Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: E.A.R. – Beyond the Pale

E.A.R.

Beyond the Pale

Big Cat/MNW ILR

E.A.R. — som är en förkortning för Experimental Audio Research — är ett löst sammansatt kollektiv med Peter Kember, mer känd under smeknamnet Sonic Boom, i centrum. Tillsammans med Jason Pierce (numera i Spiritualized) var han en gång medlem i feedbackmanglande Spacemen 3, och har sedan på egen hand, ofta under täckmanteln Spectrum, ibland med E.A.R., fortsatt att utveckla sina idéer om förhållandet mellan ljud och ändrade sinnestillstånd; inte minst genom ett flitigt och entusiastiskt användande av LSD och andra hallucinogener.

Det ligger också nära till hands att beskriva de långa, malande, långsamt föränderliga ljudsjoken på »Beyond the Pale« som »knarkmusik«, eftersom de flesta förmodligen associerar det tillstånd av hyperkoncentration på små, små detaljer som den här musiken har förmågan att framkalla (och kräver för att kunna uppskattas), till sinnesskärpande och sinnesförvillande droger. Sonic Boom påstår dessutom själv att det inte går att göra den här sortens musik utan kemiska hjälpmedel. Vilket säkert stämmer för honom, men knappast är allmängiltigt.

Förutom Kember, som sköter syntar, samplade ljudmassor och rundgångseffekter, medverkar på den här E.A.R. — inspelningen Kevin Shields från My Bloody Valentine (gitarr på en låt), Kevin Martin från Techno Animal (på modifierad saxofon) och Eddie Prévost från improvisationsgruppen AMM. Percussionisten Prévost har under de senaste decennierna medverkat till åtskillig musik, både med AMM, solo och i en rad olika samarbeten; musik som visar upp en lika stark medvetenhet om ljudbildens mikroskopiska plan som den här, men som knappast har någonting alls med droger att göra utan helt enkelt bygger på hyperkoncentrerad kommunikation (för den intresserade: lyssna på AMM:s landskaps-scannande »Newfoundland« från 1994 eller den fantastiska »The Inexhaustible Document« från 1987).

Det skulle möjligen gå att kalla »Beyond the Pale« för ambient, men alla försök att använda det här som bakgrundsmusik är dömda att misslyckas. E.A.R.:s ljudmassor är för tilldragande, de kräver för mycket uppmärksamhet. De är, om man så vill, alldeles för bra. Mest omtumlande är den fjorton minuter långa »In the Cold Light of Day«, med sina långsamma vågor av ryggradskittlande körer, repetitiva saxofonstötar och hypnotiskt flimrande cymbaler. Det är intensivt uppslukande slow motion-musik — med eller utan droger — och i mina öron det mest glimrande psykedeliska som hittills sipprat ut från Peter Kembers hallucinogena kammare.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #18, Betyg 08, Sebastian Stebe, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: