Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] American Music Club

»Jag har inget liv, jag har ingen egen familj, bara ett jävla rockband…« Mark Eitzel, sångare och låtskrivare i American Music Club, är mannen som tog singer/songwriter-traditionen vidare in i nittiotalet. Tomas Andersson for på pilgrimsfärd till San Francisco för att söka medlemskap i en dyster klubb.

EFTER EN FEM timmar lång flygresa sitter jag i baksätet på en taxi tillsammans med en kvinna, Kathleen, som jag träffat på flyget. Hon har varit i New York en vecka och försäkrar mig om att San Francisco — hon sveper en inspirerad gest bort mot stan — är något helt annat, så mycket mer — mellow… casual.

Kathleen frågar vad jag ska göra i San Francisco samtidigt som jag tittar ut genom framrutan och ser stan komma närmare. Och jag tänker att det undrar faktiskt jag också. För första gången så skrämmer tanken. Två veckor. Helt blanka. Jag svarar att jag huvudsakligen ska ha semester men att jag också är intresserad av att göra något sorts jobb om »the new sound of San Francisco«.

Känner hon till American Music Club? Inte det? Red House Painters? Inte det heller? Toiling Midgets, Idaho, Counting Crows? Jo, The Crows har hon förstås hört. De är San Franciscos kelgrisar just nu. Och de har redan fått signera en gitarr på Hard Rock Café, berättar hon.

Jag säger att jag i ett års tid har haft kanyler i de här bandens armveck och tömt dem på blod, att de här banden gör precis det som jag längtat efter att någon skulle göra: ta med sig singer/songwriter-traditionen in i nittiotalet. Att det var en knockout när jag på Roskilde 1993 för första gången såg American Music Club med Mark Eitzel böjd över mikrofonstativet. Aldrig hade jag sett någon förlora sig själv i sina sånger så som han.

När Tim Hardin sjunger »I still look to find a reason to believe«, och när Nick Drake mumlar »I never held emotion in the palm of my hand/Or felt the breezes in the top of a tree/But now you’re here/Brighten my northern sky«, då är det själva partituret för Mark Eitzels sånger: nerverna utanpå, den närmast desperata tydligheten, uppgörelsen med livets påstådda meningslöshet. Mötet mellan nihilism och målerisk romantik går som en tunn blodåder genom American Music Clubs produktion.

American Music Club öppnade alltså dörren till en rad andra band som på olika sätt uppdaterat anglosaxisk trubadurtradition: Counting Crows är »classic rock« ungefär så som vi är vana att höra den från Neil Young och The Band. American Music Club och Red House Painters har vidgat referensramen; de filtrerar Leonard Cohen genom Joy Division, Nick Drake genom Nick Cave, Joni Mitchell genom This Mortal Coil.

Jag sträcker Kathleen mina nya superhörlurar och sätter på »Will You Find Me«, ayslutningsspåret på American Music Clubs platta »Mercury« från 1993. Hon lyssnar artigt och säger att det är »nice«. Jag säger att det är fantastiskt. Hon fattar uppenbarligen inte. Jag berättar att jag ska försöka leta reda på sångaren och låtskrivaren, Mark Eitzel.

* * * * *

Tre nätter bor jag i Haight Ashbury. Dess paradgata Haight Street är en av de centrala platserna i hippiekulturens korta historia. Red Victorian Hotel är ett batikcrescendo där Grateful Dead bodde under sina glansdagar, byggd i den viktorianska arkitektur som är ett av San Franciscos signum, med en konstant doft av rökelse och olika teman på rummen. Mitt rum heter The Teddybear och där finns tio stora nallebjörnar samt en mängd kalifornienkartor som tapetserats över väggarna. På en gulnad och öronmärkt stadskarta kan jag kan se Haight Street.

Den här kvällen har jag varit på rockklubben Fillmore för att se Big Star som är ute på reunion-turné. Fillmore är för San Francisco vad CBGB’s är för New York — alla har spelat där. Affischer som annonserar Jimi Hendrix, Janis Joplin, Neil Young…

Jag står ute i foajén när kvällens förband presenteras. Konferenciern basunerar ut ett okänt bandnamn och att de kommer från — Irland! Jag bestämmer mig för att ta en öl i den övre, avskilda baren.

Men samtidigt som jag greppar trappräcket slänger jag en hastig blick bort mot scen där bandet räknar in sin första låt. Publiken lägger av ett vrål och jag tänker att det var värst vad generösa de är… Så hejdar jag mig. Känner jag inte igen de där dreadlocksen och de där avklippta gymnastikbyxorna?

— Jag gillar inte Counting Crows, säger tjejen bredvid mig.

Jag tittar på henne, hon ler. Och så går jag in mot lokalen för att kolla om det verkligen… Jo, där står Adam Duritz och resten av The Crows under pseudonym och gör »Round Here«. Duritz slår händerna mot bröstet och ansiktet vrider sig som på en böneutropare.

Sedan berättar han att de ska ut på ny turnérunda påföljande dag och att de skulle vilja testa några nya låtar. De spelar 40 minuter. Det nya materialet känns enklare, mer direkt, country-rock med en pondus värdig ett band som samma månad är på omslaget till Rolling Stone.

Blåsten ger sig aldrig i San Francisco. Den slår beskäftigt i palmerna på Union Square och förstör frisyren när man promenerar längs den breda Market Street. Men så länge vinden blåser sägs risken för jordbävning vara mindre — och eftersom det föreliggande jätteskalvet, det som en gång för alla ska välta spårvagnarna och skyskraporna och hela rasket ner i Stilla havet, är en kollektiv neuros, något man inte pratar eller ens skämtar om, så klagar ingen på vinden.

San Francisco har trots allt lyckats behålla sin dragningskraft genom decennierna. Förödande jordbävningar, depressioner och virus — ingenting tycks ha kunnat tämja den joie de vivre som växer ur marken här. Utopisterna fortsätter att lägga ved på sina brasor. Men hävdar givetvis att det var bättre förr.

Journalisten och författaren Tom Wolfe kom tillbaka till San Francisco 1967 efter att ha upplevt beatniklivet med Jack Kerouac och Neil Cassady runt City Light Book Shop. Tom Wolfe kom rakt in i Ken Keseys historiska LSD-happenings, men vad hjälpte det? Wolfe skrev och klagade över att bohemkvarteren i North Beach förvandlats till en hord av toplessbarer. I dag, fyra år in på nittiotalet, är det Kärleksgenerationens och de medelålders bögarnas tur att beklaga sig över att Frisco inte är vad det varit.

Jag går till Tower Records, promenerar längs Columbus förbi toplessbarerna och de italienska restuaranterna och underskattar som vanligt promenadavståndet. Jag frågar expediten om han känner någon i American Music Club eller någon annan som kan tänkas känna dem. Men det gör han inte. Däremot är han ett stort fan, så jag frågar vilken status de har här.

— Mycket hög, de har en jävla trovärdighet. American Music Club är det största underground-bandet i stan. Förr om åren spelade de ofta på The Great American Music Hall. Nu gör de bara någon enstaka spelning här per år. Men det är alltid utsålt.

Buss 8 kränger upp för Haight Street, denna högst egensinniga gata som jag lämnat för en mer fashionabel del av stan. Jag återvänder till Haight för skivbörserna och klädbutikernas skull. Och för att det senare på eftermiddagen är festival i Golden Gate Park.

När jag har gått shoppingrundan kliver jag in på Booksmith, bokhandeln mitt emot Red Victorian Hotel. Butiksbiträdet börjar konversera mig och jag frågar efter Raymond Carver som jag velat läsa sedan jag såg »Short Cuts«. Och appropå Carver och mörk realism så droppar jag namnet Mark Eitzel. Känner han möjligtvis till honom? Ja, faktiskt. Han känner en radioproducent som är vän med hela bandet. Jag frågar om han skulle kunna hjälpa mig och han lovar att göra vad han kan.

* * * * *

Två dagar senare ringer telefonen. En man presenterar sig som en vän till Mark Eitzel. Han säger att han har sökt Mark utan framgång och att det var ett bra tag sedan han såg till honom. Men han lovar att fortsätta försöka så länge jag är kvar i stan.

Jag tackar och lägger på och svär en ramsa. Slänger mig på sängen och hör en spårvagn häva sig upp för backen på Hyde Street för att sedan rasa nedför. Varje gång tror jag bestämt att bromsarna har släppt och att vagnen är på väg rakt ner i havet med alla tyskar och videokameror. Det har faktiskt hänt.

Jag har precis lagt ner tanken på Mark Eitzel när jag sträcker mig efter San Francisco Weekly och får syn på en ytterst liten notis mitt i en spalt. »The Thirsty Swede on Tuesday: American Music Club. $7.«

Jag är på plats vid sjutiden dagen därpå. Matt Norelli, bandets trummis, som tillsammans med Mark också är en del av Toiling Midgets, riggar upp. Jag går fram och frågar om Mark har kommit. Han är här vilken minut som helst, säger Matt.

Baren med namnet »The Thirsty Swede« ser ut som ett ölkafé i Spanien med kala stenväggar, en anspråkslös bar och ett biljardbord. Jag sitter utmed långväggen och ser den ena bandmedlemmen efter den andra kliva in och koppla in sina instrument. Sist av alla kommer Mark. Ut ur en stor, svart och felparkerad rishög, tillsammans med en kvinna.

Han ser bra ut. Det judiskt kerubliknande ansiktet, det rakade huvudet med den lilla kepsen över, och ögon vidöppna som ett barns. Han morsar på alla och tar upp sin gitarr.

När soundchecken är klar går jag fram och presenterar mig och han säger att han vet vad det gäller, att han fick ett telefonsamtal i morse. Jag frågar om vi kan ses någon av de kommande dagarna men det visar sig att Mark ska till Los Angeles påföljande dag och bara kommer hem på en blixtvisit för att se Barbra Streisands konsert.

— Men jag har en liten stund över nu, säger han.

Jag som räknat kallt med att han skulle kunna träffa mig någon av mina kvarvarande dagar i San Francisco har inga frågor klara.

* * * * *

Tio minuter senare sitter jag med Mark Eitzel (och kvinnan han kom med, Alex) på en mexikansk snabbmatsrestaurant i samma kvarter.

— Jag hatar Haight Ashbury, säger Mark lutad över bordet. Party hela tiden, jag klarar inte av det.

Var bor du?

— Nedanför Twin Peaks. Har du varit där?

Nej, men jag satt högst uppe på Twin Peaks härom dagen och bara tittade ut över stan. Det var oerhört suggestivt, nästan som ett rus.

— Man förstår frestelsen som Jesus måste ha känt när Satan tog honom med upp på det där berget och sa att allt det här är ditt om du bekänner dig till mig. Att vara högt upp över städer kan ge en hisnande känsla av att man kan famna allt.

Berätta vad San Francisco är för dig.

— En liten tyst stad som stänger igen vid två. Med en massa människor som hänger på kaféer och barer och pratar om vad de ska göra utan att lyckas ta sig upp ur sina startgropar. Men det är faktiskt något jag gillar. Jag har alltid fascinerats av losers. Förmodligen för att jag själv kan känna mig som en.

— Jag har bott här i tolv år men jag vet nog inget om den här stan, inte nu längre. Jag har inga vänner här längre. Ändå är jag ju kvar, så det finns väl band trots allt. Men jag funderar ofta på att flytta till New York.

Vad är det som lockar med New York?

— New York är helt enkelt den bästa staden på jordklotet. Den inspirerar mig. Tempot, anonymiteten, lamporna som aldrig släcks. San Francisco är som sagt en liten stad; ber du någon hålla käft eller dra åt helvete så minns personen det i tio år!

Färgar San Francisco på något sätt dina sånger?

— Absolut. Vår nya platta ska faktiskt heta San Francisco. Det finns ett ljus här, ett skrämmande ljus som jag älskar. Här erbjuds alltid en klarblå himmel, som en bild av framtiden, den framtid som finns där som en ständig möjlighet, om man vill. Himlen är framtiden och havet är döden.

Hur menar du?

— Äh, jag snackar bara en massa skit. Som vanligt.

Berätta om nya plattan.

— Det är femton låtar, alla om kärlek. Det är vår »popplatta«. Jag vet inte, du kanske kommer tycka att den låter precis som våra tidigare men jag anser nog att den är mer medryckande. Den är enklare, framför allt gäller det texterna.

Att du skriver enklare texter — vad säger det om dig?

— Att jag blivit en bättre låtskrivare förmodligen. Jag läste en gammal intervju med Lennon där han berättade om hur besvikna folk blev när han efter att ha skrivit låtar som »Strawberry Fields Forever« hittade fram till den enkelhet som hörs här och var på »White Album«. Han strävade mot att lära sig säga det han ville säga utan att bli poetisk. Att det var ett steg i att bli äldre. Så sant.

Vad betyder Nick Drake för dig?

— Han är en stor låtskrivare, en stor sångare och en stor gitarrist. Jag har snott allt från honom. Min låt »Western Sky« är inspirerad av hans »Northern Sky«, det ska jag villigt erkänna. Jag minns när jag hörde honom första gången, det var i Tyskland 1985. Han verkligen träffade hjärtat, jag tror att det var »Northern Sky« jag hörde, och från den stunden lyssnade jag på honom regelbundet i tre år. Har du boxen? Visst är den oumbärlig? Det är så skört att det nästan löses upp till det osynliga.

Vad lyssnar du på nu för tiden?

— Frank Logan, Pavement, Talk Talks »Spirit of Eden« och »Laughing Stock«… jag älskar Arvo Pärt… en del jazz; Jimmy Scott och Shirley Horn, och så mina gamla hjältar; Neil Young, Joni Mitchell och gänget. Jag klarar inte av hip hopen och jag hatar Smashing Pumpkins. Fan, Smashing Pumpkins hatar jag lika mycket som MTV. Hela den där grungeprylen passerade mig som ett vemodigt minne av punken.

Rusar tiden ifrån dig?

— Verkligen! »Time is like a jetplane, it moves to fast« som Dylan uttrykte det.

Har du lyckats skaffa dig ett liv?

— Nä, jag har fan inget liv. Jag har ju ingen egen familj, bara ett jävla rockband. Jag har varit med i det här bandet i tio år nu och allting vi gör handlar om bandet. Vi har turnerat mycket och när jag är på turné dricker jag för mycket och är en skitstövel i största allmänhet.

Säger Mark Eitzel. Och sen styr jag in intervjun på de eviga frågorna vilket är idiotiskt eftersom jag vet att Mark bara har tio minuter på sig innan han ska vara tillbaka på The Thirsty Swede. Men han är den sort som riktigt inbjuder till frågor som »tror du på Gud?« och »går du i terapi?«. Jag frågar om han tror på en Gud som bryr sig och Mark säger att det gör han. Jag frågar om han tycker att den gudsbilden adresserar hans krassa sånger till något sorts hopp — och han svarar att det nog, trots allt, någonstans finns en nåd…

Det är en ljum kväll och vi promenerar ner för Haight Street. Utanför puben står Matt Norelli, trummisen. Jag undrar om det inte kommer någon ny Toiling Midgetsplatta snart. Men det gör det inte, säger Matt, bandet är splittrat, vilket ju är beklagansvärt med tanke på hur bra deras senaste album »Son« är.

Mark Eitzel börjar prata om Red House Painters som just nu håller på att spela in ett nytt album. Mark var den som spelade upp Red House Painters demo för skivbolaget 4AD. Han antyder att han och bandets sångare Mark Kozelek sedan dess haft lite av ett far- och sonförhållande. Han gör en plågad min.

— Så fort vi varit ute ihop så har folk behandlat oss så, »där är dom, den gamle och den unge…«. Vi har inte så mycket kontakt längre. Mark är mycket speciell, en ganska tragisk människa. Senast jag hörde om honom hade han varit i Paris med sin flickvän utan att lämna rummet, bara suttit där och beställt upp pizza. Men han är en stor begåvning, att vara så ung och skriva sådana låtar…

När American Music Club börjat spela står jag i baren med Marks vän Alex. Hon bjuder på en öl.

— Mark är ett geni, säger hon. Det är bara det att han tar ner sig själv hela tiden, han tror aldrig att han räcker till.

— Är ni tillsammans?

— Nej, det är vi inte. Hon skrattar.

Bandet gör en låt från den kommande plattan och jag ryser till där bakom Alex. Folk skriker efter sina favoritlåtar och sjunger med. Mark älskar rollen som entertainer. Han är packad och okoncentrerad och kommer sannolikt att svära över tillställningen nästa morgon.

* * * * *

Några timmar senare i en taxi. Bruce Hornsby sjunger »The Way It Is« och jag ber taxichauffören skruva upp volymen. Jag tänker att det finns inget bättre sätt att se en stad än genom sidorutan på en taxi. Jag sjunker ner i baksätet som är stort och klätt i svart läder. Vi åker över spårvagnsskenor, genom China Town och en doft av matos, ner till North Beach där samtalen bland kaféborden håller på att avslutas. Det är mitt i natten och jag pekar upp mot Telegraph Hill.

Taxin stannar högst upp på höjden. Från Telegraph Hill ser man ut över San Francisco Bay och ljusen som kantar Oakland Bridge. Det är dimma över bergen och vattnet. De regelbundna stötarna från ett signalhorn låter som djupa utandningar, som från en stad som somnat in.


AMERICAN MUSIC CLUB är aktuella med albumet »San Francisco«.


Tomas Andersson

Filed under: POP #09, Tomas Andersson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: