Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Henry Mancini

TVÅ MÅNADER efter sin sjuttioårsdag, 14 juni 1994, avled Henry Mancini. Sörjd av både film- och popvärlden som tidernas främste soundtrackkompositör.

Det begynnande steget mot odödlighet tog Henry när han som elvaåring såg sin första ljudfilm på bio. På stående fot, eller snarare sittande bak, bestämde han sig för vad han skulle bli när han blev stor: filmmusikkompositör. En något udda framtidsdröm i en omgivning där alla andra grabbar drömde om att bli fotbollsstjärnor eller baseballproffs, men slutade i stålfabriken.

»Who can figure it out? It was an unnatural thing for a kid to want to do. We lived in West Aliquippa, a steel town 20 miles from Pittsburgh, and nobody there knew anything about composing or arranging music«, beskrev Henry Mancini själv situationen i en av sina sista längre intervjuer.

Men pappa var förstående. Han spelade själv flöjt med lokala dansbandet Sons Of Italy, och investerade i sonens tidiga yrkesval: han betalade för riktiga musiklektioner. Utdelningen skulle komma att bli fyra Oscars, 20 Grammy-awards och en mångmiljonförmögenhet.

I mitten av femtiotalet, då varenda hollywoodfilm lastades full med konventionell muzak, fick Mancini en anställning hos Universal Studios.

Som assistent till huskompositörer som Hans Salter, Frank Skinner och Herman Stein (som skrev standardsoundtracks på löpande band till saker som Abbott & Costello, »The Creature From the Black Lagoon« och »Francis the Talking Mule«) lärde han sig tricksen och klichéerna från grunden.

En sen eftermiddag 1957 var unge Henry på väg ut från Universals frisersalong, då han bokstavligen krockade med blott fyra år äldre, men redan etablerade filmregissören Blake Edwards. Denne hade gått och stirrat ner i marken, svårt brydd av ett problem: han planerade en ny TV-deckare men visste ingen tillräckligt ung och hip kompositör som var tillräckligt inne på cool jazz. I sina senaste filmer hade han använt Frank Skinner, men han var, som alla andra filmkompositörer, i sextioårsåldern och hatade jazz. Den ende tänkbare var Herman Stein, som var fyrtio och ganska inne på jazz, men han var uppbokad. Henry förklarade att han bara var tjugutvå och räknade upp alla jazzklubbar han brukade hänga på i Los Angeles, varpå Blake hängde med Henry hem. Efter en soft grabbnatt vid grammofonen och drinkmixern var jobbet Henrys.

»Peter Gunn« hade premiär i september 1958, och gick i tre år. Huvudpersonen var lika svår jazzfan som Blake och Henry, och hängde på fiktiva jazzklubben Mother’s i varje avsnitt. Mancini engagerade västkustjazzens svarta hip-elit till soundtracket, som än i dag står sig som det allra bästa i TV-historien.

Henry Mancinis stora pionjärgärning var att introducera jazzrytmen och popmelodin i filmens finrum — dessförinnan hade blott några få originalartistrockande tonårsfilmer undantagits från muzakmallen.

Dessutom var Mancini först med den i dag självklara insikten att man når större effekt genom att skriva mindre musik; genom att också använda knäpptysta pauser som instrument.

»Peter Gunn« bildade inte bara skola för amerikanska TV-deckare, utan innebar också Henry Mancinis stora erkännande i branschen. Orson Welles anställde honom omedelbart till sin »Touch of Evil«, som fick ett superbt svängigt latin/rock’n’rollsoundtrack.

Samtidigt sålde Henrys två första LP-skivor, med musiken från »Peter Gunn«, i väldiga upplagor, liksom två uppföljande, mer latininspirerade album från TV-serien »Mr Lucky«.

Henry och Blake Edwards blev fullständigt oskiljaktliga under många år: från tidiga sextiotalets »Breakfast At Tiffany’s« över »The Party« och Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers, till sjuttio- och åttiotalsfilmer som »10« och »Victor/Victoria«. Mancini svek inte vänskapen ens när han hatade Blakes filmer, utan levererade överdådiga soundtracks till dem också.

Faktum är att han ofta sett det som en yrkesmässig utmaning att »rädda« filmer och scener som han inte tyckt håller. Men hans omdöme var inte alltid gott, och tur är det: den fantastiska inledningsscenen med Audrey Hepburn i Blake Edwards filmatisering av Truman Capotes »Breakfast At Tiffany’s« imponerade inte det minsta på Mancini. Han kände sig tvärtom nödgad att »fixa till« den med en låt. Tack vare det fick vi »Moon River«, en av de vackraste filmballaderna som skrivits. Filmen gav full Oscars-utdelning för Henry: en för »Best Score« och en för »Best Song«.

Inspirerad av framgången satte sig Henry Mancini genast ner och komponerade tre stora pophits till — alla under ett enda år: »Baby Elephant Walk« i djungelfilmen »Hatari!«, Rosa Pantern-temat samt Oscars-belönade »Days of Wine and Roses« till Jack Lemmon-filmen med samma namn

Men mest typisk för Mancinis kompositörskonst var hans fåfänga fixering vid detaljer. Om en radio stod på i en scen lät sig inte Mancini nöjas med att producenten köpte loss en aktuell poplåt till den: han ville själv specialskriva en typisk radiohit.

I den första Rosa Pantern-filmen (»The Pink Panther«, 1963) finns till exempel en scen där David Niven förför Claudia Cardinale på en tigerfäll, men innan han sätter i gång sätter han på en grammofonskiva: en detalj som gjord för Mancini.

Då och då återvände Henry Mancini till televisionen, och komponerade bland annat signaturerna till deckarserierna »Columbo« och »Charlie’s Angels«, såpoperan »Hotellet« samt urbancoola, helsvarta sitcom-serien »What’s Happening!!«. Han gav också ut en rad briljanta LP-skivor där han arrangerade och dirigerade andras material.

Ett urval av Henry Mancinis bästa filmsoundtracks — några av filmerna är klassiska, några stinker, men varenda en har ett fantastiskt »score«:

»Touch of Evil« 1958; »Breakfast At Tiffany’s« 1961; »Bachelor in Paradise« 1961; »Hatari!« 1962; »Days of Wine and Roses« 1962; »The Pink Panther« 1963; »Charade« 1963; »The Party« 1968; »The Return of the Pink Panther« 1975; »Who Is Killing the Great Chefs of Europe?« 1978; »Sunset« 1988; »Switch« 1991.


Kjell Häglund

Filed under: hej då, Kjell Häglund, POP #09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: