Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Francoise Hardy

Chansonen har aldrig varit så vacker som i hennes armar. Madelaine Levy kan inte säga adjö.

STRAX INNAN DEN franska televisionen meddelade att resultatet av 1962 års franska val gjort Gaullisterna till landets största parti, samtidigt som socialisterna fått stå tillbaka och extremhögern helt försvunnit, visade sig en lång, späd, brunhårig figur i rutan. Med sin akustiska gitarr på magen gjorde Disques Vogues nya hopp sitt första stora framträdande.

En valperiod senare skulle låten hon framförde, »Tons Les Garcons et Les Filles«, ha sålt i två miljoner exemplar. Men än så länge var Francoise Hardy bara en artonårig studentska som tänkte bli tyskalärarinna; hon bodde fortfarande kvar hemma med sin mamma och syster, och precis som hon berättar i sin egenkomponerade sång hade hon aldrig hållit en pojke i handen. Men bortom den oskyldiga utstrålningen hade hon ändå en aning om vad rock’n’roll-livet handlade om. Hemma på Rue d’Amaule i Paris hade hon rattat in de engelska kanalerna på radion. Och med sin gitarr hade hon redan imiterat Everly Brothers, Petula Clark och Peter Paul & Mary i flera år.

Någon gång i slutet av femtiotalet, ungefär samtidigt som Francoise Hardy bytte alla sina barnskivor mot en enda Paul Anka-singel åkte den artonårige Jean-Claude Berthon från Nancy för första gången över kanalen till England. Där fascinerades han av rock’n’roll, Cliff Richard och Helen Shapiro. Ett par år senare startade han Disco Revue, Frankrikes första riktiga rocktidning. Det första numret kom ut den 21 september 1961. I samma vecka spelade omslagspojken, Johnny Hallyday, på Parisarenan L’Olympia. När Frankrike gick till val 1962 var La Musique Yéyé — fransmännens egen, franskspråkiga rock’n’roll med »yeah!« ersatt av det onomatopoetiska »yé!« — redan massrörelse.

Johnny Hallyday och hans blivande hustru Sylvie Vartan var det perfekta yéyé-paret. Hallydays album hette saker som »L’Idole de Jeunes«, Tonårsidolen, Vartan dansade le locomotion i TV och på radio sjöng hon om sitt liv och leverne i följetongen »Les Malheures de Sylvie«. Paret Johnny-Sylvie blev yéyé-kidsens förebilder. Deras förhållande målades upp som lika kärleksfullt som komplext. Men det dröjde inte länge innan Sylvie Vartan fick en konkurrent. Francoise Hardy hade sprungit runt på de flesta stora bolagen. Många tyckte om hennes röst, och någon erbjöd henne en karriär som en kvinnlig Johnny Hallyday. Men hon ville inte bli någon produkt, hon ville skriva sina egna sånger.

— Förutom i allra första början, och den gången jag lät mig luras att ställa upp i schlagerfestivalen, har jag alltid gjort som jag själv vill, säger Francoise Hardy i sin svala lägenhet en varm dag i Paris.

— Alla de andra har fallit som furor. Och varför? Jo, de har låtit andra bestämma. Sylvie hade ju Johnny och de andra gick i Gainsbourgs eller skivbolagens ledband. Jag har skrivit mina sånger, valt mina skivomslag och mina kläder själv. Det har aldrig funnits anledning att göra någonting annat. Men jag har kunnat göra det därför att jag valt mina samarbetspartners. Det är ju inte så svårt att se vad som hände med de kvinnor som sällade sig till Gainsbourgs skara…

Medan omvärlden gjorde rock’n’roll på franska och skjöt ifrån sig det franska chansonarvet så omvandlade Francoise Hardy det hon hade hemifrån. Men hon sjöng ur ett blåögt perspektiv i kontrast till föregångare som Juliette Greco och Edith Piaf som med grova röster och mörka hjärtan besjungit passionen. Hon deklarerade att hon inte visste hur det kändes att hålla en pojke i handen. Francoise Hardy var en artonårig nostalgiker i långbyxor som var så gänglig att hon fick smeknamnet L’Asparagus, sparrisen.

Medan Motown- och Spectorflickorna kletade mascara på varandras klänningar och slogs i omklädningsrummen på andra sidan Atlanten satt yéyé-tjejerna ihop i en liten, tät grupp.

— Jag och Sylvie Vartan blev instängda i superstjärnevärlden. Ingen ville ha oss till annat än att titta på och förundras över. Jag kommer aldrig att glömma när Disques Vogues skickade iväg oss till New York för att göra intervjuer. För det första var vi inte så poppis där, så det blev tid över. Och så förstod nog inte skivbolagsmänniskorna hur unga och oerfarna vi var. De släppte ut oss på gatorna. Äntligen fick vi skörda frukterna av hela spektaklet hemma. I New York fanns nattklubbar och män som vågade prata med oss.

Francoise Hardys första riktiga pojkvän Jean-Marie Périer var fotograf och arbetade för Salut Les Copains, Disco Revues viktigaste konkurrent. Han tog alla de tidiga bilderna och har i mångt och mycket hjälpt till att skapa den Francoise som fransmännen såväl som italienarna och engelsmännen lärde sig älska.

1968 gjorde L’Asparagus sitt sista liveframträdande. Scenskräcken, och rösten som var så känslig att den inte ville hålla, tvingade henne att sluta. Sedan dess har hennes skivor sålt i allt färre exemplar, i Frankrike är hon en mystisk och skygg före-detta-stjärna. I resten av Europa är hon nästan helt bortglömd. Men den som nämner hennes namn för Saint Etiennes Bob Stanley får räkna med att prata Hardy i ett par timmar.

Damon Albarn, som sjöng duett med Francoise Hardy på en speciell singelutgåva av »To the End«, kallar hennes röst för en ängels. Och Graham Coxon, som var den som kom på idén att byta ut Laetitia Sadiers röst (det är hon som sjunger på albumversionen) mot Hardys, får någonting drömskt i blicken då jag nämner hennes namn.

— Någon gång under 1992 hade slamrig musik börjat gå mig ordentligt på nerverna och av någon anledning började jag lyssna på Francoise Hardy; känslosam musik där arrangemangen är lika viktiga som melodierna. Och jag älskar det fortfarande. Frågar du mig är hon minst lika betydelsefull som Nick Drake.

— Graham är verkligen fan, replikerar Hardy. Han vågade knappt prata med mig. Ändå lyckades de franska tidningarna få till någon historia runt oss. Och Damon är så söt, han ser precis ut som min son.

I dag lever Hardy med skådespelaren, filmaren och musikern Jaques Dutronc som är far till den Damon-liknande och som bland annat skrivit »Le Temps de L’Amour« åt henne.

— Vi skulle ha träffats redan 1963. Han spelade gitarr i Les Cyclones som också låg på Vogue och hans pappa kände Jaques Wolfson, som upptäckte mig och lät mig spela in »Tous Les Garcons et Les Filles«-singeln. I alla fall tyckte Jacques pappa att han hade för lite att göra så han ringde upp Wolfson och bad honom anställa sonen som studiomusiker. Det var meningen att han skulle bli min gitarrist, men han var lat och hängde hellre på barer. Han dök aldrig ens upp på vårt första möte så det blev ingenting av det förrän långt senare.

Francoises karriär har tre sidor, som alltid kommer igen på de drygt 20 album hon gjort — tre vågor som kommit och gått i hennes karriär. Den första vågen härrör främst från de tidiga åren då hon ännu slogs för sin integritet och knappt släppte in några andra musiker i sin akustiska värld. Nästan alla de tidiga låtarna är hennes egna; hon lånar rockens anslag, yéyéns naiva uppstudsighet och twistens medryckande takt. Hon är ung och oskyldig, har just upptäckt sin attraktionskraft och skriver om sina nya äventyr med de nästan lika oskyldiga pojkarna och flickorna som lever i samma overkliga popstjärnevärld.

Den andra vågen är mer poetisk, snyggare orkestrerad och ligger ett snäpp närmare den traditionella franska chansontraditionen. Låtskrivare som Bontempelli, som komponerat hennes fantastiskt sorgliga och vackra »Ma Jeunesse Fout Le Camp« från ett album med samma namn, plockades in. Francoise Hardy åldrades fort. Det var ännu tidigt sjuttiotal när hon sjöng »Ma jeunesse fout le camp«, min skönhet flyr sin väg. Från den andra vågen härstammar Francoise Hardys få Gainsbourginspelningar; framför allt en av hennes mest kända sånger, »Comment Te Dire Adieu«, som Jimmy Somerville fick en hit med 1990.

Så småningom blev Francoise Hardy renodlad chanson-artist. Den tredje, riktigt förfinade vågen slog mot Seines stränder i slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet. Tillsammans med Michel Berger, som bland annat producerat den poetiska och smått nyskapande »Message Personnel« från 1973, kom hon så småningom att inte bara mejsla ut den franska musikens innersta väsen utan också klä den i ny kostym. Ett alldeles speciellt, Hardyeskt vemod lägger sig som ett skirt, blått lager över allt från knappt hörbara till helt dominerande stråkar.

Chansonen har alltid varit krasst verklighetstrogen och lätt charmerande, men aldrig så vacker och personlig som i Francoise Hardys armar.


FRANCOISE HARDY är aktuell med återutgivningar av albumen »Ma Jeunesse Fout le Camp«, »Comment Te Dire Adieu«, »Soleil«, »La Question« och »Si Je m’en Vais Avant Toi« [alla Virgin].


Madelaine Levy

Filed under: Madelaine Levy, POP #25, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: