Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Charlie Rich

NÄR CHARLIE RICH var liten ville han bli präst. När han hörde sina föräldrar sjunga religiösa sånger gick han in i ett annat rum och grät.

Utan att veta varför.

Samma ogreppbara sorg, samma känsla av obevekligt drama, följde Rich genom livet. Den tog hans karriär från besvikelser och skandaler till triumfer, och tillbaka igen. Den tog honom in och ut ur det eländigaste spritmissbruk. Den formade hans musik, hans sätt att sjunga.

— Jag har aldrig gillat glad musik, konstaterade han i ett samtal med Peter Guralnick för så där tjugo år sedan.

— Den har inget att säga.

Charlie Rich dog i somras, drygt sextio år gammal. Kanske var det samma sorg som hann i kapp honom, där i det lilla hotellrummet i Hammond, Louisiana.

Musikvärlden miste samtidigt en av sina allra största, mest minnesvärda röster. Ändå har ni kanske aldrig hört den, ni har kanske aldrig ens hört namnet Charlie Rich? Det är i så fall inte konstigt. Rich nådde aldrig den framgång hans talang motiverade.

Mycket stod i vägen för hans framgång— hans spritmissbruk, men framför allt det faktum att han var en tillbakadragen och osäker man, ständigt jagad av självtvivel och prestationsångest. Han gav sig själv och inget annat till publiken, han var aldrig någon »akt« och han saknade helt förmåga att taktiskt bygga sin karriär.

Detta blev aldrig mer tydligt än när han 1975 ombads presentera »Årets artist« i Country Music Associations TV-show, direkt från Nashville till en mångmiljonpublik över hela USA. Rich var stupfull framför kamerorna, och när det gick upp för honom att utmärkelsen gått till John Denver tog han upp sin cigarettändare och eldade upp kortet med uppgiften i protest.

I samma ögonblick dödförklarades han av Nashville.

Det var inte första gången. Två år tidigare, precis när hans sensuella countryballad »Behind Closed Doors« var på väg att ta steget till världshit, hade han druckit sig nästintill medvetslös under en TV-inspelning i Tennessee-guvernörens residens.

Men även Nashville glömmer, åtminstone om pengarna rullar in. »Behind Closed Doors« blev inte hans sista hit, det blev i stället början på en lång rad lika strömlinjeformade som framgångsrika Billy Sherrill-produktioner. »The Most Beautiful Girl«, »A Very Special Love Song«, »My Elusive Dreams«.

Att Richs musik alltid varit en oklassificerbar blandning av uttryck hade gjort det besvärligt att marknadsföra honom — han har kallats allt från rocksångare och countrysångare till jazzsångare och »crooner«, och själv skulle jag helst kalla honom soulsångare. Egentligen var han alltihop. Men Billy Sherrill hade lyckats pressa in honom i ett mer begränsat, säljbart fack. Sherrill tog ifrån honom pianot, fyllde studion med stråkar och försåg honom med det smörigaste material han kunde hitta. De gamla fansen grät, men Nashville applåderade.

Rich hade kämpat i nästan tjugo år för genombrottet, så han må vara förlåten att han lät Sherrill styra och ställa. Men som helhet är sjuttiotalets samarbete med Sherrill en högst försumbar period i hans produktion.

Den som vill utforska mannens storhet dirigeras i stället i riktning mot de inspelningar han gjorde innan genombrottet med »Behind Closed Doors«. De allra tidigaste, och mer återhållsamma, inspelningarna med Sherrill hittar man bäst på LP:n »The Best of Charlie Rich« [Epic] från 1972, som ännu inte kommit på CD. Ett annat alternativ är originalalbumet »The Fabulous Charlie Rich« från 1969, som nyss återutgivits på CD.

Sina allra första inspelningar gjorde Rich åren 1958-1963 i Memphis för Sam Phillips och hans Sun Records, i ett läge då både Elvis och Johnny Cash lämnat bolaget och Jerry Lee Lewis just gjort sig omöjlig genom att gifta sig med sin minderåriga kusin. Rich anställdes som låtskrivare och studiomusiker, men Phillips imponerades så av hans musikalitet att Rich rätt omgående tilläts göra egna inspelningar. Våren 1960 fick han en respektingivande hit med den Elvis-influerade popballaden »Lonely Weekends«, och den utlämnande kärleksballaden »Who Will the Next Fool Be« plockades upp av Bobby »Blue« Bland. Men i övrigt uteblev framgångarna.

Efter ett kort samarbete med RCA hamnade han så på Smash Records, där han under producenten Jerry Kennedys ledning gjorde två suveräna album. Kennedy kanaliserade Richs många talanger på ett sätt som skärpte hans profil utan att sudda ut mångsidigheten. I det här materialet ryms både stöddig blues, lättsinnig pop, country och jazz. I kompet fanns samma musiker som ett år senare hjälpte Dylan göra »Blonde on Blonde«. I stil och uttryck påminner musiken allra mest om den Elvis några år senare skulle göra på mästerverket »From Elvis in Memphis«.

Allt det här materialet, plus en handfull outgivna spår, finns nu samlade på CD:n »The Complete Smash Sessions« [Mercury/import]. Missa heller inte hans utsökta comebackplatta från 1992, »Pictures and Paintings« [Sire/import]. En sinnlig, midnattsblå tripp genom allt det som var bra med Charlie Rich.

Rich gjorde musik avskalad alla pretentioner och all falskhet. Musik som följer känslan och stämningen, vare sig det handlar om smärta eller glädje. Han gick alltid direkt på sångernas kärna. Det är, med Guralnicks självklara ord, »musik man kan drunkna i«.

Och precis som en inspirerad Ray Charles eller George Jones fick han det alltid att låta så förtvivlat lätt, så förföriskt självklart. Det är i det sammanhanget Charlie Rich hör hemma.

Han är djupt saknad.

Lennart Persson

Filed under: hej då, Lennart Persson, POP #14, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: