Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Willie Nelson

Mannen har gjort musik i över fyrtio år. Och levt ett liv som i perioder styrts av en flod av sprit och droger. Iförd stickad mössa och med en mugg kaffe framför sig tar han emot POP:s Lennart Persson som också berättar vilka tio Willie-skivor som är värda att dö för.

Jag har ett problem med Willie Nelson. När jag sätter på en av hans plattor slutar det alltid med att jag blir full.

Åtminstone om det är på natten.

På hans allra bästa plattor, och de är många, finns det ett vemod så djupt och så tungt att det egentligen bara kan sluta på det sättet. Han ger oss texten, men också så mycket mer. Avskalad alla manér, med en röst kliniskt ren från emotionellt dödkött, med varje ton och varje avig frasering vägd på guldvåg, går han skoningslöst direkt på alla mina svagaste punkter. Med rösten som skalpell blottlägger han mänskliga svagheter, passionens baksmälla och den eviga kärlekens omöjlighet. En sorgsen röst, även när den ska tolka texter om glädje och hopp.

När man så möter denne vemodets budbärare, denne kärlekens obarmhärtige avslöjare, så är det första man slås av att det strömmar så mycket kärlek och positiv energi från honom. Han sitter där vid köksbordet i sin förvånansvärt enkla turnébuss, med stickad mössa på huvudet och en mugg kaffe och en burk pepparkakor framför sig, och det känns som om man fått audiens hos en zenbuddistisk munk. Han utstrålar balans och ödmjuk inre styrka. Det finns en nästan fysisk kraft i hans bruna, plirande ögon. Hans kropp ser väldigt liten och tunn ut, så här utanför scenen.

När jag berättar om mitt lilla problem ler han och svarar:

— Jag förstår. Jag har hört det förut.

Han har gjort musik i över fyrtio år. Tre skilsmässor, många års hårt och otacksamt slit i en okänslig bransch, depressioner, personliga tragedier och ett liv som i perioder styrts av en flod av sprit och droger. Han saknar förvisso inte arbetsmaterial.

— Och kärleken, bra eller dålig, passionerad eller döende, är ju ändå det som är mest centralt i våra liv. Hur man än vänder och vrider på det. Problemet är bara att folk inte alltid förstår det. I stället bekymrar man sig för idiotiska småsaker och triviala vardagsproblem. Jag antar att det är den kontrasten som tar fram djävulen i mig — och det är då jag roar mig med att rota i det som verkligen plågar folk…

— Om jag sedan når folk med min musik har jag kanske lyckats visa dem att det där okända, de där svåra känslorna och erfarenheterna, inte är så farliga som vi tror. Eller också har du drivit dem till självmord.

Slinker det ur mig, innan jag hinner tänka mig för. Det är bara tre år sedan Nelsons drygt trettioårige son, Billy, tog livet av sig. Han ringde till sin far på julafton och berättade att »det här blir en jul du aldrig kommer att glömma«. Sedan hängde han sig.

Nelson låter mitt klavertramp passera utan att röra en min. När jag några dagar senare talar med honom en andra gång ber jag om ursäkt för min klumpighet. Han viftar bort min ursäkt, men undviker vidare diskussion med en sista dämpad kommentar.

— Jag har inte alltid varit en bra far…

Kanske inte. Något generellt föredöme har han i varje fall inte varit. Historierna om hans vilt hedonistiska partajande, speciellt på sextiotalet, är legendariska i Nashville. Och han har i dag ett mer än fyrtioårigt marijuanaberoende bakom sig. Förra året hittade en amerikansk polisman honom sovande i sin bil, med en fullproppad påse marijuana på sätet bredvid sig.

Till skillnad från vissa rockstjärnor propagerar han inte öppet för drogen, men alla känner till omfattningen av hans konsumtion. Vilken naturligtvis påverkar honom, inte minst som artist. Under hans Skandinavien-turné förra året såg jag två av konserterna, och de skiljde sig starkt åt. Den första var mycket bra, bitvis lysande. Det var efter den jag gjorde min första intervju, och då var han glasklar. Den andra konserten var bedrövlig, en ofokuserad och svajande skugga av den förra. Efter den träffade jag honom inte själv, men en kollega på Sveriges Radio gjorde det och intygar att Nelson då var rejält pårökt.

Sånt må irritera och bedröva mig som kritiker, men verkar inte nämnvärt påverka bilden i stort. Snarare tycks det för hans publik bara göra honom ännu mer mänsklig, och ännu mer älskad. Kan vi inte dela hans storhet som artist kan vi åtminstone dela hans mänskliga svagheter.

Willie Nelson är i dag en amerikansk institution — en countrylegend, men också dyrkad av en publik som går långt utanför countrymusikens domäner. Han är respekterad och älskad av artister som Dylan, Springsteen och Paul Simon. Till och med Miles Davis var en hängiven beundrare.

Nelson är också ett exempel, kanske ett av de sista, på att den Amerikanska Drömmen fortfarande kan gå i uppfyllelse. Jobba hårt med dina egna händer och du kan bli president, eller åtminstone förmögen, oavsett var du kommer ifrån. Willies liv är ett skolboksexempel i sammanhanget.

Mamman försvann när han var tre, han växte upp i ett fattigt farföräldrahem och började skriva sina sorgesamma sånger redan i sjuårsåldern. Samtidigt dog farfadern i lunginflammation och familjen tvingades bo i ett skjul, medan man försörjde sig på bomullsplockning. Innan Willie nått tonåren fick han sitt första professionella musikerjobb, som gitarrist i John Raycjecks Bohemian Polka Band. Lönen var åtta dollar per kväll, mer än han kunde tjäna ihop på en vecka på bomullsfälten. Därmed var yrkesvalet klart, men vägen mot framgång var lång och besvärlig. Som den ska vara i de här sannsagorna.

Willie hankade sig fram i utkanterna av musikbranschen, som ansiktslös kompmusiker eller som diskjockey på någon gudsförgäten radiostation. Ibland gjorde han tappra försök att skaffa sig ett »riktigt« jobb. Han gick från dörr till dörr och sålde dammsugare, biblar och uppslagsverk, men kunde inte hålla sig ifrån musiken. Han sålde sin första singel, med autograferad idolbild, via sitt eget radioprogram och till sist lyckades han sälja sina första sånger i Nashville. Sextiotalets framgångar som låtskrivare ledde inte automatiskt till något erkännande som artist, det kom först i mitten på sjuttiotalet efter många och frustrerade konflikter med en oförstående musikindustri.

Men sedan rullade det på — i mitten av åttiotalet ägde han stora landområden i Denver, rancher i Utah och Austin, en farm utanför Nashville, två hus på Hawaii, en konsertlokal i Austin, hyreshus, motell, en inspelningsstudio och ett privat jetplan.

Amerikanska skattemyndigheter slog några år senare till med ett krav på över tvåhundra miljoner svenska kronor i obetalda skatter. Räkningen prutades så småningom ner till ungefär hälften och Willie stämde framgångsrikt sina ekonomiska rådgivare, men fick ändå lämna ifrån sig det mesta av sina tillgångar. I dag är skulden reglerad och Willie har köpt tillbaka Texasranchen, golfbanan och inspelningsstudion. Och popularitetsmässigt har han säkert tjänat på hela affären. Han är en man av folket, trots rikedomarna.

— Det som händer det händer, när det ska hända. Och det är inte säkert att vi själva kan påverka det så mycket.

Men för en man som hela sitt liv fört en ständig kamp mot konservativa krafter och institutioner som försöker låsa oss i konventioner och stela sociala mönster, så vore det ju rätt sorgligt att låta sig knäckas av något så trivialt som kronofogden.

— Livet är en kamp som aldrig upphör. Och oavsett vad du gör är det aldrig för sent.

Om han med dessa konstateranden vill uppvigla mot myndigheter eller om han vill leda in konversationen på de reinkarnationstankar jag vet att han omfattar, får vara osagt. I stället pratar vi musik.

Jag frågar vilka som var hans första hjältar.

— Western swingorkestrar som Bob Wills & His Texas Playboys, The Light Crust Doughboys, honky tonksångare som Lefty Frizzell, Floyd Tillman och Ernest Tubb. Hans »Walking the Floor Over You« var en av de första låtar jag lärde mig när min farmor köpte en radio i början av fyrtiotalet. Jimmie Rodgers. Hank Williams, naturligtvis. Radion var min bästa vän.

— Jag älskade boogie woogie med Ella Mae Morse och Freddie Slack, jazzen med Glen Miller och Count Basie och de stora låtskrivarna, Hoagy Carmichael och Johnny Mercer. När jag var tio år gammal hörde jag Frank Sinatra och ville direkt sjunga som han, så kraftfullt och ändå så avspänt. Det jobbar jag på fortfarande…

— Mitt gitarrspel kommer från Django Reinhardt, det zigenska geniet. Jag fick tidigt en av hans plattor och tror att jag så småningom skaffade mig varenda inspelning han någonsin gjorde. Min stil kommer ur misslyckandet när jag försökte låta som han.

— Bluesen hörde jag på bomullsfälten, gospelmusiken fick jag i mig hemma och i kyrkan.

Hur lyckades du sammanföra allt det här i din egen musik?

— Det är inte svårt, så länge man inser att musik handlar om känslor och inte om strukturer. En bra låt är alltid en bra låt, och en bra låt väcker alltid känslor. Sedan är det fullständigt oväsentligt vilken musikstil den kommer ifrån.

Nashville hade inte samma åsikt, eller hur?

— Nej, inte riktigt. De tyckte att mitt sätt att sjunga var »okommersiellt«. Man lyssnade på mitt sätt att frasera, på hur jag töjde på tonerna som Django eller Billie Holiday, och så bestämde man att jag inte var tillräckligt mycket »country«. Och i Nashville säljer man inget annat än country.

Men dina låtar hade man inget emot?

— Nej, och det var väl därför de skrev kontrakt med mig, för att komma över mina låtar. Och när jag insisterade på att göra skivor så lät de mig göra det. På så vis kunde de ju alltid plocka hitlåtar åt sina andra artister, från mina osäljbara plattor. Och med den inställningen var det kanske inte så konstigt att mina plattor blev tråkigare och tråkigare. Ingen trodde på mig som artist, ingen visste vad de skulle göra med mig.

— Dessutom var jag mitt i en djävulsk skilsmässa, som aldrig tog slut. Den bara kostade pengar. Det var en period då alla mina royalty-pengar gick till whisky och advokater. Jag var en eländig skit under rätt många år på sextiotalet. Deprimerad. Rejält.

När vände det?

— När jag i början på sjuttiotalet flyttade tillbaka till Texas. Mitt hus utanför Nashville brann av en olyckshändelse ner en jul, men frågan är om jag inte själv hade bränt ner eländet annars. Jag var hjärtligt trött på Nashville, jag var trött på alla konventionerna, jag ville spela för en publik som ville ha mig. Jag ville spela med mitt eget band, inte ett gäng studiomusiker som tittade på klockan hela tiden. Så jag köpte en ranch utanför San Antonio i västra Texas.

— Jag började boka mina egna spelningar. Jag bara ringde upp arrangörer och klubbägare och erbjöd mig att spela »på dörren«. Kom det folk tjänade vi pengar, annars inte. Och folk kom, som tur var.

Och det var en annan sorts publik?

— Det var i stora delar en ny publik, som gillade country men inte såg ut som »rednecks«. Det var långhåriga, det var MC-gäng, det var hippies, det var folk som inte gillade kriget i Vietnam, det var rockdiggare. Och det var en publik som mötte mig med värme, förståelse och öppna sinnen. Jag hade kommit hem i dubbel bemärkelse.

— Skivan »Yesterday’s Wine«, en av mina sista för RCA, var också viktig. Det var en ny sorts låtar, mer spirituella, alla skrivna i Texas. Skivbolaget fattade ingenting. De trodde att jag medvetet gjort en okommersiell platta, bara för att jävlas, så de vägrade att marknadsföra den. Men för mig var det en ny början.

Vad betydde Jerry Wexler i det läget?

— Mycket. Han förstod mig och min musik, han var beredd att göra skivor på ett annat vis. När jag lämnade RCA startade han en countryavdelning på Atlantic och bad mig bli dess flaggskepp. Det gjorde mig stolt och revanschlysten.

— Plattorna vi gjorde sålde bra, bättre än någon av mina tidigare hade gjort, men framför allt hände det saker på andra plan. Massmedia vaknade, kritikerna öste beröm, andra bolag vaknade. Och när Wexler tvingades lägga ner sin countryetikett stod både Warner och Columbia i kö för att skriva kontrakt.

Då hade du redan flyttat till Austin och ställt dig i centrum för den nya countryscen som höll på att växa fram där. Med droger, rock’n’roll, långt hår och slitna jeans. Långt från Nashville.

— Väldigt långt. I Austin träffade jag många som tänkte som jag, inte som affärsmännen i Nashville. Det var en otroligt avspänd, rolig och kreativ miljö. Det var ingen som opponerade sig när vi blandade in rock och blues och jazz i vår musik, tvärtom. Jag och mitt band kunde spela precis vad vi ville, men valde att spela country. Och vi gjorde det med en aggressivitet som finns i all musik från Texas. Det är klart att det lät annorlunda.

Var ditt nya skivbolag berett på det?

— Både ja och nej. Jag hade ju lovats total konstnärlig kontroll när jag skrev på kontraktet, men de blev ändå chockade när de fick höra »Red Headed Stranger«. Inspelningen var väldigt enkelt gjord, väldigt naken, den lät verkligen inte som något annat på countrymarknaden. Hade dessutom kostat en spottstyver att spela in. De trodde att det var en demoinspelning jag skickat dem.

— När sedan plattan trots allt blev en jätteframgång förstod de väl att jag visste bättre själv, att jag var något att satsa på. Så under väldigt många år hade jag väldigt fria händer…

I takt med att både du och din kompis Waylon Jennings började sälja stora kvantiteter skivor till en ny, ung publik vaknade också resten av Nashville. Ni kallades »outlaws«, rebeller, och marknadsföringsapparaten rullades igång. Din och Waylons platta »Wanted: The Outlaws«, som mest bestod av uppfräschad skåpmat ur RCA:s arkiv, blev countryns första platinaskiva.

— Rebellstämpeln var bara marknadsföring, och i det sammanhanget var naturligtvis vårt långa hår och uppkäftiga attityd tacksamma attribut att hänga upp lanseringen på. Men sanningen var ju att vårt uppror var musikaliskt, inget annat. Vi var trötta på musikmaskinen Nashville. Vi ville göra musik som Hank, Lefty och Webb Pierce en gång hade gjort. Vi ville kunna riva av en LP på två dagar, inte fila sönder saker under månader i studion.

När du tre år senare gjorde »Stardust«, en samling gamla örhängen i arrangemang som varken var »outlaw« eller ens »country«, måste du än en gång ha chockat ditt skivbolag.

— Det kan du lita på. När jag nämnde att Booker T Jones skulle producera tänkte de bara på Booker T & The MG’S och slog ifrån sig med alla armar. När jag sa att det bara skulle bli standardlåtar tappade de hakan Trodde jag att jag var Sinatra? Men de tystnade långt innan plattan sålt tre gånger platinum.

Med åren har du spelat in allt färre av dina egna låtar. Har du drabbats av skrivkramp?

— Knappast. Jag skriver fortfarande, men kanske inte med samma motivation. För att kunna skriva måste jag känna att det finns ett verkligt behov för just den låten. Sedan må det vara att hyran ska betalas eller att någon bett om en låt på något speciellt tema. Jag kan tvinga mig själv att skriva, men det är inte så kul att jobba så. Jag behöver inte längre skriva för brödfödan.

Och du är en mästare på att hitta låtar värda att återuppliva. En av dina mest älskade inspelningar är »Always on My Mind« från 1982, ursprungligen en singelbaksida för Elvis.

— Det var i ärlighetens namn en ren slump. Jag höll på med en duettplatta tillsammans med Merle Haggard, när någon spelade upp låten för Hag. När han dumt nog inte nappade sa jag bara: »jag tar den«. Det var inte svårt.

— Det gäller att göra låtar man tycker om. För om man får en hit med en låt så får man kanske dras med den livet ut. Och gränser mellan olika musikformer och publikgrupper är bara till för att rivas. Det är ändå ingen som förstår vad de är bra för, inte ens marknadsförarna som satt upp dem. Min första pophit var »Blue Eyes Crying in the Rain«, och mycket mer country än så kan det knappast bli. Och »Stardust«, som inte innehåller en enda countrylåt, låg på country-listan i tio år.


WILLIE NELSON är ständigt aktuell. Just nu med en ny platta med The Highwaymen, »The Road Goes on Forever« (EMI), och en duettplatta med Don Cherry, »Augusta« (Edel/Sony). I sommar kommer boxen »The Classic, Unreleased Collection« (Rhino/Amigo). Han är också med på en ny hyllningsskiva till Leonard Cohen samtidigt som J Mascis, Krist Novoselic och Soundgarden med flera håller på att spela in ett hyllningsalbum till Willie.


Lennart Persson

Filed under: Lennart Persson, POP #14, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: