Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Johnny Ace


VAD GÖR MAN INTE för att imponera på sina flickvänner… Johnny Ace satte en nyinköpt pistol till tinningen och tryckte av. Med flickvännen i knät. Bluessångerskan Big Mama Thornton, som satt mitt emot Ace, berättade efteråt för tidningsreportrarna att »hans krulliga hår stod spikrakt upp på huvudet« i det ögonblick kulan slog igenom skallen.

När hans vän Evelyn Johnson kom inrusande i rummet såg hon hur Johnny låg i »en flod av blod« medan hjärnan långsamt sipprade ut på golvet i en av artistlogerna på Houston City Auditorium.

Inte så snyggt.

Det var julen 1954 och Johnny Ace, den stackars saten, hade precis skrivit in sig i rockhistorien.

Inte för att han var en stor artist eller för sin magiska sångrösts skull. Bara för den spektakulära sortin ur det här eländiga livet.

Självfallet rusade hans just utgivna singel, den ohjälpligt romantiska balladen »Pledging My Love«, direkt upp på listorna och det dröjde inte mer än några veckor innan gangstern som drev hans skivbolag hade skrivit kontrakt med Johnnys lillebror, som fick artistnamnet Buddy Ace! När brodern insåg det absurda i situationen och hoppade av hyrde gangstern bara in en annan sångare för att ta hans plats bakom namnet.

The show must go on.

Gangstern hette Don Robey, en svart miljonär med både judiskt och irländskt blod i ådrorna. Pengarna hade han tjänat på nattklubbsverksamhet i hemstaden Houston, en taxifirma, en skivaffär och ett skivbolag som i huvudsak gav ut gospelmusik. Dessutom kontrollerade han med järnhand bokningsverksamheten på alla de småklubbar, barer och restauranger i Texas som hade levande musik. Han rörde sig aldrig ute utan beväpnade livvakter.

Skivbolaget Duke, som Ace skulle göra sina skivor för, startades emellertid av en radioman i Memphis. David Mattis hade en chefsposition på R&B-stationen WDIA, en av Söderns största radiostationer med »svart« inriktning, och hade goda kontakter med Memphis svarta musiker.

Mattis döpte sitt bolag till Duke, »eftersom King redan var upptaget«, och gjorde sina första rhythm’n’bluesinspelningar med sångaren och pianisten Roscoe Gordon. Nästa inspelning var planerad med Bobby »Blue« Bland, som tidigare jobbat som chaufför och allt-i-allo för Gordon. Problemet var bara att Bland varken kunde läsa eller skriva och när han kom till studion hade han följaktligen inte lärt sig de sångtexter Mattis hade gett honom några dagar tidigare. I desperation vände Mattis sig till de andra musikerna i den grupp han satt ihop för inspelningen, The Beale Streeters, i hopp om att kunna rädda åtminstone något av studiotiden. Den bildsköne pianisten John Alexander, en prästson som gjort en handfull anonyma inspelningar med Ike Turner året innan, improviserade några rader ur den populära låten »So Long« och Mattis tyckte sig höra något som kunde vara värt att spela in.

* * * * *

En hake var att låten »So Long« var för välkänd och alldeles för färsk som hitlåt. Låten hade bara några år tidigare varit Ruth Browns debut för Atlantic och bolagets andra hit någonsin. (Brown skulle efter det ge Atlantic så många hits att bolaget ett tag kallades »the house that Ruth built«.) Det var definitivt för tidigt att släppa ut en ny version av låten. Men Mattis fann på råd. Han ändrade med minsta möjliga rättsmarginal melodin och texten friserades snabbt från »So Long« till »My Song«!

Av hänsyn till Alexanders religiösa familj krävdes ett artistnamn Det tog Mattis från två av den tidens största skivsäljare, sångaren Johnnie Ray och gruppen The Four Aces. »My Song« med Johnny Ace gavs ut på försommaren 1952 och visade alla tecken på att bli både en hit och ett problem för Mattis. I likhet med många andra ägare av små, oberoende skivbolag hamnade han direkt i den onda spiral där likviditetsproblem kunde knäcka ett framgångsrikt bolag innan det hunnit skörda frukterna av sin framgång.

Det gällde för femtiotalets små skivbolag att skynda långsamt, att alltid ha så mycket kapital bakom sig att man kunde vänta ut skivdistributörerna, utan att svälta ihjäl under tiden. För nybörjaren Mattis, som saknade eget kapital, gällde det att snabbt hitta en kapitalstark samarbetspartner om han ville löpa linan ut med »My Song« och dessutom hålla liv i sitt bolag. Aningslöst vände han sig till Don Robey i Houston.

Robey vädrade pengar och gick gladeligen in i projektet, och med hans finansiella stöd gick »My Song« direkt i topp på R&B-listan. Den låg kvar där i nio veckor och blev en av det årets allra bästsäljande rhythm’n’bluesplattor. Johnny Ace hade anlänt. De slitna sportskjortorna han haft med sig till Houston i en resväska gjord av papp var utbytta mot skräddarsydda kostymer betalda av Robey.

Och framgångarna fortsatte. Kombinationen av den lena, Nat King Cole-influerade rösten och Memphis råa rhythm’n’bluestradition var så vinnande att den under året som följde skickade också de fyra nästföljande Ace-singlarna i topp på listorna. Någonstans på vägen avpolleterades Mattis.

Efter de snabba framgångarna med Ace tyckte han att det var dags att se lite utdelning på sina satsade pengar. När han satte sig på andra sidan Robeys skrivbord för att kräva sin rätt var denne dock måttligt intresserad av att ens diskutera saken — han la bara helt stilla upp en revolver på bordet. Mattis fattade vinken och några månader senare hade han sålt sin del i det skivbolag han själv startat. Till reapris.

* * * * *

Robeys framgångar med Johnny Ace — och andra Duke-artister som Junior Parker och Big Mama Thornton — sammanföll med det generella uppsvinget för den här typen av musik och han såg verkligen till att mjölka ur allt han kunde. Artisterna var oftast knutna till honom på ett flertal olika sätt — han var inte bara den som gav ut deras skivor, han var dessutom deras manager och genom sin Buffalo Booking Agency bokade han deras turnéer runt om i landet. Så missade han inte intäkter i något enda led…

Och det var massiva turnéer man la upp för artisterna, med upp emot trehundra spelningar per år. I sig själv var detta naturligtvis oerhört slitigt, men Johnny Ace var dessutom en naiv och omogen ung man, som till råga på allt led av en scenskräck så djup att han knappt vågade titta på sin publik. Han hade redan lämnat sin fru och parets två barn långt bakom sig, han var huvudlöst förälskad i en ung och vacker servitris i Houston, han söp och festade upp alla sina pengar och han var obehagligt fixerad vid vapen. Det finns otaliga historier om hur han under sitt sista år lekte med pistoler vid fel tillfällen. Spriten, maten och festandet hade dessutom på knappt ett år förändrat honom från en änglalik pojke till en fet och plufsig alkoholist. Det var en »seriously mixed-up kid« som kom till Houston julen 1954 för en rad konserter.

Tidigare på dagen hade Big Mama Thornton, en stor lesbisk kvinna som inte ens Don Robey vågade köra med, tagit ifrån Johnny hans revolver för att han inte skulle göra något dumt med den. På kvällen lyckades han charma till sig revolvern igen, varpå han omedelbart med ett snett flin riktade den mot Thornton. Den storväxta sångerskan uppskattade inte skämtet och talade om det för Ace, som i stället riktade pistolen mot sin flickvän Olivia Gibbs. Vilket gör Big Mama om möjligt ännu mer förbannad på hans vårdslöshet, varpå Ace vänder pistolen mot sin egen tinning med orden »det är ingen fara… jag ska visa dig«. Och så kramar han fingret om avtryckaren.

Den här versionen av hur Ace dog tyder på att den helt enkelt var en simpel och sjabbigt oromantisk olyckshändelse. En annan version dök upp i en av Houstons dagstidningar dagen efter. Enligt den hade Ace först roterat magasinet i revolvern och därefter riktat den mot flickvännens huvud och tryckt av, när ingenting hände roterade han på nytt magasinet och gjorde om samma manöver med pistolen riktad mot sin egen tinning. Bang! Den här ryska roulett-versionen har sedan blivit accepterad myt.

Ytterligare en teori har cirkulerat mer i smyg, åtminstone till efter Robeys död. Enligt den skulle dödsskjutningen vara en uppgörelse på något vis orkestrerad av affärsintressena bakom Ace. Vilket förefaller rätt ologiskt — varför i hela fridens namn skulle Robey ta livet av sin guldkalv? Det enda som möjligtvis underbygger den vilda teorin är i så fall det faktum att Ace flickvän aldrig mer setts till efter den dramatiska kvällen i Houston.

I efterdyningarna av dramat gjorde »Pledging My Love« — inspelad ett helt år tidigare men utgiven bara veckor innan dödsskottet — rent hus på listorna. Hans skivproduktion hann aldrig bli särskilt stor, men flera av hans inspelningar har satt avtryck i folks medvetande. Paul Simon skrev den ömsinta hyllningen »The Late, Great Johnny Ace«. Sångare från Dinah Washington till Aretha Franklin har sjungit hans »My Song«, John Martyn gjorde nyligen en briljant tolkning av »Never Let Me Go« och alla från Elvis och Roy Hamilton till Kitty Wells och Emmylou Harris har gett oss sina versioner av »Pledging My Love«. Det är naturligtvis den låten och ingen annan som i första rummet knyts ihop med namnet Johnny Ace.

Redan den spröda introduktionen med sångarens förströdda pianotoner och Johnny Otis lyriska vibrafonspel signalerar att det här är det optimala uttrycket för den romantiska illusion som stavades Johnny Ace.

* * * * *

Hans introverta, märkligt känslofattiga röst och de sentimentala texterna hade redan innan lockat tårar till kvinnors ögon, men den här texten drev budskapet om oinskränkt romantik till sin allra yttersta spets. »Forever my darling, my love will be true, always and forever, I’ll love just you. Just promise me, darling, your love in return, make this fire in my soul, dear, forever burn«. Han sjunger texten som om han viskade den i sin älskades öra och det är säkert ingen tillfällighet att det är just ordet »forever« som åter och åter igen betonas som ett slags besvärjelse. Det här är kärlek ända in i döden.

Texten skrevs av en ung, svart, rullstolsbunden radiopratare från Louisiana vid namn Fats Washington. Den som satte musik till Washingtons poem var Joe Scott, Don Robeys fast anställde studioarrangör. De namn som står som kompositörer är emellertid Washington — och Robey.

Rotar man i saken upptäcker man dessutom att Washington aldrig fick en enda spänn i låtskrivaroyalty — redan vid inspelningstillfället satte han sitt namn på ett kontrakt med allt för mycket finstilt text i botten. Text som slår fast att han överlåter alla rättigheter på — Don Robey!

Plattan blev en formidabel framgång, Robey tjänade massor av pengar och sagan om Johnny Ace var över. Hans historia var sällsam, hans framgång överraskande och nästan lite oförtjänt. Den inåtvände prästsonen från Memphis öppnade munnen, sjöng med skrämd och orolig röst och plötsligt var han omsvärmad stjärna med vacker flickvän, pengar som brände i fickan och en Oldsmobile av senaste årsmodell på gatan. Men med samma brännande tomhet och osäkerhet i bröstet.


JOHNNY ACE är alltid lika aktuell.


Lennart Persson

Filed under: Lennart Persson, POP #09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: