Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: GETO BOYS – The Resurrection

GETO BOYS

The Resurrection

Rap-A-Lot/Virgin

»No matter what you do/to your hood stay true/and you’ll make it/so let nobody take it/Ghetto fantasies become realities/if you don’t let ‘em shake it.«

Geto Boys har kritiserats för att ha distanserat sig från sitt ursprung och sina rötter. Sedan de blev framgångsrika repartister har de flytt Houstons svarta ghetton, och anses därmed ha svikit sina bröder och systrar. Det är mycket möjligt att de numera bor i trevliga bostadsområden med swimmingpool och mexikanska husor, men det hindrar dem inte från att med plågsam, och ofta direkt frånstötande naturalism fortsätta att beskriva vedermödorna i ghettot.

När Bushwick Bill fick ögat bortskjutet av sin flickvän efter ett kärleksgnabb för ett antal år sedan, rekonstruerades givetvis händelsen när det var dags att släppa ett nytt album. På omslaget till »We Can’t Be Stopped« ligger Bill blödande på en bår, på väg till sjukhuset. Makabert? Ja. Sjukt? Jo. Men onekligen fascinerande. Geto Boys har alltid ansträngt sig till det yttersta för att provocera. Bill, Willie D och Scarface skulle antagligen kunna bosätta sig på månen utan att för den skull förlora ett uns av det engagemang och den frenesi som fått dem att sedan starten 1988 släppa sex bloddrypande våldsamma album.

Efter att samtliga medlemmar under flera års tid ägnat sig åt sina respektive solokarriärer, återuppstår nu Geto Boys med »The Resurrection«, trots att Bushwick Bill bara för ett år sedan påstod att det var osannolikt att Geto Boys någonsin skulle återförenas. På »The Resurrection« märks ingenting av eventuella meningsskiljaktigheter. Bill, Scarface och Willie D har enats mot den gemensamma och eviga fienden; det amerikanska samhällets orättvisor och det korrumperade systemet, och med ömsom vitglödgat raseri och ömsom uppgiven desillusion reflekterar de över de livsvillkor som gäller för merparten av Amerikas svarta invånare. Musikaliskt sett bjuds vi inte heller några direkta nyheter. Slöa, loja beats och souliga harmonier blandas med kyligt dissonanta och olycksbådande syntslingor. Geto Boys annonserar sin återkomst i »Still«, en iskall skräckhistoria där Bill i refrängen vrålar »Die motherfucker, die motherfucker!«, så att nackhåren reser sig.

Jovisst, jag har hört det där förut, men det spelar ingen roll. Det gör det varken mindre bra eller mindre otäckt.

»Geto Fantasy«, från vilken citatet ovan är hämtat, bygger på Rose Royce »Love Don’t Live Here Anymore« och är nästan lika bra som War-covern »The World Is a Ghetto«. Lysande är också »Blind Leading the Blind«, och »First Light of the Day« — om hur det går till att slakta en knarkhandlare.

»The Resurrection« har visserligen skönhetsfläckar i form av ett par, tre utfyllnadsspår, men på det hela taget har Geto Boys gjort en värdig comeback.

Hanna Åberg

Filed under: Album #18, Betyg 07, Hanna Åberg, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: