Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Simply Red

En vit frisörson med röda dreadlocks som spelar snygg soul; en före detta punkare från östra Manchester som har sålt 23 miljoner skivor — inte konstigt att Mick Hucknall är hatad. Jan Gradvall har träffat Englands mest framgångsrika popstjärna.

EN RÖST FRÅN östra Manchester. En röst fostrad i ett dragigt, nedslitet hus där det saknades varmvatten och där den varmaste platsen på vintrarna var att sitta insvept i en filt framför TV:n. Det finns bitterhet i rösten, revanschlust, eller snarare revanschbehov. Ilska finns där också men den är dämpad, kontrollerad, destillerad till eftertanke. Första textraden: »I’ve got to stand up for myself/This society don’t care about nobody else«.

Det är en självbiografi komprimerad till en drygt tre minuter lång popsång. Det är en av de allra bästa låtar som kommit från det musikaliskt märkvärdigt rika Manchester, men det är varken Howard Devoto, Pete Shelley, John Squire eller Noel Gallagher som skrivit den. Låten är skriven av Mick Hucknall i Simply Red. Självbiografin »Your Mirror« är hämtad från gruppens senaste album »Stars«.

Brittisk musikpress brukar påstå att kampen om den inhemska popkronan står mellan Blur och Oasis. Blurs »ParkLife« har sålt 1,1 miljoner exemplar i England och Oasis »Definitely Maybe« har sålt 750.000 exemplar. Det är häpnadsväckande siffror, inte minst med tanke på att båda därmed utklassar Suede och Primal Scream samt även distanserar till exempel Take That som sålt700.000 exemplar av sitt senaste album i England. Medialt stora artister säljer annars mindre än man tror. Titta på Morrissey vars stora comeback-album »Vauxhall & I« sålde i 110.000 exemplar i England.

Men jämför Oasis och Blur med Simply Reds senaste album »Stars«. Skivan sålde i tre miljoner exemplar enbart i England — fyra gånger fler än Take That och Oasis, tre gånger fler än Blur. »Stars« slog också rekord genom att vara det mest sålda albumet i England både under 1991 och 1992. Simply Red är helt enkelt det i särklass största popbandet i dagens England; inget annat band har heller större förankring hos »common people«, vad än Jarvis, Damon eller Noel drömmer om.

Simply Red är också ett av få samtida brittiska popband som på allvar slagit igenom utomlands. »Stars« sålde i sammanlagt 8,5 miljoner exemplar världen över. Totalt har bandets fyra album sålt i 23 miljoner exemplar. Mick Hucknall är arbetarklassonen och ex-punkaren som drömde om världen — och tog den. Är det så konstigt att alla hatar honom?

* * * * *

När Mick Hucknall talar låter han märkligt likt skådespelaren John Hurt. Rösten är ljus utan att vara vek, sättet att tala är ytterst välartikulerat, men under ytan anas något oberäkneligt. Han ser rätt osannolik ut, som ett mirakelbarn till Siegfried eller Roy och något av deras lejon. Håret är en gyllene lejonman av dreadlocks. Kläderna är svarta, blänkande satin och siden; Gianni Versace möter Las Vegas. Han har ingen större anledning att applådera efter mina frågor, men ibland rasslar han lite med juvelerna.

För att skapa trovärdighet i rockbranschen brukar det vara en regel att inte visa sin rikedom genom sina kläder. Bryan Adams och Bruce Springsteen skulle kunna köpa hela Paris men äger ändå bara var sitt par jeans och en enda T-shirt som de budar till varandra efter avslutade turnéer. Om de i stället burit någon av Elton Johns glittriga Ronald McDonald-kostymer på sina senaste plattor hade såväl kritiker som fans hävdat att musiken lät avsevärt sämre, något de är väl medvetna om.

Vad hade Mick Hucknall och Simply Red i dag haft för status och trovärdighet om de i stället klätt sig som Morrissey och The Smiths? Eller hur hade vi uppfattat Morrisseys musik om han i stället klätt sig som Mick Hucknall? Båda kommer från trassliga arbetarhem i Manchester — Hucknalls mamma lämnade familjen när han var två år och Hucknall växte upp enbart med sin pappa — men så fort Mick Hucknall fick pengar bytte han samhällsklass rent stilmässigt; precis vad till exempel amerikanska soulartister med ghettobakgrund brukar göra. När första royaltychecken kommer, köper de rosa Cadillacs, guld och juveler, medan en universitetsutbildad musiker som Chuck D i Public Enemy vet att han ökar sin trovärdighet genom att klä ner sig. Som Smokey uttryckt det: »don’t judge a book by its cover«.

Lejonmanen Mick Hucknall besöker Sverige mitt i sommaren för att prata om Simply Reds kommande album »Life« som släpps i oktober. Det har tagit fyra år för Simply Red att göra uppföljaren till mångmiljonsäljaren »Stars«. Eller rättare sagt, det har tagit fyra år för Mick Hucknall. Det är Mick Hucknall som är Simply Red. Övriga medlemmar har bytts ut i olika omgångar och egentligen har det varit Hucknalls soloprojekt redan från början.

Efter att ha prövat namn som Corn Gods och Concrete Wig, beslöt sig Hucknall 1985 för att kalla projektet Red. Varför? »Tja, efter mitt eget röda hår.« När hans manager bokade första spelningen och fick frågan vad gruppen hette meddelade han arrangören: »They’re called simply >Red<«. Och ingen brydde sig om att reda ut missförståndet.

Att döma av de spår från nya albumet »Life« som fanns färdigmixade när intervjun gjordes, fortsätter Hucknall att finjustera och putsa detaljerna på sin exklusiva, skinande moderna soulmusik. Rytmsektionen låter tyngre än någonsin — Sly & Robbie gästar, likaså Bootsy Collins — medan Hucknall själv, som har en soulröst av rang, lekfullt och med oerhörd precision dyker som en delfin upp och ned genom melodierna. I en låt med arbetsnamnet »Independence«, med en refräng som ropar efter »real revolution«, lyckas han, precis som en gång Marvin Gaye, sjunga om kärlek och politik och få det att låta som samma sak.

— Första versen handlar om ett förhållande, andra versen om ett land. Jag ville försöka utveckla den parallellen, om hur två människor kan representera ett helt land. Förändringar som sker mellan en make och en hustru kan också betecknas som revolutionerade. När refrängen kommer, sjunger jag om båda sakerna.

De som inte gillar Simply Red brukar avfärda låtarna som vit vuxensoul; solbränd musik med en Omega Speedmaster runt armen och en CD-växlare i bakluckan på BMW:n. Och varför inte? Simply Red gör inte acnepop utan vuxen, exklusiv CD-soul för folk med bra högtalare, precis som till exempel Donald Fagen och Steely Dan. Den som har »The Nightfly« i skivhyllan kommer att älska »Life«.

Simply Red har också lyckats med prestationen att faktiskt bli bättre och bättre för varje album, vilket är en anmärkningsvärd prestation i en tid när en del band börjar tyna bort redan innan sitt debutalbum. »Picture Book« från 1985, »Men and Women« från 1987 och »A New Flame« från 1989 var alla bra album, om än något ojämna, men det var med »Stars« från 1991, då Mick Hucknall just fyllt 30, som Simply Red nådde sin fulländning. Om Michael & Hope i »Livet runt 30« bara har två album i sin skivsamling så har de »Stars« samt »Songs in the Key of Life« med Stevie Wonder.

— När jag gjorde min allra första intervju 1985 frågade de mig, vad vill du göra, vilka är dina mål i livet? Jag svarade att mina mål i livet är att göra sju eller åtta riktigt bra album. Kan jag uppnå det, har jag uppnått allt jag vill göra.

Mick Hucknall föddes i Denton, östra Manchester, 8 juni 1960. Hans pappa var frisör på en liten herrfrisering, »a real back-street, shortback-and-sides, Brylcreem sort of place«. Uppvuxen utan syskon och uppfostrad enbart av sin far, en bakgrund som direkt stämplade honom som annorlunda, lärde han sig snabbt vikten av att försöka verka vara självsäker. Tiden på Audenshaw Grammar School var ingen enkel start på livet.

— Jag hatade skolan. En skola förmodas vara till för intelligenta barn, men vad det i själva verket handlar om är en skola för akademiskt lagda barn. De gjorde ingenting för att uppmuntra något som var det minsta konstnärligt. Jag kände mig som en kretin i fem år. Jag kände mig underlägsen.

När Mick Hucknall slutade skolan 1976 hade hans stad förändrats. Tidningarna hade bilder på folk med säkerhetsnålar i kinderna. Samma år fick Manchester också besök av ett band vid namn Sex Pistols. Den 16-årige Red, som han redan då kallades, fanns i publiken, liksom Bernard Sumner, Peter Hook och dussintals andra som senare fått sina namn tryckta på skivkonvolut; detta trots att lokalen knappast rymde mer än ett par hundra personer. Någon engelsk journalist skrev en gång i The Face: fanns det någon som såg Sex Pistols 1976 som inte blivit stjärna?

När journalisten Paul Morley många år senare skrev en retrospektiv i NME om Manchesters punkscen, var hela artikeln utformad som ett brev till Red, »the Manchester punk child«. Tonen i texten var till stora delar ironisk men Morleys slutsats var att Hucknalls öde, hatad diva, trots allt var mer hälsosamt än att vara »credible but poor in Manchester«.

Punk blev den ena livsviktiga injektionen för den unge rödhårige frisörsonen med, som det brukar stå i skolrapporter, anpassningsproblem. Den andra var när han lyckades komma in på en konstskola. Efter grundskolan tog han ‘A’ Levels på College of Further Education. Därefter blev han antagen på en fyraårig utbildning i Fine Art vid Manchester Polytechnic.

— När jag började på konstskola kändes det som om jag öppnades, som en blomma. Jag blev en person. Jag visste inte ens vem jag var innan jag började på konstskola. Efter grundskolan försökte jag först få ett jobb, precis som alla andra av mina vänner som inte passade för akademiska studier. De började jobba på fabrik i stället. Men jag fick inget jobb, jag hade för dåliga betyg. Räddningen var att konstskolan antog elever via inträdesprov.

* * * * *

Med det nyvunna självförtroendet från konstskolan i ryggen, beslutade sig Mick Hucknall för att starta ett band. De kallade sig The Frantic Elevators och har beskrivits som ett slags muterat punk/R&B-band. The Frantic Elevators var samtida med de tidiga Manchesterbanden på Factory Records, men godtogs aldrig i de kretsarna. Hucknall & Co var mer intresserade av öl än av intellektuella ambitioner. »Dessutom höll vi på United medan Factory-kretsen höll på City«, som han en gång sammanfattade konflikten i tidningen Q.

The Frantic Elevators gjorde sammanlagt fyra singlar under sin två och ett halvt år långa existens. Gruppens andra singel, »Holding Back the Years«, är den enda som har relevans än i dag. Hucknall spelade in den på nytt till Simply Reds debutalbum fem år senare. Låten blev en världshit, den toppade bland annat Billboard-listan, och fortfarande, tio år senare, spelas den regelbundet i radion och på MTV.

Under åren med konstskola på dagarna och The Frantic Elevators på kvällarna, rotade Mick Hucknall i Manchesters skivbackar på jakt efter nya upptäckter, nya överraskningar. I de tidiga tonåren hade han lyssnat mycket på philly soul och northern soul, men nu, mitt under punkåren, förlorade han sig helt i reggae.

— Jag blev helt besatt av reggae, särskilt dub, och är det fortfarande. Om jag ska nämna tre album som verkligen rörde mig får det bli »Under Heavy Manners« med Prince Far-I, »Two Sevens Clash« med Culture och »Social Living« med Burning Spear. Jag köpte dem alla 1978 och tycker fortfarande att jag knappt hört något bättre.

Mick Hucknall har gått så långt i sin iver att missionera om reggae att han i fjol till och med startade ett eget reggaebolag. Tillsammans med sin manager och två andra kollegor driver han nu etiketten Blood & Fire, ett bolag som hittills givit ut ett halvdussin CD-samlingar; skivor som faktiskt överglänser alla de hundratals andra reggaeåterutgviningar som finns på marknaden. Blood & Fires skivor har bättre ljud, snyggare förpackningar, oklanderligt urval.

* * * * *

Den som är nyfiken på reggae men inte har kunskaper bortom Bob Marley kan inte börja bättre än med en Blood & Fire-återutgivning. Antingen samlingarna »If Deejay Was Your Trade« (toast) eller »Dub Gone Crazy« (dub), eller någon av återutgivningarna Keith Hudsons »Pick a Dub«, Yabbu U:s »King Tubby’s Prophesy of Dub« eller just Burning Spears »Social Living«. Snart släpper bolaget även det Lee Perry-producerade albumet »Heart of the Congos« med The Congos, en av alla tiders bästa skivor.

— Jag är extremt stolt över att vi ger ut The Congos. Vi har även hittat mastertejperna till alla olika versioner på låtarna, alla mixar, rubbet. Vi har en kille som åker runt i Kingston för att leta mastertejper. Allt är kaos där. Det har hänt att han lyft på trälådor, flyttat på kycklingburar, och där under hittat sånt som du och jag skulle beskriva som ovärderliga klassiker.

När The Frantic Elevators splittrades 1981 spenderade Mick Hucknall tre år med att försöka sätta ihop ett nytt band. Han var pank och levde i Whalley Range, ett område med så kallade bedsits i Manchester; typ minimala studentrum.

— Jag kände mig väldigt vilsen musikaliskt. Musikscenen dominerades av postpunk och new wave, vilket lämnade mig helt oberörd. 1979 slutade jag helt att lyssna på samtida musik, med undantag för reggae. Vår ambition var att bli riktiga låtskrivare snarare än att bry oss om musikscenens modenycker. Vi återupptäckte Beatles. Under ett år lyssnade jag och min dåvarande låtskivarpartner praktiskt taget inte på något annat. Vi satt på pubar och diskuterade låtarnas upplägg och struktur. Det var Beatles dygnet runt.

Beatles var Mick Hucknalls allra första stora musikupplevelse. Han var fyra—fem år, satt hemma i sin pappas dragiga hus och såg dem på en liten, fladdrig svart-vit TV. Han satt helt tyst. Varje gång det var Beatles i TV de närmaste åren, satt han alltid där, troget, och med uppspärrade ögon.

— Det är många som vittnat om att det var ett stort ögonblick att se Beatles första gången, men för den som var från nordvästra England var det ett otroligt ögonblick. Liverpool är bara 30 engelska miles från Manchester och det var första gången vi såg något komma ut från den världen, från vår värld.

Det finns flera paralleller mellan Beatles-medlemmarnas bakgrund och din egen.

— Många. Det är nog huvudorsaken till att jag alltid relaterat så mycket till dem, särskilt John Lennon. När jag läste i tidningar om honom insåg jag att vi hade samma bakgrund. Rötter i lägre arbetarklass, uppväxt med en förälder. Att växa upp på det sättet, och klara sig ur det, ger en väldigt stark känsla av oberoende. Jag kan ibland känna att jag inte behöver människor. Jag kan komma in i ett rum, sätta mig ett hörn helt själv, och ändå känna mig helt lycklig sittande där.

— Jag träffade förresten Paul McCartney förra året. Vi var på semester samtidigt på Jamaica. Vi pratade mycket just om bakgrund, uppväxt. Efter ett par dagar var känslan: »we’re from the same part of town, aren’t we«. Han var väldigt lätt att ha att göra med.

Vad gjorde han där? Gillar han också reggae?

— Jamaica är faktiskt ett mycket bra ställe att semestra på, även om man inte har som ambition att åka runt och leta obskyra reggaeskivor… Jag åkte runt hela ön med bil ett par veckor, medan familjen McCartney var på ett och samma ställe. En natt bodde vi tillsammans på Goldeneye, som är James Bond-författaren Ian Flemings gamla hus. Chris Blackwell (boss för skivbolaget Island) äger det huset nu och bjöd dit mig.

* * * * *

En annan sak Mick Hucknall har gemensamt med Lennon & McCartney är att han till en början letade sig fram till sin egen stil genom att göra covers på främst svarta rhythm’n’blues-låtar.

Varken »Stars« eller det nya albumet »Life« innehåller några covers, men Simply Reds tre första album innehöll tolkningar av Barry White, Harold Melvin & The Blue Notes, Sly & The Family Stone, Bunny Wailer, Billie Holiday och The Valentine Brothers.

I dag hörs ofta röster som hyllar en slags historielöshet. Gammal musik, brukar det heta, säger ingenting om mitt liv. Att som 17-åring intressera sig för 65-åriga bluesfarbröder anses bara vara larvigt.

— Jag håller inte alls med. Av alla de saker jag lärde mig på konstskolan var vikten av linjen genom historien, linjen av tradition i kulturen, något av det viktigaste. Vad som fick igång till exempel Picasso var Cézanne och Rafael. Vad som fick igång honom, vad som fick honom att ticka, var storheter från det förflutna.

Vad det gäller samtida musik är Mick Hucknall för tillfället mest inne på hip hop.

— Jag älskar de tre första albumen med Dr Dre, Snoop Doggy Dogg och Warren G. Visst kan man ha invändningar mot texterna, men när jag hör musiken tänker jag — wow, rock’n’roll. Vad jag tänker på är Little Richard och Chuck Berry. Särskilt Snoop, han är verkligen en Chuck Berry för vår tid. Han faktiskt till och med låter så, lyssna på rösten. Det är Chuck Berry. När jag hörde Snoop Doggy Dogg första gången tänkte jag, yes, rock’n’roll, välkommen tillbaka. Amerikansk rhythm’n’blues lever och mår bra.

När Mick Hucknall inte gör musik eller turnerar, pendlar han mellan sina två olika hem i Manchester och Milano. Han har ett hus i Manchester och, sedan fem år tillbaka, en lägenhet i centrala Milano.

— När den här svängen är över, med världsturnén för »Life«, tänker jag åka tillbaka till Milano och göra ingenting ett tag igen. Ibland känns det som jag på grund av det här arbetet helt har offrat mitt privatliv, en uppoffring jag inte är beredd att göra särskilt länge till. Det gäller att inte försöka pressa ut mer än vad man tar in, att i stället ständigt försöka absorbera energi, idéer, intryck.

— Under de fyra år som gått sedan »Stars« har jag gett mig tid att uppleva världen i stället för att bara låta världen uppleva mig, en fälla som många musiker fallit i. När man börjar försöka pressa ut mer än vad man tar in, då börjar man göra dåliga saker.


SIMPLY REDS nya album heter »Life«.


Jan Gradvall

Filed under: Jan Gradvall, POP #14, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: