Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Björk

»Popmusikens plikt är att handla om nuet, att vara positivt inställd till nuet och försöka ta itu med nuet.«

Björk Gudmundsdóttir sjunger för hästarna och pratar med Sebastian Stebe över en kopp choklad på ett spökslott utanför Stockholm.

BJÖRK rycker upp skeden ur sin kopp, slickar bort resterna av varm choklad och skickar iväg den på en ansenlig flygtur genom rummet. Den slår i det gamla trägolvet med en smäll.

— Hej! Sluta! Lägg av med det där!

Hennes annars så milda ansiktsuttryck blir plötsligt strängt och fördömande. Utan att dalta en sekund ger hon sig själv ett rejält kok stryk på den skyldiga handen, springer bort och plockar upp skeden och går sedan med bestämda steg tillbaks till soffan.

Den dumma flickan och den tillrättavisande mamman. En miniföreställning om Björks dubbelnatur. Av och med Björk.

— Det är den sortens motsatsförhållanden som driver mig framåt, säger hon. Och det är när man upptäcker att de där motsatserna egentligen inte alls är motsatser, att de tvärtom är helt beroende av varandra och mycket starkare tillsammans än var för sig, det är då det verkligen börjar hända saker.

Vi sitter i ett stort och pråligt rum — med märkligt schizofren inredning — på Häringe slott, fyra mil utanför Stockholm. Björk har på förhand meddelat det svenska skivbolaget att hon inte vill göra sina nordiska intervjuer i Stockholm utan i ett spökslott. Inte nödvändigtvis ett särskilt fint slott, utan ett slott som rymmer mystik och historiska vingslag.

Och hon fick förstås som hon ville.

Björk har haft starka åsikter och en svårbemästrad vilja ända sedan hennes bohemiska mamma tillät henne vara en oförskämd bigmouth som sexåring. Nu bestämmer hon praktiskt taget allt som rör hennes musikaliska karriär. Hon skriver, spelar in och producerar sina skivor innan skivbolaget ens får höra dem. Samma sak gäller videorna. Klagar sedan affärsmänniskorna på Polydor — »synd för dem«.

Björk har total kontroll, för det måste man ha om man ska göra någonting så okontrollerat som det hon försöker göra.

— Det finns så många sätt att se på livet och jag tror att de flesta ser det genom någon form av dualism, säger hon. Min dualism är disciplin och frihet och jag insåg tidigt att ju mer självdisciplin man har, desto friare är man. Det är därför »Debut« inte var en särskilt lyckad skiva, och det är därför det nya albumet är bättre. Det innehåller mer disciplin och mer frihet.

Skivan hon pratar om är »Post«, uppföljaren till 1993 års hyllade, universellt hippa och i tre miljoner exemplar sålda »Debut«. Och hon har rätt, det nya albumet är bättre. Precis som förra gången smälter hon ihop sina favoritgenrer och favorituttryck och bakar ihop dem till någonting som inte bara är utpräglat Björk utan dessutom modernt och tillgängligt. Men medan »Debut« hade sina halvhjärtade ögonblick så är »Post« rena explosionen av energi, personlighet och vildvuxna experiment. Och av närvaro. Bättre än de flesta lyckas Björk gräva fram och exponera magin i det vanliga och verkliga.

— Jag tycker att det är alldeles för lite popmusik som handlar om det verkliga livet. Folk har något slags problem med det dagliga livet. Som om de skämdes för det, som om det inte var tillräckligt intressant. Som om det inte vore magiskt och spännande. Men jag menar, vad gör de? De vaknar, borstar tänderna, äter frukost, de pratar, kanske med sin älskade, sedan går de ut och… jag vet inte, jag tycker att alla de här sakerna är väldigt intressanta och väldigt spännande. Jag har alltid varit så. Mina vänner blir trötta på mig ibland, eftersom jag kan tycka det är hysteriskt intressant att åka buss eller något.

Björk har älskat att sjunga sedan hon var sju månader gammal. Att skriva små sånger blev efter ett par år lika naturligt för henne som det är för de flesta småbarn att göra teckningar.

— När jag var liten handlade förstås sångerna om väldigt enkla saker: »jag gick till affären och berättade en rolig historia för mannen i affären, men han skrattade inte, han skrattade inte, han skrattade inte.« Sådana saker. Men principen är fortfarande densamma.

— Därför skulle det också vara helt irrelevant för mig att gå in i en studio och skriva tio låtar. Jag skriver ju om verkligheten, om små fåniga saker. Jag menar, bara att sitta i ett svenskt slott i ett rum som är tänkt att vara orientaliskt och prata med dig och dricka varm choklad. Alla nyanser, alla olika känslor, det är vad jag beskriver. Om jag var instängd i ett rum i två månader för att skriva låtar, så skulle jag skriva tio låtar om att vara instängd i ett rum och skriva tio låtar. Och det skulle inte vara särskilt roligt.

* * * * *

Björk Gudmundsdóttir föddes 1966 i Reykjavik och växte upp med sin mamma i ett hippiekollektiv på sju personer. Där tvingades hon lyssna på så mycket Jimi Hendrix att hon drabbades av en kronisk avsky för gitarrer och färgen rosa innan hon ens hade börjat skolan. När hon var mellan sex och fjorton år gick hon på Reykjaviks musikhögskola, där hon lärde sig spela piano och flöjt. 1977 — när Björk var elva år gammal — släpptes hennes riktiga, självbetitlade debut-LP, en samling sjuttiotalistiska popversioner av isländska sånger och covers på Stevie Wonder och Beatles. Och så en helt egen Björk-komposition, »Johannes Kjarval«, en söt hyllning till en isländsk konstnär.

Efter det hann hon sjunga med Exodus (new wave-pop), Tappi Tikarrass (punk) och Kukl (punk-goth) innan The Sugarcubes, med sin seriöst oseriösa pop, blev den brittiska musikpressens favoriter 1987. Och innan hon lämnade Sugarcubes 1992 hade hon spelat in ett andra soloalbum, »Gling-Gló«, med enkelt ackompanjerade jazz-standards.

Efter brytningen med Sugarcubes var det bara en sak som gällde: att förverkliga de egna låtar som legat och väntat i byrålådan sedan flera år tillbaka. Med omistlig producenthjälp av Nellee Hooper (före detta medlem i Soul II Soul, som också har producerat Massive Attacks två album och »Post«), spelade Björk in »Debut«. Och blev världsberömd.

— Fast det var faktiskt inte så stor skillnad för mig, säger Björk. Redan när min första skiva hade kommit ut så kände alla på Island igen mig. Jag syntes i media och folk kände igen mig på gatan, så jag fick lära mig handskas med allt det där. Och barn är väldigt bra på att instinktivt lära sig nya saker. Jag förstod snabbt att det egentligen inte handlade om mig. Jag menar, när vi sitter här inne så ser vi hur rummet ser ut här, står det folk utanför så ser de hur rummet ser ut utifrån. Det betyder inte att det ena eller det andra är en lögn. Men det är inte heller samma sak. Bara jag känner mig själv som jag gör.

— Jag lärde mig också en massa saker om kommunikation. Hela skolan ville vara kompis med mig när jag var elva år gammal. Men jag visste att det egentligen inte var mig de ville vara kompis med, utan flickan i tidningen. Det betyder inte att de var onda eller dåliga människor. Men jag lärde mig att instinktivt känna vad folk egentligen är ute efter. När de kommer till mig och vill känna mig… vill de ge mig något, vill de att jag ska ge dem något, vill de ge mig självkänsla, vill de att jag ska ge dem självkänsla? Tycker de om glamouren, är de nyfikna, vill de lära sig någonting, vill de lära mig någonting? Allt det där. Och när man lär sig det som barn så går det väldigt djupt.

Vad tycker du om att bli intervjuad då?

— Jag avskyr när intervjuaren försöker låtsas att han, eller hon, och jag är jättebra kompisar. Vilket väldigt många intervjuare gör. Det är som i den amerikanska tidningen Interview där det hela tiden ska verka som att alla är jättenära varandra fast de inte är det. Det är lögn. Men jag har inget problem alls med att du och jag sitter här och pratar i några timmar, eller hur lång tid det nu blir. Jag ser vad jag ser av dig de här timmarna och du ser vad du ser av mig. Och det är sant och ärligt.

Du framstår som väldigt öppen och naturlig i intervjuer. Hur vet du var du ska dra gränsen?

— När jag var liten var jag väldigt introvert, men också väldigt lycklig. Så jag har en oerhört stark känsla av vad som är privat. Redan när jag först hamnade i en sådan här situation när jag var elva år så visste jag att: okej, ni kan få det här, ni kan få det här, men det här är mitt. Det betyder inte att det jag lämnar ut är artificiellt, bara att det är vad jag är redo att dela med mig av i ett visst ögonblick. Men att ge intervjuer är också lite som att improvisera musik. Anledningen att jag klarar av det är nog egentligen att jag inte vet vad jag gör.

Gäller det musiken också, att du inte vet riktigt vad du gör?

— Nja, både och. Jag lärde mig tidigt att matematik är rörelsens språk och att musik är känslornas språk. Så strukturen i musiken är väldigt viktig för mig. Jag är väldigt disciplinerad vad gäller låtarnas struktur. Inledningen känns på ett särskilt sätt, sedan kommer en hoppfull vers, sedan ett tvivlande break, sedan en lycklig refräng och sedan tillbaka till tvivel. Eller något sådant.

— Jag kartlägger strukturen på ett väldigt matematiskt sätt. Men som jag sa tidigare: ju mer disciplin man har i strukturen desto mer frihet har man sedan att göra någonting inom de här ramarna. Och det är någonting som växer fram utan att jag riktigt vet vad som händer.

Vad är utgångspunkten när en ny låt börjar ta form?

— Oftast är det en slags känsla. Många av mina sånger dokumenterar, säg, en månad i mitt liv. Vilka sorts filmer jag såg då, vilka slags människor jag träffade, hur jag kände mig, vad som hände i mitt personliga liv, vad jag lyssnade på, en slags kemi med hela omgivningen, vädret…

Och vad är det rent musikaliskt?

— Det är oftast en melodi. Fast ändå inte riktigt en melodi. Det är snarare en atmosfär som innehåller vissa noter. Det börjar väldigt fritt och växer sedan efterhand.

— För bara en vecka sedan dök det upp en sång i mitt huvud. Den är en sorts fortsättning på »Possibly Maybe«, som ju är med på »Post«. Jag skrev »Possibly Maybe« för nästan ett år sedan. Det var svårt för mig att göra det eftersom det är en sorglig sång. Jag är inte gärna ledsen inför andra människor och att vara sorgsen på skiva är för mig en synd — folk har ju trots allt egna problem så det räcker. Men jag bestämde mig för att göra det i alla fall. Och »Possibly Maybe« är uppbyggd så att den beskriver nio månader i mitt liv. Varje vers är en månad och mellan varje vers är det ungefär trettio sekunder, i stället för dagar.

— Den första versen handlar om en flört, den andra om att bli kär, sedan handlar det om att gå in i ett förhållande, att närma sig botten, bryta igenom botten, inse att det inte är kärlek det handlar om trots allt och sedan ta sig upp igen, ta en handduk, torka sig och gå iväg.

Och nu är en fortsättning på väg?

— Ja, för en vecka sedan kände jag att det kom en slags fortsättning, en lösning. Fast i en helt annan situation. Jag har ingen aning om vart den är på väg, och det är just i den fasen jag tycker att en låt är som intressantast. När den precis har börjat hända och jag inte har någon aning om vart den är på väg. Det är väldigt frestande att börja tänka på det och försöka kontrollera det och tänka att: »jaha, det är si och så«. Men det får man inte göra, för då dödar man den.

Vad handlar »Isobel« om?

— Isobel är egentligen inte en person utan snarare en myt. Hon symboliserar intuition. Av någon anledning så vill jag att hon ska vara född i Sydamerika. Hon växer upp i skogen och medan hon växer upp så inser hon att de små stenarna på skogsgolvet är baby-skyskrapor. De växer sig stora och plötsligt befinner hon sig i en storstad och har fått bröst och är en vuxen kvinna. Men hon styrs fortfarande helt och hållet av intuition. Alla människor hon möter är väldigt smarta och hon får en massa problem. Hon blir kär i alla och skadar många människor. Hon tror inte på moral och hon blir själv skadad.

— Till slut isolerar hon sig själv, drar sig tillbaka. Men hon har inte gett upp. Hon tänker: okej, jag drog mig ur men jag tror fortfarande att jag hade rätt. Så hon tar en massa malar och skickar ut dem genom fönstret och de flyger ut över världen och in genom fönstren hos folk som är alldeles för smarta. Och sen så… (Björks pekfinger börjar sicksacka genom luften samtidigt som hon låter »nah-na-na-na-nah-na-na«. Till slut landar fingret på mitt ena kavajslag.)

— … förvirrar de deras smarthet. Tills de alldeles för smarta människorna plötsligt säger: Ahhhh! Okej.

Har de där malarna någonting att göra med att »Post« spelades in på Bahamas?

— Nej, tvärtom faktiskt. Det var en kombination av många saker, men en anledning var att min revisor sa att det skulle vara en fördel vad gäller beskattning och sådant. Så det var den bästa logik jag hört på länge: spela in skivan på Bahamas så sparar du jättemycket pengar!

Hon ler och nickar belåtet en stund innan hon fortsätter.

— Men mest av allt gick jag med på det för att jag alltid har velat sjunga utomhus, och på Bahamas kunde jag sjunga på stranden. Vi spelade in och mixade musiken på dagen och på kvällen gick vi ner till stranden och spelade in sången. Det är en sådan där sak som man tycker om att göra när man är barn… jag vet inte hur jag ska förklara det. Det var en sådan otrolig kick. Det är något jag har velat göra i tjugo år och plötsligt fick jag göra det.

Albumet är producerat av Nellee Hooper och du har tagit hjälp av Tricky, Graham Massey från 808 State och flera andra.

— Jag blir väldigt snabbt uttråkad när jag är ensam. I princip skulle jag i och för sig kunna göra allting själv. När jag först ringde Nellee Hooper och pratade med honom om »Post« så sa han att han vägrade producera den. Att det skulle vara löjligt, att jag skulle klara det minst lika bra själv. Men när jag hade funderat på det ett tag så kände jag att jag inte var mogen att göra det själv. Och att jag dessutom skulle sakna samarbetet med Nellee.

— Det jag framför allt behöver hjälp med, musikaliskt, är rytmerna. Det är min svaga sida. Och det är förstås därför jag väljer att jobba med folk som Tricky, Graham Massey och Howie B, för att jag tycker om dem och deras rytmer.

Hur fungerar det i praktiken då? Är det ett samarbete eller är du envåldshärskarinna?

— Jag får ingen som helst kick av människor som gör vad jag vill att de ska göra. Jag är ingen kontrollfreak på det viset. Och om jag hyrde in en person och visste precis vad jag ville att han skulle göra så skulle jag ju lika gärna kunna göra det själv. Det är helt meningslöst.

När du inte arbetar, har du mycket människor omkring dig då också?

— Oh ja. Speciellt när jag är hemma på Island — vilket jag i och för sig inte är så mycket nu längre. Men när jag är det så är jag hotell Island. Jag, Björk, driver hotell Island! Jag har bara ett sovrum och så ett annat stort rum, men där sover folk överallt, i sovsäckar. Och det är jättebra. De kommer dit när de är ledsna över någonting eller bara inte mår riktigt bra. Och så äter vi, dricker oss fulla och skrattar. Jag tar hand om dem.

Du har sagt att George Batailles roman »Ögats historia« förändrade ditt liv. Den visar upp en sorts erotisk frihet driven till sina yttersta extremer. Var det den frihetskänslan du tog till dig?

— Mmm, för mig är det en sådan där bok som väl alla har, som man läser när man är tonåring och som förändrar allt. Som liksom håller med en. Man tror att man är helt ensam, men så upptäcker man plötsligt att det inte är så. Som jag sa så var jag väldigt introvert och tänkte väldigt mycket för mig själv. När jag läste »Ögats historia« så insåg jag vilken otrolig frihet det är att man kan fantisera hur mycket som helst och få utlopp för sina tankar, utan att de behöver bli verklighet.

— Om man känner att man skulle vilja stoppa in nio fjärilar i munnen så betyder inte det att man måste gå ut och leta upp nio fjärilar. Det kommer ändå inte att kännas likadant som fantasin.

— Jag var ungefär sexton—sjutton år och insåg att det finns fantasi och det finns verklighet och de kommer aldrig att bli detsamma. Och det är inte heller meningen att de ska vara det. Självklart kommunicerar de hela tiden, för de är beroende av varandra. Men det måste finnas en bra balans. Det är inte bra att ha nittio procent verklighet och tio procent fantasi eller tvärtom. För mig var det en fantastisk lättnad. Jag kunde plötsligt skriva sånger om vad som helst, precis vad som helst, utan att känna några som helst hämningar.

Hur fungerar den där balansen mellan verklighet och fantasi i din musik?

— När jag vill ha verklighet i musiken så använder jag min röst. Det går alltid att höra i min röst vad jag är i för sinnesstämning, vad det är för väder, vad jag har ätit, om jag är trött, om jag är lycklig… alla de där verkliga sakerna som inte går att komma undan. Visst, alla kan inte höra dem, men de finns där. Om man sedan använder en gitarr så är det en verklig gitarr med sex strängar, detsamma gäller andra akustiska instrument. Men elektroniska instrument handlar mer om fantasi. Med dem kan jag göra ljud som består av niohundra stråkar och låter som rosa hår. Jag kan verkligen göra sådana saker. Och jag älskar det.

Och sedan kombinerar du medvetet fantasi och verklighet, genom elektroniska och akustiska inslag i musiken?

— Javisst. Och att blanda trummaskiner, syntar, riktiga instrument och min röst är perfekt. Det är så jag ser världen, i den sortens balans.

Hoppas du att din musik ska kännas relevant om tio år?

— Det är klart att jag skulle bli glad, men det är ingenting jag oroar mig för. Att medvetet försöka göra musik så att den ska betyda någonting om tio år är lika meningslöst som att vara retro. Det är som att vara Lenny Kravitz och göra musik som betydde något för tjugo år sedan. Oavsett vilket så förlorar musiken sin närvaro. Så min grundläggande filosofi är att folk om tjugo år ska lyssna på musik som handlar om verkligheten år 2015.

Så popmusik som inte tillhör nuet är dålig popmusik?

— Ja, absolut. Det är popmusikens plikt att handla om nuet, att vara positivt inställd till nuet och försöka ta itu med nuet. Något som irriterar mig just nu är att det finns de som påstår att det ena eller det andra är framtidens musik. Jag menar, hur kan de veta det? Det är så oerhört arrogant att tro att man vet hur framtiden ska vara. Det förtar dessutom all magi. Om man låtsas att man vet hur morgondagen ska bli så finns det ju inga överraskningar kvar.

Hur bred är annars din musiksmak?

— Väldigt bred. Jag tycker om den kallaste technomusiken. Jag tycker om moderna avantgarde-kompositörer som Stockhausen. Jag tycker om Elise Regina som gråter ut sitt hjärta, den sortens riktigt överromantisk musik. Och jag tycker om Debussy och Public Enemy.

Vilka är dina senaste upptäckter?

— Jag går igenom olika faser, som varar i några månader var. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket brasiliansk musik från sextiotalet. Som Antonio Carlos Jobim, Eumir Deodato, Elise Regina och Milton Nascimento. Deodato har arrangerat stråkar på tre av låtarna på »Post« och faktum är att jag ska träffa honom om en vecka. Vi ska spela in en ny version av »Isobel«, med en sextiomannaorkester. Komplett överromantiskt. Jag ska sjunga live med orkestern och det är något jag ser fram emot.

— Innan jag kom in på den brasilianska musiken gillade jag väldigt snabb latino, vilket hörs tydligt på »I Miss You« på albumet. För några månader sedan lyssnade jag bara på Tricky och PJ Harvey, och Tricky är ju med på två av de nya låtarna. Men just nu tror jag att det håller på att bli enklare och mer humoristiska saker.

Har den där svängningen någonting med vårkänslor att göra?

— Ja, absolut. Jag blir verkligen galen av den här våren. Komplett galen. Förra veckan gick jag upp klockan sex varje morgon och kunde riktigt känna hur blommorna trängde fram. Jag kände det som om jag hade tio blommor i magen som bara pfff000shh… som i »Alien«. Jag har varit en komplett hippie. Jag hoppar upp ur sängen och vill bara slita av mig kläderna och gå ut och rulla mig i gräset. Men jag får behärska mig, jag kan bli arresterad för förargelseväckande beteende.

Hur trivs du i den här slottsmiljön då?

— I går kväll var det underbart. Jag gick runt i två timmar i mörkret här ute, alldeles själv, och sjöng så högt jag kunde. Det var så skönt. Det hände dessutom en väldigt rolig sak. Du vet hur det är när man är ute och går så där och är säker på att man är alldeles ensam. Plötsligt så upptäckte jag att det var någon där. Jag blev tyst och generad, och så vände jag mig försiktigt om. Då stod det fem hästar där, som hade följt efter mig. Och det bästa var att de på något vis visste att jag inte ville bli hörd, för de gick väldigt tyst. Och när jag vände mig om så stannade alla och liksom låtsades att de var osynliga.

Jag tänker precis skjuta in något om medias många och klichéartade beskrivningar av Björk som en älva — som ett magiskt naturväsen — men upptäcker att jag faktiskt inte har någonting att säga.

— De bara stod där, blickstilla.

* * * * *

Intervjun blir avbruten. Det är dags att gå och packa. Planet från Arlanda till London — där Björk har bott de senaste två åren, »som besökare« — går om ett par timmar. I London ska hon hämta sin åttaårige son Sindri och tillsammans ska de åka ut till ett lantställe på semester. En dag. Sedan måste hon arbeta igen.

— Jag arbetar väldigt, väldigt hårt, säger Björk medan hon reser sig ur soffan. Jag måste hinna med allt jag vill göra, jag kan inte komma efter. Om jag plötsligt är åttiofem år gammal och inte har gjort allt jag velat göra så tar jag livet av mig. Inte rent fysiskt, med en pistol, men jag skulle göra livet till ett helvete för mig själv. Hinner jag inte göra allt jag vill göra så har jag förlorat.

För tillfället befinner hon sig i alla fall — med viss marginal — på den vinnande sidan.

— Men inte på grund av hur många skivor jag säljer eller hur många intervjuer jag gör, utan bara för att jag gjorde »Post« precis som jag ville. Jag kompromissade inte, jag försökte inte göra ett hitalbum, jag försökte inte göra någon annan nöjd. Alltså har jag gjort det bästa album jag kunde göra. Och man kan aldrig begära mer av sig själv än att man gör sitt bästa. Därför är jag rätt nöjd. Just nu.

Björk försvinner iväg till sitt rum. När hon en stund senare kommer ner för trapporna och är på väg ut genom slottsporten får hon ta emot en flaska äkta Häringevin av slottets direktör, en proper, reserverad man i övre medelåldern. Hon kastar sig om halsen på honom och pussar honom på kinderna och han försöker generat komma på vad han ska göra av sig själv.

— Hoppas ni har trivts här, säger han på stel engelska när han har återfått sin formella fattning. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka om… om ni har tid någon gång.

— Tack, jag kommer tillbaka när vi ska gifta oss, du och jag, säger Björk och ler sitt största leende.

Sedan plockar hon upp sin minimala bergsprängare, vrider upp volymen till max, hoppar in genom bakluckan på en skåpbil och åker iväg.

Häringe slott knakar till av den plötsliga energiminskningen. Och senare på kvällen, i stallet, gnäggar hästarna på melodier som de aldrig har gnäggat på förut.


BJÖRK är aktuell med albumet »Post«.


Sebastian Stebe

Annonser

Filed under: POP #13, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: