Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Pulp

Sex personers långa färd mot stjärnorna och den bitvis tragiska historien om hur ett benigt miffo från Sheffield blev en hjälte för oss vanliga människor.

Jag brukar inte göra anteckningar innan spelningar för jag tycker att man alltid ska vara spontan, eller hur? Jag tycker att man ska vara i ögonblicket. Vi är här och ni är där — vi gör vår grej och så ser vi vad ni tycker. Men jag satt och funderade i tältet i dag och skrev faktiskt ner några saker. Jag ska se… ärtor, morötter, nej det var min shoppinglista. Okej, jag har sagt det mesta redan, man kan inte köpa känslor, man kan inte köpa något som är värt att ha. Och… om man verkligen vill något, då kommer det att hända. Jag tror på det. Det är faktiskt därför vi står på den här scenen efter 15 år, för vi ville att det skulle hända, förstår ni vad jag menar? Så om en gänglig fåne som jag kan göra det, och dom här människorna, då kan du också det, alright?
Jarvis Cocker till 100.000 besökare på Glastonburyfestivalen, den 24:e juni 1995.

DET ÄR AUGUSTI 1995 och historien är slut. Allt har hänt förut och allt är återanvänt, inget är på riktigt. Det enda som är värt något är det som inte går att köpa och det enda som finns att längta efter, för oss som har mat på bordet, är något som är »äkta«.

Det måste vara första gången en låt som handlar om det som postmoderna filosofer kallar för vår tids mest fundamentala kris, ligger etta på Trackslistan.

Blev »Common People« en sådan hit för att den handlar om någonting väldigt grundläggande?

— Jag hoppas att det är därför, säger Jarvis Cocker.

— Jag skriver alltid utifrån egna erfarenheter och tidigare har det alltid handlat om väldigt specifika saker som inte alla kan relatera till. »Common People« har ett stort tema men den bygger på en sann historia om en flicka jag lärde känna när jag gick på S:t Martins College of Art i London och därför var det okej att skriva en sådan sång. Fast den är farligt nära att vara ett anthem, du vet: »jag berättar för er om världen«.

— Jag har aldrig gillat folk som skriver sånger som är sociala kommentarer. De har läst en artikel om Rwanda och så skriver de en sång som heter »Blues For Rwanda« eller nåt, (sjunger) »folk dör och det är hemskt… «. Det är hemskt men det är inte vidare insiktsfullt att sjunga något sånt.

— Vi har blivit bättre också, det är möjligt att göra bra saker just nu och det kommer in på listorna, inte bara på indielistorna — indiescenen existerar inte längre, den har blivit mainstream.

Singeln »Common People« kom ut vid en tidpunkt när män med dålig hy som sjunger ledmotivet till tråkiga filmer, blev bortpuffade från de brittiska försäljningslistornas toppar av band som Elastica, Portishead, Blur och Oasis.

— Skivbolaget sa att vi skulle vänta till strax innan LP:n kom ut men vi sa nej, den måste ut nu, säger Steve Mackey, Pulps basist:

— Många verkar kunna identifiera sig med känslan i sången. Om den hade kommit ut på åttiotalet och handlat om en rik tjej som »slummar« så hade ingen brytt sig. Åttiotalet handlade om att ha mycket pengar. Nu gör man ingen grej av om man har mycket pengar för det är inte speciellt cool.

— Den är bara så omedelbart briljant. Jag älskade den första gången vi spelade den, berättar Candida Doyle, Pulps keyboardspelare och minsta medlem.

På Morrisseys nya album finns en låt, »Reader Meets Author«, som handlar om samma sak som »Common People«.

You don’t know a thing about their lives, they live where you wouldn’t dare to drive.

Men den texten rör sig inne i Morrisseys huvud medan Jarvis texter alltid handlar om riktiga, om… vanliga människor. Han vill bli bekräftad genom att kommunicera, inte genom att bli dyrkad av dårar med hörapparater och påskliljor. Jarvis vill ha ögonkontakt med sina fans; »are we all united as one?«, frågade han från Lollipop-festivalens scen och Jarvis menar alltid vad han säger.

* * * * *

Stockholm den åttonde juni 1994.

Jarvis Cocker öppnar dörren till rummet på Adlon Hotell på Vasagatan i Stockholm.

— Jag ska bara avsluta den här intervjun.

— Favoritdryck? Jag tycker om rödvin, berättar han i telefonluren för journalisten från engelska kvadratiska häftet Volume, som inleder sin artikel så här:

I ett lyxigt svenskt hotellrum sitter Jarvis Cocker och väntar på den lokala befolkningen »för att bli tillräckligt full för att gå längs gatorna och sjunga >Dancing Queen<«.

Han knyter de orangea skorna och vi, den lokala befolkningen, går ut med Jarvis på Kungsgatan. Vi pekar ut UFF-butiken, dit han ska gå nästa dag och köpa kläder till sig själv och flickvännen Sarah som — har någon berättat — jobbar på ett hem för psykiskt sjuka.

I ena innerfickan har han en karta över Stockholm, i den andra har han sina vykort; han frågar om han ska lägga dem i den gula eller den blå lådan.

Det är första gången Pulp har spelat utanför England, med undantag för Frankrike. Dagen innan spelade de på ett knökfullt Värdshuset Tantogården. En högtalare var nära att krossa Candida.

— Det var sådana ställen vi spelade på förr, fast utan människor.

Jarvis frågar om svenskt glas, han förklarar att violinisten och gitarristen Russell samlar på glas.

Resten av bandet med turnémanager och roddare har åkt vidare till Amsterdam och Jarvis uttrycker en viss oro för vad de tar sig till.

— Inte bandet, vi är inte speciellt rock’n’roll av oss. Det är de andra, det är de som knarkar och bär sig åt. Så det blir gjort, fast det är inte vi som gör det.

* * * * *

Townhouse Studios, Goldhawk Road, London, 17:e augusti 1995.

— Jag har alltid velat spela i ett band. När jag var fjorton fick jag en gitarr. Min mamma var ihop med en tysk dyklärare som skulle komma till oss i Sheffield en jul och lovade att jag skulle få en gitarr av honom. Jag gick och mötte honom på stationen och blev jättebesviken för jag såg ingen gitarr, men han hade packat ner den i väskan och tagit av halsen. Det är samma gitarr som jag har nu, det är den enda elgitarr jag någonsin har ägt. När jag hade lärt mig tre ackord övertalade jag några från skolan att vara med i mitt band.

Jarvis Cocker har precis avslutat en intervju med nya zeeländska poptidningen Pavement. Det är tusen grader varmt i London och Pulp har tre veckor kvar av mixningen av nya albumet, som precis har fått titeln »Different Class«. Jarvis, Steve, Candida och Mark köper isglass, skruvar på saker, pratar med folk och blir fotograferade. Russell Senior är på semester och trummisen Nick Banks är hemma i Sheffield.

Journalisten Lele från italienska tidningen Rumore sitter och väntar på sin tur.

Vi slår oss ned i biljardrummet. Jarvis dricker Coca-Cola och röker ett litet paket Marlboro Lights.

— Det här var när punken kom med budskapet att man inte behövde spela så bra, att alla kan, och det var ju bra. Vi började repa i min mammas vardagsrum. En del droppade av för de var mer intresserade av fotboll. Vi hade en basist som missuppfattade vad det gick ut på att vara med i ett band, han trodde att det var en tävling om vem som blev klar först, så han spelade jättefort och gick och tog en öl medan vi spelade klart låten. Vi fick slänga ut honom för han vägrade att sluta med det där.

Jarvis glider hela tiden in i färdiga berättelser av den där typen. Han justerar sina tunga glasögon och rättar till luggen medan han pratar.

— Vi spelade »Gut Feeling« från Devos första album och så tog vi basgången från Joy Divisions »New Dawn Fades« och la en massa oväsen ovanpå, den hette »Message From the Martians«. Vi gillade Echo And The Bunnymen också men det var för svårt att låta som dem.

— Till slut fick vi en spelning på The Leadmill som precis hade öppnat. Det var någon slags Sheffieldfestival och vi var näst längst ner på programmet.

Jarvis tittar på sitt armbandsur.

— Det var den 18:e augusti 1980, det är femton år sedan i morgon.

— Sedan fortsatte det, så jag började gå på pubar eftersom vi spelade på pubar, jag var egentligen för ung för att komma in.

— Bandet föll isär eftersom de andra skulle gå på college, alla lämnade Sheffield. Så jag satte ihop ett nytt band och vi fick någon slags manager som hjälpte oss att spela in en skiva.

Pulps första skiva »It« är snäll Leonard Cohen-inspirerad gitarrmusik med Jarvis syster Saskia på kör.

— Den är okej, den är ganska naiv. Den kom ut i april 1983 och ingen märkte det. Ingen köpte den. Efter det upplöstes bandet igen och jag var beredd att ge upp och börja på universitetet.

— Jag kände Russell sedan tidigare, han recenserade vårt allra första gig i sitt fanzine och sedan kom han till fiskmarknaden där jag jobbade då och försökte kränga den till mig. Typiskt Russell att inte ge tidningen till mig. Han dök i alla fall upp och tyckte att vi skulle spela ihop.

I samma veva började Candida:

— Peter, som är min pojkvän nu, och min bror Magnus var med i bandet, berättar hon. Jag kunde spela piano så jag kom och repade med dem. Och stannade. Det är tolv år sedan. Jag kände inte Jarvis men jag kände till honom för vi gick allihopa på The Leadmill.

Sedan följde singlarna »Little Girl With Blue Eyes«, som fick någon tidning att kalla Jarvis »en Scott Walker för åttiotalet«, och »Dogs Are Everywhere« som handlar om en hundaktig attityd hos vissa människor. Jarvis och Russell var de disciplinerade i bandet medan Magnus och Peter flummade runt och hade massa jobbiga kompisar med sig jämt. Medlemmar kom och gick. Vid den här tiden började Jarvis köpa Burt Bacharach- och Henry Mancini-skivor på loppmarknader och lyssna på Giorgio Moroder-disko.

— Sedan spelade vi in »Freaks« och allt var en mardröm, fortsätter Jarvis.

»Freaks — Ten Stories About Claustrophobia, Suffocation and Holding Hands« är någon slags, fullständigt olyssningsbar, deppsyntrock.

— Jag var deppig och hade mitt första förhållande, med en tjej som gjorde mitt liv svårt. Jarvis börjar berätta om den mörka perioden i mitten av åttiotalet när telefonen ringer.

— Hej. NME? Ja det är jag. Ja, vår nya singel har två A-sidor: »Mis-Shapes« och »Sorted For E’s and Whizz«…

— Ursäkta, jag måste prata med den här mannen från New Musical Express.

Though her buildings are impressive and her cul-de-sacs amazing, she’s had too many lovers and I know you’re out there somewhere
(»Sheffield: Sex City«)

Sheffields centrum är som vilket centrum i vilken mellanstor stad som helst. Om man byter ut skyltarna på C&A, W H Smith och His’n’Hers hårsalong skulle man lika gärna kunna befinna sig på Prästgatan i Östersund eller vad man har att relatera till. En allmän, malande medelklasstristess.

Men lämnar man centrum är det grymt, så grymt som det bara kan vara i norra England; nedlagda fabriker med krossade rutor och getton av kommunala bostadskomplex från sjuttiotalet. Det enda som lever i den här delen av världen är klubbkulturen; Cream i Liverpool, Hacienda i Manchester och The Leadmill i Sheffield…

…dance and drink and screw, because there’s nothing else to do
(»Common People«)

Candida flyttade ner till London för ett år sedan.

— Jag vet inte vad jag gjorde före Pulp… Jag hade väl slutat skolan tre, fyra år tidigare men jag jobbade inte. Det är ganska bra att vara arbetslös så jag hängde runt och gick och såg en massa band.

— I Sheffield finns det två sorters människor; »townies« som jobbar fem dagar i veckan och går ut på helgerna och som skrattar åt en om man ser lite konstigt ut eller är tjock. Och så finns det… såna som oss. Det är svårt att säga vilka det är som är missanpassade egentligen, det är det »Common People« handlar om, och »Mis-Shapes«, nya singeln.

Jarvis stämplade också i sex år.

— »Mis-Shapes« är tillägnad alla miffon, det var vad jag ansågs vara när jag växte upp i Sheffield. De tyckte att jag hade löjliga kläder, samtidigt som jag tyckte att deras kläder var löjliga. »Mis-Shapes« är egentligen kasserade chokladbitar som säljs i stora påsar för att de har fel form. Någonting har gått fel, men det är samma choklad, den smakar likadant. Den ser bara inte lika bra ut, förklarar Jarvis.

— Andra låten på singeln är »Sorted For E’s and Whizz«. En tjej jag träffade i Sheffield hade varit och sett Stone Roses på Spike Island och jag frågade vad hon kom ihåg och hon sa att det var alla de här snubbarna som sa »Is everybody sorted for E’s and Whizz?« och jag tyckte att det lät bra.

— Jag flyttade ner till London sommaren 1989 när hela acid house-grejen hände. Jag åkte med av nyfikenhet en natt, följde med en buss till ett stort fält och jag trodde inte mina ögon. Det var säkert 10.000 människor och det var som en hednisk ritual för att framkalla utomjordingar eller något. Jag gick på flera så kallade raves, men mot slutet av den där sommaren blev jag besviken. Folk gick och skröt om att de hade tagit tio E, på samma sätt som vissa skryter om att de har druckit tio öl.

— Och all den här vänligheten; »hey man«, »nice one, geezer«, »sorted«. Alla kom och skakade hand. Jag blev besviken, för jag trodde att folk hade förändrats och blivit snälla, men i själva verket var de precis likadana när de åkte därifrån.

Man får inte spela en låt som har ett E i titeln i engelsk radio så den kommer förmodligen att få kallas något annat.

— Det är så löjligt, det är ju en antidrogsång.

And this hollow feeling grows, and you want to call your mother and say mother, I’m sorry but I can never come home again, cause I seem to have left an important part of my brain somewhere in a field in Hampshire.

— Droger kan vara underhållande men har inget värde. Jag skulle aldrig gå på scen drogad och jag skulle aldrig skriva en låt på knark.

* * * * *

Lollipop-festivalen, Tullinge, 28:e juli 1995. Pulps trygge trummis Nick Banks står och slickar på ett cigarettpapper.

— Sverige är toppen. Alla verkar ha lika mycket pengar här.

Russell Senior dansar med en avlång svensk flicka till »Supersonic« och ser allvarlig ut.

— Come on Jarv! Han är för snäll…

Steve bär på en påse med blöta handdukar och försöker få med sig Jarvis för att gå och titta på Prodigy i Vegastältet.

Jarvis är omgiven av klasar med små indieflickor.

— Lollipop är den vackraste festival jag har varit på, berättar Steve några veckor senare, i studion. Han har väldigt bruna ögon, en massa fräknar och en rosa Fred Perry-skjorta.

— Jag var ute och simmade fyra på morgonen och tittade på soluppgången.

Hur blev du en Pulp-person?

— Jag kände Jarvis i Sheffield, träffade honom på puben. Jag brukade gå och se Pulp. Jag spelade i ett annat band då, vi hade långt hår och var skräniga och försökte låta som Stooges, MC5 och Birthday Party.

— Sedan flyttade jag till London och Jarvis flyttade också till London och hade ingenstans att bo. Jag squattade. Har ni squats i Sverige? Man ockuperar tomma lägenheter. Jag hittade en annan squat i samma höghus så jag sålde den första till Jarvis. Det var inte speciellt juste, jag borde ha gett bort den. Det var Jarvis och en kompis, de fick ge mig 75 pund var. Så han bodde under mig och så frågade han om jag ville vara med i hans band. Det var det.

Under skollov och på helger under 1989 spelades »Separations« in, som på grund av skivbolagstrams inte kom ut förrän 1992. 1990 kom singeln »My Legendary Girlfriend« som Jarvis och Steve gjorde videon till. Sedan följde ett antal briljanta singlar som senare gavs ut som samlingen »Pulpintro«.

— Jarvis började plugga film på S:t Martins och jag hängde med honom där och hjälpte honom. Sedan gick jag på Royal College of Art på filmlinjen. När jag slutade där gjorde vi »His’N’Hers«.

— Vi bildade ett filmproduktionsbolag när Jarvis gick på skolan och gjorde TV-filmer: kortfilmer och dokumentärer. Och så gjorde vi popvideor. Men vi gjorde det bara för människor vi verkligen gillade, som Aphex Twin och Tindersticks, så vi brände alla pengar på att göra videon så bra som möjligt. Vi är liksom inga affärsmän; man måste ju tjäna lite pengar för att kunna driva ett företag.

Bolaget Nova Productions är numera försatt i konkurs.

— Vi har gjort alla Pulp-videor utom de två sista. Och vi gjorde en dokumentärfilm till »Do You Remember the First Time?«. Jarvis blir inbjuden till en massa kulturella evenemang… Jag tror att det är viktigt för folk förstår att vi inte bara är ett band. Det är lite vidare, vi är intresserade av andra saker än musik. Om tio år håller jag förhoppningsvis på med något annat.

Det var när Jarvis var med i TV-programmet »Pop Quiz« och presenterade »Top Of The Pops« som han blev Jarvis med hela Storbritannien. Han har designat ett par skor som auktionerades ut till förmån för Brian Enos fond för krigsdrabbade barn och han har presenterat sin favoritfilm, Ken Loachs »Kes — falken«, på filminstitutet i London.

Jarvis har också medverkat i många tramsiga skvallerspalter tillsammans med kollegorna i Blur, Elastica och Menswear det senaste året.

Har du inga problem med att framstå som mobbingbarnet som tar revansch?

— Jag var aldrig mobbad. Jag var aldrig ett offer på det sättet. Jag tror att de tyckte att jag var för konstig för att spöa upp. Jag kom undan genom att berätta roliga historier.

— Revansch är något negativt. Fast jag har skrivit några hämndsaker, det ligger väl något i det. Jag tycker inte om trångsynta, intoleranta människor och ibland försöker jag ge igen.

— Jarvis texter är ganska annorlunda på nya skivan, fortsätter Steve. »His’N’Hers« var nästan ett, jag hatar att använda ordet, konceptalbum. Men texterna handlade om förhållanden, alla låtar refererade till olika aspekter av förhållanden mellan män och kvinnor. Den nya skivan är mer en kommentar till det engelska samhället och klasstillhörighet. Texterna är nog lite mer bittra också, men Jarvis menar det alltid.

— Musikaliskt är den ganska storartad. Chris Thomas är en väldigt erfaren producent, den låter mer. Fast jag tror inte att man kan säga hur en skiva låter förrän långt efteråt.

Vad lyssnar du på?

— Jag lyssnar på Stereolab, Kraftwerk… Jag har köpt en del soulplattor (fnissar) — jag har aldrig varit inne på soul. Men jag tänkte att jag skulle lysssna på Curtis Mayfield, Smokey Robinson, sådana där grejer.

Ni tillhör inte den typen av personer som skryter med sin goda musiksmak.

— Det är en viss sorts människor som är inne på soul som har den här attityden att jag känner till de här skivorna det gör inte du och jag är cool…

Paul Weller…

— … och det är ju trams, jag känner till en massa avant garde-musik och en massa klassiska skivor som Paul Weller säkert aldrig… Jag vill inte dissa Paul Weller och han har säkert jättebra musiksmak, men många band gillar obskyra skivor och det är inget att vara stolt över i livet. Det bevisar bara att man har lyssnat på skivor i tio år, för att man har suttit i turnébussar och omklädningsrum och det är ingen större prestation, eller hur?

Candida har ont i knät och haltar runt i ett rum där TV:n står på hela tiden och folk passerar och säger saker om Blur och Oasis.

Vem gör låtarna, hur går det till?

— Vi träffas i en lokal ovanpå Nicks föräldrars keramikaffär i Rotherham utanför Sheffield och gör en massa musik och så är vi tysta och så plötsligt spelar någon en trudelutt på keyboardet eller tar ett gitarrackord och så börjar vi bygga ihop saker.

— Jarvis skriver alla texter och det gör han två dagar innan vi spelar in, det kommer i slutet. Så om vi spelar en sång live som inte är inspelad så är texten alltid lite annorlunda.

Efter »Written by: Cocker/Senior/Mackey/Banks/Doyle« kommer det även att stå ett »Webber« på nya skivan.

— Jag gick och såg Pulp i Januari 1986. Jag gjorde ett fanzine i Chesterfield där jag bodde, det är ganska nära Sheffield, berättar Mark Webber som man känner igen på att han är väldigt liten och ofta har röda byxor.

— Jag såg konserten och jag intervjuade dem, jag var bara femton och ett halvt och det var de knäppaste människor jag hade träffat i hela mitt liv. Det var helt fantastiskt och liknade ingenting jag någonsin sett, jag blev rädd. Jag gillade Velvet Underground då och Pulp påverkade mig lite på samma sätt.

— Så jag började hänga ut med dem. Jag brukade gå hem till Russell. Han bjöd på olika sorters te varje gång, banante och nyponte och jag minns att han hade en vägg täckt med bilder på fabriker i östeuropa. Sedan runt 1992 började det bli lite mer på riktigt och de började bli lite mer populära. När de spelade »o.u.« ute första gången så gillade inte Jarvis att spela xylofon och jag råkade stå närmast. Så småningom spelade jag på alla låtarna och sedan följde jag med in i studion och nu blir jag intervjuad…

* * * * *

Jarvis har pratat klart med NME-mannen.

— Jag känner mig lite mer avspänd med mig själv nu när det går bra. När man har hållit på så här länge och ingen har lagt märke till en så tror man till slut att man har missuppfattat något. Men nu känns det som att man gjorde rätt som fortsatte — jag var inte så dum i alla fall.

Hur stora kan ni bli? Är det inget som skrämmer?

— Det är lite för sent att vända nu i alla fall, eller hur? Jag var på semester förra veckan och insåg att jag blir igenkänd även på avlägsna platser där jag inte trodde att folk lyssnade på musik. Folk är snälla men det är jobbigt att folk alltid påminner en om vad man gör, vem man är, även när man inte är i tjänst.

Jag trodde att du alltid var i tjänst.

— Jag mötte Divine Comedy och du vet han har alltid kostym…

Mmm.

— …men det har han inte, för jag har träffat honom. Vi skulle bli plåtade tillsammans, och han hade tröja med luva och jeans på sig. Han blev generad när fotografen kom och vi fick ta om bilderna en annan dag och då hade han förstås sin svarta kostym. Det där tycker jag är fusk, man måste mena det. Så här ser jag alltid ut för det är så jag vill presentera mig för världen.

Är det inte väldigt rock’n’roll att bli berömd och spela på jättestora scener?

— I sommar har vi bara gjort stora konserter och jag gillar det för det är en social grej, en massa människor som bestämmer sig för att vara under samma tak tillsammans. Det är ett slags livsstilsval mer än bara konsert. Fast ljudet blir inte så bra.

Sett några bra band nyligen?

— Jag gick och såg ett svenskt band häromdan, Wannadies. De var bra men jag blev väldigt nervös för tjejen såg precis ut som min allra första flickvän, hon som gjorde mitt liv svårt när vi spelade in »Freaks«. Är de stora i Sverige?

Sådär.

— Jag tror att de gjorde succé. Jag har Cardigans skiva, den är okej. Väldigt attraktiv sångerska. En del låtar är bra, andra är lite för mycket pastisch…

…Kitsch?

— Mmmm.

Vad svarar du folk som säger att det du gör är kitsch?

— Jag säger åt dem att dra åt helvete.

Det ringer igen och Jarvis går mot telefonen.

— Hello! Hello? Melody Maker? Jag skulle vilja framföra ett klagomål, nej det är Jarvis, hej. Ja, vår nya singel har två A-sidor: »Mis-Shapes« och »Sorted For E’s and Whizz«.

We want your homes, we want your lives, we want the things you won’t allow us, we won’t use guns, we won’t use bombs, we’ll use the one thing we got more of and that’s our minds
(»Mis-Shapes«)

Det är de som blev lurade under hela åttiotalet, de som nu håller på att bli bestulna på det enda de har, sin trovärdighet, sina liv, det är de som ska ta revansch. Vi. Det kanske är en slump, men dagstidningarna jag köper på väg från Heathrow har artiklar med rubriker som »Revenge of the working classes« och »Whatever happened to the middle class?«. Jag trodde att klass var ett sådant där ord som ansågs förlegat.

— »Different Class«, det säger man i Sheffield om något som är riktigt bra, toppklass. En del av låtarna har med klassfrågor att göra. Det var inte förrän jag flyttade till London som jag insåg att jag hade vuxit upp i en speciell klass, jag träffade människor med annan bakgrund. Det är inte så att jag tycker att alla måste vara uppväxta på en potatis om dagen, jag känner folk som har gått i privatskola och det är intressant.

Har du samma flickvän?

— Typ. På sätt och vis. Inte på något vidare konventionellt sätt.

Groupies?

— Jag gillar inte att referera till dem som groupies. Det finns kvinnor som beundrar vad vi gör, vilket är trevligt när man är en sådan som haft problem med att få flickor. Men jag tror aldrig att man kan ha ett riktigt förhållande med någon man träffar på det sättet. De vill att man ska vara som på scen hela tiden och det är ju inte så man är i verkligheten. Det är inte en annan person men det är en förstärkt, överdriven version av den man är.

Jarvis illustrerar genom att göra onaturliga rörelser med händerna framför ansiktet.

Vad är det för skillnad på män och kvinnor?

— Jag vet inte. Jag tror att kvinnor är mer ärliga än män, mer ärliga mot sig själva om vad de är, medan män ibland känner att de måste leva upp till något. Många män projicerar en bild av hur män ska vara när de pratar, vilket är sorgligt. Håller du med?

Jarvis växte upp med sin syster och sin mamma. En hastig amatörpsykologisk slutsats är att det är därför många av hans texter handlar om och riktar sig till kvinnor. Hon som står i underkläderna hemma hos en kille och känner att det här kanske inte var en så bra idé. Hon som lever på läppglans och cigaretter. Eller det som pågår inuti Susan:

I suppose you think she’s just a silly girl with stupid ideas but I remember her in those days. They talk about people with a fire within and all that stuff. Well she had that alright — it’s just that nobody dared jump into her fire and risk being consumed.
(»Inside Susan«)

— Min pappa försvann när jag var sju, alla papporna i vårt område stack samtidigt. Det var ju fel tid, då var allt över, hela den sexuella revolutionen hade övergått i människor med utsvängda byxor som satt i låga soffor.

I alla de Pulp-artiklar som har fyllt tidningarna det senaste året har spaltmeter ägnats åt hur en man byggd som ett metspö med flaskbottnar till glasögon kan kallas för sexsymbol. Samtidigt som samma tidningar är fyllda av motbjudande män med dålig hy och underbett.

— Jag har alltid tyckt att den där macholooken är mer gay. Bögar gillar män med mycket muskler. Jag tror inte att så många kvinnor är inne på det och jag tror att idealen håller på att förändras.

Vad är viktigt?

— Det är viktigt för mig, nu låter jag som en idiot, att laga mat, att göra normala saker. När vi är här i studion är det lätt att bli uppslukad av det. Men skivan ska faktiskt höras av människor som inte vet någonting om att göra en skiva. Man måste ha perspektiv.

— Jag menar inte att man ska förstå alla människor i hela världen för det kan man inte, men man måste förstå vad folk gör för att kunna skriva sånger som intresserar dem. Jag kan inte skriva gnälliga sånger om hur hemskt det är att bo på hotell; de flesta människor skulle jättegärna vilja bo på hotell.

Du måste tjäna mycket pengar?

— Är det för att du tittar på min nya tröja som du säger så?

Vi har flyttat ut på balkongen för att Steve och fotografen Donald Milne vill spela biljard. Jarvis står och känner om tröjan som han köpte i går, och tvättade för att den skulle krympa, har torkat. Det är en ganska noppig, brunrutig tröja i någon akrylblandning.

Jag tänker mer på försäljningssiffrorna för »Common People«.

Veckan »Common People« släpptes i England sålde den mer än Michael Jacksons singel som släpptes samtidigt och var den mest spelade låten på BBC 1 (Englands P3, ungefär). Någon räknade ut att Pulp tjänade 1.600 pund bara från BBC 1 den veckan.

— Vi har inte sett de där pengarna än. Jag har mer pengar än jag någonsin har haft i hela mitt liv, men jag har inte mycket pengar. Vi får 150 pund i veckan. Jag vet inte hur många… kronor det är, men det är inga stora summor.

Hur länge kan du hävda att du är en »vanlig« människa?

— Exakt. Jag vet inte. Det är ett problem man får ta när det kommer antar jag. Jag har tyvärr inget svar. Det är dumt att bo i en fattig del av stan och låtsas att man är arbetarklass om man inte måste. Då är jag lika dum som flickan i »Common People«. A andra sidan kommer jag inte att bli accepterad av aristokratin heller för jag pratar inte deras språk. Jag vet inte hur man hanterar det, men det blir intressant att se. Stay tuned, jag återkommer.


PULP är aktuella med singeln »Mis-Shapes« / »Sorted For E’s and Whizz« och albumet »Different Class«.


Stefania Malmsten

Filed under: POP #14, Stefania Malmsten, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: