Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Oasis

Bröderna Gallagher från Manchester är popvärldens maffiabröder. Det handlar mycket om respekt, revansch och rötter. Och om att vrida upp alla jävla volymknappar och spela rock’n’roll. Andres Lokko följer med Oasis, och en polare som rockar, till puben för att prata om nya skivan.

»Whatever gets you thru’ the night
‘salright, ‘salright«
JOHN LENNON, 1974

LIAM GALLAGHER sitter vid ett bord i baren på Marriott Hotel i Londons Swiss Cottage. Runt samma bord sitter också hans flickvän, Oasis basist Paul »Guigsy« McGuigan och en ung man med nyrakad skalle som Liam presenterar som »Oasis nya medlem och min polare som ska hänga med oss under intervjun för han rockar«.

Okej. Jag har inget problem med det.

Polaren som enligt Liam rockar och ska hänga med oss heter Robbie. Han har precis fått sparken från Take That och Liam har tagit hand om honom. De kommer ju från Manchester båda två. Det räcker. Dessutom är det Robbie som står för drinkarna resten av kvällen.

Liam är solbränd efter en semester i Portugal med flickvännen. Men simma kan han fortfarande inte. När Liam var sex år gammal var han nära att drunkna. Mer vill han inte säga om det, men det sitter i och han är fortfarande livrädd för vatten. Han har ingen is i sin Bourbon & Cola.

Och just nu halvligger han pösigt i en fåtölj med ett gäng drinkar på bordet framför sig.

Liam håller hov. Han underhåller sina vänner och sin familj. När han är rolig skrattar man, men det är bäst att låta honom skratta först. För de som inte är med honom är mot honom. Han är oerhört sarkastisk mot allt och alla. Så fort det blir tyst i mer än någon sekund slänger han ur sig elakheter. En del är fyndigt, det mesta är plumpt.

När jag ställt den första frågan säger han, liksom i förbifarten:

— Jag sjunger i ett band som heter Oasis. Bara så du vet.

Alldeles innan har han, till sitt sällskaps stora glädje, synat mig från topp till tå, vänt sig tillbaka utan ett ord, druckit lite av sin drink och utan att se på mig förklarat att jag »ser ut som Damon jävla Albarn i jävla Blur« och jävla Blur är det vidrigaste han vet.

Sedan håvar han in bifallet från vännerna, tar en klunk till och ägnar mig, trots mina protester om den påstådda likheten med Damon Blur, bara ett höjt ögonbryn innan han återgår till sin drink. Men nu kan man i alla fall skönja ett nöjt litet leende i hans ena mungipa.

Här i baren, bland sina likar, påminner han mer om Joe Pescis maniskt paranoida rollfigur i »Maffiabröder« än om den Johnny Boy från »Mean Streets« jag alltid sett honom som tidigare. Skratta på fel ställe och du har inte bara en ovän för livet, utan också ett hål i huvudet eller i alla fall en knäskål mindre. Det är en överdrift. Men han har den jargongen. Ibland tappar han koncentrationen, tar en promenad runt baren, stirrar på gäster vid andra bord och ser förbannad ut, det händer att han mitt i en mening byter ämne eller börjar småprata med sina polare om något helt annat. Fotboll, Robbies nya Dolce & Gabbana-tröja eller om sin flickvän. Samtidigt är han fullkomligt spontan, ärlig och kräver egentligen, likt de flesta i Scorseses filmer, inget annat än respekt.

— Så länge du inte ställer värdelösa frågor så sitter jag kvar. Fattar du?

1973 regisserade Martin Scorsese »Mean Streets«, en film med Robert De Niro om två halvgangsters och deras uppväxt i New Yorks Little Italy. Sjutton år senare, 1990, regisserade Martin Scorsese »Maffiabröder«, en film med Robert De Niro om två halvgangsters och deras uppväxt i New Yorks Little Italy.

Det är filmer som handlar om familjen, om bröder och om vänskap. De handlar om chauvinism, om dumhet, drömmar och stolthet.

Och, framför allt, om att vissa saker aldrig förändras.

Respekt. Revansch. Rötter.

Vore Martin Scorsese tjugo år yngre skulle han för länge sedan ha köpt filmrättigheterna till historien om bröderna Liam och Noel Gallagher.

Så fort Liam ska säga något lutar han sig automatiskt framåt med samma arrogans och eftertryck som bakom sin mikrofon på scen. Liam är här för att försvara sig, sitt band och Manchester Citys färger innan han ens blivit anklagad för något. Så fort Liam sagt något flackar hans blick mellan vännerna kring bordet, som om han väntar sig något slags gensvar. En enkel nick eller ett kort garv vid rätt tillfälle räcker som bifall.

I samma hotellbar, två dagar senare, sitter en nyvaken Noel Gallagher och dricker frukost.

Noel omger sig inte med en klase anhängare, han behöver inget stödförband. Noel är lika självsäker som sin yngre bror, men till skillnad från honom verkar han inte känna sig inträngd i det hörn varifrån självhävdelsen verkar vara Liams enda utväg.

Men han saknar sina solglasögon som han tror sig ha tappat någonstans natten innan.

— När jag skrev min första låt? Jag minns inte riktigt. Jag skulle kunna svara att jag gjorde det när jag var sex år gammal, men det första jag verkligen skrev på allvar måste ha varit när jag var tolv, kanske tretton.

Varför gjorde du det?

— Varför? Av exakt samma skäl som jag gör det nu — för att jag är uttråkad.

Varför tror du att det genom åren kommit så många speciella band från just Manchester?

— Så många har det väl inte varit? The Smiths, New Order, The Roses, Buzzcocks, The Mondays, Joy Division… och Oasis.

Det där var väl ganska många?

— Okej då. Det har kommit en hel del bra band från Manchester. Men jag vet egentligen inte varför. Förmodligen för att folk är uttråkade. Du har säkert hört det förr, men i Manchester går du ut skolan, har skittråkigt och vill antingen bli fotbollsspelare eller musiker. Misslyckas du med dom två alternativen så hamnar du i ett gäng som försörjer sig på att sälja droger. Och alla som växer upp i Manchester och i förorterna däromkring vet det här och det är väl det främsta skälet till att det kommer så många bra fotbollsspelare och band därifrån. Jag menar, det är ju schystare att vara med i ett band än att kränga piller utanför The Hacienda. Eller var nu affärerna råkar gå bäst för tillfället.

Varför flyttade du från Manchester?

— Det var tråkigt. Jag var uttråkad och Manchester var skittråkigt. Jag hade ingenstans att gå och var bara tvungen att flytta och eftersom jag hade råd flyttade jag ner hit till London.

Omslagsbilden till »(What’s the Story) Morning Glory« är tagen en mycket tidig morgon på Berwick Street, väldigt nära hörnet av Noel Street, bara ett kvarter från Sohos frukt- och grönsaksmarknad. Även om man inte bor i London känner man genast igen platsen. Den suddiga personen i mitten av bilden heter Sean Rowley och är till vardags TV-producent. Han är en av författaren och journalisten Paolo Hewitts bästa vänner, dessutom är han pojkvän till folksångerskan Tasha Lee McCluney.

Två veckor innan intervjun, tre veckor innan »Roll With It« går in på Englandslistans andra plats, trängs några hundra personer på trottoaren utanför en pub på Dean Street, två kvarter öster om omslagsfotots Berwick Street.

Puben heter Crown & Two Chairmen. I den intima festvåningen en trappa upp har Sean Rowleys flickvän tillsammans med sångerskan Beth Orton — som nyligen hörts på skivor med Chemical Brothers och Red Snapper — under hela våren och sommaren bjudit in sina närmaste vänner och bekanta för att — under namnet Acoustically Heavenly — oannonserat spela sina favoritlåtar, egna eller andras, nya eller gamla, inför sisådär ett hundratal halvbekanta.

Just den här onsdagen hade ryktet spridit sig lite längre än vanligt. Noel Gallagher och Paul Weller skulle spela ett set tillsammans. Veckan innan hade The Charlatans spelat och det var fullt i lokalen, men inte värre än att man fortfarande kunde andas.

Någon, det påstås att det var Tasha Lee själv, hade råkat försäga sig när ett antal inhemska musikjournalister stod och lyssnade. Så nu var de där. Allihop. Och de trummade förgäves med fingrarna på bardisken. Noel dök aldrig upp. Inte Paul heller.

Det blev en bra kväll på Acoustically Heavenly i alla fall. Men det hör knappast hit.

Noel ställde in. Han ställde in för att allt Oasis gör, varenda steg någon av bröderna Gallagher tar bevakas av den brittiska musikpressen.

En oannonserad akustisk spelning på en kompisklubb i Soho blev på bara någon timme en riksangelägenhet.

— Men ingen kan ju se att fotot är taget precis vid Noel Street. Det syns inte på bilden, men vet man så vet man. Jag vet det, jag vet varför det är taget där och varför det är just Sean som står där. Och det räcker gott och väl.

* * * * *

Oasis kommer från Manchester. Men trots att bröderna Gallagher nämner stadens »andra« fotbollslag, Manchester City, så fort de får chansen, trots att brödernas dialekt, humor, jargong, musikaliska rötter och klädsmak är omisskännligt nordengelska, förknippar man redan Oasis lika lite med Manchester som man i mitten av sextiotalet förknippade Beatles med Liverpool. Trots sina rötter i norra England personifierade Beatles Carnaby Street och Swinging London. På samma sätt personifierar Oasis ett snarlikt London i mitten av nittiotalet.

De gör det med samma nordengelskt karakteristiska ironi och distans. Hatkärleken till den stora staden finns alltid där i botten.

Liam bor kvar hemma hos mamma och äldsta brodern, Paul, i Manchester, Noel har flyttat ner till en lägenhet i Camden. Och att de valt att ta omslagsfotot till »(What’s the Story) Morning Glory« på en av Sohos mest karakteristiska gator är inte speciellt överraskande. Att de dessutom bett en polare — som för övrigt är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i London — posera på omslaget är nästan lika väntat.

Oasis handlar väldigt mycket om grabbarna, om polarna, om gänget. I deras närhet finns alltid samma slags persongalleri, samma slags släptåg, som omgav The Clash eller Stones eller vilket klassiskt rock’n’rollband som helst.

I Oasis kölvatten träffar man alltid samma gäng. Det är några journalister, en och annan drogdealare, några före detta popstjärnor, managers till före detta popstjärnor, några diskjockeys och professionella festfixare. Alla är de män i sina bästa år, strax under eller strax över trettio. De är väldigt lätta att känna igen. De förflyttar sig med samma framåtlutat arroganta gångstil som Liam, de klär sig som övervintrat konsekventa modernister — i nonchalant uppknäppta buttondownskjortor som ostruket hänger över vita jeans och nedtrampade Adidas, de kedjeröker Silk Cuts men sliter alltid av filtret innan de tänder nästa och, med sportväskan över axeln, ser de alltid, alltid ut som om de kommer direkt från fotbollsträningen eller boxningen.

Det syns kanske inte på dem, men de utgör en seglivad del av Londons partyelit och det är ungefär samma galleri som omger Primal Scream, Paul Weller, The Charlatans, författaren Irvine Welch och Chemical Brothers. Och, för ögonblicket, även Robbie från Take That.

— Men att jag flyttade från Manchester till London har egentligen inget att göra med Oasis framgångar. Jag ville bara därifrån. Jag har nog alltid velat komma bort därifrån.

De flesta band som når lika långt på bara ett år som Oasis har gjort brukar automatiskt försvinna i tre år för att spela in uppföljaren, men ända sedan »Supersonic« har ni konstant varit i blickfånget.

— Men det har faktiskt blivit lite för stressigt också. Så efter nästa album ska jag nog ta ledigt ett tag och försöka få ett perspektiv på vad vi har gjort.

Efter nästa album?

— Ja, nästa album. Inte nu på en gång alltså, inte efter »Morning Glory«. Men fram till nu så har det ju lönat sig att bara fortsätta. Hade vi nöjt oss med England och skitit i USA och Europa så hade vi blivit bortglömda. Samtidigt finns det något som tilltalar mig med att skriva en låt, spela in den på en gång och i stället för att spara den till nästa album bara släppa den på singel när den fortfarande känns ny. Jag menar, »Morning Glory« känns redan gammal. Den blev klar i juli och när skivan äntligen kommer ut i oktober är jag redan trött på den i alla fall. Oavsett hur bra den är.

Du verkar gilla att jobba snabbt.

— Jovisst. Men framför allt uppskattar jag att min arbetstakt tvingar publiken att hela tiden hålla sig på tårna. Titta på Stone Roses som tog fem år på sig att spela in en platta och, i slutändan, vad gjorde »The Second Coming« egentligen för intryck? Nästan inget alls. Därför att de hade gett folk möjligheten att lyssna på den första plattan hur ofta de ville i över fem år. Och ju längre tid det tar mellan två skivor desto mer jämförs den andra plattan med den första. Vi tänker inte ge någon möjligheten att hinna med något sånt.

— Jag har full förståelse för att framgång kan föda slöhet. Men tar man Weller som ett exempel, vilket jag gärna gör, så är han allt annat än slö. Efter tjugo år är han lika bra som någonsin och han menar det fortfarande. Till skillnad från Morrissey som tappade allt efter sitt första soloalbum. Sedan dess har han bara gjort skit. Men jag beundrar honom som popstjärna och, i viss mån, gillar jag verkligen en del av hans texter. Och han ger så jävla bra intervjuer. Han och Mark E. Smith från The Fall måste vara de roligaste två snubbarna som finns i det här landet. Jag gillar Morrisseys sätt att irritera folk. Han driver med alla han träffar, han kan inte låta bli.

Du kommer ju från samma stad som Mark E. Smith och Morrissey.

— Ja, men jag har slutat driva med folk och jag tror nog att jag irriterar mig själv mer än någon annan. Fast kommer man från norra England så har man det nog i blodet. Man är tvungen att driva med någon eller något. Det bara är så.

Som bandets ende låtskrivare, saknar du ibland att ha ett bollplank, på samma sätt som Marriott hade Lane, Lennon hade McCartney och som Marr hade Morrissey och vice versa?

— Jag har bara varit med i ett enda band, vilket är Oasis, och i det bandet är det bara jag som skriver, så jag har ingen aning. Jag har ju inget att jämföra med.

Under en av de här kvällarna på Crown & Two Chairmen springer jag in i Sean Rowley, som på omvägar redan hört att omslagsbilden är klar.

— Hur ser det ut? Noel lovade att det skulle vara en jävligt suddig bild. Man ser väl inte att det är jag? Kände du igen mig? frågar han.

Det ser bra ut. Jag tror inte man kan se att det är du och, nej, jag kände absolut inte igen dig, svarar jag. Det vara bara någon som sade att det var du. Hur hamnade du där egentligen?

— Noel ringde bara upp mig och frågade om jag ville vara på deras skivomslag och varför inte? Men sedan börjar man tänka efter… tänk om de bestämmer sig för att inte sudda till fotot. Vad fan händer då? Men då var bilden redan tagen. Jag kommer inte att kunna gå utanför dörren utan att en massa ungar börjar peka och fråga om jag är den där snubben på nya Oasis-plattan. Är du säker på att bilden var suddig?

* * * * *

Bröderna Gallagher har, på bara drygt ett år, etablerat en bild av sig själva som maffiabröder med en mission, någonstans mittemellan Kray Twins och Blues Brothers. Eller Noel som en Don Corleone och Liam som en evig Johnny Boy från »Mean Streets«. Efter att ha pratat med Liam i drygt en timme är det lätt att föreställa sig honom som popmusikens svar på den åldrande Jake La Motta i »Tjuren från Bronx« om tjugo år.

Speciellt just nu när Liam sitter i sin fåtölj och bokstavligen väntar på nästa knytnävsslag. Han gestikulerar vilt med en cigg i ena handen och pekar på allt och alla med den andra, medan han konstant rör sig rastlöst fram och tillbaka.

Liam, vad har du för favoritsångare?

— John Lennon och John Lydon, säger han automatiskt.

— Och Rod Stewart och Neil Young.

När Noel förra året blev tillfrågad att spela med Crazy Horse blev du förbannad. Om du nu respekterar Neil Young som sångare så är det väl inte så konstigt att Noel vill spela med hans band om han får chansen?

— Det är just det. Det var inte Neil Young han spelade med, utan jävla Crazy Horse. Grejen var den att jag helt enkelt inte ville att han skulle spela med några andra än med Oasis. För han ska vara glad att han är med i Oasis. För vi är bäst. Det var det jag blev upprörd över. Men om jag ser tillbaka på det så kan jag tycka att det var ganska korkat av mig, jag kan förstå det bättre nu.

Ångrar du några av dina utbrott?

— Ja, jag skulle ha dragit till den där jävla sångaren från Blur en gång för alla när jag hade chansen.

De flesta band som gör en så framgångsrik debut som »Definitely Maybe« brukar försvinna ett tag innan de ens funderar på en uppföljare.

— Varför skulle vi göra det? Vi gillar att spela. Går det en vecka utan att vi spelar känns det bara värdelöst. Kolla på Stone Roses. De upptäckte att saker och ting förändras så jävla snabbt att man inte bara kan försvinna. Men när de upptäckte det var det redan för sent. Om någon jävel tycker att vi släpper för mycket skivor ska han bara skita i det. Tycker vi att vi gör något fel så snackar vi om det med varandra, okej?

— Och just nu har jag varit på semester och har inte träffat Guigsy på en vecka och jag har saknat honom. Och jag har inte snackat med den skalliga snubben i bandet på lika länge. Så honom vill jag slå på käften så fort jag bara kan. Vår jävla trummis har jag inte sett, men det gör inte så mycket. Men det var skönt att slippa storebror.

De flesta av Oasis låtar är fulla av optimism, de har en förmåga att lyfta lyssnaren några meter rakt upp i luften. Ibland är de bara betryggande. Men det finns alltid något vemodigt i dem.

— Det är ju så livet ser ut, eller hur? Det händer bra grejer och det händer dåliga grejer. Du kan ha hur mycket pengar som helst, du kan vara framgångsrik och lyckligt kär, men så vaknar du en morgon med cancer eller din mamma kanske håller på att dö eller något sånt. Livet är fullt av sådant. Det är därför »Live Forever« är så jävla klassisk. För det är vad allt handlar om. Vem vill inte leva för evigt? Alla låtar handlar om oss alla. Whatever gets you thru’ the night, ‘salright, fattar du vad jag menar? Man måste handskas med alla sidor och om alla sidorna inte finns i musiken så vore den inte ärlig.

Har du förändrats sedan ni startade bandet?

— Ja, men jag har inte blivit någon idiot bara för att jag är med i ett band som fått den framgång vi förtjänar. Man vaknar på morgonen, bakfull som fan och mamma skickar ändå ut en för att köpa bönor i affären runt hörnet. Och man pallrar sig upp ur sängen och utanför dörren står det någon jävla unge och ber en om en autograf och sedan fortsätter det så hela dagen. På väg till affären, i affären och på vägen hem. Och man vill bara hem och sova. Men man måste göra det, för det är dom som köper våra skivor. Så visst förändras livet, men jag vet i alla fall fortfarande vad jag gör.

— Allt förändras ju hela tiden. Man blir äldre. Man träffar nya människor. Sedan finns det massa annan skit som kommer med det här jobbet.

Som vad?

— Brudar. Massa småtjejer som är psycho och bara vill knulla för att man sjunger i ett band. Jag vill inte veta av det. Jag har en flickvän och hon är det viktigaste jag har. Hon ska behandlas med respekt och vi ska gifta oss nästa år. Rock on!

Du bor fortfarande kvar i Manchester.

— Japp, grabbarna bor kvar. Noel och Guigsy, den jäveln, har flyttat hit ner. Men jag bor kvar hos mamma. Jag var hemma hela förra veckan och över varenda reklamaffisch jag såg för »Roll With It« hade någon sprejat »Fuck this shit!«. Men det är bara mitt i stan som folk inte har något bättre att göra, de är bara avundsjuka. Så jag åker aldrig in till stan när jag är där. Jag stannar på vår pub nere i södra delen av Manchester.

Har dina vänner förändrats sedan Oasis blev ett heltidsjobb?

— Nej, för jag har bara sex polare. Och dom är coola. De har alltid varit coola. Några andra polare har jag aldrig haft.

Hur går ni tillväga när ni repar in Noels nya låtar?

— Han kommer till replokalen, spelar låten på en akustisk gitarr och sedan kör vi bara. Låter det bra så låter det bra. Men det är Noel som skriver texterna så dem rör ingen annan och musikaliskt är han inne på sin tripp och vi åker bara med. Det är helt andra grejer som gör att vi börjar slåss. Det är när det handlar om vem som ska laga bacon, bönor och ägg nästa morgon som det sätter igång.

Liam tystnar ett tag och fortsätter prata om storebror.

— Vi är olika. Noel vill inte göra intervjuer när jag sitter i samma rum och jag vill inte göra intervjuer när han sitter i samma rum som mig. Alla i bandet har saker att säga, förutom vår förra trummis som inte hade ett skit att säga och det var därför han fick sparken.

Alla runt bordet skrattar. Och Liam lutar sig bakåt, kammar hem poängen och beställer in fler drinkar. Robbie, Liams Take That-kompis som hänger med oss för att han rockar, hämtar dem från baren.

Känner du någonsin att ni tävlar mot andra band?

— Nej. Om någon annan vill göra en pryl av att jag tycker att Blur är ett uselt jävla band så kan inte jag kontrollera det. Jag är bara ärlig. Frågar någon vad jag tycker om ett band så svarar jag. De enda vi tävlar med är oss själva.

Har din musiksmak förändrats sedan »Definitely Maybe«?

— Ja, det är klart att den förändrats. Take Thats »Back For Good« rockar. Den är inte där uppe med Beatles eller Stones, men det är en bra jävla låt och det måste man respektera. Och det hade jag aldrig erkänt för ett år sedan. Men nya Take That-singeln är skit. Fast jag kommer aldrig att tröttna på Sex Pistols eller Stone Roses eller Kinks. Aldrig. Verve är coola. The Cast är coola. Supergrass också. Men Blur är fåniga. En bra låt är alltid en bra låt även om den har en klänning på sig. Och en dålig låt är lika dålig vad den än har på sig.

Okej. Varför tror du att det kommit så många bra band från Manchester genom åren?

— Om du frågar mig så görs det en jävla massa bra musik i Manchester. Visst, men Stones, Small Faces, Sex Pistols och Kinks gjorde också fantastisk musik. Och de kom från London allihop Det handlar ju bara om folk som hajar. Det finns folk som hajar överallt. I Skottland. I Liverpool. Och på vissa ställen, som i Manchester, råkar det bara finnas lite fler som hajar.

Vad är det som är så speciellt med Manchester?

— Manchester City.

På scen verkar ni alltid ha allt under kontroll. Ni rör er knappt över huvud taget, medan publiken alltid går bärsärkagång.

— Vi spelar bara musik. Vi är i vår egen lilla värld när vi står på scen. Vi spelar musik för vår publik, det är dom som ska dansa, inte vi. Ingen kommer någonsin att få oss att dansa, för det är mot vår natur att dansa. Vi vill bara göra en bättre spelning än kvällen innan. Det är det enda det handlar om. Förresten har jag aldrig dansat i hela mitt liv.

Inte ens på någon klubb när du var yngre?

— Nej. Inte ens om jag på något sätt skulle få gå och se Beatles i morgon. Jag skulle ändå stå vid baren och bara lyssna på bandet.

Du hoppade inte upp och ner framme vid scenen på konserter när du var femton?

— Nej, aldrig. Jag önskar ibland att jag hade gjort det för det ser cool ut, men för mig räckte det alltid med att bara stå där. Musiken räckte, det var den och inget annat som fick mig att må bra. Precis som i dag. Vi är långt ifrån perfekta, men vi försöker bli det och det är det som gör oss så bra. Vi försöker nå lite, lite längre hela tiden. Det handlar om ett gemensamt mål. Sex Pistols var inga bra musiker, men tillsammans var de perfekta. Hade du placerat var och en av dem i andra band med andra musiker hade de varit skit. Men i Pistols lät Sid Vicious perfekt. Eller McCartney. Utan Beatles lät han bara skit.

— Och jag, Bonehead, Guigsy, Alan och Noel är bara bra i Oasis. Och det handlade bara om att vi var polare och gillade samma musik. Och vi ville göra något annat än det vi gjorde innan, vilket var ingenting. Sedan blev det på riktigt och jag dör fortfarande varje gång vi är med på TV. Men vi förtjänar att vara på nyheterna. Varje måndag till söndag i två år repade vi i samma svettiga rum. Det fanns inget liv utanför det rummet, ingen av oss hade ett liv utanför bandet. När polarna kom ner och undrade om vi skulle med ner till puben stannade vi kvar och spelade.

Om du hade följt med dem till puben i stället, vad tror du att du hade gjort i dag?

— Just nu skulle jag nog sitta hemma i mitt rum hos mamma och rulla en joint, tror jag.

* * * * *

När Oasis spelade på sitt skivbolag Creations tioårskalas på Royal Albert Hall förra sommaren satt Liam i publiken. Han hade tappat rösten och fått stränga order av doktorn att knipa käft. Så i stället stod storebror Noel på scenen och sjöng de låtar Liam borde ha sjungit. På en spelning i London i vintras bjöd Primal Scream in Noel som gäst. Han gick upp ensam på scenen och sjöng de första raderna av »Live Forever«. Sedan skötte publiken resten. Likt Johnny Marr och Bernard Butler före honom så räcker inte Oasis riktigt till för Noel Gallagher. Han vill göra annat. Han vill spela Dr John-covers med Paul Weller, även om han aldrig hört Dr John. Han vill jamma med Crazy Horse och han vill sjunga en del av sina egna låtar. På »(What’s the Story) Morning Glory« sjunger han två låtar. På debuten sjöng Liam samtliga låtar.

Är det inte, hur ska jag säga det, lite orättvist av dig att ta över mikrofonen när ni har en heltidsanställd sångare i gruppen?

— Jag vet inte. Jag sjunger ju bara på två låtar på »Morning Glory«. Och två låtar av tretton kan väl inte vara så farligt? Och när vi spelar dem live så får han göra vad han vill. Jag bryr mig inte. Han kan väl ta en liten promenad till omklädningsrummet, röka en cigarett eller ta en drink. Det är i alla fall vad han har gjort hittills.

Någon berättade för mig att du, en smula överraskande, nyligen gått in för en hel del dansmusik.

— Dansmusik? Nej, egentligen inte. Men om vi sorterar in Chemical Brothers under dansmusik så gillar jag dansmusik. Jag har bett dem remixa »Wonderwall« och de har tackat ja. Jag tycker att Chemicals utan tvekan är det bästa av allt nytt jag har hört på sistone.

Brendan Lynch, som producerat Wellers samtliga soloalbum, remixat Primal Scream och under pseudonymen Indian Vibes låg bakom den sitar-baserade klubbklassikern »Mathar«, ska ta sig an att omarbeta sista spåret på »Morning Glory«, den mäktiga »Champagne Supernova«.

Resultaten kommer att hamna på några av B-sidorna till de kommande singlarna från albumet. »Wonderwall« blir den första och »Don’t Look Back in Anger« den andra. Just nu är tanken att albumets samtliga spår på ett eller annat sätt ska släppas i singelform.

Oasis är ett av väldigt få band som lägger ner lika mycket möda på sina singlar som på sina album. Och skulle någon få för sig att välja ut tretton-fjorton av extraspåren från deras sju singlar och placera dem efter varandra på ett album skulle det bli en — i alla fall nästan — lika makalös skiva som »Definitely Maybe« eller »Morning Glory«.

På »Morning Glory« är din fascination för Beatles mer uppenbar än på debuten. Har din Beatles-fanatism växt sig starkare?

— Jag tror egentligen inte att den har blivit starkare. Men när vi gjorde »Definitely Maybe« så hade ingen av oss satt sin fot i en studio. Och vi hade ingen aning om vad vi gjorde, vi bara spelade in låtarna live. För vi visste inte hur vi skulle gå till väga för att få dem att låta som vi ville. Dessutom hade vi inte råd att använda de instrument som vi egentligen behövde för att få det att låta rätt. Och eftersom jag inte vet hur man spelar in skivor och eftersom jag alltid gillat Beatles så känns det ganska självklart att en del av det vi gör påminner om dem. Men jag har inte blivit mer besatt av dem för jag har alltid varit lika besatt. Dessutom har jag ingenting kvar att lära mig om dem. Jag har läst allt som skrivits om dem och vid det här laget tror jag att jag faktiskt har hört allt de över huvud taget spelat in.

Köper du mer gamla skivor än nya?

— Ja, tyvärr. Fast jag vet inte om det är så tragiskt egentligen. Jag menar, det kommer väl högst en platta i halvåret som jag verkligen gillar, så den där skarven på sex månader däremellan måste jag fylla med något. Och då kan jag antingen ägna mig åt att lyssna på nya plattor som jag oftast inte gillar eller fortsätta lyssna på det som verkligen betyder något för mig. Oavsett när det råkar vara inspelat.

— Men jag får en massa hjälp av folk i min omgivning hela tiden. Någon kan fråga mig om jag har hört Amen Corner och jag svarar att jag har hört talas om dem men att jag aldrig hört dem. Och är det någon jag litar det minsta på så går jag och köper något med Amen Corner på en gång.

— Nej, men jag får väldigt många kassetter. Weller dyker alltid upp med kassetter i fickan, nämner han en låt som jag inte har hört springer han antingen iväg och rotar fram en kassett till mig där låten finns med eller så har han spelat in den till nästa gång man ses. Han verkar spendera en jävla massa tid på att göra tejper till sina polare. Men jag gör det knappast lika ofta och när jag gör det spelar jag mest in dem till mig själv för att jag vill lyssna på dem hemma. Folk tror att jag vet så otroligt mycket om musik, men det gör jag inte alls. Jag kan inte mer än någon annan, men jag vet vad jag gillar. Jag orkar aldrig spela in tejper till andra om de inte ber om det. Och de flesta, förutom Weller, verkar fungera likadant. De lovar att spela in det ena eller det andra och nästa gång man ses frågar man om de gjort den där kassetten. Oj, det har jag glömt, svarar de.

»Live Forever« betyder väldigt mycket för många människor. Men den ger inga svar, bara förhoppningar.

— För det finns ju inga svar. Hela »(What’s the Story) Morning Glory« ställer frågor, till och med titeln på plattan är en fråga. Men »Live Forever«? Jag vet inte. Alla vill ju ha ett bättre liv, en drägligare tillvaro än den vi har. Men ingen har kommit på hur man får det. Hur fan ska vi komma bort från det här jävla stället där vi bor? Vad är meningen med det här livet? Du vet, det är frågor alla ställer sig. Men det finns lösningar. Man kan ju alltid gå ner till puben och supa. Och det är nog, så vitt jag har förstått, den enda lösningen jag har att erbjuda.

I amerikansk rock’n’roll, i synnerhet hos någon som Bruce Springsteen, brukar lösningen vara att sitta sig i bilen och bara åka iväg från allt.

— Jag har ingenting emot stora bilar eller »Thunder Road« och »Route 66«, men för Oasis finns det alltid en pub i slutet av vägen. Det måste finnas en pub där, annars skulle vi aldrig ens få för oss att ta just den vägen. Jag menar, det är ju det man alltid svarar när någon frågar vart man är på väg. »Down the pub, mate«. Du känner till den där scenen i »Magical Mystery Tour« där Beatles krälar omkring i ett tält? Om vi gjorde vår »Magical Mystery Tour« skulle det där tältet vara en pub.

Vilken av dina sånger betyder mest för dig?

— »Don’t Look Back in Anger« och »Wonderwall«. För tillfället i alla fall. Det är olika varje dag. Vissa dagar hatar jag en del av det jag skrivit, andra dagar tycker jag att de låtar jag hatade dagen innan är de enda bra jag har gjort. Så jag skulle kunna svara med att räkna upp varenda låt vi har spelat i kronologisk ordning. Men det finns föstås några jag tycker är riktigt dåliga. »It’s Better People« är en sådan. Det är en okej låt, men texten är pinsam.

När Noel Gallagher ska nämna en låt han är missnöjd med blir det en B-sida, i det här fallet ett av extraspåren på »Roll With It«. Det säger en hel del om Oasis ambition. De flesta artister har glömt att det finns band som bryr sig om sina B-sidor. Att det fortfarande är just den lilla detaljen som utgör den simplaste tumregeln för att skilja banden som bryr sig från de övriga, från de som spelar musik av fel anledningar.

— Jag vill helt enkelt inte släppa annat än bra låtar. Om jag har skrivit sex nya låtar och det är dags att släppa en ny singel så tänker jag inte att jag ska spara de två bästa till nästa album. Ska det släppas en ny platta, singel eller LP, så ska den innehålla det bästa vi kan åstadkomma. Allt annat vore bara slött.

Är du fullkomligt nöjd med »Morning Glory«?

— Ja… nej, förresten. Det finns en låt som kanske inte borde ha varit med. »Step Out«. Jag tycker att den är den enda svaga länken på skivan, men några i min närhet har sagt att »Step Out« är bäst på plattan. Så i morgon gillar jag den säkert igen.

Du har alltid talat dig varm för Paul Weller. Nu verkar ni umgås och spelar på varandras skivor mest hela tiden. Känns det inte konstigt att komma så nära någon som du beundrat hela ditt liv?

— Nej, det är inte alls overkligt på något vis. Han satt ju inte precis i studion och väntade på mig som rektorn i skolan. När jag spelade på »Walk on Guilded Splinters« på hans platta så var vi ju redan polare. Jag råkade bara vara i samma studio, The Manor i Oxford, samtidigt som han spelade in »Stanley Road«. Jag var där och mixade en livekonsert för radion och han bara frågade om jag ville spela gitarr på en låt. Och när vi höll på med »Morning Glory« pratade jag med Paul på telefon en kväll och frågade bara vad han skulle göra senare. Han visste inte, så jag bad honom komma ner till studion och spela lite. »Jag trodde aldrig du skulle fråga«, svarade han och tog gitarren och munspelet och satte sig i en taxi.

Har han försökt få dig att gå in för soul och rhythm’n’blues?

— Han har inte försökt tvinga på mig det, om du tror det. Men han har spelat en massa grejer för mig som jag inte har hört förut. Och, när jag tänker efter, så har det varit mest soul och R&B.

På Oasis två album har impulserna från svart dansmusik — gammal som ny, Motown eller Def Jam — hittills lyst med sin frånvaro. Men till skillnad från ett band som Blur, som, trots diskobeatet i »Girls & Boys«, alltid låtit kritvita och med stor säkerhet alltid kommer att göra det, har Oasis hela tiden ett groove i botten, ett kolsvart rock’n’roll-groove. Det gör egentligen detsamma om Noel har en komplett Stax-samling hemma i skivhyllan, för han behöver den inte. Jag är bara förvånad att han inte har det. För någonstans vore det så logiskt.

Noel kan sin pophistoria så pass bra att han inte borde ha kunnat undgå Aretha, Marvin, Stevie och Al. Men det har han. Det finns de som hävdar att Oasis i »Whatever« och »Cast No Shadow« mest låter som ett underproducerat Tears For Fears och det finns de som tycker att »Roll With It« inte alls påminner dem om Status Quo, utan om Tom Robinson Band. Jag kan inte säga att de har fel, jag kan till och med tycka att det på sätt och vis är ganska träffsäkert. Och öppningsspåret på »Morning Glory« är en ren och oförfalskad hyllning till Slade. Det är vi alla överens om.

Just därför borde soulmusiken vara ett oundvikligt sidospår för Oasis. Åtminstone för Noel.

— Det ligger något i det. Med tanke på vad jag uppskattar hos andra och med tanke på vad de i sin tur älskar, oavsett om vi pratar om Marriott, Lennon eller Weller, så kommer det med största säkerhet att höras på nästa album. Framför allt tror jag att det kommer att märkas att den mer själfyllda, svarta sidan av Small Faces gjort ett stort intryck på mig på sistone. De var ju så jävla bra och när man väl läser om dem och verkligen lyssnar på allt de gjort så kan man inte låta bli att bli influerad av det. Jag har aldrig riktigt lyssnat på Steve Marriotts röst förut och det är först nu jag har märkt hur svart han lät. Och det kommer nog att märkas i det vi gör. Så, ja, jag tror att nästa platta blir mer soulig och jag tror att den kommer att bli jävligt bra.

Noel skrattar när han säger det. Både för att avdramatisera självsäkra uttalanden, men också för att understryka att det kommer att bli enkelt. Och att han menar det.

— Jag tycker i och för sig att »Morning Glory« är mer soulinspirerad än »Definitely Maybe«, så vi är redan på väg ditåt. I alla fall så tror jag det. Men man vet inte vad som händer.

Känner du att ni tävlar mot några andra eller mot något annat än det ni själva har gjort?

— Menar du Blur?

Nej, egentligen inte.

— Bra, för de inspirerar mig inte att göra något. Vare sig åt det ena eller andra hållet. Jag vill inte påstå att vi skulle vara nyskapande eller att vi bryter ny mark. För det gör vi inte, det vet jag lika väl som någon annan. Beatles gjorde det hela tiden, ända från »Love Me Do« till »I, Me, My« så skapade de alltid något nytt, de tänjde på gränserna för vad som var möjligt. Men Stones gjorde aldrig det och därför kan jag känna mer samhörighet med dem än med Beatles. Precis som för Stones kommer det säkert en tid då vi vill och behöver bryta ny mark, men fram till den dagen tänker vi bara vrida upp varenda jävla volymknapp till tio, supa och spela rock’n’roll och sedan är det inte mer med det.

Noel har satt punkt för intervjun. Nästan omedelbart går han ut till en väntande taxi som åker iväg för att stanna bara några hundra meter därifrån, vid Primrose Hill. Hela bandet, utöver bröderna, är redan där och väntar. De ska fotograferas för omslaget till »Wonderwall«. Noel gillar att bli fotograferad uppe på Primrose Hill.

Det var här Stones poserade för Gerard Mankowitz på det vindpinade konvolutet till »Between the Buttons« och det var här Bob Freeman flera gånger fotograferade John, Paul, George och Ringo när de, till synes bekymmersfritt, skuttade fem meter upp i luften.

Just innan Noel ska springa iväg till taxin kommer Liam förbi bordet vi sitter vid. Han lyssnar på storebrors utläggning. När storebror försvunnit ser han till att få sista ordet.

— Om musiken får dig att må bra så är allt okej. Vi är inte Jesus, men vi gör allt av rätt anledningar. Vi är ärliga. Vi menar det. Och inget som händer med det här bandet gör mig överraskad, oavsett hur stora vi blir. För vi förtjänar det.


OASIS är aktuella med sitt andra album »(What’s the Story) Morning Glory«, som inte längre innehåller låten »Step Out«.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #14, ,

2 Responses

  1. Isa skriver:

    Nu ser man inte bildtexterna om Liam och Noel! Gör större! Please!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: