Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: CUTTY RANKS – Six Million Ways to Die

CUTTY RANKS

Six Million Ways to Die

Virgin

Ladda videon med Jim Carey-komedin »Dum & dummare«. Under de första minuterna är det inte alla slapsticks som får dig på gott humör. Det är Apache Indians »Boom Shack-A-Lak«, en raggahit som får vem som helst att rulla på höfterna och fnissa i vardagsrumssoffan.

Tusentals andra dance hall-favoriter har samma effekt. Den som inte känner hur det rycker i både skratt- och benmuskler när en smittsam Kingstonsingel snurrar på skivtallriken är antingen en tråkmåns eller någon som förstår texterna. För de är sällan lika glada som melodierna. Om man dechiffrerar det obegripliga ghettotugget finner man oftast ond bråd död. Skottsalvor snarare än skrattsalvor.

Därför är det mina bristande färdigheter i jamaicansk patois som gör Cutty Ranks senaste till en gjuten partyplatta. Om jag förstod allt han babblade om skulle jag inte gå igång lika hårt på alla beats. Eller kanske jag misstar mig? På något vis är det bisarrt eggande att slå klackarna i taket till en skiva som heter »Six Million Ways to Die«. Ungefär som när man dansar med skräckblandad förtjusning till Tigers »Yuh Dead Now« eller Buju Bantons »Boom Bye Bye«.

Hur som helst har Cutty Ranks spelat in ett album om ett sargat Jamaica. Skolbarnen bär pistoler i stället för skolböcker. Kokainmaffian mördar och mördar. I en av skivans få begripliga monologer avslöjar Cutty vad de unga vill göra när de blir stora. Vill de bli advokater? Nej. Läkare? Nej. Fotbollsspelare? Nej. Vill de ha ett jobb? Nä.

Vad vill de då? Cutty toastar: »Give me one gun, two gun, three gun, please…«

Söta harmonier slingrar sig runt grym raggabas. Boogie-saxofoner juckar fram och tillbaka mellan verserna i »Rude Bwoy Game« och »Time to Die«. Trummaskinen i »Undertaker« är besatt av Jah.

När dance hall-kungen Barrington Levy dyker upp och sjunger »My Woman« darrar hela ljudbilden av varm magnetism. I nästa sekund har Shaggy greppat mikrofonen och tävlar med Cutty om vem som kan forma orden längst ner i halsen. Det blir dött lopp.

»A Who Seh Me Dun« glider fram på samma gitarrslinga som Chaka Demus & Pliers »Murder She Wrote«. Lika knäckande cool är »Ganja Pipe« som blossar på en trudelutt ur »Jamaica Farewell«. Och »Hitman«, som i min naiva popvärld handlar om en snubbe som spelar in hitsinglar. Inte om en buse som får betalt för att skjuta skallen av folk.

Fredrik Strage

Filed under: Album #18, Betyg 08, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: