Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Vem har lagt Willie Nelson i en box?


ÄVEN RABIATA Willie-fans, som redan äger alla hans tvåhundra album, har saker att glädja sig åt. Nyligen gav Rhino (i Sverige via Warner) ut boxen »A Classic & Unreleased Collection«, en veritabel skattkista för alla med ett djupare intresse i saken.

De tre CD-skivorna såldes per postorder i USA under en period förra året, via en shoppa-hemifrån-kanal. Nelson själv framträdde live i TV-programmet under tre dagar och förklarade projektet helt kort med att han »ville ha ut materialet«. Och man förstår honom.

När inspelningarna nu görs tillgängliga via vanliga kanaler kan man bara förvånas över att det någonsin tillåtits fastna i arkiven.

Boxens äldsta inspelningar är två spår från 1957, ursprungligen utgivna på en singel som Willie sålde via en radiostation han jobbade för vid den tiden. A-sidan är en Willie-låt med den typiskt uppgivna titeln »No Place For Me«. Inspelningen gjordes i ett garage i Portland och Willie, då 24 år gammal, kompar sig själv på elgitarr.

Via ett gäng av de tidigare nämnda demoinspelningarna från början av sextiotalet leds vi sedan rakt in i Atlantic-arkivet. Här får vi ett antal alternativa tagningar av låtar han spelade in för bolaget samt fem helt outgivna spår från inspelningarna av »Shotgun Willie«. Bland dessa hittar vi en låt av honky tonklegenden Floyd Tillman, uppbackad av The Memphis Horns i en hårdkokt Texasstil som är lika mycket soul och blues som country; en intim soloversion av »My Cricket and Me«, hämtad från Leon Russells vid den tiden (februari 1973) helt färska LP-mästerverk »Carney«, och en ruffig version av »Under the Double Eagle«, ursprungligen en österrikisk marsch (!) som adopterats av barbanden i Texas.

Höjdpunkten nås emellertid med en rad livespår, inspelade av Atlantic i Austin under en het sommarnatt 1974. Det här är hans »road show« på högvarv, inför en vilt entusiastisk Texaspublik. Bob Wills blandas med egna klassiker och »Whiskey River« — som han spelade in för »Shotgun Willie« och som han sedan dess alltid öppnar sina konserter med — görs i den vildaste, mest hämningslösa version jag hört.

Därefter går vi till två hela album inspelade för Columbia i mitten av åttiotalet, men förunderligt nog aldrig utgivna. Förmodligen var Willie just i den perioden så oerhört produktiv att Columbia helt enkelt inte klarade av att marknadsföra allt han spelade in.

Det första albumet är »Sugar Moon«, där Willie och Merle Haggards band tacklar en rad standardlåtar. Från Earl Hines »Rosetta«, en favorit bland trettiotalets western swingorkestrar, till boogiepianisten Moon Mullicans älskade ballad »I’ll Sail My Ship Alone«. Kalla det jazz eller western swing eller vad ni vill, men svänger gör det. Den avspända stämningen kan förklaras av det faktum att plattan gjordes i ett svep under en enda dag.

Det andra outgivna albumet är »Willie Sings Hank Williams«, en kärleksfylld hyllning till en av Willies största hjältar och influenser. I det lilla, trummislösa bandet finns bland andra fiddlaren Johnny Gimble och steelgitarristen Jimmy Day. Den sistnämnde spelade för övrigt med Hank Williams, när denne gjorde sina sista spelningar för radioprogrammet Louisiana Hayride, vintern 1952, och har under långa perioder ingått i Willies band.


Lennart Persson

Filed under: Lennart Persson, POP #14, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: