Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: THE CREEPS – Mr Freedom Now!

THE CREEPS

Mr Freedom Now!

Lund/PolyGram

The Creeps är tillbaka, med en tyngd och en mognad och en fräckhet de aldrig tidigare varit i närheten av. Och som det låter! Fett och fläskigt och långt, långt ifrån den vanliga svenska tvehågsenheten. Rakt upp i ansiktet, utan ursäkter.

Producenten Lave Lindholm har skapat en ljudbild så avskalad att den nästan blir chockerande. Den är byggd på naturlig dynamik och en fysisk närhet som är nästan utrotad i dag. Det är enkelt, organiskt, helt utan onödigt krafs.

Bandet växer med nakenheten. Det är som om The Creeps för första gången gjort en platta bara för att tillfredsställa sig själva. Stolt, kaxigt, rätt. Att det ändå, just därför, blir musik som funkar perfekt i detta nu är ett slags magi fler borde söka efter.

Rätt hjältar passerar revy: Sly, the JB’s, Hendrix, Miles och the motherfunkin’ Clinton. Det är så respektlöst och så övertygande att jag till och med förlåter ett och annat snedsteg ner i något slags sub-Zappaträsk.

Mitt i allt detta trippar Robert Jelinek med en röst att dö för. Han åmar sig som en sämre hallick i en svart B-film från sjuttiotalet och ghettoklyschorna rinner ur munnen på honom. Ändå kan man inte låta bli att ta honom på allvar. Han har mycket på sin sida — en knivskarp rytmik, ett totalt och villkorslöst engagemang, en imponerande karisma och en magnetisk närvaro, och så denna osannolika röst! Stor, på alla de rätta sätten. Övertygande, även när käften tuggar strunt. En del av materialet är i sanningens namn lite magert på innehållsfronten.

Men om det här och där i gruppens attityd och hållning fortfarande finns mycket som tyder på att de inte tar sig själva och sin musik på fullt allvar, så finns det i den här plastbiten så mycket själ att jag ändå tror att de är på väg dit. Om det här är en väldigt bra platta så kan nästa bli ett mästerverk. Speciellt om Jelinek får jobba med ett material som gör lite mer motstånd, med ord som det på ett annat vis gick att hänga känslor och budskap på. Det är inget lyriskt mästerverk han tar sig an i den smärtsamma kärleksförklaringen »Hurt«, bara simpelt vardagliga ord, men de blir banne mig ren poesi när han är färdig med dem. Mer av det.

Jag har inte bråttom. En dag är han där.

Lennart Persson

Filed under: Album #18, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: