Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Robert Wyatt diskografi


SOFT MACHINE

Soft Machine 1

I skuggan av Syd Barretts psykedeliska utflykter gjordes också den här säregna engelska avantgardepop-skivan som obegripligt nog bara kom ut i USA. Wyatt sjunger duett med sig själv, bandet blandar improviserat jazzsväng med knivskarp självbiografisk pop (»most of all I like to talk about me«, sjunger Wyatt). Så plötsligt glesnar musiken, rösten blir ensammare, allvarligare: »loving you, the way I do make everything seem right again«.

SOFT MACHINE

Soft Machine 2

Tvåan är ännu bättre än ettan. Soft Machine var officiella medlemmar av patafysiska kollegiet (är Claes Hylinger informerad?) och spelar en musik med en svårgripbar humor som kan påminna just om Hylingers böcker. Här är det bättre ordning på jazzpartierna, som utan att det märks går över i Wyatts bitterljuva dagbokspop. Det är obegripligt att ingen samlat dessa Wyatt-sånger på en CD.

SOFT MACHINE

Third

Dubbel-LP där de fyra medlemmarna skrev varsin tjugominuterslåt per sida. Wyatts »Moon in June« är en klassiker, och ensam en given tiopoängare. Den finns på säkert fyra—fem olika samlingsplattor i två olika versioner: denna, som handlar om Wyatt i New York, den andra om Wyatt på BBC. Om termen dagbokspop inte är patenterad tidigare så är den det nu. Wyatt sjunger om hur han mår, om sin hemlängtan (»I wanna feel the rain on my head«), om kompisarna i bandet och om livet i stort.

ROBERT WYATT

End of an Ear

Wyatts första soloskiva gjordes mellan »Third« och »Fourth«. Här experimenteras med allt från bakvända bandslingor till manipulationer av hastigheten. Ofokuserat och tråkigt.

SOFT MACHINE

Fourth

Här har Wyatt inte skrivit en enda sång utan ägnar sig helt åt trummorna, vilket i och för sig inte är så pjåkigt det heller. Detta är storbandsjazzrock, mer besläktad med Carla Bley och Frank Zappa än den samtida Miles Davis som Soft Machine avgudade.

MATCHING MOLE

Matching Mole

Här är den: »Oh Caroline«. Den allra bästa av alla Wyatt-låtar, den enda man egentligen behöver. I övrigt består »Matching Mole« till stora delar av ett inte alltför spännande experimenterande. Men en man som kan skriva en hel låt om vem som spelar vilket instrument och om vilken vers han sjunger, och som samtidigt kan få lyssnaren att sitta på helspänn, är förstås förlåten.

MATCHING MOLE

Little Red Record

Återigen för lite låtar och för mycket improviserande. Matching Moles båda skivor ger en aning om vilken kick det kan ha varit att se dem live. »Little Red Record« har ingen »Oh Caroline« men är som helhet bättre än föregångaren.

ROBERT WYATT

Rock Bottom

Wyatt skrev »Rock Bottom« på sjukhuset efter att ha blivit rullstolsbunden för resten av livet. Den är fasansfullt sorglig, men innehåller inte en sekund av självömkan. Bara stor musik i moll. En av de mest säregna pop/rock-skivorna någonsin.

ROBERT WYATT

Ruth Is Stranger Than Richard

Efter bilderna av Wyatts egen smärta på »Rock Bottom« spelade han in denna mindre fokuserade skiva med samarbetspartners som Fred Frith och Brian Eno. På sina ställen blir det ett jazzigt gung som Wyatt aldrig tidigare uppnått, där det storslagna blandas med det intima. Det är bitvis briljant, även om skivan som helhet är lite väl spretig.

ROBERT WYATT

Nothing Can Stop Us

Wyatt kramar varenda liten blodsdroppe ur låtar som Billie Holidays »Strange Fruit« och Chics »At Last I Am Free«. Mycket märkligt att höra vad som händer när världens sorgsnaste röst ger sig på dem. Det här är Wyatts Rough Trade-singlar på en skiva. Det blir ojämnt, men med några undantag är det stor musik som uppstår när Wyatts intensitet och allvar möter andras låtar.

ROBERT WYATT

Old Rottenhat

Wyatts första helgjutna skiva sedan »Rock Bottom« — trots att jag har lite svårt för det dominerande, totalt syntetiska syntljudet. Det är som om Wyatt bestämde sig för att det fick vara nog med leksaksorgel och charmig skramlighet. Låtmaterialet är i alla fall starkare än på tio år. Mycket politik, lite personligt, svårt att hitta in i men väl värt besväret.

ROBERT WYATT

Dondestan

Här spelar Wyatt alla instrument själv och sjunger hustruns texter. Ibland är det svidande vackert, men också väl jämntjockt.

ROBERT WYATT

Going Back a Bit

Slapp Virgin-samling. Minimalt med information. Inga Soft Machine-låtar förutom version två av »Moon in June«. Wyatts karriär gör sig inte så bra i en gigantisk uppräkning som den här. Andra CD:n med mest åttio- och nittiotal blir splittrad till det uthärdligas gräns. Första CD:n är okej som introduktion till vad det hela handlar om, och »Oh Caroline« är med. Men var är Soft Machine-sångerna?

ROBERT WYATT

Floatsam and Jetsam

Klar överkurs. Visst är det kul i teorin att en av låtarna har Wyatt på trummor och Jimi Hendrix på bas. Men i verkligheten låter det inte så kul. Mest outgivet udda material.

KEVIN AYERS

Joy of a Toy

Om Wyatt antagit flera skepnader genom årtiondena har Kevin Ayers varit sig mer lik. Han låter fortfarande som den felande länken mellan Jonathan Richman och Van Morrison. Detta är Ayers första soloskiva efter att han lämnat Soft Machine. Ljuvliga sommarsliskiga melodier med hippienaiva texter om flickor i gungor, vindrickning och människans frihetsbehov. Wyatt trummar vackert på hela skivan.

BRIAN ENO

Taking Tiger Mountain By Strategy

När Brian Eno kastades ut ur Roxy Music efter de två första makalösa skivorna stelnade gruppens och inte minst Bryan Ferrys kreativitet ganska snart. Eno själv blev däremot piggare och piggare. »Taking Tiger Mountain By Strategy« är en av Brian Enos konstigaste popskivor, och den roligaste. Wyatt körar och spelar slagverk på hela skivan.

SCRITTI POLITTI

Songs to Remember

Var från början ett klassiskt experimenterande Rough Trade-band som på konserter kunde glädja publiken med att gnida rakblad mot gitarrhalsarna och läsa högt ur Marx »Kapitalet«. Så fick sångaren Green en knäpp och hävdade att Aretha Franklin var större än Marx. Innan Green kom igång på riktigt med sin lätt pinsamma imitation av svart musik gjorde han denna delvis makalösa skiva, en blandning av melankolisk brittisk pop, Kraftwerk och svart soul med Wyatt på leksaksorgel och med världens enda kärlekssång om den franske filosofen Jaques Derrida (som Green hävdar att han brevväxlar med).


JO VISST finns det mer Wyatt på skiva, till exempel: »Jet Propelled Photographs, A Short Break«, John Peel-sessions, både med Soft och Wyatt, flera liveskivor med Soft Machine och lite till. Inga av dessa skivor platsar dock i min diskografi.


Gunnar Bolin

Filed under: diskografi, Gunnar Bolin, POP #15, , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: