Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Amerikanska Musikklubben Del II: Söderns soulsystrar

Lyssna väldigt noga nu. De är på väg ut ur köket för det är något de har att säga; om stolthet, styrka och själ. Lennart Persson presenterar Aretha Franklins mindre kända systrar.

SOULMUSIK HANDLAR väldigt mycket om stolthet. Svarta människor skapade ett soundtrack till den kamp för upprättelse, för vanliga mänskliga rättigheter, som på allvar inleddes på sextiotalet.

Soulmusiken handlade om svarta människors längtan upp ur skiten. Den handlade om friheten, om drömmen om frihet. Den handlade om möjligheter; möjligheter som kunde tas precis hur långt som helst.

Men den väjde inte för verkligheten, den var fast förankrad i det verkliga livet. Den försökte aldrig förneka de simpla, vardagliga behov och problem som styr oss vanliga, simpla människor.

Etta James, en av de kvinnliga soulsångerskor som presenteras i den här guiden, sa så här i en intervju:

— Jag kan inte sjunga om hur det är på månen, för jag har aldrig varit där. Det enda jag vet något om är hur det känns att vara här nere i dyngan, hur det känns att vara så solkig att det känns som om man kommer direkt ur en soptunna. Det är det jag måste uttrycka.

Man återvände stolt till rötterna, till det gemensamma arvet och de upplevelser som format ens situation. I motsats till många års strävan efter att tas upp i det vita samhället så var det här en bekräftelse på att man faktiskt var svart och att det var OK.

Det resulterade i en musikform som var fylld av livsglädje. Optimismen och tron på framtiden var stor, förändringarna kändes inte bara som en ogripbar illusion. Att den drömmen så småningom krossades innebar också att den här musikformen dog ut. Men det är en annan historia.

Soulmusiken var ett oskrivet blad, det fanns egentligen inga rollmodeller och det var fritt fram för individualister och fritänkande entreprenörer. Det var hemgjord musik av allra renaste slag. Bluesen, kyrkans musik och femtiotalets rhythm’n’blues fanns visserligen i bakgrunden, men det här var något annat.

Framför allt tillfördes musikscenen en rad starka, självständiga kvinnor. Sångerskor som visste vad de ville, som sjöng vad de kände och som i sin musik förmedlade kvinnlig styrka, stolthet och själ.

Aretha Franklin blev musikformens ledande kvinnliga symbol, men bakom och runt om henne fanns många andra soulsystrar. Det här är en guide till några av de bästa och mest intressanta.

Jag har i görligaste mån rekommenderat CD-utgåvor, men några av de viktigaste sångerskorna har fortfarande inte fått sin musik utgiven i det formatet. Då får ni leta efter tidigare återutgivningar på LP.

En sak till. Vad det gäller Chess-utgåvor så är det alltid de amerikanska utgåvorna jag rekommenderar. Det engelska bolaget Charly har i flera fall gett ut CD med samma namn och liknande innehåll som det amerikanska moderbolaget, men dessa är oftast sämre. De ser billigare ut, de låter sämre.

CARLA THOMAS

Gee Whiz — the Best of Carla Thomas

[Rhino]

Allt började med Carla Thomas.

Hon och hennes far, den färgstarke sångaren och Memphispersonligheten Rufus Thomas, hade 1959 spelat in en singel tillsammans. Hon var nyss fyllda arton och »Cause I Love You« spelades in under en paus i hennes high school-studier. Den söta duetten blev en storsäljare i Memphisområdet och en första framgång för Jim Stewart och Estelle Axtons Satellite Records, föregångare till Stax Records. För att få radiospelningar hade man på ett tidigt stadium skrivit över en del av förlagsrättigheterna på den betydelsefulle radiomannen John Richbourg, som följaktligen gav plattan alla de radiospelningar den behövde för att bli en hit i sydstaterna.

Jerry Wexler på Atlantic fick ett tips om plattan och köpte direkt distributionsrättigheterna. Förskottet var på tusen dollar och det var de första pengar syskonparet Stewart och Axton tjänat i skivbranschen. Men viktigare var att man nu, efter att tidigare på känt småbolagsvis ha sålt sina skivor bokstavligen från bagageutrymmet av sina bilar, kunde räkna med effektiv distribution.

Utan samarbetet med Atlantic hade säkert Satellite aldrig fått luft under vingarna, och i så fall hade vi inte heller fått se Stax Records växa fram.

Vad detta hade inneburit för soulmusikens utveckling är inte svårt att tänka sig.

Att Stewart faktiskt skrev under ett rätt uselt avtal är en annan sak. Han hade inte studerat det finstilta i det femåriga kontraktet och han trodde länge att han bara skrivit över distributionsrättigheterna till just de duetter han spelade in med Rufus och Carla, inte till alla inspelningar han gjorde. Wexler levde i och för sig under samma villfarelse, men han skulle snart vakna. När Satellite ett år senare gav ut Carlas genombrottsballad »Gee Whiz« ville en annan skivbolagsman, Hy Weiss på Old Town i New York, köpa rättigheterna. Under samtalet med Stewart upptäckte han emellertid de finstilta paragraferna i Atlantic-kontraktet, som innebar att Atlantic redan hade rättigheterna till inspelningen. Wexler har berättat om det telefonsamtal han sedan fick från Weiss:

»Vet du inte om att du har en hitsingel med Carla Thomas, din klåpare?«

»Vadå hitsingel?«

»Du äger plattan, din idiot!«

Och inte bara den, han hade i sin hand rättigheterna till alla de inspelningar Stewart skulle göra under resten av kontraktstiden. Wexler tog snabbt kontroll över distributionen av »Gee Whiz«, som mycket riktigt blev en jättehit, och inledde på allvar samarbetet med det bolag som i samma veva döptes om till Stax.

Carla fortsatte dra in pengar till bolaget med en rad hyfsat framgångsrika singlar, men det var först 1966 som hon med »B-A-B-Y« på allvar lyckades upprepa framgången med »Gee Whiz«. Året därpå lyste hon i ett par hitduetter med Otis Redding, men efter det blev det märkvärdigt tyst om henne. Hon gjorde många bra, en hel del dåliga, men inga riktigt magiska inspelningar. Efter Stax konkurs 1975 lämnade hon skivbranschen.

Rhino-CD:n ger den mest kompletta bilden av hennes karriär, här finns både »Gee Whiz« och »B-A-B-Y«, men samlingen »The Singles 1968-1973« [Stax] rymmer fler av hennes mer undanskymda och ofta utmärkta soulspår från tiden utanför rampljuset.

BARBARA LYNN

You’ll Lose a Good Thing

[Sound Of The Fifties]

Barbara Lynns eventuella soul-status vilar till stor del på hennes »You’ll Lose a Good Thing«, ett stycke fullständig perfektion inspelat när Barbara var nyss fyllda tjugo. Inspelningen, som gjordes av den legendariske studioräven Huey P. Meaux i New Orleans, är en mycket sinnlig kombination av undertryckt aggression och oblyg sensualitet. Den sinnligaste saxofonstämma ni kan tänka er bär fram melodin medan rytmen är suggestivt färgad av inspelningsortens speciella rytmlära. Det är en tidlös, oantastlig klassiker.

Lynn är från Texas och hennes musik är genomsyrad av intim och mjukt smygande blueskänsla. Hon jobbar med små, små medel och skugglika nyanser, snarare än med den utåtriktade gospelglöd som brukar ligga i botten på sydstatssoulen. Men är inte mindre övertygande för det.

Hennes hit banade väg för den LP som utgör bas för den här CD:n. Den kom redan 1962 och är en av sextiotalets allra finaste, och i dag mest svåråtkomliga, soulplattor. Den har här dessutom utökats med ytterligare sex efterföljande singelspår; bland annat »Oh! Baby (We Got a Good Thing Goin’)«, som Rolling Stones senare plockade upp.

Lynns Atlantic-LP från 1968 »Here Is Barbara Lynn«, är också bra. Den ingår, nästan i sin helhet, på CD:n »The Atlantic Years« [Ichiban/Amigo]. På denna finns också ett urval av de singelspår hon gjorde för samma bolag — bland annat tre av de fyra utsökta inspelningar hon sommaren 1968 gjorde med Spooner Oldham som producent.

ETTA JAMES

Tell Mama

[Chess, US]

Rick Hall och hans studio i Muscle Shoals, senare kompletterad med den konkurrerande studio hans musiker öppnade i slutet av sextiotalet, var under många år både framgångsrik och oerhört viktig i soulmusikens utveckling. Det var alltså inte så konstigt att Chicago-bolaget Chess under 1967 skickade ner tre av sina kvinnliga soulartister dit — Etta James, Irma Thomas och Laura Lee. Alla tre skulle göra sina allra bästa inspelningar med Hall och hans briljanta musiker.

Etta James hade en lång karriär bakom sig, hon gjorde sina första inspelningar redan 1954 när hon inte var mer än sexton år gammal. Etta hade haft en rad hits för Chess, men få av dem hade egentligen gjort hennes imponerande röst riktig rättvisa, och när hon kom till Muscle Shoals var det fyra år sedan den senaste listplaceringen. Hon var dessutom kraftigt nergången på heroin. Ändå blev den LP hon gjorde med Hall den bästa hon någonsin satt sitt namn på, och en sann soulklassiker dessutom. Med perfekt balans mellan uptempo-saker å la Stax och intensiva, brännande ballader. Kombinationen av Ettas blodfyllda, mustigt sensuella röst och Halls muskulösa produktion, med tungt drivande blås och enorm kraft i det avskalade kompet, var ett lyckodrag. Som av oförklarlig anledning aldrig följdes upp, trots att besöket hade resulterat i två av hennes största listframgångar på fem år.

Vill ni kolla upp James tidigare karriär rekommenderas »R&B Dynamite« [Ace] för femtiotalsmaterialet medan den bästa översikten över Chess/Argo-materialet hittas på den gedigna dubbel-CD:n »The Essential Etta James« [Chess]. På senare år har hon gjort en rad album för Island, där hon sökt sig tillbaka till sina soulrötter.

IRMA THOMAS

Something Good/The Muscle Shoals Sessions

[Chess, US]

Även Irma Thomas hade en lång karriär bakom sig när hon kom till Rick Hall. Hon debuterade 1960 med den uppkäftiga bluesen »Don’t Mess With My Man« och under Allen Toussaints ledning gjorde hon därefter en rad utsökta inspelningar för Minit — »I Did My Part«, »Cry On«, »It’s Raining«, »I Done Got Over«, »Ruler of My Heart« (som Otis Redding gjorde om till »Pain in My Heart«). För Imperial gjorde hon i mitten på sextiotalet några mer orkestrerade, men lika själfyllda inspelningar — bland höjdpunkterna märks den gospeldrivna »Time Is on My Side« (som Stones annekterade) och den grandiosa balladen »Wish Someone Would Care«. Efter 1964 uteblev emellertid framgångarna.

Hennes Muscle Shoals-inspelningar förmådde inte på allvar vända på den trenden — en mindre hit på R&B-listan med Otis Reddings »Good to Me« blev det enda mätbara resultatet — men musikaliskt var besöket en triumf. Hon har sällan sjungit så bra, låtmaterialet är av toppklass (Dan Penn och Spooner Oldham skrev tre av låtarna och valde ut de övriga) och musikerna spelar med en avspänd fräschör som imponerar. Det är ju rätt förbluffande att de här musikerna, som under sex—sju år medverkade på så otroligt många inspelningar av den här typen, så ofta och så inspirerat lyfte sig själva över rutinspelandet. Lyssna till exempel på hur känsligt de följer de dramatiska skiftningarna i Thomas röst i den magnifika balladen »A Woman Will Do Wrong«, och vilken total kontroll de har över den suggestiva tolkningen av Otis Reddings »I’ve Been Loving You Too Long«.

Av den här CD:ns fjorton spår är det bara fem som dök upp på olika singlar, och den då planerade LP:n åkte in i något mörkt bandarkiv. Låt oss vara tacksamma att någon till sist kom på bättre tankar.

LAURA LEE

That’s How It Is

[Chess, US]

Laura Lee var ytterligare en Chessartist i behov av ledning, som skulle få välriktad hjälp av Hall och hans musiker. Lee var en tuff, påstridig gospelsångerska som ville föra fram ett tufft, påstridigt budskap även i sin världsliga karriär. I Chicago hade man dock svårt för att hitta fram till rätt form för hennes uppkäftiga, lite aggressiva framtoning. Efter ett par strukturlösa och missriktat sofistikerade sessioner och ett misslyckande med att göra något vettigt av låten »Dirty Man« skickade man henne till Alabama

Hall hade inga problem med att ge henne rätt inramning. Tvärtom. Hans jordnära, enkla bakgrunder gav Lee fullt utrymme att spela ut hela känsloregistret — oavsett om det gällde ilskna feministiska utfall i låtar som »Dirty Man« och »Wanted: Lover, No Experience Necessary«, en tillbakalutat countryfärgad version av Jerry Butlers »He Will Break Your Heart« eller en hårresande intensiv tolkning av »Need to Belong«, ytterligare en Butlerlåt.

Höjdpunkten bland Muscle Shoals-inspelningarna, som upptar mer än två tredjedelar av den här CD:n, är nog ändå »Hang It Up«. Tuff musikaliskt — med studiomusikerna i absolut högform — men känslomässigt mer mångbottnad och nyanserad. Dessutom en direkt vägvisare mot de inspelningar hon efter Chessperioden skulle göra för Detroitbolaget Hot Wax, med uppkäftiga relationstexter ur stolt kvinnligt perspektiv och ett musikaliskt driv hon plockat upp i Södern.

Vill ni kolla in dessa senare inspelningar gör ni det bäst på LP:n »The Rip Off« [Demon].

ELLA WASHINGTON

Nobody But Me

[Charly, LP]

John Richbourg var en av sydstaternas mest inflytelserika radiomän, och via radiostationen WLAC i Nashville skapade han under rhythm’n’blueseran en lång rad hitlåtar och spred massor av förstklassig svart musik. En av stationens huvudsponsorer var Ernie Young, vars postorderföretag i skivbranschen blev så lukrativt att han kunde starta skivbolaget Excello med intäkterna. Under sextiotalet var Richbourg via radion en av soulmusikens främsta marknadsförare, och från mitten av årtiondet drev han också skivbolaget Sound Stage 7.

Eftersom inspelningsmöjligheterna för svart musik var begränsade i countrymusikens högborg gjorde Richbourg ofta sina inspelningar i Memphis och Muscle Shoals, men efter ett tag satte han ihop sitt eget studioband. Han matchade ihop James Brown-basisten Tim Drummond, pianisten Bob Wilson och mästerlige gitarristen Mac Gayden med tre veteraner från inspelningarna av Bob Dylans »Blonde on Blonde« — gitarristen Wayne Moss, munspelaren Charlie McCoy och trummisen Kenny Buttrey. Inte illa.

Sångaren Joe Simon var Richbourgs absolut mest framgångsrike och intressantaste artist — hans »No Sad Songs« är en av soulmusikens mest orättvist undanskymda albumklassiker — och på kvinnosidan lägger jag mina pengar på Ella Washington. Elias bästa spår för Richbourg finns samlade på ovanstående LP, någon CD-utgåva existerar fortfarande inte.

Kanske är det bolagets rötter i Nashville som gör det, men många av dess produktioner är lysande sammansmältningar av soul och country. Att Washingtons största hit och mest gripande inspelning är en sensuell version av country-kompositören Harlan Howards »He Called Me Baby« är fullständigt logiskt. Det är en lysande låt, kompet är helt rätt och Ella sjunger Howards sentimentala country-melodram om sviken kärlek med massor av tårar i rösten.

Över huvud taget var hon som mest uttrycksfull när hon sjöng texter som dröp av sorg och övergivenhet. Ni vet, telefonen som aldrig ringer och mannen som alltid bryter sina löften…

Många av hennes starkaste, mest souliga spår gömdes undan på baksidorna av halvtrista och inställsamt utslätade singlar, men dessa känsloladdade pärlor har grävts fram för den här eftertraktansvärda LP:n. Som vi gärna ser överförd till CD.

1972 lämnade Ella Washington under sju år musikbranschen, och har sedan dess inte spelat in något annat än gospelmusik.

RUBY JOHNSON

I’ll Run Your Heart Away

[Stax]

Tänk att det skulle ta över trettio år…

…men förra året fick vi äntligen ett helt album med Ruby Johnson. Och till råga på allt är det ett av soulmusikens allra bästa, trots att bara en handfull av spåren gavs ut när de ursprungligen spelades in.

Ruby hade gjort ett fåtal singlar för olika småbolag när hon 1966 värvades till Stax/Volt och sattes i händerna på kompositörerna/producenterna David Porter och Isaac Hayes. Det hungriga, extremt produktiva paret hade för mycket att göra med Sam & Dave — åtta hits på två år — och naturligtvis blev andra produktioner lidande. Alltså nådde aldrig de allra starkaste låtarna fram till Ruby Johnson, och de skivor som gavs ut fick inte riktigt den uppbackning de förtjänade.

Fast hennes debutsingel för Volt, titelspåret på det här senkomna albumet, borde haft förutsättningar att nå ut till den nya soulpubliken på samma sätt som Aretha, Otis och Sam & Dave gjorde. Och Porter och Hayes gjorde ett lysande jobb. »Det är den enda inspelning jag kommer ihåg att jag grät under«, berättade Porter senare i boken »Say It One Time For the Broken Hearted«. Och nog finns det textrader som griper tag i ens känslor. Johnson vrider varje uns av känsla ur varje stavelse och det som händer bakom henne är musikalisk magi på högsta Staxnivå. Från Al Jacksons inledande knackningar på kanten av virvelkaggen, till Steve Croppers precisa gitarrplock och det fulländade blåsarrangemanget.

Men det finns mer. Testa den nakna balladen »When My Love Comes Down«, en gospeldränkt explosion där hon når James Brownhöjder med sina hest kvävda skrik. Eller den erotiskt laddade besvärjelsen »Come to Me My Darling«, som måste vara ett av soulmusikens allra mest sensuella ögonblick.

Att Ruby Johnson numera slutat sjunga och försörjer sig som regeringstjänsteman låter för mig som ett graverande exempel på första gradens resursslöseri.

BETTY HARRIS

In the Saddle

[Charly, LP]

När Betty Harris gjorde sina allra starkaste inspelningar, med Allen Toussaint och The Meters i New Orleans kring mitten av sextiotalet, hade hon redan starka band till soultraditionen. Hon hade jobbat som uppassare åt Big Maybelle, hon hade varit road manager åt James Carr och, inte minst, hon hade gjort en handfull briljanta inspelningar med producenten Bert Berns. Hennes explosiva, Berns-producerade version av Solomon Burkes »Cry to Me« hade varit en stor hit vintern 1963.

I New Orleans skulle Toussaint göra Stax-/Muscle Shoals-inspelningar på sitt sätt — lite lösare och ledigare och med utrymme för stadens lite aviga rytmer, men ändå med rätt uppåttryck i blåssektionen och med Harris intensiva röst långt fram i ljudbilden. En del av det här Sansumaterialet är lite lättviktigt — en duett med James Carr är till exempel oväntat tunn — men i spår som »What’d I Do Wrong«, »Nearer to You« och »I’m Evil Tonight« möter vi en soulsångerska i absolut toppklass. Emotionellt naken och nästan skrämmande i sitt plågade utspel.

En senare singel på SSS International, »There’s a Break in the Road« (inkluderad på Charly LP:n), är en vilt spretande funkfest av undertryckt musikalisk dramatik à la The Meters.

Det är ett gott betyg åt Harris att hon inte för ett ögonblick låter sig överskuggas av detta pyrotekniska bombardemang.

BETTY LAVETTE

I’m in Love

[Charly, LP]

Betty Lavette från Detroit är veteran på soulscenen. Hon gjorde sin första inspelning redan som sextonåring, mest av en slump. Sångerskan som egentligen var inbokad klarade inte av texten och Betty fick en oväntad chans, som ledde till ett Atlantickontrakt. Efter två singlar flyttade hon över till Detroitbolaget Lupine, men det samarbetet fick ett dramatiskt slut. Under en resa till New York med Betty, i syfte att placera hennes inspelningar på ett större bolag, sköts bolagets direktör i huvudet. Han överlevde, men blev galen. Betty lämnade musikbranschen.

1965 återvände hon. Hennes debut för New Yorkbolaget Calla, den stämningsladdade »Let Me Down Easy«, betraktas välförtjänt som en klassiker. Efter en rad medelmåttiga singlar för bolag som Big Wheel och Karen drog hon söderut. Nashvillebolaget Silver Fox gjorde 1969-1970 de suveräna inspelningar som finns på den här återutgivningen, som också innehåller tidigare outgivet material. I kompet på de flesta finns studiogruppen The Dixie Flyers, som vid samma tid kompade Aretha Franklin på hennes album »Spirit in the Dark«. Hon gjorde briljanta versioner av bland annat Erma Franklins »Piece of My Heart«, Joe Souths »Games People Play« och Betty Harris »Nearer to You«. Den absoluta höjdpunkten från de här inspelningarna i Nashville och Memphis är den sedelärande historian »He Made a Woman Out of Me«, som Ry Cooder med säker smak valde att göra en cover på för soundtracket till »Crossroads«. Han tappade hakan när hans medmusikant Jim Dickinson talade om för honom att han faktiskt spelade på originalet…

1972 fick hon på nytt kontrakt med Atlantic och samma år spelade hon in tolv spår i Muscle Shoals för en planerad LP, som av outgrundlig anledning aldrig gavs ut. Singeln »Your Turn to Cry«, en underbar version av en Joe Simon-låt, var det enda från inspelningen som såg dagens ljus.

1975 gjorde hon ett par lika suveräna singlar för Epic, men efter det tvingades hon försörja sig som musikalartist på Broadway. 1981 gjorde hon emellertid skivcomeback, med den utmärkta Motown-LP:n »Tell Me a Lie«.

CANDI STATON / BETTYE SWAN

Tell It Like It Is

[Stateside, LP)

Candi Statons inspelningar för Fame är nog det som står allra högst på sanna soulvänners önskelistor över framtida CD-utgivningar. Bettye Swans bästa spår för Money/Capitol kommer säkert bara några steg längre ner på samma lista. Tills dessa önske-CD:s dyker upp får ni leta efter den här delade, snart tioåriga LP:n.

Staton fick sin chans när hon som ung fyrabarnsmor bestämde sig för att lämna sin man, en tyrann som under många år förbjudit henne att sjunga. Efter separationen fick hon ett tillfälligt jobb som sångerska på en klubb i Birmingham, Alabama och träffade där sångaren Clarence Carter. Han förförde henne och tog henne med till Rick Hall i Muscle Shoals. Hall älskade hennes röst, en av genrens mest distinkta, och gav henne omedelbart ett skivkontrakt.

Hon gjorde tre LP-skivor med Hall, av vilka de två första är klassiker rakt igenom. »I’m Just a Prisoner« från 1969 (hennes sju spår på ovanstående LP är hämtade därifrån) och »Stand By Your Man« från 1970 innehåller inget annat än ypperlig, klassiskt skuren sydstatssoul. Carter och kompositören George Jackson skrev, tillsammans eller var för sig, en rad utmärkta låtar åt henne. Låtar som sömlöst förenar country och soul, gospelpassion och sentimentalitet — »I’d Rather Be an Old Man’s Sweetheart ( Than a Young Man’s Fool)«, »I’m Just a Prisoner (of Your Good Lovin’)«, »Sweet Feeling«, »How Can I Put Out the Flame (When You Keep the Fire Burning)«. Poetiska segrar redan med titlarna. Dessutom underströk man countryvinklingen med utmärkta tolkningar av Tammy Wynettes »Stand By Your Man« och Harlan Howards »He Called Me Baby«, tidigare en hit med Ella Washington.

Med Bettye Swan var kopplingen soul/country än mer markerad. Hon slog igenom på Money-etiketten 1967 med den ljuvliga balladen »Make Me Yours«, som direkt följdes upp med en LP. Efter bolagets konkurs 1968 flyttade hon över till Capitol, där hon gjorde två LP-skivor med många själfyllda versioner av countrylåtar som Hank Cochrans »Don’t Touch Me« och Merle Haggards »Today I Started Loving You«. De åtta spåren på den här återutgivningen är alla Capitol-inspelningar från 1969.

Swans röst är mjukt sensuell och producenten Wayne Shuler, en vit Louisianabo som är son till grundaren av det legendariska skivbolaget Goldband, gick på en mer sofistikerad linje än Halls muskulösa produktioner för Candi Staton. Han jobbade gärna med förföriska stråkarrangemang och var inte rädd för att understryka country-profilen med en steelgitarr. Trots att han spelade in i Hollywood.

MAVIS STAPLES

Don’t Change Me Now

[Stax]

Det var inte speciellt förvånande att Prince skulle lägga händerna på Mavis Staples.

Mavis ytterst sexiga stämma har alltid varit det som dragit in lyssnarna i gospelgruppen The Staple Singers musik. Hon låter explosivt laddad med känslor, så laddad att hennes flämtande andning och hennes sätt att ivrigt och passionerat bita av vissa fraser blir lika viktiga som rösten i sig. Gruppens Stax-inspelningar från första halvan av sjuttiotalet är klassiker och själv framstår hon som den mest definitiva soulsångerskan någonsin.

Att hon redan då även gjorde soloinspelningar är däremot inte så känt.

Inspelningarna gjordes åren 1969-1970, precis innan gruppen fick sitt slutliga genombrott, och gavs ut som två LP-skivor på Stax underbolag Volt. Den här CD:n innehåller det bästa från båda, plus fem tidigare outgivna spår. Inspelningarna gav henne för första gången en chans att sjunga material som inte var religiöst, eller ens kunde ges religiösa undertoner. Så kattlikt kelig, så oblygt pilsk som hon är i versionen av Brook Bentons »Endlessly« har ni aldrig hört henne. Och om bristen på riktigt vasst originalmaterial är rätt uppenbar — de här plattorna var snabba affärer, gjorda vid-sidan-om — så kompenseras den bristen mer än väl just av att Mavis tillåts vara så öppet och ohindrat sensuell i sitt utspel. Samtidigt som hennes tolkning av Dionne Warwicks »A House Is Not a Home«, fullständigt genomsyrad av ömhetstörstande förtvivlan, visar att hon för den sakens skull inte väjer för svårare känslor.

DORIS DUKE / SANDRA PHILLIPS

Deep Soul Queens

[Charly]

Den här CD:n innehåller två av den traditionella soulmusikens sista riktigt mästerliga album, Doris Dukes »I’m a Loser« och Sandra Phillips »Too Many People in One Bed«. Båda gjordes 1969-1970 och producerades av Jerry »Swamp Dogg« Williams Jr under forcerade, nästan hafsiga sessioner i Söderns skivstudior.

Duke, med sedvanliga rötter i gospelmusiken, hade under många år livnärt sig som bakgrundssångerska åt bland andra Jackie Wilson, Aretha Franklin och Nina Simone när hon fick chansen att göra »I’m a Loser«. Plattan är upphängd på temat relationer, med förväntad tyngdpunkt på otrohet och olika varianter på sviken och stulen kärlek. En föregångare till Millie Jacksons mer uppmärksammade »Caught Up« / »Still Caught Up«-projekt.

Plattan vilar på fyra mästerverk — »He’s Gone«, »To the Other Woman«, »I Don’t Care Anymore« och »Feet Start Walking« — men fungerar utmärkt som en helhet. Inte minst för att Williams, som skrivit de flesta av låtarna, har en förmåga att skriva känsliga och insiktsfulla relationstexter, även om det är kvinnor som ska sjunga dem. Irma Thomas, som i samma veva gjorde albumet »In Between Tears« med samme producent, slog genast fast att »han måste ha varit kvinna i ett tidigare liv«.

Phillips hade gjort spridda singlar sedan mitten av sextiotalet och stött på Williams under en provsjungning för Atlantic. Bolaget tackade nej till hennes tjänster, men Williams beslöt sig för att själv satsa på henne. Den platta han gjorde bygger på samma tema som Dukes, den använder sig till och med av två av låtarna från Dukes platta. Är dessutom inspelad i samma studio med samma musiker. Om Dukes röst är mer sofistikerad och nyanserat pregnant, så har Phillips en mer jordnära och vardaglig framtoning. Lyssna bara hur hon gör om Supremes upphöjt världsvana »Someday We’ll Be Together« till en uppvisning i desperat, nästan solkig sydstatsfunk.

Phillips planerade andra Williams-platta blev aldrig gjord, men Duke fick däremot en ny chans. Den lätt pompösa titeln »A Legend in Her Own Time« döljer dock en mindre jämn platta, som aldrig når upp till föregångarens höjder.

JACKIE MOORE

Precious, Precious

[Ichiban]

Jackie Moore var en av de sångerskor som definitivt borde ha fått chansen att göra både en och flera LP, men som kom i kläm när diskovågen rullade igång. Hennes allt för få sessioner för Atlantic visar att hon hade massor av talang.

Inspelningarna gjordes i huvudsak i Miami och Philadelphia under åren 1970-1973, med pengar uppenbart spenderade både på gediget låtmaterial och produktion. Ändå lyckades Atlantic aldrig sälja hennes plattor. De här fjorton spåren, utportionerade på sju singlar, var allt hon gjorde för bolaget. Titelspåret på den här senkomna CD:n blev en mindre hit vintern 1970, men i övrigt var det mörkt. Obegripligt, eftersom hon visar både bredd och anpassningsförmåga, utan att ge avkall på den egna personligheten. Hon seglar igenom såväl de funkiga sydstatsinspelningarna som de mer uppblåsta Phillyspåren med samma elegans och inlevelse.

Hennes allra, allra finaste inspelning kom emellertid två år efter att hon lämnat Atlantic. Singeln »Make Me Feel Like a Woman« [Kayvette/RCA] är ett stycke osedvanligt sexig soul, öppet inbjudande utan att förfalla till sexism. »I don’t mind being treated like a lady… but make me feel like a woman when we love«. Leta efter den på någon skivbörs med god sortering av sjuttiotalssinglar. Det är värt mödan.

ANN PEEBLES

Greatest Hits

[Hi/Demon]

Det är märkligt att så mycket känsla kan komma ur en så liten, tanig kropp.

De inspelningar Ann Peebles gjorde tillsammans med producenten Willie Mitchell i Memphis under första halvan av sjuttiotalet tillhör soulmusikens mest speciella. De bästa spåren är strävt blues-dränkta skapelser, laddade med undertryckt och ibland illa tyglad och öppet blödande passion, i produktioner som inte låter som något annat.

Mitchell var en subtil, driven producent som med det patenterade Hi-soundet i botten — tätt, tätt ihopknutet och sensuellt, vidöppet på samma gång; skapat av en synnerligen väloljad studiogrupp — kunde forma många olika emotionella landskap. Om Al Greens plattor oftast är sidenmatt förföriska, så är Peebles oroande och hotfulla, ibland plågade och nästan neurotiskt vridna.

I de lägena är det en skoningslös, fördömd röst vi hör.

Peebles upptäcktes 1967 och sammanfördes året därpå med Mitchell. Med fjärde singeln, en traditionell och samtidigt klart souldränkt tolkning av Little Johnny Taylors bluesklassiker »Part Time Love«, fick hon 1970 sitt genombrott. Sedan följde en lång rad mästerverk, som alla finns på den här CD:n, men från mitten av sjuttiotalet sjunker kvaliteten betydligt. Hon kämpar visserligen emot de rådande diskotendenserna, men både hennes röst och produktionerna saknar den emotionella laddning som gör de tidigare inspelningarna så speciella.

BETTY WRIGHT

The Best of Betty Wright

[Rhino]

Den här CD:n är värd att köpa bara för att få höra Willie »Little Beaver« Hales fjäderlätta, elektrifierande funkgitarr på Wrightklassikern »Clean Up Woman«. Hale kan skapa sexuell oro i den tröttaste, mest orörliga kropp och kombinationen med Wrights oblyga röst i den här historian om ljusskygg kärlek är ren dynamit.

Wright hade en hit redan som femtonåring med »Girls Can’t Do What the Guys Do«, men hennes rykte som soulsångerska vilar främst på den serie av Alstonsinglar hon gjorde under åren 1971-1975. »Clean Up Woman«, »Baby Sitter«, »Secretary«, »Shoorah! Shoorah!«. »Tonight Is the Night«, »Slip and Do It«. Receptet var enkelt, men effektivt. En kaxig, påstridigt levnadsglad röst. Fantasifulla texter om vardagliga små synder. Slagkraftiga, nästan popiga melodier och spänstiga, dansvänliga rytmer. Som tyvärr så småningom allt mer gled över mot tristare och mer förutsägbara diskosaker.

»Pain« från 1986, som dessvärre inte ingår på den här CD:n, var en mästerlig singel och en påminnelse om att Betty Wright fortfarande har mycket att ge. Mig veterligen har dock inget skivbolag vågat satsa på henne. Skada.

SHIRLEY BROWN

Woman to Woman

[Stax]

— Hello…

— May I speak to Barbara?

— Barbara, this is Shirley. You may not know who I am, but the reason I’m calling you is because I was going thru my old man’s pockets this morning, and I just happened to find your name and number…

Efterspelet till en natt på svettiga, ihopknölade lakan i ett billigt motellrum med fällda persienner kan rulla igång.

Det är bättre att rädda vad som räddas kan. Hennes man må ha tillbringat en natt med en annan kvinna, men Shirley tänker inte släppa taget om honom för det. Vi hör bara vad som sägs på hennes sida av telefonlinjen, men ingen som hör låten kan väl inbilla sig att Barbara har så mycket att säga i saken. Shirley är en kvinna som vet vad hon vill och får vad hon vill ha.

Shirley Browns »Woman to Woman« är ett av soulmusikens mästerverk i genren »stulen, förbjuden kärlek«. Shirley må inte vara bekant för så mycket annat, men det räcker långt så.

Hon är född i West Memphis, har gospelrötter, sjöng på klubbarna redan i fjortonårsåldern. Hon flyttade med familjen till S:t Louis och gjorde sina första inspelningar för producenten Oliver Sain, som i mitten av sextiotalet upptäckte och lanserade Fontella Bass. Debutsingeln »Love Is Built on a Strong Foundation« placerades på Nashvillebolaget Excellos souletikett, Abet. Ett outgivet spår från den tiden, en gospeldränkt version av Fontella Bass-spåret »You’ll Never Ever Know«, dök för övrigt nyligen upp på samlingen »The Heart of Southern Soul« [Ace].

Bluesmannen Albert King tog henne 1974 till Stax Records i Memphis, där Al Jackson mästerligt producerade hennes debutsingel. Textens lilla vardagsskandal, husbandets ekonomiska och dramatiskt laddade komp och Shirleys mäktiga, Aretha Franklinskolade röst gjorde »Woman to Woman« till en omedelbar miljonsäljare.

Tyvärr gick Stax i konkurs kort efter, men Brown hann göra det här helgjutna albumet innan dess. Plattans centralpunkt är naturligtvis dess titelspår, men den är i hamn redan med öppningsspåret »It Ain’t No Fun«, den plågade kommentaren till hennes hitlåt. Och hon klarar till och med av en fullt godkänd tolkning av Lorraine Ellisons näst intill ouppnåeliga »Stay With Me«. Ett test om något.

Efter Stax spelade hon in för Arista, Sound Town, Black Diamond och Malaco. För det sistnämnda bolaget gjorde hon 1989 en duett med Bobby Womack, »Ain’t Nothin’ Like the Lovin’ We Got«.

MILLIE JACKSON

Caught Up/Still Caught Up

[Ace]

Det gick inte att sära på de här två albumen, eller att välja den nyutkomna och mer heltäckande samling »21 of the Best« [Ace] i stället. Ta den om ni vill ha en bredare överblick över Jacksons otaliga Spring-inspelningar, men då missar ni två av soulmusikens starkaste, fräckaste och mest explosivt känsloladdade album. Och man har ju ändå missat »Shoot the Moon« på samlingen…

Millie började sin karriär som modell i New York, men jobbade målmedvetet på en öppning in i musikbranschen. 1969 fick hon sin chans. Efter en debutsingel för MGM skrev hon 1971 kontrakt med Spring Records, som drevs av bland andra sångaren Joe Simon. Efter några musikaliskt trevande år hade hon etablerat en säljande stil — frispråkig, provocerande, uppkäftig, explosiv, dramatisk. Med monologer direkt från gatan och en sångstil som gav ny mening åt orden känsla och utspel. Man må tycka vad man vill om den ibland vulgära inramningen, men det är alldeles tydligt att Millie var sjuttiotalets ledande soulsångerska.

Allra bäst kommer hon alltså till sin rätt på de här båda plattorna, inspelade i rask följd under åren 1974-1975 i Muscle Shoals. »Caught Up« och »Still Caught Up« utforskar med rå humor, mänsklig insikt och oblyg frispråkighet den eviga triangeln — mannen, hustrun, älskarinnan. Storyn berättas genom Millies egna kompositioner, välvalda covers som Luther Ingrams »(If Loving You Is Wrong) I Don’t Want to Be Right« och Bobby Womacks »I’m Through Trying to Prove My Love to You« och dramatiska, sammanfogande monologer. Den första plattan slutar med att makarna i samförstånd separerar från varandra, den andra med att de återförenas och att älskarinnans påföljande sammanbrott leder henne raka vägen till inspärrning på mentalsjukhus!

Detta kan på papper framstå som en olidlig och melodramatisk pinsamhet, men är i verkligheten en oreserverad njutning. Av flera anledningar — för att låtmaterialet är ypperligt, för att de briljanta studiomusikerna spelar på toppen av sina förmågor, men mest av allt för att Jackson sjunger så förtvivlat bra.

Att hon senare förvandlats till en tvivelaktig cirkusakt med munnen full av skit är en helt annan sak och tar inte för ett ögonblick bort strålglansen från de här två mästerverken.


Lennart Persson

Filed under: amerikanska musikklubben, Lennart Persson, POP #13, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: