Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Willie topp tio

…And Then I Wrote [Liberty] 1962

Willies debutalbum, det första av två han gjorde för Liberty under åren 1962-1963. Det spelades in i Nashville och Los Angeles, med Grady Martin respektive Leon Russell som ledare för de små studiogrupperna. Trummor, bas, gitarr, piano och inte mycket mer ger precis rätt inramning åt Willies mörkt melankoliska låtar och nedslagna, lätt självömkande röst. Det är ett perfekt soundtrack för den som vill sitta vid en bardisk och filosofera över varför livet/kärleken/kvinnorna/världen alltid tycks konspirera med samma djävulska kombination av utstuderad lömskhet och slumpmässig elakhet. Helt i klass med Sinatras »In the Wee Small Hours«. Låt flaskan stå…

Country Music Concert [RCA] 1966

Willie på hemmaplan. Den här sympatiska liveinspelningen gjordes i Fort Worth, Texas, inför en publik som länge var rätt ensam om att inse Willies genistatus. Enbart medleyet av »Opportunity to Cry« och »Permanently Lonely« lär ha varit valuta för inträdesavgiften, och hade man kunnat betala i efterskott med tårar hade halva publiken inte ens behövt plocka upp plånboken. En promenadseger. När Willie tio år senare slagit igenom på riktigt packade RCA naturligtvis om plattan under titeln »Willie Nelson Live«, med en nytagen bild på omslaget. Och jag förstår deras tankegång — om man inte vet det är det ingen särskild skillnad på en Willie-konsert inspelad 1966 eller 1976. Eller 1986. Och det är ingen kritik, snarare ett erkännande av mannens totala stilkänsla och musikens helt tidlösa karaktär.

Yesterday’s Wine [RCA] 1972

Under åtta år hos RCA gjorde Willie ett femtontal studioalbum, men inte många håller rakt igenom. Viljan och intentionerna var goda, men bitarna föll aldrig riktigt på plats. Ynka två av hans RCA-singlar lyckades ta sig in på countrylistan. Inte ens den här lysande temaplattan, som var den första inspelning där Willie slog fast den stil som några år senare skulle göra honom till superstjärna. Och temat passar honom som handsken. En trött och luggsliten man ser tillbaka på ett hektiskt liv — med sorg, skam, glädje och förvåning.

Phases and Stages [Atlantic] 1974

När Willies RCA-kontrakt rann ut i sanden och hans karriär slog i botten, visade det sig att han hade en inflytelserik hjälpare på armlängds avstånd. Hans vän Doug Sahm sammanförde honom med Jerry Wexler, en av skivbolaget Atlantics ägare, som visade sig vara hans störste beundrare. Wexler lyckades sedan, trots att han då redan betraktades som en belastning för bolaget, få till stånd en Nashville-baserad countryavdelning på Atlantic. Avdelningen gick omgående med gigantisk förlust och lades ner efter bara några år, men Wexler hade räddat Nelsons karriär. Hans två plattor för bolaget sålde inte i några stora kvantiteter, men drog på sig massor av kritikerberöm och massmediauppmärksamhet. Första plattan, den New York-inspelade »Shotgun Willie«, är en trevande affär. Den andra är ett mästerverk, producerad i Muscle Shoals av Wexler själv. Det lösa temat är en sönderfallande kärleksaffär, ur både mannens och kvinnans synvinkel. Låtmaterialet är lysande, Willies sista riktigt stora insats som låtskrivare, med en höjdpunkt i andrasidans nästan olidligt melankoliska hjärtekrossare »I Still Can’t Believe You’re Gone«. Musikerna, på semester från soulfabriken, spelar country som de vita sydstatspojkar de ju trots allt är. Resultatet är kosmisk amerikansk musik — lika mycket blues och jazz som det är country och western swing.

Red Headed Stranger [Columbia] 1975

»Red Headed Stranger« spelades in för en spottstyver i en liten studio i Garland, Texas. Med sig hade Willie sitt eget turnéband, inga studiomusiker. Inspelningen tog mindre än två dagar och ingen spelade mer än vad som behövdes. Willies nya skivbolag trodde att det var en demotejp man fick i händerna. »Kan vi åtminstone inte få lägga på lite stråkar, och en kör?« Men Willie insisterade, precis så naket skulle det vara. Mixen av finlemmade Nelson-original, countryklassiker som T. Texas Tylers »Remember Me« och Eddy Arnolds »I Couldn’t Believe It Was True« och modernare melankoli som Hank Cochrans »Can I Sleep in Your Arms« är utsökt. Plattans tema — med sin mörka och lite mystiska berättelse om en försmådd och olycklig präst med blod på händerna — är fascinerande. Olycklig kärlek, okontrollerad ilska, vansinne, mord, frälsning. Ändå är det framför allt musiken, uppbyggd kring Willies egensinnigt distinkta gitarrspel, och hans känsliga sång som fångar oss. Han ger röst åt den ensamme, rotlöse, olyckligt sökande mannen, ständigt på drift i samhället och livet.

To Lefty From Willie [Columbia] 1977

Willie har aldrig smusslat med sina influenser, tvärtom har han alltid gjort vad han kunnat för att dra fram sina hjältar i ljuset. Att han gjort duettalbum med såväl Hank Snow och Webb Pierce som Faron Young och George Jones är alltså fullständigt logiskt. Och låt oss därför i det här sammanhanget undvika att nämna den där smörige spanjoren vid namn… Lefty Frizzell, som förmodligen är Willies största influens någonsin, dog innan Willie hade möjlighet att få in honom i en studio. I stället gjorde han den här innerliga hyllningsplattan; en resa tillbaka till den musik som härskade på femtiotalets »honky tonks« i Texas. En handfull av Frizzells bästa — femtiotalsklassiker som »I Love You a Thousand Ways« och »Always Late (With Your Kisses)«, men också sjuttiotalspärlor som »That’s the Way Love Goes« och »I Never Go Around Mirrors« — i okonstlade och nästan blygsamma versioner. Med mycket kärlek i rösten och massor av luft i arrangemangen.

Face of a Fighter [Lone Star] 1978

Av alla suspekta Nelsonutgåvor är det här förmodligen den allra mest suspekta, samtidigt som innehållet är omistligt. Så här ligger det till: Inspelningarna kommer från det allra tidigaste sextiotalet, den tid när Willie var alldeles ny i Nashville och fortfarande inte ens hade något skivkontrakt. I stället gick han runt till olika skivbolag och studior och försökte sälja sina låtar. Musikförlaget Pamper Music knöt honom till sig — lönen var 50 dollar i veckan — och bekostade en rad enkla och hastigt gjorda demoinspelningar av hans låtar. Det enkla, trevande kompet och den stressiga inspelningssituationen understryker den uppgivna, bluesdränkta stämningen i Willies märkligt mörka och pessimistiska låtar. Resultatet är lysande. Willie började snabbt spotta ur sig ännu fler låtar åt Pamper, och mindre än ett år senare tog Faron Young hans »Hello Walls« till countrylistans förstaplats. Patsy Cline följde efter med »Crazy« och Billy Walker med »Funny How Times Slips Away«. Demoinspelningarna glömdes bort och man trodde till och med att de slukats av lågorna när Willies hus brann ner till grunden julen 1970. På sjuttiotalet dök de emellertid åter upp och de har sedan dess med jämna mellanrum flutit upp på mer eller mindre skumma etiketter, både i vinyl- och CD-form. Alltid försedda med nytagna, vilseledande Williebilder på omslagen. »Face of a Fighter« är den mest legitima av de här utgåvorna. Willie valde själv ut vad han tyckte var de bästa inspelningarna och gav ut dem på sin egen etikett, Lone Star.

Stardust [Columbia] 1978

En ljuvlig samling standardlåtar. »Georgia on My Mind«, »Unchained Melody«, »Someone to Watch Over Me« och »Moonlight in Vermont« är de vackraste, mest romantiska låtar som någonsin skrivits och Willie sjunger dem med sin allra mest avspända och innehållsrika röst. Det är de små skiftningarnas platta, där minsta lilla oväntade frasering kan öppna en helt ny mening åt en text. Kurt Weills »September Song« älskar jag i alla inspelningar, men så här mycket melankoli har ingen tidigare lyckats ladda den med. Plattan visade countrypubliken att Nelson även hade den här sortens rötter. Den introducerade också på ett subtilt sätt Willies speciella countryuniversum för en publik som aldrig skulle visa att den uppskattade något så simpelt som country.

Tougher Than Leather [Columbia] 1983

Willie gjorde en lång rad bra plattor för Columbia, som tyvärr inte får plats på den här begränsade listan. Men det vore ett misstag att missa den här mörka och mystiska historien om synd och död, karma och gottgörelse. 1982 kollapsade Willies ena lunga och under den sjukhusvistelse som följde skrev han ihop den här fängslande, inte helt lättillgängliga uppföljaren till »Red Headed Stranger«. Definitivt en nöt för hans mainstreamfans, men en omistlig favorit för oss som är lite mer hardcore i vår Willie-dyrkan.

Across the Borderline [Columbia] 1993

Och så plattan som kanske bäst av alla sammanfattar inte bara Nelsons artistiska vision, utan även den unika position han intar i amerikanskt musikliv — älskad av en stor publik och dyrkad av flera generationers låtskrivare, från Dylan och Paul Simon till Kris Kristofferson och Lyle Lovett, som för övrigt alla medverkar på skivan. »Across the Borderline« är mer koncentrerad och genomarbetad än vad vi vant oss vid från Nelson de senaste tio åren. Han omfamnar än en gång hela det amerikanska musikarvet, och stiger en gång för alla fram som en av den traditionens allra främsta företrädare. Och visst blir Paul Simons »American Tune« i hans händer en ny amerikansk nationalsång?


De flesta av plattorna på den här listan finns numera tillgängliga på CD. Undantagen är debut-LP:n, som emellertid ingår på dubbel-CD:n »The Complete Liberty Recordings 1962-1964« [EMI], och de både RCA-plattorna. En bra samling RCA-spår hittar ni på »The Essential Willie Nelson« [RCA/BMG].


Lennart Persson

Filed under: diskografi, Lennart Persson, POP #14, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: