk musik. Men efter att ha samlat ihop sina idéer i sin bok och sin musik på den »vertikala samlingen«, så har han kommit ut på andra sidan.

— Jag behöver inte bevisa någonting längre. Jag känner mig fri att leta efter skönhet och harmoni där jag kan hitta den. Vad jag helst skulle vilja göra nu är en skiva med ballader, jazzballader. Med stora stråkarrangemang och med ett väldigt nära och personligt spel på trumpeten. Jag fick idén när jag lyssnade på en skiva med bluessångaren Jimmy Scott. Jag tänkte att det här är lika vackert och har samma djup som det som Pandit Pran Nath gjorde.

— De sista dagarna har jag lyssnat mycket på Milton Nascimento. Jag älskar verkligen brasiliansk musik och oavsett vad jag gör i framtiden så är jag säker på att det kommer att finnas med.

Trots alla influenser från hela världens musik är han ingen resenär. Hans skivor kryllar av olika geografiska namn, men han säger att han reser i tanken — »som Marcel Proust«.

— Det är romantiken i de här platserna jag är ute efter. Och romantik är bara ett annat ord för andlighet. För mig finns det ingen skillnad mellan sex, fantasi och drömmar — allt handlar om andlighet. Att komma i kontakt med det som får dig att njuta och känna dig hel. Om inte det är andlighet, vad är det då?


JON HASSELL är snart aktuell med ett retrospektivt album där han samplar eget tidigare material. Han håller också på att sammanfatta sina Fourth World-idéer för en kommande bok.


Magnus Säll

Filed under: Magnus Säll, POP #25, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: