Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Du skulle varit där…

I förra numret av POP förklarade Jan Gradvall varför konserter inte längre har någon betydelse. När Andres Lokko såg Oasis första gången upptäckte han att Janne hade fel. Och vad som skulle blivit en recension av Oasis debutalbum »Definitely Maybe« blev i stället en artikel om hur popmusiken tar över ditt liv, så att du till slut är beredd att sälja dina Oasis-singlar bara för att få se dem på scen — en gång till.

OASIS

Definitely Maybe

[Creation/Sony CRE 169]

DEN 20:E FEBRUARI, 1994: En kassett med Oasis, en demoversion av »Columbia«, dimper ner på POP-redaktionen. Undertecknad gillar den, bestämmer sig för att intervjua dem till nästa nummer. Han lyckas få tag i Noel Gallagher hemma i Manchester som ödmjukt förklarar att det är den första intervju de ger. Under intervjun nynnar han den kommande debutsingeln »Supersonic« genom telefon. Texten, där han rimmar titeln med »gin & tonic«, »Elsa« med »Alka-Seltzer« och »Doctor« med »Helicopter«, är den mest självklara rocklyrik som skrivits sedan Happy Mondays »Pills ‘N’ Thrills And Bellyaches«. En text som bara är skriven för att i symbios med musiken lyfta lyssnaren en meter från markytan. Tre månader och två singlar senare har de redan utsett sig till det viktigaste som hänt den tänkande popvärlden sedan The Beatles.

DEN 4:E JUNI, 1994: Alan McGees skivbolag Creation firar tioårsjubileum med en ambitiös fest på Londons Royal Albert Hall. Trots den imponerande uppslutningen — Arthur Lee, Boo Radleys, Sugar, Alan McGees pappa, Velvet Crush, Ride, William Reid, The Creation och Mitch Easter för att nämna några — är det bara ett enda band som verkar ha fans i den ödsliga konserthallen, bara ett band som möts av ett genuint upphetsat jubel blandat med lika genuina buanden.

Fast det är, i ärlighetens namn, egentligen bara en enda person i Royal Albert Hall som buar. Och han sitter — nej, nu har han ställt sig upp — i en av logerna närmast scenen. Han skriker med sprucken röst, på nästintill obegriplig Manchesterdialekt, till gitarristen som sitter på en barstol framme på scenen.

— Du vet att du inte kan sjunga. Noel, din jävla idiot. You fucker! Vänta ett tag så kommer jag ner!

Det är Liam Gallagher, Oasis ordinarie sångare, som vrålar från logen. Han har tappat rösten, så storebror Noel, Oasis musikaliska nav, får sköta spelningen själv.

— Liam, håll käften. Shut the fuck up! Du sitter bra där du sitter. Ge fan i mig, din jävla tunnis!

Liam sätter sig ner för ett ögonblick. Storebror har talat. Oasis spelar lite veka versioner av »Live Forever«, »Shakermaker« och »Whatever«, en ny låt som förhoppningsvis släpps på singel strax före jul. Hela tiden, mellan låtarna, i början av låtarna, mitt i låtarna, ja, mest hela tiden, står Liam i sin loge med en öl i ena handen, en cigarett i den andra och vrålar obegripliga glåpord till sin storebror.

Det känns som ett klassiskt ögonblick.

Creation-galan i övrigt ska vi lämna därhän. Den var en nästintill perfekt illustration till Jan Gradvalls avsked till konsertbesök i POP #8.

DEN 13:E AUGUSTI, 1994: Oasis håller presskonferens i Hultsfred. En flicka från en lokalradiostation står och håller sin mikrofon mot högtalaren. Noel tittar på henne och skrattar rått.

— Vilken idiot, hon har försökt intervjua den där högtalaren i över en halvtimme Hon tror att den kommer att säga något.

Liam svarar genast.

— Det är klart att den kommer att säga något, you fucker.

Liam börjar imitera en högtalare.

— Hej, jag är egentligen bara en svart låda som håller käften för det mesta.

* * * * *

Pophistoria. Liam vill vara John Lennon och det går ganska bra.

Senare samma dag ser jag ett riktigt Oasis-gig för första gången. Liam står längst framme vid scenkanten. Blickstilla. Han stirrar på publiken, nej, han stirrar rakt igenom oss. De spelar »Columbia«. Volymen är uppskruvad till elva, det är alldeles för högt. Bandet har bara släppt tre singlar, den senaste bara några få dagar innan spelningen. Det är packat med folk i tältet, Bobby Gillespie står längst fram, mitt i publiken, och sjunger med i varenda textrad.

Framför mig står en ung flicka och dansar. Varje gång Liam tittar åt vårt håll dansar hon ännu våldsammare och ler mot Liam. Hon vet att han egentligen inte ser henne, men det gör inget. För Oasis är det bästa hon sett i hela sitt liv, det säger hon efteråt till alla som orkar lyssna.

Exakt en timme senare avslutar de med sin version av Beatles »I Am the Walrus«. De går av scenen. De har inte en tanke på att spela extranummer. Det har de aldrig haft.

Och det är först nu, tio minuter efter konserten, som jag märker att jag blivit döv på ena örat av volymen. Det känns bra. För Oasis är det enda popband som jag kan tänka mig att förlora hörseln till. Det dröjer tio timmar tills mitt vänstra öra fungerar igen. Och hela tiden vill jag inget hellre än att vrida tillbaka klockan och se om konserten.

DEN 18:E AUGUSTI, 1994: Checkar in på hotellet vid Bedford Avenue, springer upp till rummet, slår på TV:n, Top of the Pops har precis börjat.

— Och på tionde plats, mina damer och herrar, »Live Forever« med Oasis!

Liam står längst fram vid scenkanten. Blickstilla. Han påminner mer än någonsin om Keith Moon. Den maniskt speedade blicken, frisyren och övertygelsen om sin egen genialitet och odödlighet.

»You and I are gonna live forever«.

Liams röst spricker i refrängen, det låter för jävligt. Det gör ingenting. Tvärtom, då kanske jag får ha dem för mig själv ett litet tag till och slipper se dem på Globen nästa gång de kommer till Sverige. Jag vet inte om ni sett scenen i »Quadrophenia« där Phil Daniels ser The Who på »Ready Steady Go« och spelar lufttrummor, sjunger med, imiterar Townshends väderkvarn och Daltreys mimik.

När man är så gammal som jag är gör man inte längre sånt när andra tittar på. Men ensam i ett hotellrum kan jag skruva upp volymen, kamma fram håret precis som Liam och försöka sjunga »Määääyyyybeee« precis som Liam.

Det är ingen skillnad mot den känsla jag hade när The Jam i november 1980 spelade »Going Underground« och jag önskade att min lugg kunde växa ner över ögonen på en gång. Nu! Bums! Och så den där röda jeansjackan Weller hade på omslaget till Melody Maker som han hade på scenen på Isstadion två år senare.

Vi brukar säga att popmusik, när den är som bäst, kan förändra liv. Det är inte riktigt sant. Vad den gör är att den tar över ens liv. Man tappar kontrollen över sin tråkiga vardag och lever för nästa konsert, för att hitta en likadan röd jeansjacka och för att träffa en flicka eller pojke som också förstått.

Ibland kan känslan vara i några sekunder, ibland sitter den i resten av ens liv. Jag kommer aldrig att glömma Dexy’s Midnight Runners på Dominion våren 1981. Likt Jan Gradvall kommer jag heller aldrig att glömma Bruce Springsteen på Isstadion samma år, inte The Clash på Eriksdalshallen 1980 eller Stone Roses på Spike Island heller.

Men till skillnad från Gradvall — och Nick Hornby — anser jag att popkonserter är lika fantastiskt som sex med en person man älskar. Man vet ungefär vad som kommer att hända men ändå blir det bättre för varje gång. Förutom då man kommer till den punkt i förhållandet då minnet av den första gången väcker större sensationer än tanken på nästa.

Jan Gradvall har i sitt »testamente« [POP #8] uppnått just den punkten i sitt långa förhållande med popmusiken. Kicken av att skriva om en artikel i en brittisk söndagstidning — som handlade just om hur bra det en gång var — kändes mer upphetsande än att bara luta sig tillbaka och låta musiken ge honom »det där alldeles underbara«, som Sif Ruud uttryckte det om något helt annat hos Doktor Egermann i Bergmans »En lektion i kärlek«.

Doktorn vet vad jag menar.

Just nu räcker det med att studera omslaget till »Definitely Maybe«. Liam liggandes på golvet i en klarblå Ben Sherman-jacka, på golvet ett halvfullt vinglas, ett paket Benson & Hedges, några inramade foton. Ett av Burt Bacharach och ett av fotbollsspelaren George Best.

Det räcker med att titta på inneromslagets foton på Liam. På det första skuggboxas han, på det andra sitter han på en Lambretta-scooter, på det tredje läser han Daily Mirror och på de mindre bilderna antingen röker han en cigarett eller dricker Jack Daniels och Cola.

Vad lär vi oss av det?

Popsymboliken är enkel.

Den första bilden visar bandets våldsamma sida, den andra deras uppenbara fascination för modernismen, den tredje deras avsky för elitism och stolthet över bandets arbetarklassbakgrund och resten, tja, resten är bara rock’n’roll.

* * * * *

Senare på kvällen spelar de på The Astoria på Charing Cross Road. Det är utsålt, svartabörshajarna tar trettiofem pund för en biljett och inne i konserthallen spelas en kassett med Led Zeppelin.

Plötsligt står Liam längst framme vid scenkanten. Blickstilla. De spelar »Columbia«. Albumet är fortfarande inte släppt. Alla kan texterna i alla fall. De som inte kan dem lär sig refrängerna på en gång. Oasis ska inte analyseras, de ska bara älskas för vad de är, för 21-åriga Liams övertygelse om att Oasis är det enda band som någonsin betytt någonting, de ska älskas för hans sju år äldre brors visdom, kunskap om och kärlek till pophistorien och för att de på scenen har förmågan att lyfta mig — och tusentals andra — tre meter rakt upp i luften.

De avslutar med »I Am the Walrus«. De spelar inga extranummer.

När jag några dagar senare ser tillbaka på konserten med nyktrare ögon vet jag givetvis att det inte var det bästa jag någonsin sett. Men det är helt ointressant. För det är just sådana nyktra, analytiska ögon som kan förstöra allt som gör popmusik till något livsviktigt.

För i morgon kväll vill jag känna samma sak för nästa band. Jag har inte glömt bort hur det kändes sist. Jag vill ha mer och jag hoppas att det aldrig tar slut.

Just nu är Oasis fantastiska debutalbum ingenting annat än en konsertsouvenir. Ungefär som ett turnéprogram eller en T-shirt. Ett hyfsat substitut tills jag får se dem på en scen igen. I slutet av november spelar Oasis tillsammans med Primal Scream på The Empire i Londons Shepherd’s Bush. Jag ska boka en resa i morgon. Har jag inte råd får jag väl sälja min skivsamling. Fan, jag kan till och med tänka mig att sälja mina Oasis-singlar. Allt för att få se dem på en scen igen. Undrar om Janne vill följa med?


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #09, ,

One Response

  1. Linda skriver:

    Underbart! Blev överlycklig när jag hittade den här bloggen – superbra jobbat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: