Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Bryan Ferry

På Bryan Ferrys nya album bidrar gamle Roxy Music-kollegan Brian Eno med sonic ambience och swoop treatments. Micke Widell tittade i stjärnorna och ställde tjugo frågor till The Ferrymeister.

Hur kändes det att åter jobba med Brian Eno efter alla år?

— Som ett livselixir. Det blev verkligen ett nära samarbete. Det var precis som förr.

Hur träffades ni igen?

— Vi möttes av en slump på semester. Vi satt och jämförde skräckhistorier från olika studioprojekt. Jag berättade om mina inspelningar och Brian sa att han gärna ville vara med. Han kom med i slutskedet.

Ni bröt under ganska abrupta former efter Roxy Musics andra skiva. Vad var det som hände?

— Personlighetskonflikt. Det handlade aldrig om musiken. Det funkade alltid i studion. Om vi varit vuxnare skulle vi ha kunnat ta oss förbi problemen. Men vid den tiden var vi väldigt unga, inte minst som musiker. Sedan »hjälpte« pressen till att underblåsa bråket mellan oss.

Vems fel var det?

— Framför allt mitt. Mitt ego fick sig en törn. Alltihop var löjligt. Omoget.

Har du saknat Brian Eno som musiker?

— Jag önskar att jag hade kunnat arbeta med honom på flera av de senare plattorna.

Blir det mer i fortsättningen?

— Jag hoppas verkligen det. Det har varit mycket bra för mig att arbeta med en så speciell person som Brian igen. Under de senaste tjugo åren har jag omgett mig med proffsiga men traditionella musiker. Brian kallar sig »icke-musiker«, vilket egentligen även jag är. Vi är båda idé-människor.

Ni har till och med skrivit en låt tillsammans, »Wildcat Days«.

— Vi hann inte mer, eftersom Brian kom in i ett så sent skede. Jag hoppas vi kan skriva fler låtar framöver.

På skivan står det att Brian Eno bidrar med »sonics«, »sonic awareness«, »sonic distress«, »sonic ambience«, »sonic emphasis« och »swoop treatments«. Vad i hela friden är det?

— Ha, ha. Olika saker för att göra låtarna mer intressanta. Oftast handlar det om att fixa till något som redan fanns där, som ett speciellt trumljud. Eller till exempel gitarren i »Gemini Moon«, där Brian använde en box av något slag. Hans bidrag rör själva strukturen.

Kan vi vänta oss en Roxy Music-återförening?

— Vi får ofta den frågan, men jag vet inte. Kanske när det är dags för tjugofemårsjubileum.

Du arbetade länge med det så kallade »Horoscope«-projektet. Sedan kom coverplattan »Taxi« i stället.

— Jag fastnade fullständigt. Det var som en mardröm. Robin Trower lyckades få mig ur det hela. När sedan »Taxi« väl var klar kunde jag gå tillbaka till »Horoscope«-materialet. Jag tror att det fanns låtar för ett dubbelalbum. Fortfarande har jag sex—sju låtar som kan användas.

— Mitt problem är att jag hatar att jobba själv. Det var därför jag slutade måla en gång i tiden. När jag höll på med »Horoscope« gjorde jag allt själv; produktion, låtskrivande, allt, vilket var hopplöst. Jag visste aldrig när någonting var klart. Det är också därför jag har svårt med låtskrivandet.

Hur mycket av »Mamouna« kommer från »Horoscope«-materialet?

— Ungefär hälften. Jag tog med de låtar som kändes mest färdiga. Men det finns en och annan problemlåt också.

Som till exempel?

— »The Only Face«. Den började som en demoversion redan 1974, vilket är rekord för mig. Den låg i en låda i flera år. 1989 dog Greta Garbo, som jag alltid har beundrat. Jag tyckte hon stämde in på titeln. I refrängen använder jag hennes klassiska replik »I want to be alone«.

Hjälpte inspelningarna av »Taxi« till att släppa på trycket?

— Oerhört mycket. Det var så jag jobbade på sjuttiotalet också, med exempelvis »These Foolish Things«. Det var inte själva anledningen, men effekten blev att jag kunde andas ut och ta nya tag med mina egna låtar.

Du gillar att tolka andra låtar?

— När det fungerar bra är det roligt. Jag tycker att ungefär halva »Taxi« är bra.

Hur är det med din röst?

— Mycket bättre. Jag har börjat sjunga på dagen och jag har dessutom slutat röka.

Cigaretten var ju annars en del av den traditionella bilden av Bryan Ferry — välklädd, kultiverad, nästan adligt snobbig. Är din image lika viktig i dag?

— Det har skrivits så mycket om min image. Numera försöker jag bara vara mig själv. I dag är min familj lika viktig som jobbet. Det kan gå månader innan jag ens går ut offentligt. Det blir mest arbete, antingen i studion eller på kontoret. Det är alltid en massa checkar som ska skrivas på, ha ha.

Du har aldrig slagit i USA. Varför?

— Delvis beror det på att jag, fram till nu, haft olika skivbolag i USA och resten av världen. Man har inte lagt ner mycket tid och resurser på promotion, eftersom det varit svårt att få mig att passa in. Jag har aldrig blivit en »crossover«-artist som tagit mig in på popmarknaden; min musik har inte passat in i det amerikanska radioformatet. Man har nog mest sett mig som en konstnärlig, engelsk excentriker.

Har du försökt att få hitlåtar?

— Oh ja, flera gånger. Och misslyckats fatalt. Men min publik har växt. Den är trogen.

Går det den här gången?

— Jag vet inte. Det finns inga aggressiva hitlåtar. Men det är ett starkt album.

Mamouna är ett flicknamn. Har det någon betydelse också?

— En vän till mig som kan arabiska sa att det betyder »tur«. Och det kan jag ju behöva.


BRYAN FERRY är aktuell med albumet »Mamouna«.


Micke Widell

Filed under: Micke Widell, POP #09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: